Skrivövning: en sorts krönika

Journaliskursen rullar på. Vi har inte hunnit längre än till lektion tre pga. uppehåll av olika anledningar. Jag funderar mycket på vilken form jag vill skriva i för jag känner att det här med romaner inte passar mig. Inte som det är just nu. Jag har min bokidé och det är inte omöjligt att jag återvänder till den, men nu trivs jag bäst med det korta formatet hos t.ex. krönikor.

Min “krönika” är 1299 tecken lång och handlar om att vi introverta behövs för balansen i samhället.

Vi behövs för balansen

När jag var liten försvarade mamma mig ofta med orden ”Hon är blyg.”. Det var inte helt fel för jag var blyg och sade knappt flasklock bland folk vare sig de var främlingar eller släkt. I skolan hade jag kompisar, jag var inte utanför eller mobbad, men jag stod heller inte i centrum. Så var det hela vägen upp genom gymnasiet och även när jag kom ut i arbetslivet, men jag drog alltid en gräns som gick vid arbetsdagens slut. Jag umgicks sällan med någon efter arbetstid, inte frivilligt. Nu har jag hunnit bli 50 år och även om jag inte står med ena foten i graven har jag en hel del facit på hand och i facit står det att jag var blyg när jag var liten, men ju äldre jag blev desto tydligare framgår det att jag var och är introvert. Det är inte samma sak. Blyghet handlar om en rädsla för att bli bedömd i sociala sammanhang. Att vara introvert handlar om att välja bort sociala sammanhang, inte på grund av rädsla utan för att man inte vill.

Sociala experiment

Susan Cain har skrivit ”Quiet” som handlar om oss introverta och varför vi behövs. Jag har inte läst boken, men jag såg hennes föredrag på TED Talks. Hon berättar om sin uppväxt i en familj som älskade böcker, att läsa och att de ofta satt tillsammans i ett rum och läste var för sig. Det låter så härligt! Fridfullt och befriat från prestige. Man måste inte prata för att umgås. Susan Cain berättar också om hur hon alltid har försökt att hålla tillbaka sin introverta natur trots att hela hennes inre protesterade. Jag känner igen mig. Jag har alltid avskytt grupparbeten,  team-building-aktiviteter och personalfester. Påtvingade sociala experiment. Det viktigaste är att jag aldrig har mått dåligt av att inte vilja vara med. Det är andra människors trångsynthet som fick mig att må dåligt. De fick mig att tro att det var fel på mig när problemet alltid var deras. Jag hade ändå turen att gå i skolan på 1970- och 80-talet när man fortfarande satt två och två. Den arbetsplats jag var på längst hade egna kontorsrum. Dagens skolor och arbetsplatser är oerhört oskyddade. Du ska hela tiden kunna kommunicera med klasskamrater och kollegor. Det finns inget utrymme för de introvertas behov.

Lätt att tappa bort sig själv

Den största förändringen kom när vi gick över från bondesamhälle till industrisamhälle, från de små samhällena till de stora städerna. I de små samhällena kände alla varandra och det fanns inget behov av att hela tiden knyta nya kontakter. I städerna blev man tvungen att rikta sig utåt för att skapa kontakt och då värdesattes kvaliteter som utstrålning och vältalighet. Det är det samhälle vi lever i nu. Det finns inget naturligt utrymme för de som inte passar in i bullret. Alla har inte möjlighet att springa ut i skogen för att få det livsnödvändiga lugnet. Psykologiska tester visar att även i små grupper tenderar människan att härma varandra i åsikter, till och med när det handlar om vem man är attraherad av. I ett samhälle där kommunikation i grupper är det som värderas högst är det den extroverte som premieras och när möjligheterna till eftertanke blir färre är det väldigt lätt att tappa bort sig själv och den man är.

