Tröskel-eländet

Låt mig presentera gårdens kändis: Cookie. En dvärgvädur som bor i en av lägenheterna på bottenvåningen och som kommer och går som den vill. Så här års finns det gott om smaskiga äpplen! Vi möttes när jag skulle iväg på min promenad.

På tal om promenaden. Jag hade åter igen blivit sittande och liggande för länge och mådde dåligt av det och det har tagit emot att gå ut. Idag fick jag piska mig upp ur sängen och sedan ut och som pricken över i blev det en gräslig 65 minuters upplevelse. Tungt, motigt, tråkigt och med för mycket kläder. Trippel-blä i kubik! Jag har befunnit mig i är i en svacka av trötthet och allmän olust, tröghet och svårt att koncentrera mig. Det har blivit mycket tv-tittande… Trädet nedan låg på sniskan över vägen. Jag visste att det var ett fullt friskt träd och det har inte varit någon sommarstorm även om det har regnat kraftigt med jämna mellanrum. Kunde det vara bävrar? Jajamänsan! Prydligt avgnagt längst ned på stammen.

Från och med idag är jag nere på 25 mg Lyrica per dag, en dos på morgonen. Det är fortfarande jobbigt. Lyrica och jag har umgåtts i ungefär 7 år och då är det inte helt enkelt att skiljas.

Om en vecka ska jag tillbaka till tatueringsstudion och komplettera Tösen och jag ska skaffa en tatuering till på vänster arm och det har jag planerat hela tiden.

Tatuering

Jag fick min åttonde akupunktur-behandling igår, men den gav inget. Det känns ganska urvattnat på något sätt. Förmodligen för att jag fortfarande har rejäla värmepåslag som visserligen inte är lika illa som vallningar, men ändå… Har jag haft förhoppningar om ett omöjligt mirakel igen? Passande nog ska AL ha semester i några veckor och det blir ett naturligt uppehåll. Skönt! Jag ska träffa henne igen i slutet av augusti.

Idag tränade jag med gummibanden och åh, vilket bra pass det blev!! Flyt, koncentration, ork och roligt!

Jag har funderat en hel del på hur människor uppfattar övervikt/fetma. Jag väger knappt 104 kg nu och det är jävligt mycket och det är inget jag kan dölja på något sätt. De som ser mig för första gången ser nog min övervikt för vad den är medan Pär och Elin som lever med mig och sett att den har kommit lite i taget ser på den med mindre fördömande ögon. I böcker beskrivs alltid en person som väger runt 100 kg som ENORM. Personen vaggar alltid framåt eller lufsar, stolar knakar och soffor protesterar, det stånkas och stönas. I en bok jag nyligen lyssnade på anspelade författaren HELA tiden på mannens storlek. Hans händer var alltid labbar, dasslock eller till och med ramar som lades över kaggen eller på en stolsrygg. När han stod i vägen för ljuset från en lampa var det som en solförmörkelse. Jag tar alltid illa vid mig, jag känner mig träffad och det är därför jag funderar på om omgivningen verkligen uppfattar mig som så … grotesk? Har (normalviktiga) författare ingen uppfattning om hur mycket 100 kg är när det handlar om en människokropp? Mannen i boken är förmodligen längre än jag med mina 167 cm, så hans övervikt borde vara fördelad på ett annat sätt. Jag vaggar inte fram, jag flåsar inte så fort jag rör mig och jag är inte stor som en solförmörkelse!

