Mörbultarkrock

Jag hade ont i höger knä i morse och dessutom hade Pär tagit en post-it och ritat dit en småkrokig varningstriangel, skrivit “Halt!” och satt upp den på ytterdörren. (Jag brukar tänka att det kanske står “halt” som i stopp och då kan ingen gå ut och man blir stående vid dörren. Hahaha! Ibland är jag så fyndig att jag dånar.) Halkvarningar tar jag på dödligt allvar och träning och viktminskning i all ära, men det är inte värt att riskera fler stukade vrister eller ännu värre. I stället för att gå ut gjorde jag en kanna te, tog plats i soffhörnet och läste i ett par timmar. Najs! Ögonlocken kändes väldigt tunga efter ett tag och frestelsen att lura en stund var mycket stor, men i stället bytte jag boken mot hypnosen. När den var avklarad slumrade jag i några minuter innan jag åt lunch tillsammans med Elin. På eftermiddagen hade temperaturen krupit upp till drygt 4 grader, så då borde det inte vara halt. Halka är i och för sig inget hinder numera eftersom jag har isbuggarna, men jag misstänker att det var isbuggarna som var anledningen till att jag fick så jäkla ont efter de senaste promenaderna. Eftersom det nu var flera plusgrader och halkfritt satte jag på mig MBT-skorna, tog stavarna och gick runt Flaten (den lite längre rundan förbi “Stallet”). Inget av knäna protesterade när jag tog mig nedför trappan och då blev jag uppmuntrad att fortsätta och det gick bra hela vägen, vad gäller smärta, men när jag kom till den sista backen (vid gymnasiet), så orkade inte armarna mer och låren kändes stumma. Tempot var stadigt och det tog 60 minuter och det var så skönt! Nu på kvällen har det uppstått en mörbultarkrock. Träningsvärken efter igår kickade loss ungefär när jag kom hem och kände mig mörbultad efter dagens runda. Det är mest ryggen och skuldrorna.

Dagens låtlisterepresentant är Humans med låten “Water water”.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.