Hälsan | Mitt liv i ord

Ett nytt försök

Idag gick det inte att vakna. Efter ett toalettbesök vid 6-tiden somnade jag om och jag hörde inte mobillarmet klockan 8. Jag vaknade första gången kvart i 10 och trodde att den var närmare 12, slappnade av och somnade igen för att sedan försöka vakna hur många gånger som helst, men det var omöjligt. Som så ofta förr var det utfodringen av fyrbeningarna som fick upp mig vid 11. Maten var 10 minuter försenad, höet var nästan slut och Selma behövde fräschare vatten. Om de hade haft möjlighet skulle de ha spatserat in i sovrummet med plakat och upprörda tjoanden. Det är nästan så att jag önskar det för det hade varit en syn! Först går svarta Maja som har den starkaste rösten, sen zebrafärgade Mimmi och efter henne chokladbruna Bibbi, lite tvekande men följer dit mamma går. Sist skulle Selma komma. Lång och ståtlig på bakbenen och stampande med baktassarna och med en nos som darrar av upprördhet. Alla med varsitt plakat i framtassarna med skärpta krav på tvåbeningens sovtider, mer sallad och mer gos (det är Selmas plakat för marisarna är inte lika goskrävande) och mindre kloklippning. Kan ni se det framför er? Det kan jag!

Jag vägde mig idag, månadens första dag till ära och det har försvunnit 1,0 kg den senaste månaden vilket innebär att jag väger 107,1 kg. Det känns som att jag har funnit en balans vad gäller kosten där jag ytterst sällan behöver vara äckelhungrig och jag har ingen känsla av att jag späker mig. Vanedjuret i mig frodas och det syns i matdagboken. Jag äter mer eller mindre samma saker i samma mängder vid ungefär samma tid varje dag. Det är så jag fungerar: när jag hittar ett koncept eller något jag tycker är smaskens, så håller jag mig kvar med näbbar och klor tills det inte längre fungerar eller är gott och då får jag hitta något nytt. Allt eller inget. Jag tycker att mat & ätande är tråkigt och jag vill spendera så lite tid som möjligt med det.

107 kg är åt helvete för mycket och 1 kg är inte mycket i sammanhanget, men det är bättre än att stå stilla som jag har gjort större delen av förra året och betydligt bättre än att gå upp flera kilo vilket jag gjorde i våras, så lite uppmuntran och hejarop hade suttit fint. När jag berättade för Pär fick jag inte mer än en gillande nick och ett “Vad bra!” och sen talade han om att han fortfarande lyckas hålla sig under 70-kilosgränsen. Grattis. Typ. Om en vecka ska jag träffa min nya dietist och som ett bränt barn som skyr elden är det inget jag ser fram emot. Det är därför jag skriver matdagbok för att kunna visa att min viktökning (fram till idag) inte står i proportion till vad jag äter. Idag slog det mig vad Dietisten från Helvetets största misstag var: hon berättade att hon själv hade varit tjock, så hon visste hur det var, men eftersom hon hade lyckats gå ned i vikt, så kunde jag oxå göra det förutsatt att jag gjorde som hon sa. Fel, fel,fel, fel, FEL!!! Jag är inte hon. Min kropp fungerar inte som hennes. Alla är unika. Pär är inne på samma kategoriska tänkande. Eftersom han inte behövde göra mer än att sluta med godis, chips och marmeladmackor för att börja gå ned i vikt, så borde det vara precis lika enkelt för alla. Fel, fel, fel, fel, FEL!

Stavgång och ökad dos

Det var tvärmulet och 16 grader när jag var ute med stavarna och det var mer perfekt (jag vet att det inte går att komparera perfekt) väder än i söndags för jag slapp ryggsäcken med vattenflaskan. Samma runda, men 5 minuter snabbare – 70 minuter. Det var skönt och jag hade ett jämnt och bra tempo även i backarna. Stavarna har den fördelen att jag kan staka uppför backarna och det ger en helt annan ork. När jag kom hem satt jag på balkongen och svalnade i en halv timme med fötterna i högläge. Sämre kan man ha det!

Vinterbleka fötter som kommer att förbli bleka, men jag tänker piffa upp tånaglarna med nagellack som ironiskt nog heter "Winterred". — Vinterbleka fötter som kommer att förbli bleka, men jag tänker piffa upp tånaglarna med nagellack som ironiskt nog heter “Winterred”.

