Det går en gräns

Jag promenerade till Salem (20 minuter) och via tennishallen hem (40 minuter). Enligt min stegräknare är det 5 kilometer dvs. en halv mil. Det var ett makalöst vinterväder med knallblå himmel, en sol som orkat upp över horisonten (det var vid 10-tiden) och 10 minusgrader. Livsandarna vaknade. Men det går en gräns här i Rönninge/Salem. Gränsen utgörs av järnvägen och det handlar om plogning. På min sida plogas bilvägar och parkeringar. Punkt. Absolut inte trottoarer och knappt gångvägar. När jag har passerat järnvägstunneln vid Hagavägen och kommer till gångbron mot Salem, så är framkomligheten föredömlig. Skillnaden är så tydlig att det är pinsamt! På hemvägen var det plogat fram till “tennisbron” över järnvägen där jag fick trippa fram i tidigare fotspår hela vägen ned till tennishallen. Där finns en parkering och en bilväg, så där var det plogat. Suck. Samma sak varje vinter.

Jag har minskat skärpan och lagt till en vinjett, men inget mer. Vilket ljus!

Jag funderar en hel del på orsakerna till ångestattacken i tisdags. Pär påpekade att jag ju har haft den här förändringen i tankarna länge och när den väl påbörjas slappnar jag av samtidigt som jag stressas just för att förändringen är så avgörande. Krasch! Det handlar oxå om mina rutiner. Jag älskar mina rutiner! Det är de som får mig att fungera, som gör att jag slipper tänka och det är de som gör mig oflexibel och att jag stressas när de ruckas på. De 2 senaste dagarna har jag tagit tillbaka en del av dem genom att få äta ordentlig mat, men framför allt genom att jag har gjort det på de tider jag har blivit så van vid. Känslan av det kaos som förändringen fört med sig har minskat. Men. Jag mår inte toppen direkt. Ångesten lurar i bakgrunden och jag kan inte bestämma mig för om jag ska dämpa den med en ökad dos av Lyrica eller inte. Jag känner igen ångesten från vintern 2011/12 för plötsligt står jag inte ut med tystnad, så jag lyssnar på en bok hela tiden om jag inte tittar på film med Elin. Jag har inte haft min läs & testund på ett par veckor eftersom jag inte kan koncentrera mig på sammanhängande text. Jag brukar tycka om att lufsa runt i en mörk lägenhet, men nu tänder jag nästan alla lampor när det skymmer vid 16-tiden. Det är inte bra. Inte bra alls.

 

 

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.