Prover

Vägning: 98,5 som innebär en minskning med 1,0 kg. Varför det då? Jag har sovit uselt och inte haft matlust, men ändå promenerat. Det verkar fungera. Jag kör slut på mig själv, men jag går ju ned i vikt och det är ju det det handlar om! Hahaha….

Jag vaknade vid 20 i 5 av att jag behövde gå på toaletten. Då hade jag sovit i 5 timmar. Sedan gick det inte att somna om. Så här års hatar jag den tiden på dygnet. Ångest och Selma-saknad. Just den här morgonen kunde jag inte ta medicinerna eftersom jag skulle iväg och lämna prover på fastande mage inför nästa veckas läkarbesök. Klockan 7 gav jag upp, gjorde i ordning ett urinprov att ta med, klädde på mig och gick. Regn och mörker. Matt. Ångest och vallningar medan jag väntade på min tur. Efteråt gick jag ned till Kaffestugans Salemfilial och köpte en svindyr (35 kr) flaska juice på mango och äpple – som var väldigt god! – för att få upp blodsockret och så lunkade jag mot Konsum. Regn och gryning. Vi handlar frukt och grönsaker i vår butik eftersom online-kvaliteten är ojämn och opålitlig, så jag fyllde min kånken-rygga med blockljus, frukt och grönt och 2 drickyoughurt. Den ena drickyoughurten drack jag på en gång. Tungt. Yrslig. Jag får ont i ryggen av de odubbade isbuggarna och jäkligt ont av hälsporrarna. Jag var hemma klockan 9, hängde vinterjackan på tork, packade upp varorna, bytte om och gick och lade mig. Jag orkade inte hålla mig uppe. Det dröjde innan jag somnade och jag sov ryckigt till efter 12 och först då tog jag medicinerna och åt frunch.

Den senaste veckan har varit rörig och stressig. Selma och de idiotiska glasögonen, jag har inte tränat som vanligt och sovit uselt. Matvanorna har rubbats och jag har ätit både kolhydrater och godis nästan varje dag. Det är naturligtvis vid såna här mindre mysiga perioder i livet som jag borde hålla fast vid mina rutiner, men jag behöver oxå vara snäll mot mig själv.

Tålamod

Vägning: 99,5 kg som innebär en ökning med 0,4 kg.

Jag åkte till optikern idag fast besluten att byta de idiotiska trippelslipade brillorna mot 3 enkelslipade par. Det snöade lätt. Ju närmare Stockholm tåget kom desto tätare blev snöfallet. I Stuvsta, drygt halvvägs, blev vi stående på stationen i minst 15 minuter. Jag läste och brydde mig inte så mycket om det. Till en början. Sedan blev det varmt. Folk tjattrade, mobiler plingade och varannan minut informerade tågföraren att vi stod still pga. ett växelfel i Älvsjö. Är det inte växelfel, så är det signalfel eller lövhalka eller pajsigt tåg och när man väl närmar sig Stockholm City (som Centralen heter numera), så har det kört ihop sig ordentligt och det blir kötid i stället. På Stockholm Södra klev det på en nisse med dragspel. Jag avskyr dragspel. Det tog 1 timme att komma till Stockholm mot normala 30 minuter. Magkänslan sa att optikerbesöket inte skulle sluta som jag önskade och magkänslan hade rätt. Jag fick hjälp av samma tjej som tidigare. Hon kollade att glasögonen var rätt inställda, att slipningen satt där den skulle och så fick jag läsa exempeltexten i olika storlekar. Att jag är tvungen att hela tiden prova mig fram för att hitta skärpan är det som är hela grejen med att vänja sig vid progressiva glasögon. “Du måste ha tålamod! Minst 2 veckor.” En man i min ålder hämtade sina nya progressiva glasögon och han sa att det hade tagit 1 år innan det klickade och började gå av sig självt. 1 år!! Jag märkte att jag inte nådde fram och att jag inte skulle få som jag ville, så jag gav med mig och ger brillorna en chans till. Det är väldigt vanligt att det tar tid att vänja sig – att det tar tid för ögonen att anpassa sig –  och jag har förstått att personalen ofta, ofta måste bemöta otåliga kunder som jag. Det finns ingenting att säga om det. Däremot tyckte jag inte om att man flinar åt mina svårigheter och skakar överseende på huvudet. De här idiotiska brillorna ger mig ångest, men hur ska jag kunna förklara det för dem?! Jag får panik av att veta att när jag slår mig ned soffan för att dricka te & läsa, så kommer det att bli en kamp. Jag kommer att vara så koncentrerad på att hitta skärpan att teet kallnar samtidigt som jag inte fattar något av det jag läser. Det är nästan samma sak med datorn. I skrivandets stund har jag glasögonen på mig, men det är bara ett par tre ord som syns helt skarpt. Det framkallar ingen ångest, men jag spänner mig och får huvudvärk. Okej då! Jag kan stå ut 1,5 vecka till. Kanske de 3 månader som garantin gäller, men aldrig 1 år. Tårar av frustration och besvikelse. Hemfärden gick utan andra stopp än vid stationerna och jag var hemma kvart i 12. 2 timmar och 45 minuter för ingenting – vilket slöseri med ork och tid! Jag ska byta Specsaversbutik till Tumba eller Huddinge för jag orkar inte åka hela vägen till Kungsgatan.

