Category Archives: Sköldkörteln

Nu vet jag

Posted on by 0 comment

Vägning: 96,2 kg som innebär att 0,5 kg har försvunnit sedan förra onsdagen och nu vet jag med säkerhet att 50% av den här förändringen är beroende av kvällstugget. Jag vet det nu och det som gäller i fortsättningen är att hitta en metod som hjälper mig att avstå. Den senaste taktiken går ut på att äta 2 mackor efter middagen, till kvällteet för då blir jag verkligen mätt.

Jag skulle ha träffat min hälsocoach idag, men hon har brutit armen och är sjukskriven ett bra tag. Det finns möjlighet att träffa en av de andra coacherna, men det känns allt annat än angeläget, så jag bokade in mig i slutet av augusti.

I morse var jag trött och hade svårt att ta mig ur sängen och jag var väldigt frestad att hoppa över promenaden. Jag var nära att somna om när hjärnan gick igång med hjälp av samvetet och ett tungt argument: frisk luft skulle kunna få effekt på den huvudvärk jag hade hela dagen igår och som jag kände fortfarande låg och lurade och så – som vanligt – jag behöver inte ta i så jag kräks, jag kan gå den korta rundan. Så då gjorde jag det. Med stavarna. 55 minuter och det var ganska tungt. Armarna protesterade och jag undrade om jag inbillade mig att jag brukar orka mycket mer än så. Värmen. Det var 17 grader när jag gick vid halv 10, men jag tyckte att det var för varmt för att kännas bra. De senaste åren har jag blivit mer och mer känslig för värme. En orsak är Levaxin (som jag tar för min slöa sköldkörtel) där en av få biverkningar är en sämre tolerans för värme. En annan orsak är klimakteriet – jag är överhettad från start. Sedan blir ingenting bättre av att jag brände mig när vi var i Malmö och solstinget veckan efter. Jag har börjat dra mig för att gå ut när det är soligt. Jag har aldrig varit någon soldyrkare, men motståndet ökar hela tiden.

Ned, upp & ned igen

Posted on by 0 comment

Ledsen, trött och ont. Så var läget när jag anlände till naprapaten. På L-O B:s fråga om hur jag mådde svarade jag att jag hade ont i knäna och vristerna. Jag fick inte rummet med blomtaket och jag hade inte energi att be om det. Jag fick lägga mig på rygg och han nålade mig från pannan och ned. Det var, trots allt, vilsamt att ligga där. I stället för trafik hördes fågelkvitter och en och annan vindpust slank in genom fönstret. Efter en halv timme kom L och masserade benen, framför allt knäna. Det gjorde ont. Insidan av knäna kändes som en enda öm triggerpunkt. Sedan fick jag lägga mig på mage och fick en betydligt behagligare massage av ryggen. När L kom upp till nacken kände jag att de musklerna var stenhårda. Hon sa att man kan massera runt nackkotorna för att stimulera sköldkörteln och då kom vi in på min slöa sköldkörtel och att jag försöker ragga upp en läkare för att få prova Liothyronin. L försvann ut en stund och jag hörde hur hon pratade med L-O B om min sköldkörtel. Då kan man tycka att hon kunde vara lite diskretare, så här i den personliga integritetens tidevarv, men jag känner att det ligger omtänksamhet bakom. Det är inte så att jag ligger där och klagar och gnäller för att få prata av mig ungefär som jag gör hos Rosie. När jag säger var det gör ont eller att sköldkörteln har gått i pension, så finns det något de kan göra pronto. När hon kom tillbaka hade hon L-O B med sig och han nålade mig igen (huvudet, nacken och ryggen) och så fick jag intensiv värmebehandling för att sätta fart på njurarna. ”De fungerar som det mesta – de mår bra av lite värme!” Det var skönt! Nålmannen återvände och vid det laget hade jag legat i 1 timme sammanlagt och ryggen protesterade. ”Lägg dig på sidan.” Jag lade mig på vänster sida, han tog tag i höger ben och drog det upp mot magen samtidigt som han tryckte höger arm från sig. Han drog till ordentligt. ”Aj! Vad gjorde du nu?!” ”Jag bara rätar ut lite.”, svarade han. Sedan gjorde han likadant på andra sidan. Färdigt! Det kändes fortfarande i ryggen och då tog han 2 specialnålar (hans eget uttryck) som han stack i magen och vickade på, bad mig böja mig framåt och upprepade. Jag vet inte om det blev bättre. Jag sa att jag fortfarande hade ont i vristerna. 2 specialnålar i nacken. Vickande. ”Hur känns det nu?” Det gjorde inte ont längre. Det är så häftigt! Inte ledsen, mindre trött och mindre ont. Så var läget när jag gick från naprapaten efter 1,5 timmes varierande behandling.