Vi hoppar mellan ämnena idag och nu ska jag skriva om tatueringar! Tatueringar har alltid fascinerat mig som konstverk och jag föredrar bild, färg och form framför text för jag skulle inte vilja vara ett vandrande plakat som människor inte kan låta bli att försöka läsa på. Helkroppstatueringar är för mycket medan enstaka bilder eller symboler är läckert. Jag har varit sugen på att tatuera mig i många år och nu har jag äntligen bestämt mig för att göra slag i saken. Det har inte varit helt lätt att hitta en seriös tatueringsstudio, men det ligger en på Norrtullsgatan på väg till nåldamen, så det måste ju vara ödet, eller hur? Tidigare ville jag ha en delfin på skuldran, men nu vet jag längst in i själen att jag vill ha ett marsvin på överarmen. Och en kanin på den andra. Igår hade jag tid för konsultation och hade en bild på Tösen, men jag blev besviken. Bilden fungerar inte, den är för mörk med för många skuggor och för få detaljer. OM den skulle ha fungerat skulle det ta 2,5 – 5 timmar och kosta 3000 kr!!! Att ta en marsvinsbild från Google är INTE ett alternativ. När besvikelsen hade lagt sig bestämde jag mig för att själv rita ett stiliserat marsvin och en stiliserad kanin och skicka dem till studion för godkännande. Häpp! Fortsättning följer!

Det här är Tösen, min allra första Hjärtgris som jag fortfarande kan sakna. Elin tog bilden.

3 egenskaper hos mig själv som jag är tacksam för:

Jag kan teckna.

Jag har lärt mig att komma tillbaka efter en besvikelse.

Jag är ärlig.

Överdriven

Pär har inlett sin semester och åkte till Öland i ottan. Elin och Robin har följt med hans föräldrar till Skåne och till och med Juni följde med (under högljudda protester). Jag har sovit dåligt de senaste nätterna med helt sinnessjuka drömmar och jag hade hoppats sova flera timmar till efter att Pär hade åkt, men vid halv 9 var det slut. Jag kände mig ensam och alldeles “överdriven” som Elin sa när hon var liten och låg i sängen och inte kunde somna. Ångesten slog till. Jag låg kvar en stund, men hittade ingen bekväm ställning och då insåg jag att det jag behövde var aktiviteter. Jag bäddade sängar, plockade in disk, plockade undan tvätt, förberedde för morgondagens tur till nåldamen, tvingade i mig lite yoghurt, duschade och tog till sist itu med att ta reda på vad i kylen som gått in och dött och börjat lukta skunk. En möglig citron och en burk med mozzarella i sitt spad. Jag passade på att rensa bort en del annat gammalt också och avslutade med att sprida ut några citronhalvor som kunde suga åt sig eventuella rester av odören. Jag har ätit lunch och lackat tånaglarna och nu ska jag måla i Min Mandala innan det är dags att äta middag. Jag kommer inte att ha någon frukosttjänstgöring, ingen Bibbi som behöver min omsorg. Jag känner mig ensam och överdrivet övergiven.

Köket

Före….
Hyllsystemet Svalnäs från IKEA tillverkas av bambu som växer snabbt och därför är ett miljövänligare alternativ. Det är inte lika tungt som den ek vitrinskåpet är byggt av. Det kan vi knappt rubba. Det står där det står!
Det översta hyllplanet är 15 cm brett medan de övriga är 25 cm. Skåpen har skjutdörrar i metall och en härdad glashylla inuti. Jag älskar förvaring!!
Sett från min plats vid bordet. Snyggt och luftigt!
Vi har faktiskt 2 marsvin kvar! Bosse (till vänster) och Tilde. Bosse är tillverkad av alpacka-ull.

Knäckt

Ett dåligt läkarbesök på fredagen för 2 veckor sedan. En första akupunkturbehandling på måndagen. På tisdagen fick jag beskedet att min läkare hade slutat. På onsdagen hade jag telefonkontakt med en annan läkare och ökade Lamictaldosen. Mådde bättre resten av veckan och under helgen och har orkat promenera igen. Ny akupunkturbehandling på måndagen. Samtal med AG på tisdagen. Frisören på onsdagen och på kvällen tog jag en Circadin och sov bort torsdagen (gårdagen). Idag var hos veterinären och fick avliva Bibbi. I den dryg vecka har jag haft huvudvärk varje dag, hela dagarna (kan bero Lamictaldosen, kan bero på spänning, kan bero på en kombination). 2 jävligt intensiva och turbulenta veckor och nu är jag knäckt. Jag har gråtit mycket idag, har huvudvärk och är så vansinnigt trött.

