Varför skäms jag?

Jag är kraftigt överviktig. Det är självförvållat dvs. jag kan inte skylla på sjukdom eller mediciner. Jag är tung. Jag tar plats. Jag är inte bildskön. Jag skäms för min vikt. Jag vet att övervikt inte har att göra med brist på karaktär. Jag vet det, men jag är oxå medveten om fördomarna som råder gentemot överviktiga: att vi äter allt som kommer i vår väg, att vi inte har någon som helst självbehärskning eller karaktär, att vi är lata och dumma i huvudet. Jag har fördomar gentemot de som har fördomar. Jag tar för givet att alla som möter mig, som ser mig (storleken gör att det är svårt att missa mig) dömer mig på förhand enligt ovan.

Jag är inte särskilt fåfäng eller självmedveten i övrigt och framlever mina dagar utan smink, med åldersrynkor och utan att färga mitt grånande hår och jag kan gå till Konsum oduschad i mjukiskläder. Nemas problemas! “Du skulle bara veta hur lite folk bryr sig!” är min levnadsregel, men den regeln har ingen som helst stadga eller hållbarhet när det handlar om min övervikt. Då blir den lika ostadig som rå äggvita. När jag ser andra osminkade, rynkiga och gråhåriga kvinnor i mjukiskläder, så är min första tanke: “Jäss, det är rätt inställning! Bekämpa fåfänga och ytlighet!”. När jag ser andra överviktiga undrar jag alltid om de är lika plågade som jag, om de har fått hårda hälsodomar av läkaren, om de hela tiden tänker på vad de ska äta eller inte äta. “Jag tänker inte: “Jäss, det är rätt inställning”. Jag önskar att jag var lika säker och lugn och bekväm med mig själv när det gäller vikten som med allt annat. Att programmera om mitt sätt att tänka är ett ständigt pågående arbete.

Vi har firat svågern idag hemma hos honom och det var Vårat Gäng. Personer som jag har känt i 25 år. Personer som aldrig har dömt mig på något sätt (som jag är medveten om). Jag kan alltid vara mig själv när vi umgås. Chosefria, intelligenta, humoristiska, opretentiösa människor. Trots att umgänget är helt fritt från press och förväntningar var jag nära att inte följa med. Hela förmiddagen, medan jag gnodde omkring med de vanliga söndaxsysslorna, mådde jag uselt. Oxascanduselt. Jag tog aldrig någon Oxascand för mitt i allt gnoende frågade jag mig själv: “Varför skäms jag?”. Det fanns ingen rimlig anledning för mig att inte följa med, att förneka mig möjligheten till god mat och trevligt sällskap. Ångesten var strikt kopplad till att jag skäms för att jag inte klarar av att gå ned i vikt och att jag drar på mig sjukdomar som är förknippade med övervikt. Jag skäms. Jag har aldrig, aldrig någonsin skämts för mina depressioner som är en så skrämmande sjukdom att den möts med fördomar och tabu även i nådens år 2015. Varför i himlens namn ska jag skämmas för att jag inte lyckas gå ned i vikt?! Jag mådde bättre efter det och jag följde med och jag hade trevligt. Det går att påverka måendet med tankarna. Ibland på kort sikt, oftast på lång sikt.

Varför skäms jag för att jag inte lyckas gå ned i vikt?!
Varför skäms jag för att jag inte lyckas gå ned i vikt?!

Inkonsekvens

En pakethämtarpromenad på sammanlagt 80 minuter. Najs! Och med ett riktigt bra tempo, men så hade jag de vanliga vinterkängorna och därför har jag inte ont efteråt.

1 paket från Apoteket som jag har full förståelse för att det inte gick ned i brevlådan. 1 paket från Kjell & Company som inte var större än ett vadderat A4 och som absolut hade gått ned i brevlådan. Med dagens post kom min beställning från Cellbes som bestod av en hyfsat stor påse med kläder och den hade brevbäraren lyckats trycka ned i brevlådan. Inkonsekvens! I och för sig är jag taxam för att inte behöva gå till ICA en gång till, men det är likafullt inkonsekvent.