500 kr per gång, 2 gånger i veckan blir 4000 kr i månaden. Pengar som inte samlar några som helst högkostnadspoäng. Inga mediciner ingår. Det är mycket pengar, men det är värt varenda krona och då handlar inte bara om att smärtan minskar, det handlar om att jag känner mig omhändertagen på ett sätt som jag inte har upplevt sedan min husläkare EW slutade. När jag säger att jag har ont i knäna får jag inte förklarat för mig att det problemet skulle försvinna bara jag gick ned i vikt. Det är så skönt att slippa höra det och jag undrar om någon kan förstå hur skönt det är! Jag brukade betala 360 kr för ett 3-minuters besök hos dr Levaxin bara för att sedan få höra att värdena ser bra ut och så ses vi om ett halvår. Högkostnadspoäng i alla ära, men omtanke smäller högre. Jag fick bekräftat av L-O B att det är helt naturligt att jag först upplever en förbättring för att sedan må dåligt igen medan kroppen tar ny sats inför en andra period av förbättring. Han känner att jag inte är i samma dåliga skick som för 1 månad sedan även om jag själv upplever det så.

Efter lunch gick jag ned till tåget igen för att åka till Södertälje Syd där Pär hämtade mig. Vi åkte till Målarboden för att köpa tapeter, färg och annat som behövs till hallen. Det tog inte lång stund. Faktiskt. En tapet med breda ränder i blekt blått, beige och grått på vit bakgrund. Den kommer att gå bra ihop med vår blå ytterdörr, den vita trappan och den nya gråa trappstegsmattan. Jag inbillar mig oxå att ränderna kommer att ge en känsla av höjd och rymd. Det var ett äldre par där med en liten vit, rufsig blandrashund. När jag såg att den promenerade fritt och verkade social försvann allt runt omkring. Den kom fram till mig och vi hälsade hjärtligt. Jag föll på knä och hon vände upp magen för att bli kliad. Vilken lycka! De hade varit i färgaffären flera gånger och hon spatserade runt bland färgburkar, penslar och tapetrullar och hon visste var fikarummet ligger.

Dagen började på låg nivå, blev bättre hos naprapaten och med hunden i färgaffären och slutade med trötthet (somnade i soffan) och smärta (vristerna och ryggen).

Förkyld

Posted on by 2 comments

Det hjälpte inte att hålla avståndet till Pär. Det hjälpte inte med Cold Zyme. Det hjälpte inte att vägra bli förkyld. I lördags vaknade jag med riktigt ont i halsen. Igår hade det övergått i dårförkylning-på-väg-killande i halsen som förvärrades av att ligga ned. Idag hostar jag och det gör ont och jag har den där äckliga bacillsmaken i munnen. Att bära tebrickan från vardagsrummet till köket är utmattande. Prat triggar hostan. Ingen matlust. Jag trösta mig med att jag inte är magsjuk, bara förkyld. Jag är inte magsjuk, bara förkyld. Jag är inte magsjuk, bara förkyld. Jag är inte magsjuk, bara förkyld. Det känns inte som att Hyaluron har någon effekt på den allmänna ledvärken. Efter 10 dagar med 2 doser/dag gick jag, idag,ned till 1 dos/dag. Jag gick med i sköldkörtel-gruppen på FB, men det gjorde mig mer uppgiven. De som har fått T3 blir definitivt hjälpta av det, men för att få en läkare att gå med på att skriva ut det krävs det att man råpluggar information och lär sig att argumentera och jag fixar inte det. Jag har mailat Läkemedelsverket för att få ett register över de läkare som har förskrivningsrätt på T3. Jag vet att det är min slöa sköldkörtel och Levaxin som är en av orsakerna till att jag har gått upp så mycket i vikt och att trötthetskänslan har blivit permanent. Frågan är hur jag ska lyckas argumentera för att en specialist ska gå med på att kolla hormonnivåerna på cellnivå och inte bara i blodet för det är där svaret finns.

