Dillen

Nu har andra helt Lyrica-fria veckan börjat och det känns bra. Allt är lugnt även om hjärnan fortfarande inte har ställt om sig helt, men nu vet jag att det var rätt beslut att genomföra utfasningen så försiktigt som jag gjorde.

Jag har promenerat 60 minuter idag! Att ha en bok som ligger och väntar fungerar som motivation. Hehe. Det var skönt med riktigt kalla höstvindar.

Jag är kompromisslös. Det är antingen eller. Allt eller inget. När jag hittar något jag gillar klöser jag mig fast tills jag tröttnar. Det kan pågå olika länge. Dagar, veckor eller månader. Jag kallar företeelsen för ett dille. Just nu har jag dille på skivad banan i grekisk naturell yoghurt med lite hallonyoghurt för smakens skull. Kokosbollar! Målarböcker. Jag har målat mig igenom 3 exemplar av “Mina mandalor” och så blev jag tvärtrött på den vilket kanske inte är så märkligt. För några år sedan köpte jag “Dagdrömmar” av Hanna Karlzon. En otroligt fin och inbunden målarbok. Den gången gillade jag den inte, men gud ske lov gjorde jag mig inte av med den (att rensa är ett dille som sitter i mina gener och kommer aldrig att försvinna). Jag tog fram den igen och nu kändes den heeeelt rätt. Det fungerar inte att måla med tusch eftersom det blöder igenom till andra sidan, men jag föredrar ändå färgpennor för då kan jag experimentera med styrka, nyanser och effekter. Jag målar och målar och målar och sitter minst 4 timmar varje kväll. En ljudbok i öronen och tiden bara flyger iväg.

Behöver jag säga att jag har köpt fler av Hanna Karlzons böcker?
Stora motiv över hela uppslag. Före …
… och efter.
Små, pilliga ytor som omväxling.

Tillställning

Min samtalskontakt, AG, har varit mer exalterad över att jag har fått en fast läkare än jag själv. Som om det första besöket är en tillställning. Jag är nog alltför luttrad alternativt bitter alternativt skeptisk. Jag hade min första tid hos min fasta läkare, AE, idag och hon inledde besöket med att säga just det, att hon är fast anställd och att det finns en stor möjlighet att det är hon jag kommer att träffa nästa gång. Precis den information jag vill ha vid en första kontakt och precis det jag önskade mig i klagomålet. Det blev ett rent medicinprats-besök och det spelade ingen roll för mig. Jag är fysiskt trött, så vansinnigt trött och det var jag då också. Jag gav kanske ett vaket intryck, men huvudet kändes luddigt. Jag har fått en telefontid i början av oktober för att förnya några recept och för att jag ska slippa “leta efter henne” eftersom hon inte kan lämna ut sitt nummer. En ny tid för besök i november.

Jag är som sagt trött och jag förstår inte varför. Jag har inte promenerat mer än i söndags när jag var hos Elin och Robin och fikade och jag har inte tränat med gummibanden heller. Jag kommer helt enkelt inte ur sängen på morgnarna utan sover till 11-12. Det är ännu en gång dags att bryta ännu en ond cirkel. Tröttsamt är bara förnamnet… I morgon behöver jag hämta en bok, så då finns en möjlighet.

O-frisk

Jag vet att o-frisk inte är något ord, men jag är egentligen inte sjuk samtidigt som jag känner mig allt annat än frisk ergo o-frisk. Småförkyld på det där irriterande utdragna sättet när det varken bryter ut eller går över. Näsan är söndersnuten. Lite vit tigerbalsam nedanför varje näsborre är suveränt mot nästäppa! Den irriterade huden svider som satan, men det är det värt. Huvudvärk varje dag. Jag är trött och sover 10-12 timmar utan problem. Jag har varken promenerat eller tränat sedan förra söndagen och kroppen har börjat opponera sig igen, men jag sätter dövörat till. Det finns ingen ork. Eller lust.

Jag var på samtal med AG idag. Hon var försenad vilket aldrig har hänt tidigare, men det visade sig att jag var där för tidigt. Vi hade bokat in klockan 10, men jag kom till kvart över 9. I almanackan hade jag antecknat 10, men brydde mig tydligen inte om det. Som tur var hade hon ingen patient just då och jag slapp sitta och vänta ytterligare en halv timme. Mitt ämne för dagen var redan bestämt av mig: min förlossningsdepression och de första åren med Elin. Jag är van vid att prata om och beskriva mina upplevelser, positiva som överjävliga och det har jag gjort med min förlossningsdepression också, men det såret har aldrig läkt och jag tror inte att det någonsin kommer att läka. Anledningen till att jag tog upp det med AG är att under alla mina år som psykvårdspatient har det aldrig kommit upp. AG har läst igenom min anamnes ordentligt och bekräftade det. Det finns inte med. Mitt livs största prövning som har påverkat mig som inget annat finns inte med. Tills nu. Nästa vecka ska jag träffa min sprillans nya läkare och då kommer även hon att kunna mixa in det i min, vid det här laget, omfattande journal.

