Propaganda

Elva dagar sedan jag skrev senast! Det händer inte så mycket i mitt lilla liv. Jag tränar och promenerar och målar, målar, målar. Läsningen fungerar inte alls och jag förstår faktiskt inte varför. Det känns konstigt, något saknas. Kanske kommer läslusten tillbaka den dag jag tröttnar på att måla. Igår var jag en sväng till Fjollträsk (ett välkänt öknamn för Stockholm som särskilt norrlänningar använder och jag är norrlänning i grunden) för att fylla på te-förrådet. Jag hade för lite kläder på mig och blev tagen på sängen av att det blåste iskallt. Resten av dagen frös jag och nu har jag börjat hosta och är småtäppt i näsan. Håhå jaja. Jag köpte te till Elin också och promenerade förbi hos henne idag för att lämna över det. Det var skönt ute, ett par minusgrader, men vindstilla. De senaste veckorna har jag haft ont i ryggen igen. Jag får ont efter promenader oavsett vilka skor jag använder och jag får ont efter styrketräning. En kombination med 2 Alvedon och 1 Ibuprofen brukar hjälpa. Jag ska börja använda massagebältet. Igår slog det mig att det kan handla om spänningsvärk. Nästa fredag ska jag träffa min psyk-läkare och prata om mitt klagomål gällande hennes diagnos och jag började gruva mig redan vid nyår. Det är en sak att komma med klagomål och en annan sak att stå till svars för det, men jag känner att jag måste göra det. Jag är inte en tjurig barnunge, trots allt. I morgon ska jag träffa AG för första gången på flera veckor och jag har för avsikt att avsluta. Jag behöver inte samtalen längre. De har fyllt sin funktion.

ABBA. Vad finns det att säga? Jag växte upp med deras fantastiska musik, deras pinsamma videor och gräsliga scenkläder. Jag har mimat framför spegeln i hur många timmar som helst och jag var alltid Anni-Frid. Jag föredrar hennes lite mörkare röst och så har jag alltid varit lite motvalls eftersom alla andra ville vara Agnetha. Det behövs inte mycket för att musikminnena ska väckas till liv t.ex. en av deras låtar i en tv-serie. Häromdagen gjorde jag en lista med mina favoriter och jag lyssnade på den när jag promenerade idag och upptäckte att “Take a chance on me” är väldigt bra att gå till! Prova!

Finns det olika sorters propaganda? Pär och jag pratar ofta om hur och varför samhällsklimatet har blivit så hårt och kallt, varför partier som socialdemokraterna och vänsterpartiet anses urmodiga medan partier som moderaterna och sverigedemokraterna blir allt starkare. Hur har det blivit så illa att svenska medborgare måste tigga för att få mat och husrum? Jag väljer att inte nämna de utländska tiggarna eftersom jag måste dra en gräns någonstans, för min egen skull, och den går där. Varför söker allt färre till polisutbildningen? Varför värdesätts inte yrken inom vård om om sorg högre? Jag blir allt mer övertygad om att det är medias fel, det är media som ska ställas till svars för det negativa och hårda sammhällsklimatet. Deras snedvridna och ensidigt negativa rapportering och vad som händer gör att vi trycks ned, tappar sugen och intresset. Vi blir bittra, besvikna och rädda. Maktlöshet och hjälplöshet förvandlas till ilska och ett behov av att hitta syndabockar. Om du föreställer dig en vanlig barnfamilj med heltidsarbetande föräldrar och barn på dagis och i skolan. De kommer hem vid 17-18 och ska fixa middag, tvätta, läxläsning och allt det andra som hör vardagen till. När de sedan kollar nyheterna för att de tycker att de vill hålla sig ajour med vad som händer, så dängs de i huvudet med USA:s genom tiderna mest korkade president som är så nära att starta världskrig, flyktingkatastrofer, klimatkrasch, människor som inte får vård i tid, poliser och ambulanssjukvårdare som blir attackerade i förorterna, pedofiler och våldtäktsmän och så vidare och så vidare. Familjen går och lägger sig för natten och sedan börjar nästa dag. Det finns varken utrymme eller ork till att hitta nyanserad information. I min Samsung-mobil finns en nyhetstjänst som heter Upday och som är Samsungs egen och som inte går att avinstallera eller negligera. Det kommer push-meddelanden flera gånger om dagen och jag försöker att inte läsa dem (det är bara rubriken som syns), men jag matas ofrivilligt med elände och hemskheter. Är det så märkligt att vi inte orkar känna sympati med de som har det sämre? Är det så konstigt om vi vänder oss till det parti som säger sig ha lösningen på problemet? Media använder en form av propaganda det vill säga vinklad, sållad information. FLER POSITIVA NYHETER INNAN VI GÅR UNDER!!!