Biverkningar

Posted on by 0 comment

En biverkning som inte är medicinrelaterad är den trötthet jag alltid drabbas av efter att ha varit ensam. Pär kom hem i torsdags och hade då varit på Öland i 1,5 vecka. Jag har haft det ljuvligt i min ensamhet trots att det ibland känts som om jag inte gjorde annat än matade marsvin och städade deras bur. Pär är ett väldigt trevligt sällskap och en av få personer som jag står ut med och det är inte att han har kommit hem som är jobbigt utan omställningen. Från pratfri tillvaro där allt ligger kvar där jag har lagt det till prat och det allmänna buller som alltid omger honom. Det tar på mina krafter. Idag är jag otroligt trött med huvudvärk och skakig mage – helt och hållet ur slag.

Yrsel kan däremot vara en medicinrelaterad biverkning och efter besöket hos sjukgymnasten gick jag igenom biverkningarna för alla mina mediciner en gång till och kunde konstatera att yrsel förekommer som en mycket vanlig biverkning dvs. hos fler än 1 av 10 användare. När jag läste om Lyrica hittade jag flera andra biverkningar som klassas som vanliga dvs. hos upp till 1 av 10 användare och som jag inte tycker om och jag ska be om att få byta till någon annan ångestmedicin. De biverkningar jag upptäckte var minnesstörning (när jag såg ”Vänner” som jag kan nästan utantill och plötsligt inte kände igen namnet Rachel; det varade i 15-20 sekunder + att mitt minne är sämre än tidigare), domningar och en stickande känsla (framför allt i armarna), trötthet och utmattning, gångrubbning (jag har börjat ta enstaka vingelsteg när jag promenerar) och halsont (flera gånger i månaden känner jag det där killet i halsen som brukar förebåda förkylning). Jag har lärt mig att biverkningar kan uppstå när som helst under den tiden man tar medicinen och inte bara under den första tiden vilket är en vanlig uppfattning, men det gör ju det hela ännu lurigare för när inga biverkningar känns av inom t.ex. den första månaden, så borde det vara lugnt, eller hur? Lyrica har jag använt i snart 3 år. I vanlig ordning konstaterade jag att Levaxin saknar biverkningar, men det är ju inte så konstigt eftersom det består av samma hormon som kroppen redan har och som är vilande och det är därför jag vill prova T3.

Category: Hälsan, Sköldkörteln

Hos dietisten

Posted on by 0 comment

Dietist EI var betydligt bättre att ha att göra med än Dietisten från Helvetet, men jag antar att de flesta dietister är det. Vi pratade fram och tillbaka i 45 minuter och jag summerar i punkter.

*Att äta så att man mår så bra som möjligt – och då menar jag inte att viktminskning är samma sak – är komplext. Det finns inte en enda metod (mer än energi in och energi ut) som fungerar lika för alla.

*Klimakteriet och hypotyreosen försvårar och det är fakta och inte ursäkter eller bortförklaringar.

*Evolutionen har sett till att kvinnans kropp behåller fett på ett annat sätt än mannens (det finns många förklaringar till det) och det är därför det kan vara svårare för kvinnor att gå ned i vikt. Trots att vi skriver anno 2015 har det inte hänt mycket på den fronten.