Igång

I lördags kom jag äntligen iväg på en promenad! Jag gick min kortaste runda och inte särskilt fort. Det tog 55 minuter och det var skönt! Både att jag tog mig hivade iväg mig själv över tröskeln och promenaden i sig. Idag gick jag samma runda fast i motsatta riktningen och den här gången fick jag nästan upp ett riktigt tempo. 50 minuter. Det känns som att jag är igång igen!

Idag, måndag den 2 september inleder jag den sista veckan tillsammans med Lyrica och sedan skiljs våra vägar åt för alltid. I alla fall om jag har något att säga till om. Jag är nervös. Jag har fortsatt ta en Lergigan varje kväll och sover oftast bra förutsatt att jag är uppmärksam på när kroppen signalerar att sömntåget närmar sig stationen.

Plötsligt dyker den upp. Låten med stort L. “RAIN” med Ben Platt. Den är lika jäkla suveränt makalöst ståpäls-bra som “A walk on the beach” med Junge Junge. Volymen ska vara hög och se till att du har utrymme att studsa runt för du kommer inte att kunna låta bli!

Uppgivenhet

Det är fredag idag och det är ganska långt mellan inläggen och det beror på att det inte händer mycket och det, i sin tur, beror på att jag är överväldigande trött. Jag lyckades träna i tisdags, men det har inte blivit en enda promenad på en hel vecka. Igår var jag hos AG och avslutade basutredningen. Nu är det tänkt att den ska gå vidare till min nya läkare och kanske, kanske inte får jag en ny diagnos och kanske, kanske inte kommer medicineringen att justeras där efter. Tröttheten och svårigheterna att koncentrera mig gör att jag har tappat lusten för det mesta och då är enklare att hänga framför teven, men nu har det också blivit trist. Jag känner mig uppgiven och följer minsta motståndets lag; jag har ingen energi att luska ut varför jag har huvudvärk eller ont i ryggen utan tar värktabletter, har jag ångest tar jag Lergigan, är jag trött sover jag. Igår lyckades jag läsa en dryg timme. Jag MÅSTE ut! Så enkelt är det! I morgon ska jag UT!!

Genvägar

Igår fick jag min andra tatuering. Det är något jag planerade hela tiden; ett marsvin och en kanin. Det var Selma som stod som modell den här gången. Det kändes mer den här gången. Kanske för att jag var mindre nervös och inte pladdrade så mycket, så jag var mindre distraherad. Det blev bra! Nu har jag både Tösen och Selmis med mig. Jag vänjer mig fortfarande vid att tatueringen verkligen är permanent att den inte kommer att försvinna. Jag trivs förträffligt med den!

Jag tränade med gummibanden idag. Det var tänkt att jag skulle köra ett fullt pass, men jag var så trött att jag kände mig matt och det var 26 grader, så det blev flera genvägar och jag hoppade över 2 övningar. Blä. Men jag gjorde det åtminstone och de övningar som blev av blev ordentligt utförda.

Skumt

I tisdags klarade jag av ett fullt pass med gummibanden. Det var tufft, men på ett positivt sätt. Den här gången fick jag ont efteråt, i knäna och i ryggslutet och det var länge sedan sist. Igår vilade jag, sov länge. Idag promenerade jag till Salem och hämtade ett paket (25 minuter – min kondis är verkligen usel) och hem via Alexis där jag hämtade ett andra paket (50 minuter). De sista 20 minuterna var grymma. Det kändes som om jag gått in i en vägg. Dessutom mådde jag lätt illa och magen kändes skakig. När jag väl kommit hem, packat upp allting och tagit en snabb dusch var jag sååååå frestad att gå och lägga mig, men jag visste att det skulle sabba resten av dagen, så jag gjorde lunch och tittade på OINTB och efteråt kändes det lite bättre.