Sorg

Idag fick Bibbi somna in. Hon var multisjuk. Sköldkörteln var förstorad, det fanns en cysta på ena äggstocken och hennes tänder såg inte heller bra ut. Det gick fort. Hon var inte i så bra form som hon gav sken av. Det är tomt och vi kommer att sakna henne.

Bibbi – min chokladfärgade hjärtegris.

Vi valde en annan veterinärklinik än den vi brukar åka till, Smådjurskliniken i Märsta (långt åt fanders – tog en dryg timme att åka dit). Det var lugnt och skönt där. Att behöva avliva ett djur är bland det jävligaste jag har varit med om även om det är att föredra jämfört med att de dör hemma. Man måste inte vara med, men jag tycker att eftersom jag fattade beslutet att Bibbi inte mådde tillräckligt bra för att leva vidare, så var jag skyldig att vara med till slutet. Hon var inte det första marsvinet vi har fått avliva och jag har suttit med varenda gång.

Nu känner jag mig färdig med det här. Jag orkar inte med den känslomässiga turbulensen mer och vi kommer inte att skaffa fler husdjur hur mysigt och roligt det än kan vara.

Ledsen

Jag är ledsen. Inte deprimerad eller plågad av ångest utan ledsen. Jag tror jag har varit det sedan jag avslutade hundvaktandet. Självförtroendet är stukat och det blev inte bättre av påskaftonens dramatik. När jag träffar personer som jag inte kommer överens med, där ogillandet är ensidigt eller ömsesidigt är det ingenting jag grunnar på någon längre stund. Jag gillar egentligen inte människor, så det känns inte som någon större förlust. När jag misslyckas i mina relationer till djur – det är en helt annan sak. Det tar jag personligt eftersom djur alltid, alltid är betydligt ärligare och mindre insmickrande än vad människor är. När hunden Selma tydde sig till mig från första stund vi möttes var det en kick för självförtroendet och självkänslan. Jag blev ledsen för att jag inte klarade av ge henne det hon behövde. Kaninen Selma hade jag oerhört starka band till och när jag blev vittne till hur hon, bokstavligen, kvävdes till döds knäckte det mig för lång tid framöver. Jag har haft en nära kontakt med alla våra marsvin genom åren, några blev mina Hjärtegrisar och jag har sörjt alla. När Mio kom in i våra liv blev kontakten inte lika nära eftersom Elin då hade flyttat hemifrån och det är samma sak med Juni, men det betyder inte att jag inte tagit illa vid mig. När det gäller djur vill jag att alla ska tycka om mig. Japp, så är det. Alla djur vare sig det är husdjur eller vilda djur. Även om varken Elin eller Robin anklagar mig för att Juni smet ut tar jag det som ett personligt misslyckande eftersom hon inte upplevde det som att jag kunde hjälpa henne. Jag promenerade idag och när jag kom gående längs trottoaren utanför gymnasiet såg jag någonting längre fram, någonting krökt. “Låt det vara en gren. Låt det vara en gren…” Det var en ekorre. En död ekorre som förmodligen blivit påkörd och flugit åt sidan av farten. 2 kvinnor kom gående från andra hållet, slängde en blick på det döda djuret och rynkade på näsan. De rynkade faktisk på näsan! Är det baciller de rynkade på näsan åt? Jag nöp tag i svanstippen och lyfte den. Den hade stelnat, men hade inte legat så länge att något djur hade varit på den. Jag lade den i diket vid sidan av trottoaren och rev loss gräs som jag täckte den med. Jag blev ledsen, mer ledsen än vad jag redan var. Ledsen och trött.

