Intensivt

De senaste veckorna har varit intensiva. 

De idiotiska glasögonen som jag sett fram emot ledde till besvikelse och ångest. De ligger i sitt fodral nu och jag jobbar på att orka ta mig hela jävla vägen till optikern och argumentera med dem igen. Blä.

Pär har varit sjuk; han “kraschade” på sitt alldeles speciella vis genom att sova i närmare 2 dygn och sedan fortsätta på samma sätt. Jag blir oroligare för varje gång. Jag är övertygad om att krascherna kommer med tätare intervaller och kanske slutar i kraschen med stort K.

Selma blev dålig och hela familjen blev, som vanligt, engagerad. Sedan dog hon. Det är en vecka sedan och jag är stum av saknad. Så sent som i morse var jag väldigt nära att säga “God morgon, Selmis!” när jag hälsade på Elin.  Som jag brukade göra. Marsvinen lämnar tomrum efter sig när de försvinner, men Selma var med på ett annat sätt i och med att hon snodde runt fötterna på oss och ville vara med och tomrummet känns större…

Elin ska flytta hemifrån! Hon har hittat en etta på 32 kvm här i Rönninge. Igår skrev hon på kontraktet och om drygt 2 veckor får hon nycklarna. Pär och hon var på visning för bara 2 veckor sedan och jag följde med på en andra titt tisdagen efter. Den är så mysig! Ett fräscht badrum och ett rejält kök, sovalkov och fönster mot föreningens grönområde. 20 minuters promenad härifrån (vid  Nytorpsskolan längs en av mina vanligaste promenader) och med busshållplatsen utanför porten. En liten förening. Pär och jag finns med i bakgrunden rent ekonomiskt, men det är hon som står som ägare. Elin och Robin gjorde slut för någon månad sedan efter att det hade varit på gång en längre tid. I och med det försvann möjligheten till samboende och även hennes sug efter att bo så nära Stockholm som möjligt (han bor i Örnsberg). Så dyker den här lilla lyan upp som en skänk från ovan (en skänk på 1,5 miljon vill säga…) och så – tjong! – flyttar vår snorpa hemifrån lagom till jul.

När vi ändå lånar pengar till lägenhetsköpet, så lånar vi lite extra för att äntligen göra något åt övervåningen.  Och så ska vi byta ut bänkbelysningen i köket. Och sen ska vi tapetsera om i Elins rum och ställa in en extrasäng, en fåtölj, en lampa och ett bord och sen kommer jag att få en läshörna medan Pär får den efterlängtade nya teven med surroundljud-system.

Det har varit intensivt och det verkar inte lugna ned sig än på ett tag.

Hans å Bob med Frasse.

Selma

Idag lämnades Selma in för s.k. allmän kremering eftersom Elin inte vill ha askan tillbaka i en urna. Nu är hon definitivt borta och jag saknar henne enormt mycket. Tårarna ligger på lur hela tiden. Hon kvävdes till döds. Vi satt bredvid och såg hur hon försökte ta det ena andetaget efter det andra genom nosen utan resultat. Gnagare kan inte andas med munnen. Det här berodde på att lungorna svällde vilket de ofta gör när en kanin slutar äta. Veterinären upplyste oss inte om det. Selma fick 6 olika mediciner plus att vi stödmatade henne. Det var hela tiden någon som slet tag i henne och tryckte in rör i munnen. Vad orsakade egentligen hennes död? Den diagnostiserade sjukdomen eller stressen av behandlingen? Selma satt på hyllan i buren och försökte andas. Hon drog så kraftiga andetag att nosen plattades ut, men ingen luft kom in. Till slut svimmade hon och en liten stund senare stannade hjärtat. Jag saknar henne!!! Hennes ljud från buren i Elins rum. Att kunna se henne och säga hej varje gång jag passerade deras rum. När hon for runt på golvet med sitt humlebrummande. Inget mer krafsande bakom köksdörren där hon hade sitt Projekt. Binky och bunnyflop. Hennes fantastiska päls och de där tvärförbjudna baktassarna. Stora mörka ögon med långa ögonfransar…. Buren i Elins rum är inte tillfälligt tom för att Selma är på Öland. Den är tom för alltid. Hon kommer inte tillbaka. Min Selmis.

Tagen på bar gärning på väg upp för trappan.
Dessa baktassar…

 

 

Mycket

Jag promenerade 65 minuter i MBT-skorna och med den tunna jackan för nu är det barmark och plural plusgrader. Det var ganska skönt, men jag vet inte hur jag ska komma till rätta med tårna på högerfoten. De domnar. Förr eller senare domnar de och det spelar ingen roll vilka skor jag har eller om det är med eller utan snörning. Det gör ont och det värker ett tag efter att jag har befriat fötterna från skorna.

