Vintermåndag i Rönninge

Klockan kvart över 8 satte jag fart mot vårdcentralen. Det var ljuvligt ute med 6 minusgrader och alldeles molnfri himmel och en sol på väg upp. En granne sopade sin trappa.

“God morgon!”, sa jag på ett ovanligt gott humör med tanke på att jag inte hade ätit på 12 timmar eftersom jag skulle lämna prover.

“Det är kallt idag.”, svarade hon.

“Det är så här det ska vara!”

“Passa på och njut för det ska bli sämre igen.”

“Absolut!” Glädjeseriemördare, tänkte jag för mig själv. 

Det tog 25 minuter till vårdcentralen och jag hade suttit och väntat i de stipulerade 15 minuterna när det blev min tur. Det här går som en dans! 

“Ja, Ewa”, började labbassistenten (?) innan jag ens hunnit hänga jackan på kroken, “jag vill inte gör dig upprörd, men din läkare har inte skickat in någon remiss om vilka prover som ska tas.”

“Okej…” Kom inte och säg att jag måste göra om hela fasteskiten och komma tillbaka en annan dag för då…

“Du får gå till receptionen för där kommer de åt journalen och kan se vilka prover som gäller och sedan kommer du tillbaka hit.”

Damen i receptionen kunde inte hjälpa mig på det sätt labbassistenten sagt.

“Jag ska boka in dig hos en sköterska…”

Jag avbröt henne.

“Jag har fastat sedan igår kväll och vill klara av det här idag!!” Lågt blodsocker, ni vet.

“Du ska få lämna proverna idag”, sade hon med ett lugnande tonfall. “Du kommer att få vänta max 10 minuter.”

“Ja, men då så…” Du skulle inte ha använt ordet boka eftersom det antydde att jag skulle behöva komma tillbaka en annan dag. Du skulle ha sagt ‘träffa’!

Jag satte mig att vänta. En mamma med en liten pojke på dryga året gjorde sig ordning för att gå hem. De hade tagit blodprov på honom för han hade ett plåster på ett av sina små fingrar och belöningen i form av en plastfigur i den andra, ostuckna handen. Han verkade rätt belåten med sakernas tillstånd, men han ville ändå inte att vi skulle tro att han inte hade lidit, så han sa “Aj!” då och då medan han höll upp fingret. “Aj!” Sedan kom sköterskan och ropade in mig.

“Vad kan jag hjälpa dig med då?”, sa hon. Naturligtvis hade hon inte fått någon information. Duh!

“Ingenting”, svarade jag. “Det är min läkare som har gjort bort sig och glömt remissen till provtagningen. Labbassistenten kan inte komma åt journalen.”

Sköterskan såg att det rörde sig om så gott som samma prover som i september, men för säkerhets skull ringde hon och frågade och då var det ju lika bra att han skickade in remissen själv när han ändå höll på.

Tillbaka hos labbassistenten. Ingen remiss. Vi väntade i någon minut medan hon uppdaterade sidan med jämna mellanrum och sedan dök den upp. Nålsticket kändes knappt och hon fyllde 4 rör och sedan var jag äntligen färdig. Jag tycker inte om min vårdcentral. Jag tycker inte om min slarvige och nonchalante läkare, men jag tänker inte lista mig hos någon annan för – tur i oturen – behöver jag sällan gå dit.

Jag hade bråttom ut i den härliga vinterluften och så fick jag äntligen bryta fastan med en banan och en smoothie. Det tog 25 minuter hem oxå. Jag passerar ett dagis och när jag gick till vårdcentralen var det fullt ös med meterhöga färgstarka blöjnissar som åkte pulka. Tjo och tjim! På väg hem passerade jag där igen och då var det en liten kille som frågade vad jag hette.

“Ewa. Vad heter du?”

“Harry!” Han sa det så klart och tydligt, med rrrrriktiga rrrrr.

“Hej, Harry!”, sa jag och började gå igen.

“Vad heter du?” hördes en annan röst. Jag stannade och vände mig om.

“Ewa.”, sa jag igen. “Vad heter du då?”

“Emil.”

Jag gjorde tummen upp åt honom och fortsatte hemåt. Jag hörde hur han meddelade alla andra denna viktiga information som han så modigt hade lyckats få fram. “Hon heter Ewa! Hon heter Ewa!” Småfolket är minst lika snabba som FB att sprida info.

Det var naturligtvis Ice Bugs-väder och jag fick ont efteråt igen. Höger knä. Jag får ofta en känsla av att min kropp är sned, snedvriden och ojämn. Sedan kom efter-provtagning-huvudvärken. Jag hade ingen möjlighet att sova middag idag och känner mig sänkt nu.

Fullmåne vid 15-tiden. 

 

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.