Ett några år gammalt foto på vår egen ekorre, Kurre.

Påsk-fasa

Jag sov inte bra i natt. Halsbränna och orolig mage. Jag åt för mycket skräp igår. Dessutom precis innan jag lade mig. Jag tillbringade en del tid på toaletten när det kändes som att jag skulle kräkas. Halv 8 gick jag upp och gav Bibbi frukost, tillbringade tid på toaletten, åt lite yoghurt och sedan gick jag till Juni. Det gick långsamt. Jag hade ont över allt och det var varmt. Jag intalade mig att för varje steg kom jag närmare slutmålet och sedan skulle jag ta bussen tillbaka.

Elin och Robin bor på bottenvåningen med fönster mot baksidan som är en enda stor trädgård. Det finns en balkongdörr med möjlighet att bygga en trappa ut till baksidan. Elin brukar öppna upp en glipa för att vädra och Juni brukar sitta där och andas in frisk luft.

När jag kom dit idag fixade jag mat, vatten och kattlådan och gjorde sedan en kopp te medan jag väntade på bussen som bara går 1 gång i timmen på helgerna. Jag var lite nervös för att Juni kanske skulle försöka smita ut och jag hade vridit soffan så att den höll balkongdörren på plats. När jag satt vid köksbordet hörde jag konstiga skrapanden och jamanden. Till min oerhörda fasa såg jag att Juni tagit sig ut och ned på marken och nu gjorde fruktlösa försök att hoppa upp igen. “Nej! Nej, nej, nej, nej, nej det får inte vara sant!!” Jag gapade och skrek och sedan knuffade jag undan soffan, vräkte upp balkongdörren, satte mig på knä och hoppades nå henne när hon hoppade. Det lyckades inte. Då rusade jag ut ur lägenheten i hopp om att kunna fånga henne. Hon är svårflörtad och hade ingen lust att komma till mig. Det stod en kratta, sopborste och lövkorg invid väggen. Jag tog lövkorgen och bad en tyst bön om att kunna fånga henne under den, men hon stack iväg som en pil mot parkeringen och in under en bil där hon satt och jamade. När jag försökte få ut henne med hjälp av en gren smet hon in under en annan bil, men jag kunde inte se henne. Jag hörde bara hennes jamanden. Jag kröp omkring i gruset, kollade från olika håll, men hon syntes inte alls. Vart hade hon tagit vägen?! En kvinna kom förbi och jag frågade om bodde där eller visste något om katter. Hon svarade nekande på båda och föreslog att jag skulle locka henne med leverpastej, men jag förklarade att Juni inte gillar någonting sånt, att hon bara äter torrfoder. Juni fortsatte jama. Paniken ökade hela tiden. Vilken jävla mardröm! Jag som egentligen inte ens hade velat vara kattvakt! Vad skulle Elin och Robin säga om deras katt var borta när de kom hem? Så kom en kvinna gående över gräsmattan och frågade om jag behövde hjälp. “Har du nån erfarenhet av katter?” frågade jag och det hade hon. Det var C från ett av grannhusen. Hon tipsade om att hon kunde ta en planka som Juni kunde använda för att ta sig in. Smart! Min hjärna hade gått i baklås. Vi fortsatte att leta tillsammans och till slut förstod C att Juni hade krupit in under en stor skåpbil och lagt sig ovanpå motordelen (?). C lade sig på rygg i gruset med överkroppen till hälften under bilen och försökte locka fram Juni. Jag skyndade mig in i lägenheten igen för att försöka hitta godis att locka med, men hittade inget och det slutade med att jag tog en näve torrfoder. C kröp tillbaka in under bilen, men Juni var inte intresserad. Förmodligen var hon för