Planerad inflyttning om ett halvår…

Pär är sjuk, han har kraschat igen och sovit i ett par dygn. Selma är riktigt dålig med en otrevlig parasit i magen och en bakteriell infektion. Pär och jag åkte till veterinären med henne igår eftermiddag på en akuttid eftersom hon inte äter själv. Elin arbetade; hon hade ett av sina återkommande uppdrag för Nannyakuten. Vi tillbringade 2,5 timme hos veterinären – att åka in akut medför inga som helst fördelar eftersom man passas in mellan de bokade patienterna, så att vänta är det som gäller, men en extra avgift på en dryg tusing har de fräckheten att ta ut – och Elin mötte oss där när hon slutat och så åkte vi hem tillsammans. Det blev pizza till middag. En middag som vi åt kvart i 20 på kvällen. Jag kämpar på med brillorna och börjar – tyvärr – vänja mig vid att aldrig se riktigt tydligt. Boken jag läser just nu har jag hållit på med ovanligt länge just pga. glasögonen. Jag har ingen lust att ens försöka läsa. Jag kan inte koncentrera mig. Det hänger över mig som ett dåligt samvete. Jag är hjärtligt trött på det! Det är möjligt att Elin flyttar hemifrån snart. Vi har lämnat bud på en etta här i Rönninge och vi väntar otåligt på besked från mäklaren. Det finns tydligen en spekulant till. Det är mycket nu och inte mycket av det är positivt. Jag reagerar genom att dra mig inåt, att bli oåtkomlig för att kunna processa allt i stillhet och det är inte alltid det som är bäst för mig. Nödutgången finns kvar…

 

 

Balsamerad

Jag känner mig ämlig. Den ökade dosen av Lyrica gör mig trött och jag sitter faktiskt och sover flera gånger om dagen. Korta stunder, men ändå… Jag sover bra om natten. Tungt, men bra, men jag har svårt att vakna. När jag väl har kommit ur sängen och igång är det inga problem. Idag satt jag i köket hela morgonen och förmiddagen, över lunchen tills jag skulle träna med gummibanden på eftermiddagen. Ljudbok, mobilspel och korsord. Hela förmiddagen kryllade av små aber. Teet smakade inget, jag körde fast i vart enda spel, ljudboken var urdålig, korsorden verkade vara på grekiska för jag stötte hela tiden på patrull och så blev jag trött, såååå trött. Allt det här ackompanjerades av Bibbis tjoanden. “Dags för pellets!” eller “Dags för salladsbladet!” eller “Nytt hö för bövelen!”. Så fort jag rörde mig på stolen tolkade hon det som att jag hade ätit färdigt och då är det dags för gurka. Ångesten flimrade i utkanten och jag sa åt Bibbi på skarpen och fick dåligt samvete direkt, innan jag ens avslutat bassningen.

Jag klarade i alla fall av ett mediumpass utan uppvärmning. Det var skönt, lagom tufft. Efter duschen tog jag burken med Tigerbalsam och balsamerade ryggen, höger knä och handen. Kyleffekten på ryggen blev så kraftig att jag frös som en gris resten av eftermiddagen innan den övergick i värmande effekt. Kofta och myssockor på!

Bibbi.

Syrensniffande

Det blev en 60 minuters promenad idag och inte i något tempo utan en lagom lunk. Kroppen kändes ganska stum efter gårdagens lyckade pass och jag har ordentlig träningsvärk i armar och skuldror. Aj lajk it! Det småregnade i början och luften var härligt syremättad. Trots att pollenhalterna förmodligen sjönk en del eftersom det regnade större delen av gårdagen, så är ögonen ändå irriterade. Det är som värst nu och fram till midsommar. Jag sniffade i en hel del syrenbuskar och kom fram till att doften från den ljust lila är min favorit.

 

De kommer fram nu när det inte är lika torrt och de lever farligt. Egentligen skulle jag vilja flytta varenda snigel som befinner sig mitt ute i gångvägarna ut i gräset… 
Grönt är underbart skönt!

Pollen och öppna fält

Igår, söndag, var det varmt – 27 grader – och jag var sänkt. Det blev en nödvändig vilodag. Det fläktade rejält och idag var det inte mer än 19 grader med riktigt svalavindar. Idag promenerade jag 65 minuter och hade ett riktigt bra tempo halva tiden. Sedan kändes benen lätt stumma och jag fick sänka den otroliga hastigheten. Det var skönt! Däremot har mina ögon haft det överjävligt idag pga pollen. De är röda, svider och kliar. Jag vill plocka ut dem och lägga dem mörkt och svalt. Idag har jag maxat Livostin-dropparna. Jag har plockat fram min sovmask som har en kyldel som kan stoppas in i masken och det är skönt!

 

Nedanför Rönninge Kungsgård finns ett härligt öppet fält som är så vackert så här års. Luftigt. Rymd. Grönska! Här vill moderaterna bygga flerfamiljsbostäder inklusive en strandpromenad. Länsstyrelsen säger nej pga strandskyddet, men det beslutet kommer att överklagas. Idioter! 

