Stavgång

Pär är på Öland, så jag har frukostjänstgöring för Bibbi. Jag vaknade redan 20 i 7 och det kändes inte som någon idé att somna om eftersom larmet var satt på halv 8. Dessutom hade jag i uppdrag att mata Mio idag och hoppades komma iväg innan det blev för varmt. Linne och prasselbyxor och så letade jag rätt på mina gamla MBT eftersom jag hade för mig att de inte är riktigt lika täta. Som pricken över i tog jag stavarna för att få stöd och möjlighet att hänga på. Klockan var 23 minuter över 8 när jag gick hemifrån. Jag tog det lugnt och använde inte stavarna som träningsredskap idag (men jag känner ändå av övningen i skuldror och överarmar). Det kändes betydligt skönare än igår och stavarna underlättade en hel del. De gamla MBT är rymligare i tårna och kändes inte lika varma. Mio mådde prima och följde efter mig när jag gick runt och vädrade, bytte hans vatten, lade in nytt hö och pellets och sedan stängde jag in honom i buren och fortsatte hemåt. Knäna och fötterna protesterade innan jag fick upp värmen, men sedan flöt det på bra tills jag var 5 minuter hemifrån. Jag ville titta närmare på ett fruktträd översållat av rosa blommor – såååå fint! – när jag trampade snett på asfaltskanten och åkte i backen. Man hinner tänka på mycket på ett par sekunder: inte nu igen!! och Hur länge kommer jag att bli satt ur trafik den här gången?! och Var det någon som såg mig? och Det känns faktiskt inte lika illa den här gången. Jag känner lite i högerfoten som redan är sönderstukad bortom alla möjligheter att någonsin läka ihop, men mer i båda handlederna. Jag kommer nog att få ett sjutusan till blåmärke på höften. Väl hemma igen duschade jag och drack en kopp te och sedan tog jag en värkkombo och lade mig i Lilla rummet och där låg jag i 3 timmar och sov en stor del av tiden. Efter det mådde jag bättre.

Tiffany-ask

Elin behövde hjälp att kippa Mios klor, så jag ilade dit och vi fikade ganska länge i hopp att han skulle sluta vara avståndstagande mot mig. (“Jag känner nog igen den där feta tanten i rosa tröja. Jag minns inte vad men det är nåt otäckt med fasthållning och saxar….) Det blev gjort med lite mut-sallad och sedan var det frid och fröjd. Han är ju så söt! Han är friskförklarad oxå. Livet leker!

På vägen hem stödhandlade jag på Konsum utifall att det inte blir att jag kommer ut innan helgen; mjölk, Lipton Russian Earl Grey-påsar, tuggummi, chips och choklad och det var då jag fann denna urläckra metallförpackning som jag bara måste ha.

Innehållet består av Mjölkchokladkulor fyllda med hasselnötkräm och krisp. Och när de är slut, ja, då har jag ju en fenomenal ask kvar!

Efter lunch jobbade jag på övervåningen i 2,5 timme med icke-skönlitterära böcker och i en låda med “mest fakta inbundet” hittade jag 4 av mina saknade HP-böcker. Hm… Nu känns det i ryggmusklerna vill jag lova.

 

Promenader

Både igår och idag fick jag det stora nöjet att fixa så att Mio fick sin mat eftersom Elin har haft långa dagar i skolan. Inga problem där förutom att han inte tyckte att jag fick ta mig friheter och klia honom på pannan bara för att jag föräras med mattilldelning. Jag använde apostlahästarna båda dagarna. Igår gick jag den kortare vägen dit (25 minuter) och den längre hem (40 minuter). Det var skönt och visst fick jag ont i hälen, men det går över när jag vilar. Idag gjorde jag tvärtom: långa vägen dit på 35 minuter och kort vägen hem på 25 minuter, men på hemvägen gick det väldigt tungt. Hälen gapade och skrek, men även höfterna protesterade fast jag vet inte om det var för att de är otränade eller om det handlade om smärta.

Villkor

När Elin adopterade Mio från Djurens Chans fick hon information om att han är drygt 2 år, tycker om att vara med och att de fixade kastrering innan hon hämtade honom samt att anledningen till att Mio kommit till dem angavs vara “platsbrits”.  Personen som lämnar ett djur hos Djurens Chans behöver inte vara mer specifik än så och det bör man vara medveten om när man överväger att adoptera ett djur. De kräver inget friskhetsintyg och du kan inte lämna tillbaka djuret om det visar sig vara sjukt. Sug på den! Det står i kontraktet, så se till att läsa det finstilta, som det heter.

