Sömnlimbo

Känslig. Det är vad jag är. Känslig för sömnstörningar. Eftersom jag sov middag igår var jag beredd på att kanske inte somna så fort jag lade mig ned för natten och det gjorde jag inte heller. Allt oftare märker jag att jag fastnar i ett läge som inte är vare sig vaket eller sovande. Om jag har tur glider jag vidare och somnar ordentligt (det gjorde jag i natt även om det blev för få timmar) eller så blir jag kvar i det där sömnlimbot (som när jag försökte sova middag idag) och känner mig inte ett dugg utvilad när jag väl vaknar igen. I morse gav jag Bibbi frukost vid 6 och gick sedan tillbaka till sängen och sov till kvart över 7 när larmet gick igång för andra gången. 20 över 8 kom jag iväg på en lång promenad, Ut På Landet som tog 80 minuter och som blev för mycket med tanke på värmen även om det var riktigt skönt större delen av sträckan och jag kom in i en stadig, meditativ lunk. Jag har varit så trött i fötterna efteråt och de verkar inte kunna sluta småkoka och så har jag en liten spik i ryggen. Vallningarna är för jävliga. Jag fick ju fotstärkande övningar av JA och de har jag jobbat hårt med och ökat på med 1 extra repetition för varje vecka; jag började med 5 tåhävningar och är nu uppe i 15 och 11 sidtöjningar med gummiband. De hjälper! Det är därför det har varit motiverande att fortsätta. Just idag hoppar jag över dem. Jag är för trött och svettig och har för ont.

Den här larvade runt på ytterväggen tillsammans med en polare. Den var inte tillräckligt snabb för att slippa undan kameran. Hehe.

Blåsigt

Den 4 juni invigde jag mina senaste MBT-skor och blev fruktansvärt besviken. Eftersom det ändå handlar om en utgift/investering på 1500 kr kände jag mig tvingad att ge dem en andra chans och det gjorde jag igår när jag gick till frissan. Inget större fel på dem! De är annorlunda och de har tunnare sula än jag är van vid och modellen är mjukare vilket inte kapslar in foten i lika hög grad, men de fungerar. Påminner mer om vanliga gympaskor än MBT.  Idag ville jag ta en längre provtur genom att gå tur och retur Salem för att hämta Stilnoct. Det faktum att ovandelen av skon är mjuk och luftig och inte så stabil kändes i vänsterfoten genom att jag blev betydligt tröttare i den än i den högra och jag kände att jag fick jobba mer med hållningen som kommer automatiskt med de vanliga MBT. Annars var de helt ok; inga skavsår, tårna klämdes inte ihop och de är så pass luftiga att dagens kraftiga vindar faktiskt kändes genom ovandelen.

Hopplöshet

De kommer allt oftare. Dagarna som jag önskar bara kunde ta slut så jag får gå och lägga mig. Problemet är att jag inte sover bra. Jag upplever det som att jag vaknar varje gång jag vänder mig i sängen plus ett toalettbesök varje natt. Jag skulle vilja sova bort hela förmiddagen, men jag förblir vaken. Trött och vaken. Humöret svajar som en klen björk i stormen. Vallningarna är definitivt tillbaka, flera gånger om dagen. Först en sugande känsla i magen ungefär som när jag missar ett steg i trappan och sedan sprider sig värmen upp över ryggen och överarmarna och huvudet. För ett år sedan tacklade jag det här genom att öka Lyrica-dosen, men jag inser att det inte är en hållbar lösning, så jag har bett om en läkartid via vårdguiden. Koncentrationen sviker mig och det är svårt att läsa någon längre stund => kommer inte in i boken => tappar lusten att läsa => ångest. Tunga tankar.

Jag köpte ett par MBT-skor i ett annat stuk än mina vanliga sk. Zoom Street. De kändes väldigt bra inomhus och helt gräsliga utomhus. Det kändes som om jag gick barfota – närkontakt med markytan – och dämpningen var därefter vilket är redan döden för hälsporren. Jag blev så trött och fick så ont att jag blev gråtfärdig av besvikelse.