Stavandet gjorde mig trött och jag somnade sittande i soffhörnet som så ofta förr. Jag väcktes av att mobilen ringde och det var läkare OB med anledning av provsvaren. Beskedet var det vanliga: alla prover såg bra ut. TSH-värdet var lite förhöjt och jag ska prova att öka dosen till 1,5 tablett Levaxin à 75 mikrogram 4 dagar i veckan mot nuvarande 2 dagar i veckan. Förhoppningsvis får det bukt med tröttheten. Just nu mår jag bra och känner mig nöjd med att börja där. I väntan på en tid hos dietisten skriver jag mat- och träningsdagbok.

Den sista etappen av dagens stavgång. Jag hade precis passerat en busshållplats där en äldre herre väntade på bussen när jag fick syn på henne ett par hundra meter längre fram. En person som promenerade raskt, med högre tempo än jag. Samma sida av vägen, samma trottoar. Jag styrde in mig på ytterkanten i syfte att slippa krocka. Hon fortsatte rakt fram i samma tempo och jag såg att hon var fokuserad på sin mobil. Vi närmade oss varandra. Jag höll mig på kanten. Hon gick i mitten av trottoaren med näsan i mobilen. Inte en enda gång hade hon höjt blicken. (Om det var så att hon sms:ade i det tempot blir jag faktiskt impad.) När det var ca 5 meter mellan oss vinglade hon till och kom över på min halva av trottoaren. Samtidigt hörde jag bussen komma bakifrån på min vänstra sida. Jag kunde ha hojtat till för att få hennes uppmärksamhet, men i stället valde jag att vifta till med högra staven eftersom hennes blick ändå var riktad nedåt. Hon reagerade med ett glatt: “Oj!” och steppade åt sidan. “Oj på dig själv”, tänkte jag och blängde på henne. Bussen passerade. Om jag hade varit en elak människa ute efter att jävlas hade jag stannat och hållit ut staven och hoppats att hon snubblade över den och stukade foten ~~och handen och fick ett gigantiskt blåmärke på låret och att det skulle dröja minst 2 år innan hon kunde gå och samtidigt sms:a igen~~, men jag tror på karma och vill inte drabbas av värre jävelskap i livet än hittills.

Stopp!

20 över 9 var det 20 grader. Makalöst klarblå, molnfri himmel. Det var väldigt varmt i solen (men inte outhärdligt) och härligt svalt skuggan (inte bara mindre varmt). Perfekt! Varmare än så här vill jag inte ha det, så jag säger stopp för jag vill inte ha den där extremvärmen med uppåt 30 grader som meteorologerna hotar med. Stopp! Det blev en promenad på 75 minuter. Det var så skönt och det kändes väldigt bra när jag kunde förlänga den i stället för att korta av den – jag återfick mitt hopp om träningsframtiden! Den stukade foten känns av, så i morgon blir det vila. Finns det någon annan sko än MBT som kan ge träningsvärk i magmusklerna? Aj lajk it!

Vattenflasksäsong

Kors i jösse namn – jag har promenerat i 66 minuter och det var skönt! Vattenflasksäsongen är här för det var runt 18 grader när gick halv 10. Inga stavar eftersom jag inte känner att den rätta orken finns, men tempot var bra och jag kroknade inte förrän i de sista trapporna.

Många förtretelser små blir en kamp

Smågnäll. Vaknade onödigt tidigt och kunde inte somna om. När jag promenerade runt Flaten upptäckte jag att jag nog slog i knäet när jag ramlade i lördags för det protesterade med smärta i uppförsbackarna. Jag blev påmind om att foten är stukad igen… Träningsvärken från i fredags verkade ha kommit av sig när kroppen blev distraherad av fotstukning och satte in först igår plus att det nog blev en form av allmän muskelsträckning av fallet. Livostins allerginässpray har inte den effekt jag hoppades på. En utdragen klimakteriemens som är igång en dag för att sedan ta en paus i ett par dagar och så återvända när jag har invaggats i förhoppningen att det är över för den här gången. Allmänna småhinder som läckande youghurtförpackningar, nerviga nypor och småblessyrer som blöder för att jag inte kan låta bli att riva upp dem och så var jag så trött före lunch att jag somnade sittande i soffan. Blä!