Elin har haft Mio i knappt 4 månader och de har varit hos veterinären 10 gånger. Han har blivit sövd 3 gånger (1 kastrering, 2 tandslipningar). Förutom att det har kostat mellan 1000 och 4000 kr/besök, så är det tidskrävande för det finns ingen veterinär på gångavstånd direkt. Elin och även Pär och jag har släppt Evidensia Roslagstull efter det dåliga bemötandet vid Selmas död. Elin var hos Animalen i Södertälje en gång för att slipa ned Mios tänder, men de gjorde ett så dåligt jobb att hon fick åka in akut till en annan veterinär i Märsta som ligger helt åt fanders från oss räknat och saknar kommunala färdmöjligheter. Den veterinär som tog emot dem där är en sån där människa som man vill ta med hem och hålla inlåst för att inte förlora (hon arbetade hos Roslagstull för många år sedan, innan de gick upp i Evidensia och hon brukar vara med i tv hos Hasse Aro. Jag har för mig att vi träffade henne på den tiden vi hade Tinke & Tösen.). Mio är en framavlad dvärghermelin och målet med aveln har varit att få fram en kort trubbig nos eftersom en sån är bedårande, men antalet tänder är det samma och de får inte plats i en mun som hänger ihop med en kort, trubbig nos, så Mios tänder sitter trångt och snett vilket gör att han har väldigt svårt att tugga hö och hö utgör 80% av en gnagares kost – det är höet som hjälper till att hålla tänderna i trim eftersom de växer kontinuerligt. Han har haft problem med magen oxå vilket gjorde att han gick ned i vikt. Med hjälp av mediciner, extra mycket pellets och lite bladsallad och oerhört mycket tålamod och kärlek från Elin har han blivit frisk. Tänderna är som de är, men han ska inte behöv slipa ned dem mer än 2 gånger per år.

Summa summarum: Mios tandproblem kan omöjligt ha uppstått sedan Elin adopterade honom, men om det stått i informationen att hon gjort bäst i att räkna med frekventa veterinärbesök, så hade hon inte valt honom. Veterinärbesök är dyra och de är tidskrävande både när det gäller resor fram och tillbaka och själva besöken och lägg sedan till kostnader för mediciner och all tid som det tar att stödmata och dosera. Elin har haft den enorma turen att ha en pappa som har ställt upp med att köra varje gång även när det inneburit att han tagit ledigt från arbetet och som har kunnat ta utgifterna tills hon själv fått ihop pengarna. Hur många kan säga det?

Mio är en dyrgrip och han är en fullt frisk dyrgrip!

Livsrapport

Det går lång tid mellan blogginläggen och de gånger jag skriver är det inte så upplyftande. Mest klagovisor. Mitt liv, min tillvaro känns inte upplyftande. Det är tungt. Det känns torftigt. Mina nitiska rutiner gör att jag känner mig låst, men jag har ingen ork/lust/motivation/mod att rucka på dem. Det som har inverkat mest negativt är hälsporren som jag började känna av redan förra sommaren och som bekräftades under hösten och som blev riktigt jävlig mot slutet av året.  Igår var jag på min 10:e (?) laserbehandling och det går åt rätt håll. Nu kan jag anstränga/irritera hälen utan att få böta för det i flera dagar. I och med att den värsta irritationen har lagt sig kan jag använda MBT igen och det känns oerhört bra. Nu blir det 1 månads uppehåll i behandlingarna, så att det får en chans att läka ut av sig själv eller om det går åt andra hållet, så tar JA i med hårdhandskarna.

Vikten har ökat i stadig takt i och med hälsporren som satte en käpp stock i hjulet för allt vad promenader heter. Det är oxå jäkligt knepigt att se till att äta mindre eftersom jag rör mig mindre och det är det vågen meddelar mig de gånger jag vågar kliva upp på den. 103,7 är det senaste beskedet, så det där Aldrig mer 100!! som jag gapade om för 1 år sedan känns avlägset. Jag hoppade av Itrim och det har jag inte ångrat för jag vet att de inte har möjlighet att hjälpa mig mer än de har gjort. Det är inte på grund av det som jag har gått upp i vikt. Det är på grund av ogynnsamma omständigheter. Jag gör mitt bästa och gör små justeringar för att få läget under kontroll. Visserligen är det senaste viktbeskedet inget att hurra för, men det innebar ändå en minskning med 0,6 kg på 3 veckor. Det är kvällstugget som är och förblir min största stötesten.