*Hon kommer att titta igenom min matdagbok och räkna (kalorier) för att se vad vi kan göra, men eftersom det är semestertider kommer jag inte att träffa henne igen förrän i mitten av augusti.

*Timmarna mellan middagen och sänggåendet är, i mitt fall, så många som 6 och då är det inte det minsta konstigt om jag hinner bli hungrig, inte bara sugen utan hungrig. Kokt ägg, keso eller naturell kvarg kan dämpa hungern och hindra mig från det farliga kvällstugget. Det finns, med andra ord, alternativ till att sätta sig över hungern.

Den övergripande känslan efteråt är: jaha? Varken bu eller bä.

Det regnade när jag gick dit och det regnade mer när jag gick hem. Mina MBT är inte vättentäta (upptäckte jag i måndax när det oxå regnade), så jag tog de där otäcka Reebok-skorna och jag hade föredragit att bli blöt. De är så obekväma att gå i, hårda och stötiga och jag fick ont i fötterna och i vristen och i knäna. Det känns som om jag fick smörja in hela högerbenet med Voltaren-salva. Förbannadejävlaskitskor!!!

 

 

Category: Hälsan, Sköldkörteln

Ett nytt försök

Posted on by 0 comment

Idag gick det inte att vakna. Efter ett toalettbesök vid 6-tiden somnade jag om och jag hörde inte mobillarmet klockan 8. Jag vaknade första gången kvart i 10 och trodde att den var närmare 12, slappnade av och somnade igen för att sedan försöka vakna hur många gånger som helst, men det var omöjligt. Som så ofta förr var det utfodringen av fyrbeningarna som fick upp mig vid 11. Maten var 10 minuter försenad, höet var nästan slut och Selma behövde fräschare vatten. Om de hade haft möjlighet skulle de ha spatserat in i sovrummet med plakat och upprörda tjoanden. Det är nästan så att jag önskar det för det hade varit en syn! Först går svarta Maja som har den starkaste rösten, sen zebrafärgade Mimmi och efter henne chokladbruna Bibbi, lite tvekande men följer dit mamma går. Sist skulle Selma komma. Lång och ståtlig på bakbenen och stampande med baktassarna och med en nos som darrar av upprördhet. Alla med varsitt plakat i framtassarna med skärpta krav på tvåbeningens sovtider, mer sallad och mer gos (det är Selmas plakat för marisarna är inte lika goskrävande) och mindre kloklippning. Kan ni se det framför er? Det kan jag!

Jag vägde mig idag, månadens första dag till ära och det har försvunnit 1,0 kg den senaste månaden vilket innebär att jag väger 107,1 kg. Det känns som att jag har funnit en balans vad gäller kosten där jag ytterst sällan behöver vara äckelhungrig och jag har ingen känsla av att jag späker mig. Vanedjuret i mig frodas och det syns i matdagboken. Jag äter mer eller mindre samma saker i samma mängder vid ungefär samma tid varje dag. Det är så jag fungerar: när jag hittar ett koncept eller något jag tycker är smaskens, så håller jag mig kvar med näbbar och klor tills det inte längre fungerar eller är gott och då får jag hitta något nytt. Allt eller inget. Jag tycker att mat & ätande är tråkigt och jag vill spendera så lite tid som möjligt med det.

107 kg är åt helvete för mycket och 1 kg är inte mycket i sammanhanget, men det är bättre än att stå stilla som jag har gjort större delen av förra året och betydligt bättre än att gå upp flera kilo vilket jag gjorde i våras, så lite uppmuntran och hejarop hade suttit fint. När jag berättade för Pär fick jag inte mer än en gillande nick och ett ”Vad bra!” och sen talade han om att han fortfarande lyckas hålla sig under 70-kilosgränsen. Grattis. Typ. Om en vecka ska jag träffa min nya dietist och som ett bränt barn som skyr elden är det inget jag ser fram emot. Det är därför jag skriver matdagbok för att kunna visa att min viktökning (fram till idag) inte står i proportion till vad jag äter. Idag slog det mig vad Dietisten från Helvetets största misstag var: hon berättade att hon själv hade varit tjock, så hon visste hur det var, men eftersom hon hade lyckats gå ned i vikt, så kunde jag oxå göra det förutsatt att jag gjorde som hon sa. Fel, fel,fel, fel, FEL!!! Jag är inte hon. Min kropp fungerar inte som hennes. Alla är unika. Pär är inne på samma kategoriska tänkande. Eftersom han inte behövde göra mer än att sluta med godis, chips och marmeladmackor för att börja gå ned i vikt, så borde det vara precis lika enkelt för alla. Fel, fel, fel, fel, FEL!