Träningsflyt

Tisdagens styrketräning gav mig träningsvärk de luxe i låren. Sinnessjuk träningsvärk. Värktabletts-träningsvärk. Den höll i sig i 4 dagar! Pinsamt är bara förnamnet… Det är först idag, söndag, som jag kan röra mig utan att pusta eller kvida.

Förutom styrketräningen har jag lyckats promenera 3 gånger! Träningsvärk är egentligen ingen anledning att låta bli att träna, men onsdagens promenad blev ingen njutning. Tur och retur Salem med en längre runda hem och jag tappade fart mer och mer tills jag stolpade fram. Blä! I torsdags vilade jag benen och hela kroppen och nöjde mig med att stolpa och hasa runt här hemma. Natten till fredag var det plötsligt minusgrader och fredagens promenad blev halkig. Jag tog MBT-skorna eftersom det såg torrt ut, men det handlade om lömsk svart-is. I en av nedförsbackarna blev jag stående mitt i vägbanan och koncentrerade mig på att inte glida för att sedan hasa försiktigt ut i diket. Jag är livrädd för att halka! Svanskotan och sönderstukade fotleder kvider vid tanken… Jag kom hem i ett stycke, men det tar på krafterna att spänna sig. MBT-skorna har en Vibram-sula som ska vara absolut halkfri, men det är rena rama nyset! MBT funkar bara på torrt underlag eller möjligen i regn, men inte annars. Igår var det minusgrader och mer frost och då tog jag odubbade Ice-bugs och i dem halkar jag aldrig. Den promenaden var skön!

Tröskel

Jag lovade mig själv att komma igång med styrketräningen igen så snart alla helger var över. Nu är alla helger över och jag hade ingen lust alls. Ryggen var i stort behov av det – jag har ätit värktabletter ganska ofta de senaste veckorna vilket är en varningssignal – och det skulle inte vara fel att bli ordentligt varm och stretcha hela kroppen. Jag hade ingen lust i alla fall. Då ställde jag mig själv frågan vad 17 jag hade tänkt göra hela eftermiddagen? Sitta, sitta, sitta och bli allt stelare? Och så det ständiga argumentet att jag ju kan avbryta och det inte fungerar. Jag körde ett lätt pass och det gick hyfsat och det var skönt för ryggen med övningarna och stretchingen. En tröskel är övervunnen!

Vinterrustad

Jag har 3 jackor och 3 par skor för att klara vintern här i Rönninge, söder om Stockholm. En jacka med huva som tål vatten och vind när det är mer än 5 plusgrader. En täckjacka som jag använder när det är runt noll och nedåt. En rejäl vinterjacka med huva som jag använder vid riktiga minusgrader det vill säga 10 minus och nedåt. Den jackan har jag inte använt på 1 år för vallningarna är tillräckligt värmande… MBT-skorna har jag när det är barmark. De dubbfria isbuggarna använder jag när det är lite snö, men inte halt. De dubbade isbuggarna använder jag när det inte är annat än is ute.