Det är 3 månader sedan Elin flyttade hemifrån och 3 månader sedan Mio flyttade hem till henne. Vi har börjat kalla honom för Dyrgripen av 2 anledningar: han är oss – och särskilt Elin – väldigt kär och han har kostat Elin många sköna tusenlappar i veterinärkostnader och Pär har fått köra de  både akut och mindre akut. I dagsläget mår Elin hur bra som helst i sin självständighet och Mio mår oxå bra även om han har levermediciner och Critical Care som han behöver dagligen. Elin och Mio har fått en oerhört nära kontakt till följd av det här och att ge honom medicin och CC går som en dans numera.

Han är en dvärghermelin med betoning på dvärg för han väger mindre än vår knubbis Bibbi.

 

Bibbi, ja… Hon är singel och kommer att så förbli, men för att hon inte ska känna sig alltför ensam – vilket hon inte visar några som helst tecken på – så har vi en kartong där vi bäddat med handdukar där hon får vara tillsammans med ett salladsblad och lite hö och som jag sen tar med mig till vardagsrummet där jag äter lunch och så håller vi varann sällskap.

Övervåningen. Pär har satt upp takpanel helt själv (jag har hjälpt till att hålla vid 2 tillfällen) medan han lyssnar på Metallica. Han har jobbat med det i stort sett varje kväll efter sitt vanliga arbete och hela helgerna. Han har dessutom tapetserat om alltihop helt själv inklusive en fototapet som finns endast i hans NördKårner. Han färdigställer den nu och kommer att återställa hela den delen av övervåningen och efter det är det dax att ställa tillbaka allt som vi packat ned i lådor och där kommer jag in i bilden igen. Jag är bra på att ställa i ordning och på att städa. Han har varit tvungen att arbeta med fullspäckade flyttkartonger staplade upp till öronen som han har roddat runt efter behov. Det är en välsignelse att han faktiskt tycker att det är roligt och tillfredsställande att renovera själv. Han är fantastisk, tycker jag.

Svärmor är döende och har varit det ett tag nu. Hon bor hemma, men åker in akut med ojämna mellanrum. Svärfar lever varje dag med ständig oro och sorg. Svägerskan bor närmare än vi gör och är där så ofta hon kan och orkar. Pär har för vana att åka dit på torsdagar och laga middag åt dem. Elin har följt med ett par gånger, men inte jag. Jag är för feg. Sjukdom på den nivån är mer än jag kan hantera.

Läsrummet. Vilrummet. Min oas. Jag sitter där flera gånger om dagen och definitivt med mitt kvällste. Jag läser eller lyssnar på bok och spelar. Den senaste förkylningen förde med sig att jag sov där i 2 veckor på grund av hostan. Jag har en rullgardin oxå som pricken över i. Nu är vi inne i april, så snart kan jag lyssna till koltrastens sång i stället för Metallica.

Jaha, nu vet ni mer om dagsläget hos familjen Sundbäck i Rönninge.

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.

Massage

Den senaste gången jag fick massage av Bitte var för 5 månader sedan, men idag var det dax igen. Allt sittande gör att jag känner mig i oerhört dålig form; tung, stel, klumpig och spänningsvärk. Idag gick hon igenom både nacke och rygg och det var så skönt! Blodcirkulationen fick ny fart och jag var yrslig när jag klev av massagebänken.

Riktigt fint besök idag.

Blä…

Elin hade heldag i skolan och jag gick till Lilla Pärlan för att mata Mio. Inga problem. Jag fick näääästan klia på honom. Han är ju så liten och söt! Hälsporren kändes av på vägen dit och jag var så fokuserad på att gå normalt att jag spände hela benet. När jag hade gett Mio mat var Konsum nästa anhalt på färden. Det var tungt och det gjorde ont, ont, ONT. Jag har inte promenerat på ett tag och jag behöver tydligen bara vända ryggen till för att en hel massa träd blir slaktade.

Här ligger dem nu. Döda. De som har bidragit med färgrik grönska och skugga längs med spåret. Nu får de inte vara med mer för att…..
…..de som kommer att flytta in här till våren förmodligen har sjöutsikt inkluderat i priset på bostäderna.

Stegen blev inte mindre smärtsamma efter den synen. Jag hämtade en vattenkokare jag beställt från Tretti.se – ett otympligt paket – och det visar sig vara fel vattenkokare. Suck. Det är bara att skriva ut deras retursedel och skicka tillbaka den medan Tretti.se skickar den rätta vattekokaren direkt. Så nu har jag ett bökigt paket som ska lämnas av hos ICA och där finns ett annat paket som jag ska hämta och så finns mina böcker hos Filmkedjan. Hur ska jag lösa den logistiken? Inte imorrn i alla fall för då ska jag sova och vila foten.

 

Den här vackra damen stod vid fågelmatspryttlarna. Visst är hon fin?