Hälsohets

De som fortfarande är med i uppochhoppa-utmaningen skriver idag om sin syn på hälsohets. Jag har många åsikter och tankar om det här och kan inte låta bli att skriva trots att jag hoppat av själva utmaningen.

Jag tycker inte att det är hälsohets när media tjatar om att det är bra för hälsan att röra på kroppen en halv timme varje dag. Det är sunt förnuft.

Jag tycker inte att det är hälsohets när läkaren tjatar på mig om att jag måste gå ned i vikt. Det är fakta.

Jag tycker inte att det är hälsohets att hålla isär vad som är bra att äta och vad som är mindre bra. Det ligger i mitt eget intresse.

Det som är hälsohets är att vi hela tiden matas med att den eller den dieten är den bästa för ett långt och friskt liv och att om vi inte håller oss strikt till den, så får vi skylla oss själva.

Det som är hälsohets är att det, lika säkert som amen i kyrkan, tjatas om att gå ned i vikt snabbt när sommaren närmar sig och hur man ska göra för att inte äta för mycket över julen och vilket påsk/-midsommar/-julbord som är nyttigast.

Det som är hälsohets är att man får intrycket av att alla kroppar fungerar likadant och om jag inte går ned i vikt med LCHF eller Viktväktarna, så beror det på att jag gör fel och alltså är misslyckad.

Det som är hälsohets är att alla som äter strikt enligt en diet (LCHF, Viktväktarna, medelhavs, Atkins etc.) ändå gör allt vad de kan för att inte gå miste om det de valt att avstå ifrån (kolhydrater, fett respektive socker). Hälsohets är att leva enligt devisen att man har rätt att kräva allt, att försakelser gör livet tråkigt och gud förbjude att den moderna människan ska utsättas för att ha tråkigt!

1 år och 8 månader

Jag ramlade idag. I Heron City. En ojämn skarv mellan olika sorters sten i golvläggningen fick mig på fall. Ett stort tack till de personer som genast kom fram och frågade om jag behövde hjälp! Det har gått 1 år och 8 månader sedan fallet med stort F och högerfoten hade precis börjat bli besvärsfri. Nu är den stukad igen. Långt ifrån lika illa som förra gången, men högerfoten är min akilleshäl och jag hoppas verkligen att jag inte blir strandsatt igen. Övriga skador är en skrapad armbåge. Jag blev rädd. Jag fick ont. Jag har gråtit och jag tycker oerhört synd om mig själv. Jag är så satans leds!!

En aha-upplevelse

Det blev ett gummi-pass idag. Det gick så bra och det var så skönt! Äntligen var jag uppe i fullt program och blev genomsvettig och flåsig. Det är den här sortens pass som ger mig energi! Musklerna i övre ryggen fick sig en omgång. Aj lajk it!

Slö sköldkörtel. Låg ämnesomsättning. Hypotyreos. Liothyronin. Levaxin. Det är dagens ord och jag har fått en aha-upplevelse. Hypotyreos är en sjukdom och den är inte ärftlig som jag har fått för mig med tanke på mina rundmagade släktingar. Havandeskapsförgiftning kan kicka igång det hela och jag hade det i slutet av graviditeten. Det var en slump att sjukdomen upptäcktes för ca 15 år sedan och jag har medicinerat med Levaxin sedan dess. Jag har surfat runt i jakt på information och nu vet jag att en av anledningarna till att jag har så svårt att gå ned i vikt är hypotyreosen. Jag vet det nu. Det är inte bara som jag upplever det eller inbillar mig det eller försöker använda som ursäkt. Det finns ingen anledning för mig att känna mig misslyckad. På sköldkörtelföreningens hemsida läste jag om Helle Sydendal och hennes bok (som jag nyss beställde från Adlibris) och om Liothyronin. Jag har mailat läkemedelsföretaget för att höra om de kan tipsa mig om vilka läkare som faktiskt ordinerar medicinen för det är långt ifrån självklart, men jag tänker insistera på att få prova även om jag måste vända mig till min egen vårdcentral och tjata. Liothyronin tas i kombination med Levaxin och Helle Sydendal blev hjälpt av det. En annan, mindre aha-upplevelse fick jag när jag läste om biverkningarna från Levaxin. De är överraskande få, men de finns och “nedsatt tolerans mot värme” tände ett Liljeholmens för mig för under årens lopp har jag mått sämre och sämre de gånger det har varit 22 grader eller varmare om sommaren. Jag kommer inte att orka med värmen bättre för att jag vet det här, men kunskap är att föredra framför att gå omkring och tro att jag inbillar mig.