Trippelslipning

Hela vägen till Stockholm City och alla rulltrapppor för att komma fram till optiken och hämta mina nya glasögon. Mina nya trippelslipade glasögon. Det tar tid att vänja sig, det har jag förstått. Minst 2 veckor, men jag har hela 3 månader på mig att komma överens och om jag, mot förmodan inte gör det, så får jag byta tillbaka utan kostnad. Jag har de nya på mig nu och trippelslipningen innebär att glasen är indelade i 3 fält. Översta fältet är för det vanliga distansseendet. Det mittersta fältet är avsett för när jag sitter vi datorn. Det sista fältet kan jag använda när jag läser och det fungerade inte alls. Jag fick ha huvudet i en ansträngd vinkel och synfältet är oerhört avgränsat. För att kunna se hela textraden lika tydligt måste jag vrida hela huvudet och den tekniken använder jag inte i vanliga fall, då rör sig endast ögonen fram och tillbaka. Det är likadant nu vid datorn. Hopplöst att lokalisera det rätta avståndet och vinklingen för att texten ska bli läslig. Jag ger glasögonen 2 veckor….

Nya skor igen. Ice Bugs utan bugsen med andra ord odubbade. Ice Bugs samarbetar med Michelin däck. De är sköna och jag kände mig lugn när jag gick ned till tåget i morse och det var sol och frost. Den här odubbade sulan känns mer pålitlig än MBT:s wibram anti-halk-sula.

Igår åt vi indisk kyckling med ris och naan-bröd och det var sååå gott! Kolhydraterna i riset och i brödet hörde av sig senare på kvällen genom att göra mig sugen, sugen, sugen. Jag åt de 3 pingvinstänger jag hade för avsikt att ha på fredag. Och så 6 rostade skivor med smör. Jag mår bäst utan snabba kolisar; jag slipper känslan av uppblåst mage och sötsuget. Gårdagen var ett skolexempel på hur kolisarna drar ned mig i fördärvet.

 

Fett

Jag var hos IB idag för 9-månaders hälsouppföljning. Något försenad eftersom vi skulle ha haft den i september. Vägning ingick naturligtvis, men den vågen visade 0,8 kg mer än jag vägde igår vilket i och för sig kan förklaras med att jag hade ätit frukost och var fullt påklädd,, men jag sade till IB att jag tänkte hålla fast vid min egen vägning. Det har försvunnit fett sedan vi träffades för 3 veckor sedan. 1% och/eller 1 kg. 1% låter inte lika imponerande som 1 kg. Det är mer konkret när massa försvinner jämfört med  procent. Summering: 3 promenader samt 1 styrkepass per vecka och så få kolhydrater är ett fungerande recept för mig, så jag fortsätter enligt det. Nästa träff med IB blir i januari och till dess ska jag gå ned 3 kg. Hon frågade vad jag trodde gjorde att det har vänt och jag svarade att det var att vi slutade dalta, att jag tröttnat på att hela tiden ta hänsyn till om jag orkar eller inte.

Mörbultad

Vägning: 99,1 kg som innebär en minskning med 0,2 kg sedan förra vägningen för 2 veckor sedan.

Den här gången blev gummipasset ganska tungt. Jag var okoncentrerad och trots att alla övningar sitter i ryggmärgen var det flera av dem som plötsligt kändes knepiga. Det verkade som om jag aldrig skulle bli färdig. Efteråt har jag känt mig mörbultad och har ont i ryggen – ett tecken på att den dåliga koncentrationen påverkade utförandet till det sämre.

Tempo

Veckans tredje promenad (“Tre promenader – inga undantag!”) gick i ett överraskande bra tempo och tog 65 minuter. Det var 9 plusgrader och så mulet att det aldrig blev riktigt ljust. Det var skönt och det är en stor lättnad att orken är tillbaka.

Sedan jag ökade Lyricadosen har ångesten minskat betydligt, jag sover som en gris och slipper 95% av vallningarna. Halleluja! Nu har det gått ett par veckor sedan jag ökade Sertralindosen och jag har förflyttat mig från nödutgången, så att säga. Min överenskommelse med IB bidrar oxå till att ett lugn har infunnit sig. Jag mår bra av att dra ned på kolhydraterna och tre promenader och ett styrkepass per vecka känns rimligt. Som grädde på moset har jag fått ordentligt kontroll över kvällstugget.

Kolhydrater

Vägning: 99,3 kg som innebär en minskning med 0,7 kg den senaste veckan. Vilken lättnad! Paniken har flåsat mig i nacken. Det är kolhydraterna det hänger på – jag är känslig för det. Förutom att jag äntligen har gått ned i vikt igen, så känner jag mig mindre uppblåst.