Idag hade jag täckjackan och de dubbfria isbuggarna. Det låg ett tunt snötäcke på marken och noll grader. Det blev 75 minuter där 40 minuter bestod av intervaller: snabbt i 15 minuter, långsamt i 5 minuter, snabbt i 15 minuter och långsamt i 5 minuter. Efter det stumnade låren, så jag körde normalt tempo den sista halvtimmen. Det verkar kanske inte speciellt ansträngande, men betänk att jag släpar runt på drygt 100 kg…

British Rose. Jag fick ett litet set med Body Shops British Rose i julklapp av Elin; duschtvål, body butter och handkräm. Den doftar underbart!!

Julefrid

Det har blivit en hel del promenerande de senaste veckorna! Till och med stavgång. Ingen styrketräning alls (det får bli nästa år, hehe). Det har känts och känns mer lockande att komma ut i friska luften. Elins sambo är hos föräldrarna i Skåne och tog Juni med sig och Elin har tillbringat några dagar hos oss. Det har varit mysigt. Efter risgrynsgröten på julaftons morgon bytte vi julklappar och senare åkte Pär och Elin till svärfar. Jag stannade hemma. Igår åkte de till Öland och det är extra skönt att vara ensam i några dagar efter intensivt umgänge. Jag sov till 13! Idag gick jag en långsam promenad på 55 minuter via Konsum. Jag sms:ade Elin: “Vilket ös det inte är i Rönninge idag…” Dött är en bra synonym.

Lättvindigt

Jag började se en film på Netflix, “It’s kind of a funny story”, men tog ganska illa vid mig av den, så jag stoppade den efter drygt halva. Den bygger på en roman av Ned Vazzini och handlar om en tonåring som är deprimerad och har självmordstankar och skriver in sig på en psykiatrisk klinik. Han hamnar bland de vuxna eftersom ungdomsmottagningen renoveras. Under 5 dagar ska han observeras och sedan utvärderas. Han fick Zoloft av en annan läkare, men slutade ta den när han började må bra.

Redan på kvällen den första dagen har han fått kontakt med flera av patienterna. Dag två har han kompisar och är en del av gemenskapen. Dag tre gör han succé i musikterapin. Där slutade jag. Filmen och romanen beskrivs som en skruvad komedi med udda karaktärer (varför beskrivs psykiskt sjuka alltid som “udda karaktärer”?!) och kanske ligger det här för nära mig och min sjukdom för jag konstaterade att det inte är möjligt att skämta om depression och självmordstankar. Filmen är amerikansk i en negativ bemärkelse och sänder budskapet att “Ryck upp dig!” är ett riktigt bra råd, att allt blir enklare om du umgås med människor, att det är möjligt att få ett genombrott redan vid det andra samtalet med en psykiater. När ska den här sjukdomen börja tas på allvar?! Jag har legat på psykiatriska avdelningar efter självmordsförsök och kan säga så pass mycket att jag inte orkade kommunicera, att jag fick tvingas till att delta i aktiviteter och att jag inte kände mig hjälpt efter 2 sessioner med en läkare.

PS. Författaren begick självmord några år efter att han skrev boken.

Hallå?

Hallå? Har jag någon läsare kvar? Jag är usel på att skriva inlägg nu för tiden. Hjärnan går på sparlåga och jag får inga bra idéer och risken med det är att när jag väl skriver blir det en lista med “jag gjorde” och “igår gick jag” etcetera.

Förra tisdagen tränade jag med gummibanden. Jag hade satt mig på golvet med gummibandet på plats runt fötterna för lite rodd-träning, drog det första taget när PANG! gummibandet gick av. När hjärtklappningen slutat tog jag fram ett nytt och började om. Tur i oturen att jag inte hade kommit igång för då tappade jag i alla fall inte farten. Det blev inget bra pass utan ett enda stort blä precis som promenaden dagen efter. Jag mådde inget vidare över huvud taget förra veckan. Tröttheten hängde över mig och jag sov dåligt och det gjorde mig ännu tröttare och då fick ångesten in en fot, så det blev extra Lergigan de flesta dagarna. Fredagen var en riktig skitdag när inget, utom städningen, blev bra eller smakade bra.