1 bekräftelse, 1 bok och 2 filmer

Det var inga problem att stiga upp kvart över 7. Solen brakade ned och det var nollgradigt. Morgonbestyren flöt på och jag fick inte tid att vanka omkring och bli nervös. Lilltån protesterade inte när jag tog på mig skorna och gårdagens märkliga gångstil var ett minne blott. Access-automaten var tjänstvillig och tåget var inte försenat. Beslutet att ta isbuggarna var absolut rätt (Kusens backe var en enda lång isgata med nedtrampade gruskorn). Hela tiden små tecken som pekade på att det här gynekologbesöket skulle gå bra och när jag lyckats leta mig fram till väntrummet hade jag knappt fått ned rumpan på stolen innan jag fick komma in till läkaren 25 minuter före utsatt tid! “När du ändå är här tidigt.”, som dr RB uttryckte det. Amen! Dr RB var trevlig, lugn och förklarade bra och hon bekräftade det jag har haft på känn: det är klimakteriedax. Efter 37 år av månatlig hormoncirkus närmar sig äntligen slutklämmen. Jag sörjer inte det minsta! Nu vet jag varför allt är satt ur spel och varför jag har ont titt som tätt. Allt annat såg bra ut och det handlar bara om en naturlig process som inträffar när den ska inträffa. Hon tog ett prov livmoderslemhinnan och det svaret får jag om några veckor.

Det var ett glatt återseende, i alla fall, för mig när de här gynnarna simmade omkring och kvackade. Jag saknar dem från när jag sprang hos LG en gång i veckan.
Det var ett glatt återseende, i alla fall, för mig när de här gynnarna simmade omkring och kvackade. Jag saknar dem från när jag sprang hos LG en gång i veckan.

“Drottningkronan” av Ingrid Kampås, del 5 i serien “Släkten”. Olika författare till varje del, men alla är kvinnor som skriver om kvinnor och det gillar jag. Den senaste tiden har det skrivits i media om hur få kvinnor det finns i historieböckerna och den här sortens böcker är ett bra bidrag, tycker jag. Visserligen är inte allt baserat på fakta, men kung Knut Eriksson i “Drottningkronan” har funnits och det Ingrid Kampås har gjort är att hon skapade en hustru åt honom, en stark kvinna. Jag fick en tydlig bild av 1100-talet och en stark känsla för hur livet var då. Även språket kändes riktigt. En mycket bra bok i en av mina favoritgenrer, historisk roman! Medan jag läste den gick det upp ett liljeholmens: jag vill alltid veta varför. Varför en människa är som han/hon är. Varför han/hon gör på ett visst sätt. Varför det har blivit som det är. Historia handlar ju om just det och det är därför jag har blivit allt mer intresserad av ämnet och att läsa en skickligt skriven historisk roman är det bästa sättet att tillgodogöra sig kunskaperna!

“Laxfiske i Jemen” med Lasse Hallström som regissör. Jag tyckte om den! En snäll film, smårolig med en skruvad handling och ett underbart foto. Jag såg “100 steg från Bombay till Paris” häromdagen och den tyckte jag oxå om. Det var Lasse Hallström som regisserade där med. Så fort jag snappar upp att det är LH som är regissör blir jag automatiskt intresserad. Jag har gillat de flesta av hans filmer och flera av dem har jag sett mer än en gång. “Gilbert Grape”, “Sjöfartsnytt”, “Ciderhusreglerna”,”Alla talar om Grace”, “En dag i livet”, “Casanova”.

 

 

Mina fötter blir min död

Är det inte hälsporre eller århundradets stukning, så är det skavsår. En liten blåsa på lilltån som jag råkade riva upp och som nu gör att tån är så öm att jag knappt kan ha skor på mig. Jag är så leds! En 50 minuters promenad som var övervägande tråkig och smärtsam, som inte gav den minsta tillfredsställelse eller känsla av välbehag. Jag haltade åt den ena hållet pga. lilltån och åt det andra hållet pga. stukningen. Det hela var väldigt tröttande och den knäppa belastningen pajade ryggen. Och imorgon ska jag till gynekologen. Jamenjippitjohej…

PS. Mitt tredje gästblogginlägg finns här.

Oerhört leds

Jag promenerade i 70 minuter idag. Strålande sol och iskalla vindar. Isbuggar på fötterna och ont efteråt. Känslorna för de skorna är onekligen blandade… När jag stod vid fönstret i vardagsrummet medan jag åt min youghurt och tittade på det ovana solskenet kände jag att lusten att promenera minskade när jag insåg att det var isbuggarna som gällde. De är såååå bra när det är isigt och de är så fina och mina fötter blir så gulliga i dem, men de är inte sköna.

Hemkommen och duschad lade jag mig i soffan för att lyssna & spela i väntan på lunchdax. Ögonen åkte ihop och jag somnade. När jag väl orkade upp hade klockan hunnit bli 20 i 14. Meh! Resten av eftermiddagen var helt ur led och hamnade inte rätt igen förrän jag hade gjort kvällsteet och satt och läste.