 

Stavgång och ökad dos

Posted on by 0 comment

Det var tvärmulet och 16 grader när jag var ute med stavarna och det var mer perfekt (jag vet att det inte går att komparera perfekt) väder än i söndags för jag slapp ryggsäcken med vattenflaskan. Samma runda, men 5 minuter snabbare – 70 minuter. Det var skönt och jag hade ett jämnt och bra tempo även i backarna. Stavarna har den fördelen att jag kan staka uppför backarna och det ger en helt annan ork. När jag kom hem satt jag på balkongen och svalnade i en halv timme med fötterna i högläge. Sämre kan man ha det!

Vinterbleka fötter som kommer att förbli bleka, men jag tänker piffa upp tånaglarna med nagellack som ironiskt nog heter "Winterred".

Vinterbleka fötter som kommer att förbli bleka, men jag tänker piffa upp tånaglarna med nagellack som ironiskt nog heter ”Winterred”.

 

 

 

 

 

 

 

 

Stavandet gjorde mig trött och jag somnade sittande i soffhörnet som så ofta förr. Jag väcktes av att mobilen ringde och det var läkare OB med anledning av provsvaren. Beskedet var det vanliga: alla prover såg bra ut. TSH-värdet var lite förhöjt och jag ska prova att öka dosen till 1,5 tablett Levaxin à 75 mikrogram 4 dagar i veckan mot nuvarande 2 dagar i veckan. Förhoppningsvis får det bukt med tröttheten. Just nu mår jag bra och känner mig nöjd med att börja där. I väntan på en tid hos dietisten skriver jag mat- och träningsdagbok.

Den sista etappen av dagens stavgång. Jag hade precis passerat en busshållplats där en äldre herre väntade på bussen när jag fick syn på henne ett par hundra meter längre fram. En person som promenerade raskt, med högre tempo än jag. Samma sida av vägen, samma trottoar. Jag styrde in mig på ytterkanten i syfte att slippa krocka. Hon fortsatte rakt fram i samma tempo och jag såg att hon var fokuserad på sin mobil. Vi närmade oss varandra. Jag höll mig på kanten. Hon gick i mitten av trottoaren med näsan i mobilen. Inte en enda gång hade hon höjt blicken. (Om det var så att hon sms:ade i det tempot blir jag faktiskt impad.) När det var ca 5 meter mellan oss vinglade hon till och kom över på min halva av trottoaren. Samtidigt hörde jag bussen komma bakifrån på min vänstra sida. Jag kunde ha hojtat till för att få hennes uppmärksamhet, men i stället valde jag att vifta till med högra staven eftersom hennes blick ändå var riktad nedåt. Hon reagerade med ett glatt: ”Oj!” och steppade åt sidan. ”Oj på dig själv”, tänkte jag och blängde på henne. Bussen passerade. Om jag hade varit en elak människa ute efter att jävlas hade jag stannat och hållit ut staven och hoppats att hon snubblade över den och stukade foten och handen och fick ett gigantiskt blåmärke på låret och att det skulle dröja minst 2 år innan hon kunde gå och samtidigt sms:a igen, men jag tror på karma och vill inte drabbas av värre jävelskap i livet än hittills.