Min frisör ringde förra måndagen och när hon presenterat sig inledde hon med “Jag ska sluta hos Unika.”. Det gick kanske 2 sekunder innan hon fortsatte prata, men jag hann tänka en hel del under de sekunderna och det handlade mest om “NEJ! Jag orkar inte träna upp en ny frisör igen!”. Jag hetsade upp mig i onödan för hon förhörde sig helt enkelt om jag ville följa med henne till den nya salongen snett över gatan från Unika. Självklart ville jag det! Jag var hos henne i förrgår, i måndags och är behagligt snaggad igen. En mysig liten salong där det tidigare låg en mindre mysig salong. Den heter Hair by Vodovnik (jag har sååå svårt att komma ihåg det. Unika är lättare).

För ett tag sedan frågade Elin om hon och jag inte kunde ha en mamma-dotter-dag utan våra gubbar. Jag föreslog att vi kunde åka till MoS (Mall of Scandinavia) i Solna och det förslaget gillade hon. Det är nog 10 år sedan vi shoppade tillsammans. Igår var det dags och vi var väldigt i gasen båda två och hade sett fram emot det, ett litet extra ljus bland alla magsjukebaciller, förkylningar och påfrestande förskolepraktik. I måndags kväll ramlade det ned flera centimeter snö och så sjönk temperaturen med flera grader och gårdagen blev vacker. Så vacker! Klarblå himmel med sol som fick den vita snön att gnistra och knarra under skorna. Medan jag åt frukost vid 9-tiden såg jag gryningen komma (det är den enda tiden på året som jag orkar vara vaken för att se den. Hehe.) och som pricken över i kom 2 rådjur och en dag som inleds med rådjur en vacker vintermorgon kan inte bli fel.

Vi tog tåget till Solna. Jag satt så att jag hade uppsikt över hela tågvagnen när en tiggare klev fram och presenterade sig för alla och informerade oss om sin situation. Det dyker upp en sådan då och då trots att det är förbjudet att tigga på tågen. En ung, svensk man som jag tror att jag har “stött på” tidigare, som har halkat ur systemet. Det system som ska skydda just såna som han och jag. Vi som inte har möjlighet eller kraft nog att uppfylla alla krav som ställs på en medborgare. Till saken hör att jag kvällen innan hade talat med Pär om hur otroligt tacksam jag är över att ha någonstans att bo. Över huvud taget och särskilt så här års. En av mina största farhågor är att bli just hemlös. Det krävs så lite för att halka snett och sedan inte kunna förhindra att det blir värre… Jag mötte killens blick och då bestämde jag mig för att ge honom pengar. Jag har aldrig gett något till någon tiggare, men igår gjorde jag det. Han fick min växel, kanske 25-30 kronor och jag hoppas att det hjälpte lite grann. Jag vet att alla utländska tiggare har det svårt i sina hemländer, men jag anser att jag, som svensk, i första hand ska hjälpa andra svenskar särskilt när de, som den här killen, har knuffats ur systemet. Något som inte borde få hända i det här välfärdslandet.

Och som kontrast Mall of Scandinavia – nästan ett hån. Tankarna på hemlöshet och hunger dröjde sig kvar länge. De få gånger Pär och jag har varit där har vi blivit så överväldigade att vi bara kastade oss in i de affärer vi behövde köpa något från och möjligen ätit lunch och sedan hem fort som attan. Elin och jag strosade fram och det var inte mycket folk för vi var där vid 11. Jag hade en kort lista med nya handskar och lite från Body Shop (det är länge sedan jag handlade där och nu mindes jag varför – dyrt som tusan…). Jag bjöd på lunch på Max, men det var ingen höjdare. Inne på Åhléns blev jag matt av alla översminkade anställda och sjuttielva olika märken, parfymer och onödigheter. Hos Apoteket Hjärtat satt jag och väntade medan Elin hämtade ut ett recept. Vilket lugn det var där. Ingen köphets, ingen bakgrundsmusik som försökte lura en till att köpa mer än det man tänkt och personal som talade med låga röster. En oas. Vi blev sittande där en stund. Det sista Elin behövde köpa var ett par jeans och medan hon gjorde det strosade jag runt i Royal Design. Det fanns en urgullig tomte som bestod av en luva, en näsa och en massa vitt skägg. Nästan 400 kronor. Hur kan man motivera ett sånt köp? Det fanns mycket fint där. Stilrena bruksföremål i olika material och färger. Prydnadsföremål och smycken och ingenting, absolut ingenting jag behövde. Jag köpte en temugg till Elin. Hon har haft en rosa från Rörstrands Swedish Grace som gått sönder, så hon fick en extra julklapp bara för att hon är världens bästa unge. När klockan närmade sig halv 15 gick vi tillbaka till tåget. Då hade vi tillbringat 3,5 timme där. Man kan ha många åsikter om MoS som till exempel varför det finns en butik som säljer Tesla och vad 17 personalen där gör hela dagarna?! Det är ett överflöd som både fascinerar och äcklar mig, men en stor fördel är att ALLT finns under ett tak inklusive många möjligheter att vila fötterna, fräscha toaletter som är gratis och en hel del dekorationer att vila ögonen på.