Introvert 2

Rena rama skräcken

En av mina favoritfilmer heter ”Min brors flickvän” (”Dan in real life”) med Steve Carrell i huvudrollen. Jag ser något nytt varje gång, men de senaste gångerna har den känts som en skräckfilm. Huvudpersonen Dan, Steve Carrell, är änkling och har tre döttrar. Han har två bröder och en syster och de har, i sin tur, en himla massa ungar. Varje år samlas de i föräldrarnas stora (omysiga, träpanelsindränkta) hus ute på vischan och de gör allt, allt tillsammans. Alla äter frukost tillsammans och lunch och middag. De delar upp sig i herr- och damlag och tävlar i vem som löser korsordet först och förloraren diskar. De spelar football (det är ju en amerikansk helyllefamilj) och de har en talangshow. Jag hade rusat därifrån skrikande ”Lämna mig ifred! Lämna mig ifred! Jag måste få andas!”. Det finns ingen introvert med i den filmen, alla älskar alla och ungarna är exemplariska. I en scen sitter en av klanmedlemmarna och läser, men hon är inte ensam. Hela klanen är där och diskuterar och musicerar. När jag tänker efter så läser hon inte, hon håller bara i boken. Tacka tusan för det för vem skulle kunna läsa i det oväsendet? Om jag hade varit en i den där bullriga skaran hade jag klarat av det, naturligtvis hade jag det, men det hade inneburit att mina batterier tömts fullständigt och jag hade behövt en veckas återhämtning ensam i en stuga i skärgården. Faktum är att jag fick en mardröm bara av att skriva om det här. En dröm där människor vällde in från alla håll och kanter, umgicks med varandra och hade det mysigt. En kille stod till och med och åt direkt ur mitt flingpaket! När jag försökte vråla åt dem att ge sig av bar inte rösten. Jag fick bli handgriplig och slänga ut dem, en i taget. Det var tur att jag vaknade av att jag var kissnödig för jag var nära panik. Jag hade tydligen skrikit i sömnen för min dotter frågade mig om jag hade haft en mardröm. Ja, men typ.

Fördomar

I början av 2000-talet var det social kompetens som gällde. Det fanns tester som visade om du var socialt kompetent eller inte, hur hög din sociala IQ var och det fanns inte en enda platsannons som inte hade ett krav på social kompetens. Det spelade ingen roll vilket jobb det gällde, vare sig du sökte anställning som arkivarie i ett rum längst ned i källaren eller som säljare, så måste du kunna mingla järnet och ”ta folk”. Bara för att jag föredrog ett arbete där jag arbetade mest för mig själv och bara för att jag aldrig var med och fikade betyder det inte att jag var socialt inkompetent. Det är bara en av fördomarna om oss introverta.

*Det sägs att vi inte tycker om människor. Fel! Vi föredrar att umgås med några i taget och inte hela tiden.

*Vi vill alltid vara ensamma. Nope. Vi kan också må dåligt av ensamhet som inte är självvald.

*De introverta har ingenting att bidra med i samtal. Om vi fick en syl i vädret kan vi bevisa motsatsen. Medan vi sitter och lyssnar och iakttar får vi möjlighet att fundera på vad vi ska säga och då blir det oftast genomtänkt (och ibland dräpande).

*Vi är otrevliga och tyst fördömande. Vi är inte mer otrevliga eller ouppfostrade än någon annan och om du tar vår tystnad personligt säger det mer om dig än om oss. Det är otrevligare att bara babbla på och inte lyssna. Det finns en anledning till att vi har två öron, men bara en mun.

*Det sägs att vi är i minoritet, men vi utgör faktiskt upp till 50% av befolkningen, men i vanlig ordning är det de som gapar mest som märks.

*Den mest felaktiga fördomen är att man anser att vi måste lagas. Det är en ren förolämpning!

Balans

Vi strävar alltid efter balans. Vår planet behöver balans när det gäller hur resurserna förbrukas och förnyas. Vårt samhälle behöver balans i allt från hur invånarna mår till ekonomin. Du mår dåligt om du inte får lagom med stimulans och du mår dåligt om du får så mycket stimulans att du blir stressad. Kroppen slutar fungera om det inte finns en balans mellan arbete och vila. Hälsan tar stryk om det saknas balans mellan fysisk aktivitet och stillasittande. Därför är det självklart att vi introverta behövs för att få balans i tillvaron!

Introvert

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.