Medicinbytet

Vår chokladgris fyller 5 år idag! Grattis, Bibbi, vår pantertant!

Trött. Trött. Trött. Ångesten gör tappra försök att slå igenom barrikaderna och till följd av den ständiga tröttheten blir sprickorna allt bredare… Jag vet att ångesten kan bli värre i samband med medicinbytet och även om all ångest är gräslig känns den inte lika hotfull i och med att jag vet varför den dyker upp och att det är under en övergående period.

Jag vaknar trött, frusen och stel. Varje morgon nu för tiden. Den redan långa startsträckan har blivit längre. Idag kom jag ur sängen vid kvart i 10 och tvivlade på att det planerade gummipasset skulle bli av. Vid halv 12 gjorde jag i ordning lunch och då kändes det bättre, då var jag vaken, fortfarande frusen, men mindre stel. Närmare 14 var jag ombytt och körde igång ett medium-pass som gick riktigt bra! Armar och skuldror fick sig en omgång. Det var skönt att få bli varm och mjuk och det är ett av de bättre sätten att fördriva en eftermiddag. Det var medan jag varvade ned, innan stretchingen som jag upptäckte att det finns en rackarns smal nisch för vallningar där de kan fylla en funktion i stället för att bara vara plågsamma. Jag har lätt att känna mig frusen och börja stelna i samband med stretchingen, men att då få en vallning passar bra; den sprider värme i hela kroppen. Vallningarna kommer väldigt tätt numera. Förmodligen har även det med medicinbytet att göra.

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att jag orkade träna.

… att jag faktiskt kan ha användning av de där satans vallningarna.

… sängen i Lilla Rummet som har fastare madrass än den i sovrummet.

 

Tidsluckor

Vissa dagar verkar så långa. Jag menar inte sega eller tråkiga utan snarare fyllda av luckor. Tidsluckor, men inte minnesluckor. Jag kan se tillbaka på dagen till exempel idag och uppleva det som att “Var det verkligen i förmiddags, alltså förmiddags idag, alltså före lunchen idag, torsdag, som jag var på apoteket och på Ica?! Det känns ju så länge sen!” Mina rutiner och vanor sitter i ryggmärgen så att jag inte får någon uppfattning av att tiden går, men det är inte en negativ känsla för mig. Jag upplever inte att ännu en dag är till ända utan att Något Utöver Det Vanliga har inträffat. Jag älskar min vardag! Däremot är tidsluckorna lite kusliga…

Jag steg upp halv 8 och gav Bibbi frukost och sedan gav jag mig själv frukost, klädde på mig, morgonpysslade och gick sedan, via tennishallen (tennisbacken var gräslig idag!) till Salem och apoteket för att hämta ut min andra nya medicin och Stilnoct. Sedan hämta 2 paket och så in på Ica där jag köpte mjölk och godis. 35 minuters promenad dit som inte utgjorde någon direkt njutning och 25 minuters promenad hem som var snäppet värre. Jag var trött i fötterna och fick ont i både knäna och ryggen.

Medan jag satt i fåtöljen i Lilla rummet och suckade av lättnad över att slippa stå upp och att få dricka en mugg te, så ringde min läkare, MR som avtalat. Han hade resultatet av tum-röntgen och det visade faktiskt tydliga tecken på artros vid tumbasen – en minskning av det nödvändiga brosket. Jag hade rätt alltså. Nu skulle jag kunna kontakta en arbetsterapeut dvs. sjukgymnast och få tips om övningar för att minska smärtan och stöd för tummen. Tummen i fråga har mått alldeles utmärkt de senaste veckorna… MR ska ju dra vidare i sin läkarutbildning och jag har sagt rent ut att jag inte är särskilt förtjust i min nuvarande ordinarie läkare, JP och MR ska se om han kan flytta över mig till den läkare som har handlett honom medan han varit på vårdcentralen. Najs!

Medan jag åt lunch såg jag “Pitch Perfect 3” och den var så dålig att det var pinsamt. Dålig på det sätt som porrfilmer är dåliga: man bygger upp en allt annat än trovärdig handling runt det som det egentligen handlar om nämligen sex eller i “Pitch Perfects” fall, a capella-sång. Skämskudden togs fram eller rättare sagt:  jag snabbspolade. Efter den besvikelsen hade jag inget motstånd kvar att hantera vare sig ryggvärk eller trötthet, så jag tog 2 Alvedon och lade mig i Lilla Rummet och sov i nästan 2 timmar. Ljuvligt!

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att eftermiddagsluren blev så skön.

… att jag inte är eller känner mig tvungen att läsa ut en dålig bok.

… att det går allt bättre att dra ned på det förbannade sockret.