Ett gummibandspass som kändes prima och gick väldigt bra. Koncentrationen fanns i så pass hög grad att jag försjönk i övningarna. Härligt!

Projicering

Vägning hos IB på Itrim: 100,0 kg som innebär en ökning med 0,3 kg de 2 senaste veckorna.

IB är inte min terapeut. Det är viktigt att komma ihåg. Jag har öst ur mig hos henne flera gånger nu och kände mig rätt trött på mig själv när jag var där i morse. Jag fick intrycket av att hon oxå börjar tröttna på min stagnation och “Åh, jag mår så dåligt! Jag har ingen lust!! Ingen motivatioooon!!!”. Förmodligen handlar det om projicering. Jag är leds på att vara hindrad av min hälsa – att behöva ta hänsyn till den hela jävla tiden – , så vi bestämde att jag ska stryka alla snabba kolhydrater (pasta, ris, potatis, bröd) utan undantag. Och så ska jag öka på antalet promenader till 3 per vecka + det vanliga gummipasset. Vi ska ses om 3 veckor för en hälsouppföljning och då ska jag ha gått ned i vikt! SKA!!

En aha-upplevelse och inga fördömanden

Vägning hos IB på Itrim: 99,7 kg som innebär en minskning med 1 hg de senaste 2 veckorna, med andra ord viktstabil.

Jag fick en aha-upplevelse även kallad “ja, men det är väl självklart att det är så!!”. Mina hungerdagar dvs. de dagar jag vaknar hungrigare än vanligt, förblir hungrig hela dagen med en känsla av att inte kunna “äta i kapp” och så slutar dagen med ett kvällstugg de luxe. Det här har jag inte lyckats förklara för Pär, men härom dagen – ping! – förstod jag varför jag inte nådde fram. När jag säger att jag inte kan “äta i kapp” betyder det att bara för att jag är hungrigare än vanligt innebär det inte att jag äter mer av t.ex. frukosten; jag äter inte fler ägg eller fler portioner med youghurt. Jag äter det jag har planerat, men utan att bli mätt. Eller som IB uttryckte det när jag förklarade det här för henne idag: jag agerar inte på hunger känslorna – jag varken överäter eller småäter. Idag har jag haft en hungerdag, den lindriga varianten och det som hjälper mig mycket då är att jag har börjat äta en bar som ett mål mellan lunchen och middagen. En kombination av ointresse för mat och en svaghet för rutiner har gjort att jag ytterst sällan gör avsteg från mängden mat vid måltiderna. Det verkade på IB som att hon fick svaret på ett problem.

Förra gången bestämde vi oss för nolltelerans mot kvällstugg och det har ju inte alls gått bra. Idag bestämde vi oss för att jag fortsätter att träna det jag orkar (varannan dag), äter mellanmålet på eftermiddagen och tar bort så mycket av kolhydraterna som möjligt vid middagen dvs. att jag ska blir noggrannare med handfast-metoden. IB lät så säker på att det kommer att fungera medan jag bara upplever en desperation.

IB lyckades få mig att må bättre även idag. Jag behöver verkligen de här samtalen! Något som känns som balsam för själen är att jag aldrig, aldrig har fått känslan av att hon tycker att jag kommer med bortförklaringar, att jag skyller ifrån mig. Det förutsätter att jag är ärlig mot henne när det gäller matvanorna och jag tror jag lyckades få dit pricken över i:et idag.

Orken och lusten tryter

50 minuters promenad i stadig och jämn lunk och det var skönt. De gamla MBT-skorna. Det var svårt att komma iväg. Jag har tappat lusten och motivationen helt. Jag känner av min stora mage hela tiden. Hur gärna jag än vill kommer jag inte undan den. Kläderna känns trånga trots att jag vet att jag har gått ned 8 kg. Jag känner mig äcklig och misslyckad. Varför ska jag fokusera på det jag faktiskt klarar av?! Det är ju så satans futtigt och gör ingen skillnad och inte går jag ned i vikt heller. Vågen ligger fortfarande i tvättkorgen, men det är överraskande svårt att stå emot att kolla vikten. Jag har ångest större delen av dagen – den kommer och går – trots mer Lyrica, men jag sover åtminstone. Hälsporren biter sig fast som en äcklig fästing trots MBT och trots massagebollen. Såret i mungipan, som brukade dyka upp några gånger per år och som jag blev av med tack vare salvan “Munsår”, verkar ha kommit för att stanna. Några dagars uppehåll och så är det tillbaka. Nu har jag använt salvan 3 gånger dagligen i 5 dagar utan bättring, så jag har skrivit i Vårdguiden om läkartid. Det är inte herpes och det beror inte på blodvärdet. Förmodligen stressrelaterat. Jag har ont i handen och tummen och blir väl tvungen att lära mig skriva med vänster hand. Morgondagen är träningsfri vilket känns som en lättnad samtidigt som jag blir rastlös. Det händer inte ofta, men de senaste dagarna har jag varit uttråkad. Jag är så in i helvete leds att jag inte vet vart jag ska ta vägen!!