Jag är oerhört leds på allt vad internet och skrivande heter. Novellkursen var bara skräp. FB är fruktansvärt andefattigt (förutom Zlatan the bunny) och gör bara att det känns som jag är helt jävla lost när det gäller mitt skrivande. Jag hittar inga intressanta bloggar att läsa. Gästbloggandet är fortfarande kul. Jag har laddat ned en Scrivner, men orkar inte ta mig igenom instruktionsvideon. Min bokidé ligger orörd och ruttnar och jag har insett att det smartaste jag kan göra är att skriva synopsis, men allt knyter sig.

Timmarna rusar

Pär har åkt till Öland över helgen och då får jag ansvaret för att marsvinen får sina frukostgrönsaker, så jag steg upp klockan 8 och har faktiskt varit vaken sedan dess även om det var väldigt nära att jag nickade till efter lunch. 20 över 9 tog jag med mig kassarna med sopor som källsorteras och dumpade dem i soprummet och sedan gick jag min – nästan – dagliga promenad. 70 minuter igen och så handlade jag vägen hem. Jag hade isbuggarna idag och jag har ont igen. Suck. Timmarna har rusat före mig hela dagen. Jag kom hem 10 i 11 och småstökade innan jag duschade. Sedan lade jag mig i soffan för att lyssna & spela tills det blev lunchdax, men då var klockan redan 20 över 12. Whaaat! Jag låg kvar och åt en senare lunch. Efteråt satt jag kvar i soffan och sörplade te medan jag lyssnade & spelade (igen) och det var då jag nästan knoppade in och så var klockan plötsligt 16. Jeez… Upp och hoppa! Bädda rent i sängen och ta hand om tumlad tvätt och skicka in veckans inlägg till gästbloggen och nu är klockan nästan 17 och det är snart middaxdax. 9 timmar som bara har svischat förbi.

Mer snö

70 minuters promenad i varierande tempo beroende på om det var plogat eller inte. Det var skönt! Vid lunch blev jag så trött att ögonen åkte ihop, så jag slumrade i soffan i någon timme.

När det bara snöar och snöar och man inte kan flytta sig kan man få en sån här tjusig hatt.
När det bara snöar och snöar och man inte kan flytta sig kan man få en sån här tjusig hatt.

Fluffsnö

Jäss! Det fortsätter att snöa, men temperaturen sjunker och då blir det fluffsnö i stället för blötsnö och det gör promenaden till en helt annan upplevelse. Jag gick samma runda som igår, men det tog bara 60 minuter och tempot var ett helt annat. Riktigt skönt! Tack vare mina vanliga vinterkängor som har ett ordentligt stöd runt vristen, så har foten inte känts av nämnvärt under resten av dagen.

De flesta av mina rundor passerar Flaten vid någon del av sträckan. Idag rådde snöflingedis.
De flesta av mina rundor passerar Flaten vid någon del av sträckan. Idag rådde snöflingedis.

 

 

Igår och idag hade Selma (Elins kanin och mitt barnbarn) en ny och skum grej för sig. Hon hade ett knippe höstrån i munnen och det dröjde en stund innan Elin förstod att Selma inte kunde öppna munnen för att göra sig av med dem. Whaaat? Idag hände det igen och då var jag ensam med henne. Jag var så korkad och okänslig att jag drog fram mobilen och fotade henne med den nya mustaschen och inte kunde jag låta bli att skratta heller. *skäms* Elin kom hem en liten stund senare och visade hur jag kunde dra loss stråna. Kan det vara Selmas tänder som har blivit för långa?

Selmas musche fotad av okänslig mormor.
Selmas musche fotad av okänslig mormor.

Nedstänkt, men äventyrlig

Snö, snö, snö. Blöt snö. Det är trist ute. Moddigt och slirigt och övervägande empatibefriade bilister. På min 70-minuters promenad mötte jag ett tjugotal bilar, och det var endast 3 som tänkte på hur satans blött det var och att satans blött väglag stänker ned gångtrafikanter. Jag blev nedstänkt på benen under den första fjärdedelen av min runda. Jag vände mig om efter bilen och vevade med armarna, men jag undvek att visa fingret även om det var frestande och med min illröda jacka borde mitt vevande ha synts. Jag fick aldrig upp tempot idag eftersom jag mest halkade runt och försökte hålla mig från fler nedstänkningar och då tänkte jag att jag ju kunde prova på en annan väg. Jag kände mig äventyrlig! När jag kom till ett av alla dessa små vägskäl som finns längs mina olika promenader svängde jag in på en gångväg som går utmed Flatens andra sida. Inga bilar. Inga människor. Bara jag och min ljudbok. Flera läckra hus som inte syns från vägen där jag vanligtvis går, men jag skulle inte känna mig helt trygg med att ha en trappa ned till strandkanten…

När det gäller empatilbefriade bilister.

PS. Månadsvägningen visade att 1 helt hekto har försvunnit! Äh!

PPS. Painmastern fungerar inte.