 

Category: Hälsan, Sköldkörteln | Tags:

Blodsugning

Posted on by 0 comment

2 promenader på vardera 25 minuter, tur och retur vårdcentralen där jag lämnade nya prover. Det finns en sköterska som tar prover som har arbetat där i några år nu, som är jättegullig och ett blodsugarproffs. Det känns knappt när hon sticker och jag får aldrig blåmärken. Jag sa det till henne idag, men hon protesterade och varnade mig för att ta i för mycket, men jag har inte mer än en blåröd prick i armvecket. I vanliga fall får jag enorma blåmärken sk. sjukhusrosor som kan ta upp till 2 veckor att blekna bort. Om jag hade varit smart hade jag tagit reda på hennes namn för att kunna be om att hon tar proverna nästa gång.

Category: Sköldkörteln

Läkarbesök

Posted on by 0 comment

AT-läkare OB. AT-läkare är synonymt med att han inte blir kvar på vårdcentralen permanent. Jag lade korten på bordet genom att fråga hur lång tid jag hade på mig, 20 eller 40 minuter? Han hade ingen patient efter mig, så det var fritt fram. Jag fortsatte att lägga kort på bordet genom att förklara att jag var medveten om att han var AT och att jag står på väntelistan för att bli kallad i september till en permanent läkare, men att jag inte klarar av att vänta tills dess utan vill ha ”starthjälp”. ”En medicinsk utredning. Jag vill veta vad som är fel för något är fel och jag vill ha en undersökning från topp till tå, inifrån och ut. Jag orkar inte må så här längre!” OB var en bra lyssnare med tålamod och utan behov av att avbryta. Jag blev inte avfärdad. Han lyssnade på lungor och hjärta, kände på sköldkörteln, klämde på magen och benen för att konstatera att det inte var någon vätskesamling i de senare. Jag ska börja med att lämna nya, utökade prover och jag ska träffa en dietist. Han fick veta om Dietisten EB som det skar sig med fullständigt och som fortfarande får allt att knyta sig när jag minns besöket och kunde meddela att hon är pensionerad. Han hade full förståelse för min tvekan att träffa en ny dietist och att han naturligtvis inte kan tvinga mig, men jag sa att jag vill ge det en chans som ett steg i felsökningen. En eventuell lungröntgen med anledning av de segdragna perioderna med hosta. Remiss till en endokrinolog för att diskutera behandling med T3 (Liothyronin). Det får duga som en början.

Jag ska, på eget initiativ, sätta ihop en tabell, en matdagbok som jag tänker ta med mig till dietisten.

 

Category: Sköldkörteln | Tags:

Midsommar

Posted on by 0 comment

Pär och jag skrotar runt hemma, pysslar med ditt & datt. Med jämna mellanrum utbrister Pär ”Det var ett jävla regnande!”. Stating the obvious. Vad 17 spelar vädret för roll när vi ändå inte har planer på att ens gå ut med soporna? Jag är trött och det har inte varit någon bra vecka. Läslusten är tillfälligt borta och jag känner mig rastlös, men jag har börjat på flera böcker i rad som inte har varit bra och det blir lite som ett bränt barn som skyr elden (”besviken bokläsare skyr läsandet”). Förutom måndagens promenad har jag inte kunnat träna alls pga. foten och även högerhanden som tydligen oxå fick sig en smäll. Jag funderar på att lämna återbud till det, i all hast, bokade läkarbesöket på måndag. Stridslusten falnar och jag känner mig ensam i kampen. ”Jag har en kunskap som du inte har och som du aldrig kan läsa dig till”, funderar jag på att säga till läkaren. ”Och det är hur min kropp fungerar.” Jag har levt med den här hyddan i 50 år nu och för varje år sviker den mig ytterligare. Något är fel. Det är något som inte stämmer. Det är tydligen ingenting som syns i några prover och jag vet inte om jag orkar försöka övertyga en läkare om att jag har rätt. Jag frågade Pär om han kan följa med på måndag och argumentera om orden sviker mig, men det kan han inte och jag blev inte alltför besviken för jag behöver ha med mig någon som tror på mig till 100%, som ser bortom kalorier in – kalorier ut och det gör inte han.

Minioner 3

 

Category: Allmänt, Sköldkörteln | Tags: ,