Igår gick jag en kortis på 45 minuter. Högbackarundan, uppför-varianten. Det gick bra och det var skönt och jag fick inte ont efteråt.
Idag hade jag tid hos läkare A någonting på Södertälje psyk. Vad hade jag förväntat mig? En justering av medicinen i form av tillägg eller byte till någon annan medicin /eller en plan för att bli av med Lyrica. Vad hände? Vi pratade i nästan 1 timme. Punkt. Än en gång fick jag förklara varför läkare MR på vc remitterat mig och varför det blev en så kraftig försämring av mitt mående. Än en gång fann jag mig i ett samtal om hur länge jag har lidit av depressioner och ångest, hur mina nuvarande levnadsförhållanden är, mitt (icke existerande) sociala nätverk, träning, hobbies, sjukpensionär och bla BLA BLAAAA!!!! Jag blir tokig!! Jag kommer att få en ny tid om 3-4 veckor och det är inte säkert att jag får träffa dagens läkare som egentligen är stationerad i Malmö och bara gör gästframträdanden i Södertälje någon gång i månaden. Är det meningen att jag ska sitta och rapa upp samma skit en gång till och en gång till och en gång till bara för att de inte har haft tillräckligt med tid att läsa igenom min digra journal?! Så fan heller! Det var inget fel på människan. Hon var trevlig att prata med och det var det som var lurigt för under hela samtalet väntade jag på att en lampa skulle tändas ovanför hennes huvud och hon skulle sätta ett pekfinger i luften och utbrista att “Så här ska vi göra med dina mediciner!”, men det blev ett antiklimax för det enda medicinska tillägget hon kunde föreslå har jag redan provat för många år sedan (jag blev så utslagen av den att jag inte kunde vakna till mer än korta stunder de första dagarna, så nej tack!), så det bidde ingenting. Vänta och se. Lyrican ville hon definitivt inte ändra i nuläget. Nähä. Mot slutet påpekade hon att vi pratat i närmare 1 timme och att hon inte kände igen den djupt deprimerade kvinnan från journalen (för 2 veckor sedan). Vi hade fört ett sammanhängande samtal med god ögonkontakt och utan vare sig stel mimik eller brist på gester, jag var hel och ren osv. Naturligtvis är det ett tecken på att Venlafaxin har effekt, att jag kan tolka det hon sa på det viset, men det är inte första gången någon inom vården har sagt ungefär att “Du ser inte sjuk ut”. På ett avigt sätt tolkar jag det som att jag inte blir trodd. Så frågade hon vilket mitt mål är och jag blev svarslös. Att få leva? Att få bli frisk? Att få må så bra som möjligt? Att kunna fungera i vardagen? “Jag vill slippa fundera på varför jag över huvud taget försöker.”, fick jag ur mig till slut. Jag har ingen lust att försöka längre. Mitt nyfödda försök att gå ned i vikt kommer att självdö av just den anledningen att jag egentligen inte strävar efter att överleva. Jag vill inte överleva. Jag vill inte leva. Fundera på det till nästa gång! Rutschkana på ångestbanan med ryggvärk.
