Kaninmatare

Jullovet för de som studerar är slut och Elin hade sin första och långa dag idag, 8 till 17. Jag fick rycka in som kaninmatare. 20 min promenad till Lilla Pärlan i ett bra tempo. “Hallå, Mio! Det är bara jag – mormor.” Han var ute och efter en stund kunde jag se att han kikade in i hallen där jag stod dubbelvikt som en fällkniv medan jag knöt av mig skorna. Förhoppningsvis kände han igen min röst. Jag gick in och pratade hela tiden medan jag plockade fram några saker jag haft med till Elin och öppnade upp persiennerna lite. När jag böjde mig ned kom han fram och nosade försiktigt på handen. “Är du hungrig?” frågade jag och gick fram mot buren där Elin hade mätt upp pellets i skålen. Det var han förstås. Han hoppade in i buren innan jag ställt in skålen och så stängde jag in honom som Elin bett mig att göra. Ingen svettframkallande insats direkt, men det var mysigt att se honom igen. Det tog 40 minuter hem igen via Konsum och jag fick mer och mer ont i hälen; så pass att det strålade upp längs benet. Väl hemma sög jag tag i en av gångstavarna – en gammal som inte är fjädrande – och använde den som käpp. Jag satt en lång stund med massagebollen. Försiktigt och inte alls med samma tryck som jag brukar använda och i vissa lägen kändes en skärande, ilande smärta. Jag känner mig gråtfärdig nu när inte ens MBT fungerar som lindring!

Mio ser onekligen alert ut med de öronen.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har 1 marsvin (status juni 2016; vi har aldrig tidigare haft färre än 2). 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.