rädd för att vilja ha någonting alls. Skulle en domkraft fungera? Om bilen hissades upp kanske larmet skulle gå igång och skrämma henne ännu mer. Jag gick tillbaka till lägenheten och hämtade mobilen för att kunna söka på registreringsnumret, men den stod inte skriven på en privatperson. Jag ringde 11414 för att höra med polisen. Telefonkö. Jag valde möjligheten att de skulle ringa upp mig i stället. Vid det här laget hade jag gråtit flera gånger och C hade tröstat mig och sagt att det skulle ordna sig, att vi skulle få ut henne. Jag trodde henne faktiskt inte. Det vågade jag inte. En bil svängde in på parkeringen och 2 killar klev ur. Visste de vem som ägde bilen? Nej, men den ena svarade att han var där för att hälsa på sina föräldrar som säkert kunde svara på det. Medan vi väntade ringde polisen upp mig och jag förklarade situationen och frågade om det var ok att sätta en domkraft på en bil om ägaren i fråga inte var i närheten, men det kunde hon inte svara på. Då kom killarna tillbaka och vinkade att jag skulle följa med dem. Ägaren bor i uppgången bredvid och under över alla under var han hemma! Det var en kvinna som öppnade, M, och hon höll en katt i famnen. Hon förstod sig alltså på katter. Bra! Jag förklarade allt igen och hon sa att de skulle komma ut. Under tiden hade de 2 killarna gått, så jag fick ingen möjlighet att tacka dem. M kom ut tillsammans med T och de snackade taktik med C. Jag har noll erfarenhet av både katter och bilar, jag har inte ens körkort. C förklarade att hon hade en domkraft modell stor & rejäl hemma som hon kunde hämta. Sagt och gjort. Medan vi väntade berättade T att de hade haft en katt som klättrat högt, högt upp i en lind och sedan inte vågat komma ned – en klassiker. Det hade slutat med att de sågat ned trädet. Bara tanken på att såga ned ett fullt friskt träd på grund av en katt…. T sa också att den här situationen är en mardröm eftersom det inte är första gången en katt krupit in på ett sånt ställe och dött när bilen startats. C kom tillbaka med domkraften och när hon och T fått den plats hissade de upp bilen så pass att hon kunde åla in lite längre och äntligen, äntligen kom Juni ut därifrån. Hon kom inte springande till mig för att få tröst direkt utan smet iväg och in bakom redskapsboden. Vi beredde oss på att valla in henne, men C följde efter Juni och sedan hördes ett högljutt och protesterande jamande. C kom klivande och hade Juni instoppad under sin jacka. Det var nästan så att knäna vek sig av lättnad! Jag tackade M och T mycket för hjälpen och skyndade mig in och när jag öppnade dörren förklarade C att Juni krupit in under sängen. Det var där hon alltid brukade ligga när hon precis kommit till Elin och Robin, innan hon börjat känna sig trygg. C ville inte ha någon ersättning för sin hjälp utan sa bara att jag skulle stänga balkongdörren ordentligt. Det gjorde jag. Och köksfönstret. Sedan grät jag högljutt och efter det ringde jag Elin. “Jag tänker aldrig vara kattvakt mer! Aldrig!!” Jag nästan skrek i mobilen. Teet jag hade tänkt dricka hade förstås kallnat och fick hällas ut. Eftersom Junis mat och vatten redan var fixade samlade jag ihop mina saker och gick ut till bussen. Det hade tagit 1 timme och 15 minuter från det att jag upptäckte att hon smitit ut. En av mitt livs längsta timmar. Glad jävla påsk. Typ.

