Varför?

I fredags gick jag en långpromenad på 85 minuter. Det var skönt ute och skönt att vara i rörelse. Efter drygt halva rundan blev låren stumma och tunga och jag fick sakta ned resten av vägen. Det blev en aning stöppligt resten av dagen. I lördags var det dax att stödhandla igen. Det blir ett par rundor på en vecka de gånger Pär är borta. Resten av dagen var inte särskilt bra. Inget blev bra. Inget kändes bra. Inget var gott. Magen var helt ur slag och jag mådde små-illa. Som pricken över i kom lite extra ångest. Jag lade mig tidigt för att slippa ifrån. I söndags, igår, blev jag kvar i sängen till halv 12. Orkade inte gå ut. Vågade inte chansa på att magen skulle hålla sig lugn. Ångest. Jag undrar varför ångesten visar sitt fula tryne nu för tiden? Det har inte enbart att göra med Ångestminnen. Jag har Lergigan när mina andra knep inte räcker till och, som jag sa till AG, jag kommer att överskrida den rekommenderade dosen på 2 tabletter/dygn OM jag behöver det. Jag har inga ambitioner att plåga mig själv mer än absolut nödvändigt.

Jag har upptäckt fördelen med batteridrivna värmeljus! De osar inte, jag behöver ingen tändare och det gör inget OM jag skulle glömma att släcka dem.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.