 

Flyt

Dax för en laserbehandling och ny tejpning. På vägen dit hade jag inte ont, men på vägen hem… Jag tog mig upp för vår trappa med stora besvär och stapplade in genom dörren. En ny investering i en innersula för hälsporre som även har pelotter (uppbyggt förfotsstöd). På ditvägen kändes det finemang, men på hemvägen kunde jag lika gärna ha varit utan sulan. Det är förmodligen laserbehandlingen som triggar smärtan. Sedan den förra behandlingen i måndags har jag inte tränat någonting. Jag har städat lite i Läsrummet och målat 4 smålister, men annars har jag bara suttit eller legat och visst 17 minskar smärtan. Igår for jag runt här hemma, mer eller mindre, smärtfri.

Plötsligt händer det: SL fungerar och klickar och ger en mäktig känsla av flyt! Jag valde att ta ett morgontåg som inte lämnade utrymme för förseningar – spänning i vardagen! – , men som skulle göra att jag slapp vänta 20 minuter hos sjukgymnasten. Tåget susade fram obehindrat, jag klev av och satte fart och kom fram med 3 minuter till godo. När jag skulle hem hann jag precis med ett tåg och susade hela vägen till Tullinge där jag klev av för att invänta ett nytt tåg den sista sträckan och visst, det blev så till följd av förseningar, men det kändes inte besvärligt. Faktum var att tågföraren tipsade om att hoppa av i Tullinge i stället för i Tumba för att slippa behöva byta perrong. Man bugar och tackar!

Det är 2 månader sedan Selma lämnade oss…

 

 

Kaninmatare

Jullovet för de som studerar är slut och Elin hade sin första och långa dag idag, 8 till 17. Jag fick rycka in som kaninmatare. 20 min promenad till Lilla Pärlan i ett bra tempo. “Hallå, Mio! Det är bara jag – mormor.” Han var ute och efter en stund kunde jag se att han kikade in i hallen där jag stod dubbelvikt som en fällkniv medan jag knöt av mig skorna. Förhoppningsvis kände han igen min röst. Jag gick in och pratade hela tiden medan jag plockade fram några saker jag haft med till Elin och öppnade upp persiennerna lite. När jag böjde mig ned kom han fram och nosade försiktigt på handen. “Är du hungrig?” frågade jag och gick fram mot buren där Elin hade mätt upp pellets i skålen. Det var han förstås. Han hoppade in i buren innan jag ställt in skålen och så stängde jag in honom som Elin bett mig att göra. Ingen svettframkallande insats direkt, men det var mysigt att se honom igen. Det tog 40 minuter hem igen via Konsum och jag fick mer och mer ont i hälen; så pass att det strålade upp längs benet. Väl hemma sög jag tag i en av gångstavarna – en gammal som inte är fjädrande – och använde den som käpp. Jag satt en lång stund med massagebollen. Försiktigt och inte alls med samma tryck som jag brukar använda och i vissa lägen kändes en skärande, ilande smärta. Jag känner mig gråtfärdig nu när inte ens MBT fungerar som lindring!

Mio ser onekligen alert ut med de öronen.

1000

Halv 4 väckte jag mig själv genom att hosta. Jag glömde den sista dosen Bisolvon igår kväll. Det gick inte att somna om, så jag klev upp och gjorde en mugg te och passade på att ta hostmedicinen och 2 Treo mot huvudvärken. Bibbi var inte riktigt vaken eller så övertygade hon sig själv om att jag gick i sömnen för hon tjoade inte om att få frukost förrän klockan 6. När hon fått sitt åt jag lite yoghurt och gjorde mer te och sedan gick jag och lade mig. Det kändes inte som att jag sov någon längre stund, men klockan var 11 när jag vaknade.  Jag har sunkat omkring i pyjamas och kofta och känt mig allmänt ämlig. Ögonen har känts torra och irriterade å det grövsta.

Det här är mitt 1000:e inlägg på den här bloggen! På juldagen fyllde den 3 år.  Jag har bloggat i 10 år nu och jag funderar ofta på varför jag fortsätter. Mitt liv känns futtigt och begränsat mycket beroende på att jag är så likgiltig och ointresserad av omvärlden. Min introversion blir allt mer uttalad – det är inget jag mår dåligt av – och jag hymlar inte längre med att jag inte tycker om människor. Mänskligheten. Jag tycker fortfarande om att skriva, men varför i det här formatet?

För första gången i mitt liv, som jag kan minnas det, tänker jag avge ett nyårslöfte inför 2018 och det är att 2017 kommer att vara mitt sista år som fet.

Nu när Elin och Mio har fått kontakt med stort K, så ökar chanserna för närbilder.