Behöver jag beskriva hur jag mådde när jag kom hem? Genomsvettig, smutsig, trött, huvudvärk och rödgråtna ögon. Tårarna låg på lut. Jag tog värktabletter och 1 Lergigan. Sedan satte jag mig i soffan och sms:ade en kort, men mer sammanhängande redogörelse till Elin. Efter det blev jag sittande. Jag djupandades och kände mig helt färdig. Med mycket möda och stort besvär duschade jag och gjorde sen lunch. Halvvägs in i andra avsnittet av Downton stängde jag av allt, lade mig ned i soffan och somnade. Jag sov i 2 timmar. Varken Elin eller Robin anklagar mig för det som hände, men mitt självförtroende när det gäller djur har fått sig en törn, en knäck som kommer att ta tid att återställa. Först orkade jag inte vara hundvakt och sedan gick kattvaktandet åt helvete. Jag älskar marsvin!! De kan bli sjuka och de kan dö, men de smiter inte, de fräser inte åt en, de skäller inte, de kräver inte flera promenader om dagen.

Avjackat

Elin och Robin har åkt till hans föräldrar över påsken och jag lovade att titta till Juni. Hon är inte någon vaktkatt… Hon låg och sov på ena köksstolen när jag kom och bemödade sig inte med att hälsa förrän jag stod alldeles bredvid. “Åh, är det du som betjänar mig idag?” Mat, vatten och kattlåda och sedan gick jag igen. Det tog 40 minuter dit och 30 minuter hem via Konsum. Det har blivit varmt. Så pass varmt att jackan åkte av. För varmt för mig. Hela promenaden var ett enda blä. Trots att jag hade koll på andningen, trots flera plana sträckor och trots en större vattenflaska var det så jäkla tungt. Jag ska titta till Juni i morgon oxå, men då ska jag nog göra det lite lättare för mig och gå den kortare vägen både tur och retur.

Smärta

Idag var det då dags för läkarbesök hos psyk i Södertälje. En nybakad underläkare, SAS, tog emot mig idag. Hon fick ett plus och det var att hon verkade ha läst min journal för det senaste halvåret. Wow. Vanebildande läkemedel är aldrig bra, det förstår jag med, men jag blir likafullt oerhört trött när varje läkare vill att jag ska bli av med någon sådan. Idag var det Stilnoct. Jag har precis trappat upp Lamictal långsamt och försiktigt under 3,5 månads tid och jag har alldeles nyss börjat utfasningen av Lyrica och så ska jag ändra ytterligare. Naturligtvis kan jag inte tvingas och naturligtvis vill jag inte ta vanebildande mediciner, men ändå… Alternativet till Stilnoct blir Propavan som jag ska prova och sedan ta endast vid behov. Det återstår att se… Jag förklarade att utfasningen av Lyrica går bra, än så länge, men att jag känner av en viss ökning av ångest som jag sa är hanterbar även om den inte är behaglig. Hon skrev ut Lergigan att användas endast vid behov. Där är nog chansen större. Jag tackade ja till samtalskontakt. Faktiskt. Besöket tog 45 minuter och sög musten ur mig och jag hade sååå ont i både knä och vrister efteråt. Jag somnade i soffan efter lunchen i en helidiotisk sned ställning, men det var skönt ändå.

Jag har bett om en tid hos Fysioterapiteamet, hos JA, men det tar några veckor. Hälsporren i höger häl är inte att leka med, men jag gillar inte den i vänster häl heller. Jag ska börja göra fotövningarna jag fick från honom; musten gick ur mig när förra sommarens värmebölja inte avtog.

Hunden Selma. Nu har besvikelsen lagt sig och självförsvaret har stuckit upp sitt huvud. Hon var intensiv. Hon hade inte lärt sig att gå fot utan gick hela tiden 5 meter framför mig eller hur långt löpkopplet nu var. Min ena arm var alltid sträckt framåt. Jag hann ikapp henne när hon nosade på något och sedan drog hon iväg igen. Hon ville gosa. Mycket och klängde bokstavligen på mig och hade inte lärt sig kommandot “ned” eller “nej”. Hon var jobbig. Oerhört söt och snäll, men jobbig. Punkt.

Numera väljer jag skogsstigen till Södertälje sjukhus i stället för att gå nere (till vänster) längs kanalen. Träd…