Fotstyrketräning

Igår fick jag massage hos Bitte. Hela ryggen och jag bara låg där som en flundra. Det fanns flera rejäla “knutpunkter”. Jag blev väldigt trött efteråt och jag hade inte sovit särskilt bra de senaste nätterna på grund av värmen. Jag kämpade mot tuppluren och tuppluren vann. I soffan.

Idag gick jag först till apoteket och hämtade ut de flesta av mina recept. Sedan till ICA för ett brev som inte kunde delas ut i brevlådan. Vidare till Filmkedjan för ett rejält paket från Lyko och så sista stoppet på Konsum. En sammanlagd promenad på en dryg timme även om det kändes som om jag bara gick och gick medan jag lastades med fler och fler paket och påsar. Det var tur att jag inte tog stavarna som jag hade planerat för då vet jag inte hur jag hade fått med mig allt hem…

På eftermiddagen gjorde jag fotstyrkeövningarna jag fick från JA. Jag orkade inte fler än 3 x 7 tåhävningar (jag räknade med minst 3 x 10). Överraskande tungt!

Övningar

Det blev ett till sista besök hos AJ där jag fick övningar för foten. Musklerna runt vristerna och i fotsulan ska byggas upp för att, i framtiden, minska risken för ny hälsporre. De här övningarna var inget han kunde maila som dokument så jag fick bege mig hela vägen dit igen. Tåhävningar på t.ex. ett trappsteg och att knipa med tårna om en handduk och liksom låta foten knipa sig framåt över den.  De här ska jag börja med i morgon och göra varannan dag i ett par veckor och sedan ska jag lägga till en övning där jag behöver en sorts gummiband som jag inte har att ha som motstånd vid vridning utåt och inåt. Det går att få tag i.

Orkidéernas egen dalmatiner!

Avslut

Ett avslutande besök hos JA. Läkningen av hälsporren går definitivt åt rätt håll även om det kommer att ta tid. Om 3 månader, i augusti, kommer jag att få ett mail med en skattning som jag ska fylla i och returnera. Då kommer det att finnas tillfälle att boka tid för nya behandlingar om jag känner att det skulle behövas. Det var det det.

T.R.Ö.T.T.

Klockan 9 gick jag ut i duggregnet och ned till Konsum där jag stödhandlade och sedan fortsatte jag till Elins lägenhet för att ge mat, hö och vatten till Mio. Det gick tungt och jag hade ont ungefär överallt. Hemvägen var en ren plåga. Visserligen kom jag in i en jämn lunk, men fy för den lede vad trött jag var och blev! Igår gjorde jag en avslutande insats på övervåningen (jag har fortfarande inte hittat mina Harry Potter-böcker!!) och kroppen hurrade när jag till slut gick ned för trappan och in i duschen. Ryggmusklerna och lårmusklerna har fått flera rejäla fyspass, medan handlederna, knäna och foten bara gör ont, ont, ont. Jag är så trött nu. T.R.Ö.T.T.

Det ser ut som om den svävar strax ovanför vattenytan…
Det är allt som finns kvar av den här bryggan. Bilden tog jag i höstas.

 

Nypremiär

Igår fick jag massage av Bitte. Nacken, käken, axelpartiet och övre ryggen. Jäklar vad skönt! Mycket lossnade och jag var yrslig efteråt.

2 plusgrader, blåsigt och snöblandat regn och jag promenerade i sammanlagt 55 minuter utan att få ont i foten!! Det var kallt om ansiktet och öronen och kepsen och jackan blev fuktiga, men det var så skönt – skönt att få vara ute en längre stund; skönt att få trötta ut mig med något fysiskt. Nu kan jag äntligen börja promenera igen och öka möjligheterna att bli av med några kilon.

Livsrapport

Det går lång tid mellan blogginläggen och de gånger jag skriver är det inte så upplyftande. Mest klagovisor. Mitt liv, min tillvaro känns inte upplyftande. Det är tungt. Det känns torftigt. Mina nitiska rutiner gör att jag känner mig låst, men jag har ingen ork/lust/motivation/mod att rucka på dem. Det som har inverkat mest negativt är hälsporren som jag började känna av redan förra sommaren och som bekräftades under hösten och som blev riktigt jävlig mot slutet av året.  Igår var jag på min 10:e (?) laserbehandling och det går åt rätt håll. Nu kan jag anstränga/irritera hälen utan att få böta för det i flera dagar. I och med att den värsta irritationen har lagt sig kan jag använda MBT igen och det känns oerhört bra. Nu blir det 1 månads uppehåll i behandlingarna, så att det får en chans att läka ut av sig själv eller om det går åt andra hållet, så tar JA i med hårdhandskarna.