Den där julkalendern från Penstore var inget att hänga i gran. Jag har roat mig med att leta upp varje sak på deras hemsida för att kunna se om jag kommer upp i de 349 kr jag betalde för den. Hittills är jag uppe i ungefär 265 kr. Flera av sakerna finns inte i deras vanliga sortiment och ger mig en känsla av att de har ett restlager som de vill göra sig av med till exempel en tub med silverglittrande klister. Vad är det för vits med glitter i klister?!

Dubbat

Nu har 1 vecka runnit iväg sedan senaste inlägget. Jag kom iväg på 2 promenader förra veckan. På fredagen snöade det äntligen! Visserligen blöt snö, men den ligger kvar tack vare att det har varit minusgrader. Helgen blev överraskande tuff med en jäkla massa ångest som jag inte visste var den kom ifrån. Det är väl inte helt otroligt att det var efterskalven från diagnosen och klagomålet för det mal fortfarande runt i huvudet. När lördagen äntligen tog slut hade jag hunnit dubblera den ordinerade Lergigan-dosen och jag sov väldigt bra. Tungt, men bra. Igår, söndag tog jag en extra Lergigan. Elin och Robin var här på adventsfika igår och vi pratade en hel del om hennes praktik och hur 17 man ska gå till väga för att nå fram till föräldrarna. Idag gick jag en långpromenad på 80 minuter. Det var 6 minusgrader och strålande sol. En riktigt skön runda!! Snön ligger kvar, men har övergått i knölig is, så jag körde dubbat det vill säga att jag tog mina dubbade Ice-bugs. En av världens smartaste uppfinningar!

Sjövretsvägen klockan 10 den 2 december 2019.
Jag har köpt en kalorifri adventskalender från Penstore. Hittills har jag fått en pennvässare och en blyertspenna från Faber-Castell.

Klagomål 2

Igår, måndag kände jag att magsjukan eller matförgiftningen äntligen hade släppt sitt grepp om mig. Jag mår inte illa, jag kan äta som vanligt och magen fungerar som den ska. En av kvällarna när jag inte orkade något loggade jag in på vårdguiden och läste min journal och jag blev förbannad och sårad och kränkt. Det är ett ord som missbrukas idag, men jag kände och känner mig kränkt. Överläkare AE kom fram till att jag lider av kroniskt förstämninssyndrom och där instämmer jag. Den diagnosen stämmer överens med den jag har fått av 2 olika läkare med flera års mellanrum. Det “finns viss misstanke på autismspektrumstörning eller personlighetsstörning, i första hand schizoid” och det är termen schizoid jag protesterar mot. Asperger är en fis i rymden jämfört med att få stämpeln schizoid för det handlar om stämpel mer än diagnos. När man hör ordet schizoid associerar man till (paranoid) schizofreni som är en skrämmande sjukdom. Den associationen är felaktig, men det får man veta endast om man går in på Psykologiguiden.se. och hur många gör det? Jag är väldigt intresserad av psykologi och den formen av sjukdomar, så jag går in där när jag behöver information. Så här definieras schizoid:

Personer med denna typ av störning har sällan någon önskan om eller glädje av nära relationer (inte heller av att vara medlem i en familj), visar föga intresse för sexuella kontakter och föredrar nästan alltid ensamheten. De har sällan några nära vänner eller förtrogna, förutom syskon och föräldrar, och är vanligtvis likgiltiga för beröm eller klander. Utmärkande för personer med denna störning är också att de sällan eller aldrig ger uttryck för några starka emotioner som till exempel ilska eller glädje. Typiskt för dem är vidare att de visar känslomässig kyla och sällan återgäldar leenden, gester, nickningar eller andra ansiktsuttryck.

Jag har en egen familj sedan 29 år tillbaka. Jag blir glad när jag får beröm och jag försöker alltid att ta kritik som konstruktiv. Jag har varit så in i helvete förbannad att jag har velat strypa vissa personer och jag har ofta skrattat så jag har fått ont i magen. När någon ler mot mig så ler jag tillbaka. Det är när jag är djupt deprimerad som allt det där inte fungerar för mig, men jag har inte schizoid personlighetsstörning.

Hela mitt liv har jag fått höra att jag är blyg, att jag är tråkig, att jag är stel, kylig och oengagerad. Jag är knäpp eftersom jag väljer att stanna hemma i stället för att festa. Det är något skumt med mig som inte har behov av att fira jul med släkten. Jag hann komma upp i 50-års-åldern innan jag förstod att jag är introvert och att det inte är något som behöver fixas. Nu förstår jag att det är livsnödvändigt för mig att leva som jag gör det vill säga tillbakadraget och långt från energitjuvar. Nu har jag äntligen erkänt för mig själv att jag duger som jag är och så anser en överläkare att jag har schizoid personlighetsstörning. Jag inser att det handlar om en enda läkare, men hon är överläkare inom psykiatri, så hennes bedömning är inget som viftas undan. Jag hade ett samtal med AG igår och jag tog upp det här och jag kan inte låta bli att undra varför hon och överläkaren inte har någon form av kontakt? Vid det här laget känner AG mig och hon förstår inte diagnoserna, ingen av dem. Jag kommer att skicka in ett nytt klagomål som handlar specifikt om överläkaren och att jag inte tillåter att hon behandlar mig i fortsättningen och att jag inte vill ha någon som helst kontakt med henne.

Här slutar själva inlägget för idag, men nedanför finns texten till klagomålet för den som orkar och vill läsa.

Jag vill lämna in ett klagomål gällande en diagnos som överläkare AE ställt.

Diagnosen i stort är kroniska förstämningssyndrom och där instämmer jag, där känner jag igen mig själv. Den diagnosen stämmer överens med den jag har fått av två andra läkare med flera års mellanrum.

Däremot anser jag att inget av ”autismspektrumstörning” eller Asperger är korrekt. Hon anser även att jag lider av schizoid personlighetsstörning. Ur min journal: ”Det finns viss misstanke på autismspektrumstörning eller personlighetssyndrom, i förstahand schizoid.”. Jag känner mig oerhört missförstådd och stämplad.

Sedan början av maj 2019 har jag träffat AG för samtal varannan vecka. Jag tycker om henne och känner att hon respekterar mig och inte dömer mig och vid det här laget känner hon mig. Jag har pratat om diagnoserna med henne och hon förstår dem inte. Ingen i min familj förstår heller och de har känt mig i 30 år. Varför finns ingen kontakt mellan AG och AE?

Överläkare AE har läst min journal samt de diagnostiska intervjuerna som inleddes i augusti 2018 och med ett långt uppehåll, avslutades i augusti/september 2019.

Hon har träffat mig vid två tillfällen. Vid mitt första besök hos henne den 17 september 2019 hade jag lämnat in ett klagomål angående de många läkarbytena och kom till henne med inställningen att inte berätta mer än nödvändigt. Hon upplevde mig som sluten, nästan sträng och det har jag förståelse för, men jag tycker att hon, med sin mångåriga erfarenhet kunde ha räknat ut varför jag var reserverad. Dessutom hade jag nyligen avslutat intervjuerna med AG och orkade inte gå igenom allt en gång till. Jag borde inte ha behövt göra det.