Så var det dax igen …

80 minuters ~~stavgång~~ stavhasande. Positivt: jag kom iväg vilket alltid är bättre än att bli kvar i sängen. Jag fick frisk luft och det är aldrig fel. Jag tränade överkroppen och lite ben även om tempot var för lågt för fettbränning. Jag fick möjlighet att andas in syrendoften. Negativt: urtrist & äckeltungt. Det är den här sortens träningspass som gör att det kommer att kännas motigt att komma iväg nästa gång. Det är den här sortens träningspass som gör att jag vill lägga av helt. En blåsa på hälen. Det var så skönt att komma hem att jag blev gråtfärdig.

Vid Lustigknopp i Rönninge. Nere till höger ligger ett hus som har ett av de vackraste lägen som finns. När jag stannade här hade jag inte långt hem som tur var.

Det finns bara en enda regel som är precis lika för alla: mängden kalorier man gör av med måste vara större än mängden kalorier som man stoppar i sig. Punkt. Allt utöver det är olika för varenda kotte. Jag försöker att inte ta åt mig när vi diskuterar kost & motion. Jag har blivit bättre på att inte tolka allt som påhopp och anmärkningar. Jag anser att jag gör så gott jag kan efter de förutsättningar jag har. Jag vet att det inte finns någon rättvisa. Jag försöker att inte skylla ifrån mig. Jag försöker att förhålla mig till andras kost & motionsvanor som jag vill att de ska förhålla sig till mina: vi är alla olika – unika. Men jag blir så förbannat leds!!! Pär och jag hamnade i en kost & motionsdiskussion vid middagen igår. Igen. Den här gången orkade jag inte bara nicka och hålla med och vifta bort för att inte ta åt mig. I slutet av varje diskussion vi har haft har vi befunnit oss i ett läge där det har känts som om han accepterar att jag gör så gott jag kan, men uppehållen mellan diskussionerna känns allt kortare och jag börjar undra om han har dåligt minne. Kommer han verkligen inte ihåg att vi, så att säga, enades om att jag har gjort förändringar, att jag gör vad jag kan, att vissa hälsoaspekter satt käppar i hjulet för mig det senaste halvåret? Vi har varit gifta i snart 23 år och det är klart att jag vill ha hans godkännande! Det går inte att leva tillsammans om man hela tiden strävar efter att trotsa och utmana varandra. Nu orkar jag snart inte med mer av hans indirekt uttalade icke-godkännande av mina insatser. Jag vill inte bli ifrågasatt i mitt hem! Jag skiter i om anledningen är att han är orolig för min hälsa för det är inte det han förmedlar. Hur mycket jag än försöker, vilka förbättringar jag än åstadkommer, så når jag inte upp till hans standard (och han är ändå ingen hälsofanatiker) för så länge jag inte går ned i vikt räknas det inte. Det är – med största sannolikhet – inte så här Pär uppfattar det, men det är så här jag uppfattar det och jag skriver om det i min blogg eftersom jag inte verkar kunna göra mig förstådd i muntlig form. Mitt mått är snart rågat.

#Blogg 100 del 130

Mååål! #Blogg 100 är slut och jag gick i mål med plus 30 inlägg! Det har bara varit roligt och det har inspirerat mig till att skriva om det som jag kanske inte skulle ha lagt ned tid på att skriva om i vanliga fall och det i sin tur är – över huvud taget – bra för mitt skrivande. Jag har hittat några nya bloggar att läsa och jag tror att jag har fått några nya läsare oxå. Aj lajk it!

Jag gick min favoritrunda idag, 60 minuter runt Flaten. Nu har Simvastatinet lämnat kroppen plus att jag gör mig av med överflödig vätska och det känns för det var inte alls flåsigt på samma sätt. Eftersom jag släpar på dryga 100 kilo, så tillhör uppförsbackar inte mina favoriter, men jag känner mig inte längre i behov av syrgas efter minsta uppförslut.