Vikten har ökat i stadig takt i och med hälsporren som satte en käpp stock i hjulet för allt vad promenader heter. Det är oxå jäkligt knepigt att se till att äta mindre eftersom jag rör mig mindre och det är det vågen meddelar mig de gånger jag vågar kliva upp på den. 103,7 är det senaste beskedet, så det där Aldrig mer 100!! som jag gapade om för 1 år sedan känns avlägset. Jag hoppade av Itrim och det har jag inte ångrat för jag vet att de inte har möjlighet att hjälpa mig mer än de har gjort. Det är inte på grund av det som jag har gått upp i vikt. Det är på grund av ogynnsamma omständigheter. Jag gör mitt bästa och gör små justeringar för att få läget under kontroll. Visserligen är det senaste viktbeskedet inget att hurra för, men det innebar ändå en minskning med 0,6 kg på 3 veckor. Det är kvällstugget som är och förblir min största stötesten.

Det är 3 månader sedan Elin flyttade hemifrån och 3 månader sedan Mio flyttade hem till henne. Vi har börjat kalla honom för Dyrgripen av 2 anledningar: han är oss – och särskilt Elin – väldigt kär och han har kostat Elin många sköna tusenlappar i veterinärkostnader och Pär har fått köra de  både akut och mindre akut. I dagsläget mår Elin hur bra som helst i sin självständighet och Mio mår oxå bra även om han har levermediciner och Critical Care som han behöver dagligen. Elin och Mio har fått en oerhört nära kontakt till följd av det här och att ge honom medicin och CC går som en dans numera.

Han är en dvärghermelin med betoning på dvärg för han väger mindre än vår knubbis Bibbi.

 

Bibbi, ja… Hon är singel och kommer att så förbli, men för att hon inte ska känna sig alltför ensam – vilket hon inte visar några som helst tecken på – så har vi en kartong där vi bäddat med handdukar där hon får vara tillsammans med ett salladsblad och lite hö och som jag sen tar med mig till vardagsrummet där jag äter lunch och så håller vi varann sällskap.

Övervåningen. Pär har satt upp takpanel helt själv (jag har hjälpt till att hålla vid 2 tillfällen) medan han lyssnar på Metallica. Han har jobbat med det i stort sett varje kväll efter sitt vanliga arbete och hela helgerna. Han har dessutom tapetserat om alltihop helt själv inklusive en fototapet som finns endast i hans NördKårner. Han färdigställer den nu och kommer att återställa hela den delen av övervåningen och efter det är det dax att ställa tillbaka allt som vi packat ned i lådor och där kommer jag in i bilden igen. Jag är bra på att ställa i ordning och på att städa. Han har varit tvungen att arbeta med fullspäckade flyttkartonger staplade upp till öronen som han har roddat runt efter behov. Det är en välsignelse att han faktiskt tycker att det är roligt och tillfredsställande att renovera själv. Han är fantastisk, tycker jag.

Svärmor är döende och har varit det ett tag nu. Hon bor hemma, men åker in akut med ojämna mellanrum. Svärfar lever varje dag med ständig oro och sorg. Svägerskan bor närmare än vi gör och är där så ofta hon kan och orkar. Pär har för vana att åka dit på torsdagar och laga middag åt dem. Elin har följt med ett par gånger, men inte jag. Jag är för feg. Sjukdom på den nivån är mer än jag kan hantera.

Läsrummet. Vilrummet. Min oas. Jag sitter där flera gånger om dagen och definitivt med mitt kvällste. Jag läser eller lyssnar på bok och spelar. Den senaste förkylningen förde med sig att jag sov där i 2 veckor på grund av hostan. Jag har en rullgardin oxå som pricken över i. Nu är vi inne i april, så snart kan jag lyssna till koltrastens sång i stället för Metallica.

Jaha, nu vet ni mer om dagsläget hos familjen Sundbäck i Rönninge.

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.