 

Behandlingsplan

Pär följde med mig till läkaren, AJ, i Södertälje. 2 saker förvånade mig: hon kom ihåg mig trots att det är 1 månad sedan vi träffades och hon hade den utlovade behandlingsplanen. Hon är inte den första läkaren som har uttryckt ett motstånd mot Lyrica och att jag verkligen borde byta ut den, men hon är den första som äntligen har presenterat ett alternativ. Brintellix (som ska ersätta Venlafaxin) och Nozinan (som ska ersätta Lyrica). Jag fick med mig en ned-och-upp-trappningsplan som kändes komplicerad rörig, så pass rörig att jag bad henne skriva ned den, men väl hemma upptäckte jag att den inte var komplett för i vilken takt skulle jag trappa ned Lyrica? Jag mindes att det skulle få ta tid. Det är såna här gånger som det är bra att Pär kan följa med, men tyvärr hade han och jag uppfattat det helt olika. Jag ringde mottagningen på eftermiddagen. Sköterskan som svarade fick (naturligtvis) inte tag i läkaren och anteckningarna från besöket i morse hade inte hunnit journalföras, så hon försökte hjälpa mig genom att lyssna på de dikterade anteckningarna. Hon blev inte så mycket klokare för det var svårt att höra vad läkaren sa (och just det upplever jag när hon pratar sin brutna svenska…), men vi pratade igenom det och enades om att min uppfattning om nedtrappningen av Lyrica och upptrappningen av Nozinan nog stämde, så jag kör på det. Jag kommer att få en ny tid i början av december. De diagnostiska intervjuerna i basutredningen blir fortsatt uppskjutna eftersom jag inte är tillräckligt stabil.

Jag hade tid redan halv 9, så det blev att stiga upp kvart i 7 och då hade Pär varit vaken i 2 timmar och hunnit springa en runda. Efter läkarbesöket åkte han till sin ACT-kurs mot utbrändhet och jag promenerade till stationen. Tillbaka i Rönninge gick jag till skomakaren och bytte batteri ett armbandsur som jag vill börja använda igen och sedan handlade jag på Konsum och släpade mig uppför backar och trappor. Klockan var bara halv 11 när jag klev innanför dörren och jag fick en anings panik över hur jag skulle få dagen att gå. Efter sin kurs kom Pär hem ett par timmar innan han åkte till Arlanda och vidare till München, så nu är jag ensam till sent på torsdag och det känns inte så där jättebra…. I morgon ska det göras OVK-besiktning i alla lägenheter mellan 11 och 17 vilket innebär att jag måste hålla mig hemma, men ändå inte kan ligga och dröna hela förmiddagen. Blä!

Trötthet

En förhärskande trötthet råder hemma hos Pär, Bibbi och mig. En trötthet med rötterna i långvarig, gnagande ångest. Efter röntgenutflykten i onsdags har jag inte gjort nåt. I torsdags hade jag inga planer på att komma ut & iväg. I fredags hade jag såna planer och förhoppningar, men jag kunde inte vakna. Det gick inte! Jag bara somnade om hela tiden och så plötsligt var klockan kvart i 11 (i torsdags sov jag till halv 12…). Litanian kan utökas med daglig huvudvärk  och ett lätt illamående mer eller mindre hela tiden. Men idag! Idag kom jag iväg tack vare att ångesten sparkade mig i röven och ut & iväg. Jag ville bort, bort, bort, så jag gick långt, långt, långt nämligen Landet Runt de luxe som är inklusive svängen vid Sjövretsvägen. Vid 9-tiden en lördag är det inte mycket folk ute och det uppskattade jag. Jag valde ett långsamt tempo, lyssnade på musik och lät tankarna bara flyta förbi. En tanke fastnade och den handlade om mina odubbade IceBugs som jag hade på mig för att få lite omväxling. “Vanliga plattfotsskor” som jag kallar dem och att det är en större utmaning att gå med dem än med MBT för med MBT kommer hållningen utan att jag behöver tänka på det. När jag går med IceBugs måste jag aktivt använda magmusklerna för att jag inte ska gå dubbelvikt som en fällkniv mot slutet av promenaden. 90 minuter tog det och låren kändes dubbelt så stora som vanligt. Jag var grymt trött i fötterna och jag fick ont i höften. Håhåjaja.

Längs Sjövretsvägen.

Jag tog inte min vanliga 2-timmars-lunch med Netflix utan åt lite yoghurt och müsli innan jag gick och lade mig i sängen igen. Pyjamasklädd och med öronproppar. Avskärmad. I tystnad. I fred. Jag låg där och fokuserade på andningen och kände hur tröttheten kom smygande, men precis när den ska till att göra mig sällskap, så rusar en jävla vallning in i stället och förstör allt av avslappning som finns. Jag låg i sängen i över 2 timmar, men jag sov inte så mycket. Höften värkte och till slut kunde jag inte ligga kvar.