Nu känner jag verkligen av nedtrappningen av Lyrica. Eftermiddagsdosen var avgörande. Sent varje eftermiddag har jag haft lätt ångest som tar sig uttryck i rastlöshet och irritabilitet och koncentrationssvårigheter. I brist på bättre alternativ har jag tagit 1 Lergigan vid 19-tiden och den har hjälpt även om jag har känt mig tung i huvudet dagen efter. Jag har huvudvärk så gott som dagligen. Knasig mage och bakgrunds-illamående. Vallningarna är på väg tillbaka igen. Ordentliga värmepåslag flera gånger om dagen. Sömnen är så opålitlig att jag får pisksnärtskador på kuppen. Vikten går ned och så går den upp igen och nu har jag kämpat mig ned under 104 igen. Håller jag på att bli förkyld eller inte? Jag nyser då och då, är irriterad i ögonen och täppt i näsan, men nästäppan känns inte allergisk utan förkylningsaktig och det har pågått i 2 veckor. Jag känner mig sliten och har gett upp alternativt börjat ta genvägar. I stället för att försöka lista ut varför jag mår dåligt eller har ont, så tar jag Lergigan eller Treo eller en värkkombo, använder massagebältet och vanlig nässpray.

Tröskel-eländet

Låt mig presentera gårdens kändis: Cookie. En dvärgvädur som bor i en av lägenheterna på bottenvåningen och som kommer och går som den vill. Så här års finns det gott om smaskiga äpplen! Vi möttes när jag skulle iväg på min promenad.

På tal om promenaden. Jag hade åter igen blivit sittande och liggande för länge och mådde dåligt av det och det har tagit emot att gå ut. Idag fick jag piska mig upp ur sängen och sedan ut och som pricken över i blev det en gräslig 65 minuters upplevelse. Tungt, motigt, tråkigt och med för mycket kläder. Trippel-blä i kubik! Jag har befunnit mig i är i en svacka av trötthet och allmän olust, tröghet och svårt att koncentrera mig. Det har blivit mycket tv-tittande… Trädet nedan låg på sniskan över vägen. Jag visste att det var ett fullt friskt träd och det har inte varit någon sommarstorm även om det har regnat kraftigt med jämna mellanrum. Kunde det vara bävrar? Jajamänsan! Prydligt avgnagt längst ned på stammen.

Från och med idag är jag nere på 25 mg Lyrica per dag, en dos på morgonen. Det är fortfarande jobbigt. Lyrica och jag har umgåtts i ungefär 7 år och då är det inte helt enkelt att skiljas.

Om en vecka ska jag tillbaka till tatueringsstudion och komplettera Tösen och jag ska skaffa en tatuering till på vänster arm och det har jag planerat hela tiden.

Belöning?

Igår ringde IH som är enhetschef för psykiatrienheten i Södertälje. Det gällde det klagomål jag lämnat in och nu hade det nått högsta hönset. Hon tackade eftersom de ser klagomål som en möjlighet att förbättra. Hon bekräftade och beklagade. Sedan meddelade hon att jag har fått en tid om en månad hos – hör och häpna – en FAST läkare som precis har börjat!! Jag väljer att se det som en belöning och ett tecken på att det kan löna sig att säga ifrån.

Att inte höras är ingen anledning att låta bli att tala.

Idag var jag hos frissan. Jag kunde känna hur hårbotten äntligen kunde ta djupa andetag för att få i sig efterlängtat syre. Som tur är har sommaren inte varit lika plågsamt varm som förra året. Nästa gång har jag beställt tid för att även göra en enda slinga i håret. En lila! Idag köpte jag provflaskor av ett nytt schampo. Förändringens vindar blåser!

Rönnarna i Rönninge dignar av illande orangea rönnbär.

Diverse

Läkaren, SF, ringde i morse som avtalat. Provsvaren angående Lamictal-dosen visar att jag ligger precis rätt, så där blir det ingen ändring.

Jag tränade ett mediumpass med gummibanden idag och det blev perfekt! Så skönt och roligt och det finns mer att ta av till nästa vecka när jag går upp i fullt program.

Tatueringen mår bra. Sårskorpan som hon kallade den har bildats och börjat lossna, men jag vill nog kalla det att tatueringen fjällar. Det är det allra yttersta lagret som lossnar och det gäller att INTE pilla för då riskerar färgen att följa med. Jag tvättar med Lactacyd 1 gång om dagen och smörjer in med tatueringssalvan 3 gånger om dagen och så kör jag med långärmat för säkerhets skull. Däremot såg jag att hon faktiskt har missat ett fält. En liten skugga vid det bruna örat, men hon kan rätta till det när tatueringen har läkt helt och det är 2 veckor från i torsdags.