Otrygg

I måndags fick jag laserbehandling igen. Jag använde MBT-kängorna för första gången på väldigt länge för nu när snön äntligen har försvunnit (peppar, peppar!) och hälsporren har lugnat ner sig (mer peppar, peppar!) längtar jag efter dem. Att få rulla fram, att känna hur hållningen får en ordentlig skjuts och att väcka liv i slumrande muskler – vilken känsla! Efteråt kändes det i muskler lite över allt, lår, rumpa, rygg, mage och då gick ändå inga längre sträckor. Jag är sååå otränad….

Idag har jag gått desto mer. Tur och retur till öppna mottagningen på vc:n och ett vankande fram och åter i korridorerna. Hostandet är överjävligt och eftersom påsken finns runt knuten och större delen av den icke akuta vårdapparaten stänger, så kände jag mig pressad att ta mig dit. Jag önskar att jag hade gått igår i stället som jag först hade tänkt…. Det började med att jag missuppfattade tiderna för mottagningen (de är 10-12 och inte 9-11). Kölapparna släpps en halv timme innan (som en upptrissad väntan på konsertbiljetter!), så när jag anlände klockan halv 9 kom jag en timme för tidigt för biljettsläpp. Jag frågade om det fanns någon ledig bokbar läkartid, men icke vilket var lite märkligt, tycker jag. VC:ns telefontid börjar klockan 8 – när jag gick hemifrån – och 30 minuter senare fanns inte en enda tid kvar! Som lök på laxen fanns ett anslag där det stod att få läkare fanns tillgängliga just idag vilket betydde först till kvarn. Jag övervägde att gå hem igen, men orkade inte med tanken på att inte få lindring för hostan eller att inte få sova ordentligt, så jag satte mig och började vänta. Jag lyssnade på en bok och sms:ade lite med Elin. 10 över 9 började jag vanka samtidigt som jag höll stenkoll på klockan och övriga sjuklingar som hovrade kring kölappsautomaten. 20 över 9 ställde jag mig i närheten. 25 över 9 ställde jag mig på armlängds avstånd från  automaten. Ping! Jag lyckades få tag i den tredje lappen. Med lappen i näven anmälde jag mig i receptionen och gick vidare till väntrummet där jag satte mig att vänta igen. 10-slaget kom och gick utan att någon av de 2 som hunnit före mig fick komma in till en läkare. Halv 11 hade känseln i rumpan försvunnit och ryggen började gnälla, så jag reste mig och började vanka. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Klockan 11 fick jag slutligen träffa en läkare i 5 minuter. Han konstaterade att jag inte hade vare sig feber, halsont eller lunginflammation, men det pep lite när jag andades häftigt, så jag fick 2 astmamediciner; 1 för att vidga luftrören som ska tas 10 minuter före jag tar den andra. 2,5 timme. Jag var gråtfärdig av …. för att jag var leds!! Det känns för jävligt att min närmaste möjlighet till vård fungerar så satans dåligt – det känns otryggt! Jag gick direkt till apoteket och hämtade ut medicin nr 2. Av någon anledning fanns inte medicin nr 1 – ett elektroniskt recept som inte lyckats nå fram till lokalen som ligger snett nedanför i samma hus.  Underbara teknik… Jag har beställt den online, men den hinner nog inte fram före påskstängningen.

Det hade tagit 25 minuter att promenera dit och det tog 30 minuter hem och jag var så trött och hostan rev och slet. “För varje steg kommer jag närmare hem. För varje steg kommer jag närmare hem. För varje steg kommer jag närmare hem…” Kvart i 12 var jag hemma. Bibbi var upprörd eftersom hennes mat var 1 timme och 45 minuter försenad för andra gången på några dagar. När hon fått sina pellets drack jag vatten som aldrig förr och innan jag hann sätta mig ned – för då skulle jag bli sittande! – såg jag till att komma in i duschen och sedan gjorde jag en mugg te och satte mig. Och blev sittande i 1 timme. Jag var gråtfärdig, men jag är dålig på att gråta nu för tiden. Ljudboken hjälpte oväntat till när det visade sig att paret i boken som väntade tvillingar fick beskedet att det ena barnet hade dött i magen. Tårarna rann.

Min chokladböna Bibbi.