Energibrist

Igår hade vi Vårat Gäng här på middag eftersom Pär fyllde år. Vårat Gäng har modifierats genom åren. När Elin och kusinerna var små var vi 9 personer. När barnen blev äldre gästspelade en och annan pojkvän och som mest satt vi 11 runt bordet. Svärmor dog för 3 år sedan och Elin och kusinerna har vuxit upp och flyttat hemifrån till Hässleholm och Örebro. Igår var vi 8 runt bordet. Den ena kusinen kunde inte komma och svärfar hade med sig sin kompis. Det blev överraskande trevligt! God aptit, samtal som flöt och många skratt. Det var svårt att tro att drygt 2 pandemi-år passerat. Jag hade ågren i ett par veckors tid, men medan de var här och en stund efteråt var jag uppe i varv. Här finns en distinktion. Att jag är uppe i varv innebär inte att jag får energi. Det är mer som en kort och intensiv överladdning som sedan sjunker undan nästan lika fort. Det pratas mycket om introvert och extrovert personlighet. Introversionen har ett oförtjänt dåligt rykte och likställs ofta med blyghet och bristande förmåga att uppföra sig bland folk. Extroversion likställs med en extra stor förmåga att uppföra sig bland folk. Vi lever i ett samhälle där jag misstänkliggörs eftersom jag föredrar att stanna hemma och att jag inte anser att jag behöver en godtagbar ursäkt för att tacka nej till t.ex. en middag. Min pappa var mer utåtriktad än min mamma. Alla mina syskon är/var mer utåtriktade än jag. Svärfar gillar kontakt med många människor medan svärmor var mer lik mig. Min svägerska är som svärfar medan Pär är mitt emellan. Han har inget behov av många mänskliga kontakter, men han undviker dem inte i samma utsträckning som jag gör. Medan pandemin pågick blev många ofrivilligt isolerade och det har visat sig få långsiktiga konsekvenser eftersom sjukvården inte har resurser att hantera behovet och resurserna var usla redan innan. Däremot skrivs det inte lika mycket om att många har upplevt en lättnad av att slippa undan kramar, kindpussar och de sociala krav som finns på de flesta arbetsplatser och faktiskt mår sämre när restriktionerna släppte och de måste återvända till kontoret. Det är ett område av pandemihanteringen som jag tycker att FHM hanterade bra genom att inte stänga ned hela samhället. Vi har i alla fall kunnat gå och handla mat och på så sätt komma i kontakt med andra människor. För de som tycker att det är nödvändigt vill säga.

Nu vill jag återknyta till gårdagens middag och den energibrist som jag upplever idag. En social baksmälla. Eftersom det här är min blogg och jag inte måste hänvisa till vetenskapliga artiklar för att hävda min ståndpunkt, så säger jag så här: extroverta människor får energikickar av att umgås med andra människor, MEN det betyder inte att de är bra på det. När jag träffar på en utåtriktad person fungerar de alltid som ett svart hål. De suger åt sig ALLT, men ger inget tillbaka. Elins ex-svärmor är en extrovert extra allt. Hon pratar, skämtar, skrattar, uttrycker sig i superlativer, men ställer inga frågor. Allt ljus på mig! Min svärfar är likadan om än i en mildare version. Han sa en gång att om det är tyst, så börjar han prata. Vid just det tillfället svarade jag med att det finns en anledning till att vi har 2 öron, men bara 1 mun, men det gick honom förbi. Han hörde dåligt redan då. Svägerskan KAN ställa frågor om mig och mitt, men det är om vi hamnar på tu man hand och det gör vi sällan. Det märkliga är att Pär har regelbunden kontakt med sin pappa och syster där de avhandlar det mesta och då är det som att det räcker. De har fått andrahands information om mig och det räcker. De verkar inte tycka att det är nödvändigt att höra det från mig, så varför fråga? Varför visa intresse? Ett sätt att inleda kan vara att “Jag hörde av Pär att du har snöat in på korsord? Kan du tipsa om nån bra korsordstidning?” Jag lever ett litet liv med få stora händelser och få mänskliga kontakter och det har jag valt själv. Något som jag inte har valt är att vara osynlig, att inte få bekräftelse utan att behöva ställa mig upp och torgföra mina upplevelser, känslor och tankar. Min integritet är för stark för att jag ska finna mig i att behöva göra så. Jag har inga arbetskollegor att diskutera med eller som kan uppmuntra mig och säga att jag gör ett bra arbete. Jag har inga vänner som kan fylla den funktionen och även om det är en konsekvens av de val jag har gjort betyder det inte att jag inte har det behovet. Allt det här dras fram varje gång Vårat Gäng träffas. Det dränerar mitt batteri fullständigt och jag behöver minst 1 dygn för återhämtning. I fred. Helst ensam.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.