Ett nytt försök

Idag gick det inte att vakna. Efter ett toalettbesök vid 6-tiden somnade jag om och jag hörde inte mobillarmet klockan 8. Jag vaknade första gången kvart i 10 och trodde att den var närmare 12, slappnade av och somnade igen för att sedan försöka vakna hur många gånger som helst, men det var omöjligt. Som så ofta förr var det utfodringen av fyrbeningarna som fick upp mig vid 11. Maten var 10 minuter försenad, höet var nästan slut och Selma behövde fräschare vatten. Om de hade haft möjlighet skulle de ha spatserat in i sovrummet med plakat och upprörda tjoanden. Det är nästan så att jag önskar det för det hade varit en syn! Först går svarta Maja som har den starkaste rösten, sen zebrafärgade Mimmi och efter henne chokladbruna Bibbi, lite tvekande men följer dit mamma går. Sist skulle Selma komma. Lång och ståtlig på bakbenen och stampande med baktassarna och med en nos som darrar av upprördhet. Alla med varsitt plakat i framtassarna med skärpta krav på tvåbeningens sovtider, mer sallad och mer gos (det är Selmas plakat för marisarna är inte lika goskrävande) och mindre kloklippning. Kan ni se det framför er? Det kan jag!

Jag vägde mig idag, månadens första dag till ära och det har försvunnit 1,0 kg den senaste månaden vilket innebär att jag väger 107,1 kg. Det känns som att jag har funnit en balans vad gäller kosten där jag ytterst sällan behöver vara äckelhungrig och jag har ingen känsla av att jag späker mig. Vanedjuret i mig frodas och det syns i matdagboken. Jag äter mer eller mindre samma saker i samma mängder vid ungefär samma tid varje dag. Det är så jag fungerar: när jag hittar ett koncept eller något jag tycker är smaskens, så håller jag mig kvar med näbbar och klor tills det inte längre fungerar eller är gott och då får jag hitta något nytt. Allt eller inget. Jag tycker att mat & ätande är tråkigt och jag vill spendera så lite tid som möjligt med det.

107 kg är åt helvete för mycket och 1 kg är inte mycket i sammanhanget, men det är bättre än att stå stilla som jag har gjort större delen av förra året och betydligt bättre än att gå upp flera kilo vilket jag gjorde i våras, så lite uppmuntran och hejarop hade suttit fint. När jag berättade för Pär fick jag inte mer än en gillande nick och ett “Vad bra!” och sen talade han om att han fortfarande lyckas hålla sig under 70-kilosgränsen. Grattis. Typ. Om en vecka ska jag träffa min nya dietist och som ett bränt barn som skyr elden är det inget jag ser fram emot. Det är därför jag skriver matdagbok för att kunna visa att min viktökning (fram till idag) inte står i proportion till vad jag äter. Idag slog det mig vad Dietisten från Helvetets största misstag var: hon berättade att hon själv hade varit tjock, så hon visste hur det var, men eftersom hon hade lyckats gå ned i vikt, så kunde jag oxå göra det förutsatt att jag gjorde som hon sa. Fel, fel,fel, fel, FEL!!! Jag är inte hon. Min kropp fungerar inte som hennes. Alla är unika. Pär är inne på samma kategoriska tänkande. Eftersom han inte behövde göra mer än att sluta med godis, chips och marmeladmackor för att börja gå ned i vikt, så borde det vara precis lika enkelt för alla. Fel, fel, fel, fel, FEL!

 

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.