Fy för den lede!

Gummipass idag. Inga tveksamheter. Orken fanns. Motivationen fanns. Uppvärmningen gick bra tack vare låten (se låtlisterepresentanten). Bendelen var jäkligt flåsig och tung, men utgjorde egentligen inga problem. Armarna däremot… Redan vid den första övningen försvann orken. Poff! Totaldunstade. Kvar stod jag med ett par darriga sparrisar och dessutom blev jag matt och yrslig. Jag hinkade i mig vatten och tillät mig själv att pausa, men det gick inte. Jag mådde nästan illa och mina flåsningar påminde mig om de som uppstår mellan kräkningar. Då hämtade jag Pepsi Max-en och drack girigt. Det lugnade magen och jag jobbade vidare, med några genvägar. Jag avbröt inte, men det här passet gav mig ingen känsla av styrka eller välbehag. Jag var genomsvettig, trött och fick ont. MEH!! Jag förstår faktiskt inte vad som gick snett.

För ett tag sedan lyssnade jag på Christer “After Dark” Lindarws självbiografi och blev sugen på att återuppta bekantskapen med deras bidrag från melodifestivalen “La dolce vita”. Vilket gung, hörrni!

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.