Kategori: Hälsan

Det har snöat i närmare 2 dygn, så nu har vi gott om den varan. Vi har dessutom minusgrader och det ska fortsätta att vara under noll och det ska dessutom komma mer snö. Vi har fått vinter i slutet av januari även denna gång och det är precis så det har varit de senaste åren.

Pakethämtarpromenad på 30 minuter + 50 minuter. Det gick inte så fort pga. underlaget och jag tog en extra omväg hem för det var så skönt att komma ut. Jag hade isbuggarna på mig och de skorna var ett riktigt bra köp, men jag får så jäkla ont i högerfoten efteråt. Skorna är för mjuka, det finns inte tillräckligt med stöd för den (för evigt?) stukade foten. Jag har ett val: jag kan välja att promenera avslappnat eftersom jag slipper oroa mig för att halka och acceptera värken efteråt eller så kan jag hålla mig inomhus så fort underlaget blir opålitligt. Jag väljer att acceptera värken.

Det var mina nya Scholltofflor som jag hämtade. En gång för länge, länge sedan, typ 25 år sen köpte jag Scholltofflor att ha på jobbet. När de hade blivit småslitna pensionerades de till hemmatofflor och jag köpte ett par nya till jobbet. När jag slutade arbeta pensionerades hemmatofflorna till såna jag kan ha när jag går ut en kortis och jobbtofflorna blev hemmatofflor. Hänger ni med? Hemmatofflorna har 20 år på nacken, de har blivit sladdriga och stumma och stöttar inte foten på något sätt. Tanken på att köpa ett par nya har funnits ett bra tag, men det var efter lördagens städning som jag bestämde mig för då fick jag ont i båda fötterna efter att ha gått omkring i dem större delen av dagen. Nu har jag ett par nya och de är röööööda!

Ett bra pass med gummibanden. Uppvärmningen kändes tung, men resten kändes prima! Koncentrationen var på topp vilket gjorde att jag hade koll på andningen som i sin tur underlättade det mesta.

I tisdags försökte jag träna med gummibanden, men kroppen protesterade redan vid uppvärmningen och protesten var så stark att jag gav upp efter 1,5 minut. Efter att ha haft en träningssvacka fungerar det sällan med att börja en ny period med styrketräning. Det kroppen vill då är att promenera, mjukstarta med frisk luft. Onsdagens och gårdagens promenad hade effekt och idag lyckades jag köra ett helt gummipass. Bendelen var tung, men det kändes bra. Kroppen befinner sig – än en gång – i chocktillstånd.

Det kändes som att bryta ljudvallen eller något annan fenomenal grej för jag kom iväg på promenad idag! Det enda som lockade var att jag visste att det skulle kännas bra. Efteråt. Den inställningen till träning har jag aldrig haft tänker inte skaffa mig heller för träning ska vara lustfyllt. Det måste vara lustfyllt för annars är det omöjligt att komma tillbaka efter en svacka. Det var ett par plusgrader och mina isbuggar fick verkligen visa vad de går för. Underlaget varierade mellan slirig snömodd och isgata som visserligen var ovanligt bra grusad, men bucklig som en kullerstensgata och skitjobbig att gå på. Det var grymt tungt. Det var skönt att komma ut, men det var grymt tungt. Att släpa runt på en 100 kilos motvillig kropp är inget för veklingar. 70 minuters ihållande blä. Det kändes bra efteråt.

Pär har varit på Öland och även om jag verkligen uppskattar ensamheten, så blir jag trött, sååå trött.  Jag har somnat vid 1 och klockan 8 har marsvinen fått sina frukostgrönsaker och då har det tagit emot att stiga upp. Väldigt mycket, men jag har lyckats hålla mig från att lägga mig igen utom igår och idag. Igår sov jag till halv 13 och trodde att Elin skämtade med mig när hon väckte mig och resten av dagen kändes helt sned. Idag somnade jag inte utan steg upp igen vid 9, åt lite youghurt och satt sen i soffan och spelade och lyssnade på en bok, men vid halv 12 tippade jag åt sidan, drog filten över mig och somnade. Trött, hostig, frusen, knäpp i magen, snuvig. Kroppen har fått vila från promenader och gummiband. Den vill inte. Den har inte den rätt orken. Pär kom hem nu på eftermiddagen och jag kan påbörja min återhämtning.

Ett pass med mina 3 olika gummiband. Det var skönt och det var roligt! Jag kommer att öka på en av benövningarna nästa gång. En liten förändring som gjorde stor skillnad var att jag bytte ut skorna. De gamla som jag har haft i hur många år som helst bl.a när jag tränade på SATS (och där slutade jag för…3 år sen?) slänger jag helt enkelt. De är så ostunsiga och ihoptorkade att sulan inte ger någon som helst avlastning. I stället använde jag Salomonskorna som jag köpte i somras och det blev en jäkla skillnad!

Jag tränar med balansbrädan efter varje gummipass, men det känns som om jag aldrig har stått på en sån förut. Balansen har blivit mycket sämre under de veckor jag inte kunde träna och dessutom får jag närapå kramp i vänster vad hur jag än försöker stå. Det är väl bara att kämpa på.

Månadsvägning: 104,7 kg som innebär en ökning med 1,5. Jag kommer inte med några bortförklaringar eller lama ursäkter. Siffrorna är fakta förutsatt att vågen visar rätt. Ett annat fakta är att jag äntligen är igång med träningen igen och musklerna har chockats till aktivitet och blivit större och tyngre. Jag känner tydligt att det har försvunnit runt magen och hur är det möjligt om jag samtidigt har gått upp?

Det gick upp ett Liljeholmens för mig idag. En aha-upplevelse. Jag har gjort ett par seriösa försök att gå ned i vikt, men anledningen till att jag inte kommer att försöka ännu en gång till är tanken på att även om jag når min målvikt, så tar det inte slut där. Om jag når min målvikt, så vidtar i stället kampen för att stanna kvar där och det orkar jag helt enkelt inte. Jag har kämpat med mina depressioner och ångest i så många år att jag blir kräkfärdig. Jag har försökt ta till alla möjliga metoder och knep för att bibehålla någon form av stabilitet i måendet att jag blir matt. Det finns inga resurser att lägga ned på viktminskning. Det är därför som jag aldrig har orkat hålla ut. Min övervikt har blivit över-viktig, den har tagit fokus från allt som gör att livet något så när meningsfullt för mig. Det här innebär inte att jag kommer att frossa och svälla upp tills jag inte kommer utanför dörren. Det här innebär att jag kommer att vara måttlig utan att neka mig själv.