Ångesten som har krävt en extra Lyrica på 50 mg kunde jag hålla i schack genom att läsa. Det kan bli så för mig och idag utnyttjade jag det. “Över näktergalens golv” av Lian Hearn, en pocket som jag har haft i 14 år och aldrig läst och som har gulnat och som inte finns att köpa längre utom hos Bokbörsen. Att läsa kan oxå fungera som avskärmande, tystande och göra att jag lämnas i fred.

Skit

Igår promenerade jag i 2 plusgrader och snöbyar. Den tunna jackan, men med mössa och handskar. Jag gick runt Flaten och kilade förbi hos Elin med klosaxen. Promenaden tog 65 minuter och det var blä i början, blä i mitten och blä hela vägen. Jag hade nog knutit en av kängorna för hårt och blev trött i fötterna.

Från vinterkänsla till 10 plusgrader, halv storm och ett sanslöst regnande. Idag tränade jag med gummibanden. Jag sänkte ambitionsnivån från fullt program, förbi medium och ned till lätt för jag ville inte hoppa över helt eftersom jag inte vill tillbaka till ruta ett igen. Pauserna mellan övningarna blev korta eftersom jag knappast körde slut på mig, jag blev varm, men inte svettig. Inte lika blä-igt som igår, men inte långt ifrån.

Jag växlar hela tiden mellan att frysa och att bli för varm på grund av en vallning. Törstig, huvudvärk, trött, ångest, illamående och hela kroppen känns uppblåst och motsträvig. Jag mår skit!!

Eftersom jag har tänkt röntga tummen i morgon, så har den knappt känts av idag. Inga kommentarer.

Marginaler

Det finns inga marginaler för avvikelser över huvud taget. Det har varit en dålig vecka. Ett styrketräningspass och en enda promenad. Torsdag till och med idag har varit dåliga matdagar med godis som pricken över i. De här avvikelserna känns av direkt : jag får ont i ryggen av allt sittande, jag känner mig uppblåst av felaktigt ätande, jag får ångest och till och med vallningarna blir värre när jag inte tränar som jag brukar. Jag känner mig ledsen över att tummen värker på ett sätt som signalerar IÖB (Icke Övergående Besvär). Jag har varit trött hela veckan och känt mig småsnuvig med huvudvärk och kill i halsen.  I morgon är det måndag och i och med det, inte bara en ny dag, utan en ny vecka. Kanske går det bättre då?

 

Aktivitets-baksmälla

Det var mycket för mig förra veckan med flera promenader och så styrketräning och blodtömning och Stockholm och städning, så den här veckan lider jag av aktivitets-baksmälla. Jag tränade, som sagt, i måndags och det var lite småtungt. I tisdags var jag hos frissan (halleluja!!) och blev sedan trött och slumrade på eftermiddagen. Igår gjorde jag ingenting eftersom jag helt enkelt inte orkade upp ur sängen.

Idag var jag hos dr MR för sista gången. Han är AT-läkare och ska dra vidare mot specialiseringen. Han har varit bra att ha att göra med och det talade jag om för honom. Det här besöket handlade i första hand om svaren på proverna från förra veckan döm om min förvåning när han kunde meddela att både kolesterolet och blodsockret låg bra till, bättre än för ett år sedan. Nu kan jag göra ett plakat där det står att visserligen väger jag mer än 1oo kg, men kolesterolet och blodsockret är på topp. Sug på den! Nästa vecka ska jag iväg till Södertälje och röntga min tumme. Han ska oxå fundera på en undersökning av mina magbakterier med anledning av att jag ätit Omeprazol så länge, men det kommer inte att handla om gastroskopi. Vi kommer att höras på telefon den 8 november.

Jag promenerade dit på 25 minuter och det var tungt och det tog 30 minuter hem via Bamses och ett paket från Lakritsroten (en beställning jag nu ångrar eftersom den inte var god – det är choklad & chips jag vill ha!!!!). Stilnocten slog hårt ikväll och jag ska lägga mig snart och fortsätta med den lockande tanken att ta en in-aktivitetsdag i morgon oxå. Jag är trött. Så trött….

 

Resultatlöst

Jag promenerade i 65 minuter igår och 2/3 av rundan hade jag ett rackarns tempo! Och sedan kroknade jag fullständigt i backen och trapporna nästan hemma. Jag hade i och för sig en hyfsat tung Konsumkasse att släpa på…

Idag blev det ett pass med gummibanden och det gick bra även om det kändes småtungt. Det var litet motigt att komma igång över huvud taget och jag var frestad att hoppa över det, men jag har ju en sån jäkla självdisciplin nu för tiden (läs: jag hetsar mig själv i syfte att undvika dåligt samvete och känsla av misslyckande och värdelöshet), så jag tränade. Värken i tummen eller stelheten utgör inget hinder som så tack vare att jag egentligen inte behöver greppa runt gummibanden, men vid ryggövningarna, när jag behöver stå på alla 4, blev det ganska knepigt.