 

Vägning: 96,8 kg som innebär att jag har gått ned 1,5 kg sedan i onsdags. Mitt snabba agerande när lakritsfiskarna åkte ut var rätt. Jag har inte haft varken godis eller chips under långhelgen. Jag har haft kakor från Kaffestugan och efter varje middag åt jag 3 vaniljdrömmar och 3 schackrutor som efterrätt. Jag blev mätt, det var gott och jag kände inget behov av kvällsmål. Jag har oxå börjat lägga mig tidigare av den enkla anledningen att jag är trött och datorn är tråkig och där försvinner en ät-fälla.

Det var mors dag igår. Vi firar det inte, men säger naturligtvis grattis. Igår fick jag en så fin bild på FB från Selma och Elin som har bott hos Robin i 3 veckor nu. “Till världens bästa mormor!” från Selma och Elin.

Ren ensamhet

Igår var jag ute med stavarna. Kristi himmelfärds dag, tidig förmiddag – härlig brist på tvåbeningar! Det gick bra och bitvis till och med väldigt bra med flyt & ork. Jag klarade mig hela vägen hem igen utan att armarna blev till kokt sparris.

Idag har jag städat. Jag vaknade strax efter 7. Bibbi tjoade från köket med jämna mellanrum. “Hallå?! Jag är hungrig! Höet är slut!!! Härregudjagsvälterihjäl!!!” 20 över 7 steg jag upp och hon fick sina frukostgrönsaker. Jag kom igång med städningen tidigt, före 9, så jag var färdig tidigt oxå. Det är så himla rent och fräscht nu och jämfört med den förra städningen då jag putsade fönster, så var den här en baggis! Nu kan jag njuta av renheten och ordningen för det är bara Bibbi och jag här och hon går ju inte ens utanför köksmattan, det lilla livet.

Skärpning!

Vägning: 98,3 kg som innebär att jag har gått UPP 1,1 kg!! Det tänker jag inte finna mig i! Jag har fått mersmak på viktminskning och nu när jag vet hur det känns att bli av med kilona, så känns de dubbelt så tunga när de kommer tillbaka. Nu blir det skärpning och nolltolerans mot kvällsmål som får tas till endast i absoluta nödfall. Jag hade en oöppnad påse med salta fiskar från Lakritsroten som jag hade tänkt ha till helgen, men den öppnade jag och tömde i soppåsen fortare än en gris blinkar och innan jag hann tänka efter. Aldrig mer 99 kg och aldrig, ALDRIG mer 100 kg!!

Beslutet om skärpning hjälpte till att få iväg mig på en promenad runt Flaten plus att jag behövde handla på Konsum. Det var ganska skönt, men hostigt. Jag stannade till på andra sidan sjön och tittade på herr och fru And som gled fram genom vattnet för att sedan flaxa till och upp på bryggan där de ruskade bort vattnet. Då kom en sothöna. Den tog sig upp på bryggan, började tjafsa med fru And och skrämde tillbaka henne ned i vattnet för att sedan hoppa i på andra sidan bryggan och simma iväg. Meh! “Vad skulle det där vara bra för?!”, frågade jag. Herr And verkade lite konfys och hoppade i efter frun som vid det laget hade simmat runt bryggan utom synhåll. Hon flaxade upp på bryggan igen medan frågetecknen snurrade runt huvudet på hennes man. Sedan fick han syn på henne och gjorde henne sällskap. Då kände jag att jag kunde gå därifrån utan att vara orolig för mobbande sothöns.

Fortsatt trögt

Min hälsocoach var sjuk, så dagens träff blev inställd. Inte mig emot. Det känns alltid som att jag måste visa att jag gör framsteg och just nu känns det mest som om jag går baklänges… I morgon är det veckovägning och då kommer jag att ha 3 alternativ: viktökning innebär att jag måste ändra något ev. frukosten, om vågen visar plus-minus-noll kommer jag att skärpa mig i största allmänhet och om jag har gått ned i vikt kommer mitt humör att förbättras.

Jag tog mig ned till Garnudden och gick den långa slingan. Det är skönt där ute och det var underbart fritt från tvåbeningar. Skavsåret är kvar och det var smått blodigt efteråt, men känslan av knivar har minskat. Jag fick en ny blåsa på andra hälen. Jag promenerade igår oxå och som tur var gick jag min kortaste runda för det var allt annat än skönt. Det är fortsatt segt, på gränsen till tröstlöst.

Pär hade lyssnat på vetenskapsradion och de hade pratat om björnar och hur deras system är uppbyggda med hänsyn till att de ligger i ide halva året. De har 2 olika flora i tarmarna; en för ide och en för vakenhet. De varken äter eller dricker eller uträttar sina behov och det tar bakteriefloran hand om; njurarna tar inte stryk. De går ned i vikt när de ligger i ide och det är endast fettet som försvinner – det som de ätit upp sig med när de varit vakna – för de förlorar ingen muskelmassa. Dessutom är det ju då honorna är dräktiga, men fostren utvecklas som de ska. 1. De får sova den mörka tiden av året. 2. De går ned i vikt under tiden. 3. Ungarna är vansinnigt söta! Jag vill vara en björn!

Kolmården midsommaren 2016.

PS! Pär har satt upp en ny, skat- och kattsäker holk och det är ett blåmespar som har flyttat in.