Misströstan

Vilken hälsans skitdag det här blev då! 20 över 9 tog jag med stavarna ut och stapplade runt Flaten. Stolpigt och vingligt, oflyt och trötta armar. Det gick långsammare och långsammare. Blä! Våren har gjort halt och det var bara ett par plusgrader med isiga vindar. Snön vräkte ned i helgen. Jag har haft så ont i vristerna resten av dagen. Trötthet.

Det blir i alla fall en låtlisterepresentant idag: Duvchi med “Unfamiliar love – Carli Remix”.

En överväldigande misströstan sveper över mig allt oftare. På gränsen till depression. Perioderna med ork och en samarbetande kropp blir allt kortare och min buffert för att stå emot vågorna av misströstan blir allt mindre. Förra veckan gjorde jag allt rätt för att minska chocken efter en – för mig – stressig vecka. Jag passade på att träna när jag kunde och jag vilade när jag kunde. Jag fokuserade på en uppgift i taget för att inte bli överväldigad. Jag pysslade om mig själv inklusive en ovanlig tröstätning. Allt ledde fram till Pärs födelsedagsmiddag på lördagen som jag gruvade mig oerhört inför. Det blev ganska trevligt som så och vi blev bara 7 personer vilket drog ned på stimmigheten, men jag tog en extra Lyrica för säkerhets skull. Crocsen hjälpte mig mycket och gjorde att jag inte fick så ont i vare sig fötterna eller ryggen, men disken gav mig nästan panik. Pär och jag hjälps alltid åt vid såna här tillfällen och kanske berodde det på att jag inte var riktigt lika alert som vanligt (jag brukar oftast grovdiska lite då och då) för berget av disk kändes … det var inte möjligt att överblicka och jag visste inte var jag skulle börja. Jag blev tvärtrött när vi var klara strax efter 21 och jag var trött hela dagen igår och det är förmodligen samma trötthet som satte käppar i hjulet vid stavgången. Misströstan drog in som en tsunami och det enda jag känner för att göra är att lyssna på en bok, spela på mobilen och äta choklad & chips.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.