#Blogg 100 del 69

Klockan 5.15 väcktes jag av att Pär upprepade gånger körde in sitt pekfinger i min överarm.

“Veras tänder är sneda. Hon kan inte äta.”

“Va?”

“Hur ska vi göra?”

“Va?”

 

“När öppnar Animalen? Det finns ingen chans att jag hinner till Roslagstull idag och i morgon åker jag till Göteborg. De borde kunna klippa tänder hos Animalen, eller?”

 

Jag försökte inte svara den här gången. Sedan satt han kvar på sängkanten medan han tyst funderade. 5.15. är inte min bästa tid på dygnet. Jag tycker inte att den är bäst för någon människa. Den är omänsklig. Jag hade sovit ungefär 4 timmar och bettskenan gjorde att jag sluddrade.

“Du kan somna om nu.”, sa han och daskade mig på höften.

Jo, tjena! Bettskenan och morgontorr mun gjorde att jag inte kunde häva ur mig något spydigt utan viftade bara irriterat med ena armen. När han försvunnit tillbaka till köket och de fortsatta frukostbestyren för både sig själv och marsvinen (för Vera är ett av marsvinen) gick jag på toaletten och sedan tillbaka till sängen. Nu var jag vaken och praktikaliteter snurrade runt i huvudet. Det var så typiskt att krångel med grisarna dyker upp när jag blir ensam med dem! En sorts animalisk konspiration. Jag skulle inte ha möjlighet att åka med Vera till vetten imorgon och det skulle bli tufft att åka idag och så måste jag duscha och tvätta håret. Gud, vad jobbigt! Varför hade jag inte upptäckt det här tandfelet? Jag gör fys-undersökning på alla marsvin en gång i månaden i samband med kloklippning, men den senaste gången, för 2 veckor sedan tog lathunden över och jag hoppade över det. Den animaliska konspirationen igen! Mitt i de morgonförvirrade tankarna uppskattade jag att Pär inte förutsatte att jag skulle hoppa upp ur sängen, bädda ned Vera i trasportburen och åka med SL hela vägen till Valhallavägen och jag tänkte faktiskt inte erbjuda mig heller. Den känslomässigt dramatiska helgen satt kvar i kroppen. Jag dåsade bort och hade väl slumrat i några minuter när sängkanten tyngdes ned igen.

“Jag har fixat det! Jag tog tången och knnnnipsade av dem precis som jag gjorde med Esters tand. Hon började mumsa hö direkt efteråt!”

Sedan försvann han igen.

“Vad bra…”, mumlade jag och somnade om.

En ny vecka hade börjat.

Vera i februari 2014 när hon och syrran Bibbi kom till oss.
Vera i februari 2014 när hon och syrran Bibbi kom till oss.

 

 

 

 

 

 

Selma har haft perioder när hon har matvägrat. Vi kallar det “food stop”. Det kan bero på tänderna eller en väldigt känslig mage (hon står under extra uppsikt just nu). Hon har fått Metacam varje dag i 3 veckor för att se om det har med smärta från tänderna att göra. De första dagarna var det inga problem att ensam ge henne medicinen. Hon hoppade fram, ställde sig på bakbenen och slurpade i sig rubbet. Sedan, från en dag till en annan, vägrar hon och någon måste hålla henne medan en andra person trycker i henne dosen. I fredags var jag helt solokvist med djuren (Elin var i Umeå tillsammans med Robin och Pär deltog i Scania Hack), så då hoppade vi över medicinen. När det är pellets-dax och jag kommer in till Selma blir hon alltid eld och lågor och far fram och tillbaka i buren av otålighet, sliter i gallret och är allmänt begeistrad. De gånger hon har haft food stop sitter hon ihopkrupen på hyllan i buren. När det var pellets-dax idag satt hon ihopkrupen. Jag ställde in skålen i alla fall, men kände mig inte hoppfull och sms:ade Elin om att hon nog kunde ställa in sig på att ringa vetten. En dryg timme senare hörs ett skrapande inifrån Selmas bur, ett ljud som kommer av att hon hoppar ned från hyllan och om hon hoppar ned från hyllan borde hon må bra. Jag kikade in och mycket riktigt mådde hon bra igen. Hon satt och tuggade pellets och som efter varje tidigare skrämselattack såg hon helt oförstående ut. “Kan jag få lite matro?”

Mitt lilla hjärtegull!
Mitt lilla hjärtegull!

 

 

 

 

 

 

Visst är det ironiskt, apropå Veras och Selmas tänder, att försäkringen inte täcker tandproblem?

blogg100-logotype-300x256

 

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.