Vid det andra tillfället, den 5 november 2019, ville jag veta vilken diagnos hon hade kommit fram till. När hon kom in på Asperger protesterade jag. Jag fick intrycket av att om jag gick med på att jag har Asperger skulle det underlätta för vårdpersonalen, jag skulle få rätt behandling och bemötande i till exempel äldrevården. Är inte kroniskt förstämningssyndrom med inslag av ångest tillräckligt tydligt? En korrekt diagnos kan underlätta behandlingen medan en felaktig diagnos kan få förödande konsekvenser förutom att det kan upplevas som stigmatiserande för patienten. Har läkaren inte skyldighet att informera mig om alla delar av diagnosen för den schizoida delen fick jag veta när jag själv läste min journal?

Jag kan inte acceptera att ”schizoid personlighetsstörning” står i min journal. Kränkt är ett begrepp som används lättvindigt nu för tiden, men icke desto mindre känner jag mig kränkt. Överläkare AE har missförstått mig, sårat mig och kränkt mig. Jag har inget som helst förtroende för henne. Hon får inte längre behandla mig och jag vill inte ha någon som helst kontakt med henne. Den 31 januari 2020 har jag en inbokad telefontid med henne som gäller ett förnyat recept av Stilnoct. Jag vill att en annan läkare ordnar det. Jag är medveten om att mitt tidigare klagomål rörde just de många läkarbytena, men det är ett mindre problem jämfört med detta.

Magsjuk

Jag står ut med spänningsvärk som dunkar i nacken så fort jag rör mig. Jag står ut med stukade vrister som gör att jag blir sittande i veckor. Jag står ut med förkylningar och hosta. Jag står inte ut med ångest och jag står ABSOLUT INTE ut med magsjuka!! Jag har mått små-illa i någon vecka utan att förstå varför. I måndags var jag ute med stavarna, men det gick tungt. Jag bar dem nästan halva tiden. Jag kände mig ur slag resten av dagen. På kvällen efter Dafgårds lasagne till middag (som Pär också åt av, så den var det inget fel på) drack jag 2 muggar varm choklad och åt lite lakrits. Jag lade mig redan kvart i 23, men efter 1,5 timme var jag fortfarande vaken och hade sura uppstötningar. Jag steg upp och tog med mig en hink från städskåpet och sedan var det kört. Det är närmare mellan Läsrummet och badrummet, så jag flyttade dit. Det behövs inga detaljerade beskrivningar från den natten för alla som upplevt en sådan behöver nog ingen hjälp att minnas… Klockan hann bli 7 innan jag fick sova mer sammanhängande. Resten av dagen låg jag i soffan framför Netflix. Drack vatten i små klunkar och lite Pepsi Max. Läste på vårdguiden att sötade drycker och light-drycker förvärrar diarrén. Jag petade i mig en halv skiva vitt franskbröd innan jag gav mig och lade mig halv 21. Den natten fick jag sova ostört och mådde betydligt bättre i går. Naturell yoghurt, vitt bröd, blåbärssoppa och vatten är det som fungerar när jag är magsjuk. Det har jag lärt mig genom åren. Något som jag tydligen inte har lärt mig är att den första dagen jag känner mig frisk igen, igår, ska jag INTE bli övermodig och äta till exempel rostat bröd med både smör, ost och skinka eller knäckebröd. Hungern fanns, men smaklökarna var inte med i leken och det har de inte varit idag heller. Jag mår små-illa igen och det är väl en fin vink om att jag måste lugna ned ätandet….. Jag förstår fortfarande inte varför jag blev sjuk. Är sjuk. Det enda jag har ätit som inte Pär har ätit är den varma chokladen och lakritsen och vad jag vet har jag inte varit i kontakt med bacillerna i fråga, så vida inte Pär har släpat med sig några från sitt jobb.