Efter 3 veckor med allmän skärpning och indraget kvällstuggande har det inte inte hänt något med vikten, varken upp eller ned. Bristen på resultat känns tröstlöst…

Jag har hittat min signaturmelodi: “Lone wolf” med Georgi Kay.

 

I like being alone. I have control over my own shit. Therefore, in order to win me over, your presence has to feel better than my solitude. You’re not competing with another person, you are competing with my comfort zones.”


― Horacio Jones

 

Lyxliv

Igår hämtade jag paket, 4 stycken, varav 2 visade sig vara större och otympligare än jag väntat mig, så ryggsäcken blev knökfull och Konsum-kassen – av tyg som jag alltid har med mig som en reserv för just såna här situationer – blev oxå knökfull. Kassen har snäppet för långa handtag för att den ska vara riktigt bekväm att bära i och mot slutet av promenaden var det tungt. Dessutom kom kroppen och framför allt fötterna på att det var 5:e dagen i rad som de fick jobba och klagade högljutt. Jag stapplade sista biten. Det var inte möjligt att stretcha lårmusklerna på grund av smärtan i tummen: jag kunde inte gripa tag om foten.

Halv 8. Morgondimma och frost.

I ett av paketen låg 2 par fårskinnstofflor. 1 par till Pär och 1 par till mig, mörkblå till honom och röda till mig. Jag har varit sugen på fårskinnstofflor i många år, men samtidigt som jag lätt blir kall om fötterna kan jag lika lätt blir varm om dem, för varm, äckelvarm, panikvarm, så jag har tvekat. När jag provade dem, när jag stack mina stackars utarbetade fötter i dem var det som att de blev omslutna av bomull – mjuk, varm, lätt bomull – som nästan viskade att, så ja, vi ska ta hand om er nu, det ska bli så bra så… Jag har haft på mig dem hela tiden sedan dess, utom när jag sov i natt. Varför har ingen påpekat det självklara för mig? Fårskinn är ett naturligt material som andas och därför hålls fötterna varma utan att de blir för varma eller äckelvarma eller panikvarma. Fötterna lever lyxliv just nu och det förtjänar de!

Härlig, varmröd färg.
Det här är fördelen som tofflorna har framför raggisarna: jag kan fortfarande hasa runt här hemma, men jag får fäste och blir därför inte lika trött i fötterna.

Idag har jag donat på övervåningen. Monterat ihop fler Ivar-hyllor, dammtorkat, plockat i ordning, städat lite grann, krupit runt och trixat med förlängningssladdar till lampor och äntligen, äntligen ställt matbordet med stolar på plats igen efter ca 8 månaders renovering. Sommaren med värmebölja och Svärmors bortgång kom emellan. Vi har plockat undan mängder som dels har kasserats och dels packats i kartonger och ställts på vinden. Det blir fler hyllor med färre prylar, så det kommer att se mindre oordnat och fullpackat ut. Det drar ihop sig till återinvigning av övervåningen!

Rutiner

Igår lämnade jag en full, uttömmande uppsättning prover på vårdcentralen på fastande mage inför läkarbesök i nästa vecka. Jag tog bussen dit och efteråt åt jag en banan och drack en protein-shake tillsammans med vatten och morgonmedicinerna (som jag hade med mig i en liten pillerburk). Kanske var det protein-shaken i kombination med bananen som gjorde att jag överraskande nog inte blev helt utslagen resten av dagen som jag alltid blir annars efter att ha blivit av med 5 helrör blod, ingen huvudvärk heller. Jag promenerade hem i makligt tempo som tog 45 minuter. I natt sov jag 5,5 timme i ett enda svep innan jag behövde gå på toaletten och sedan kunde jag sova lite till. 5,5 timme är för lite, men det var ovanligt mycket för tillfället och kändes lyxigt. Jag upplever att jag har svårt att somna ordentligt, blir ofta kvar i den där halv-dvalan där jag, på sin höjd, slumrar. Det underlättar förstås att stiga upp kvart i 7, bli av med blod, morgonpromenera och sedan faktiskt inte sova någonting på dagen. Ett tips!

Idag åkte jag en snabbis till Stockholm och fyllde på te-förrådet. Jag hade flyt med stort F: jag hann med ett försenat tåg in till stan vilket gjorde att jag hann med apoteket innan te-butiken där jag klev in genom dörren precis när hon hade öppnat klockan 10 och jag hann med tåget hem med 2 minuter till godo. 2,5 timme från dörr tillbaka till samma dörr inklusive Konsum.  För att köpa te … Tänk om det ändå fanns en riktigt bra te-butik på gångavstånd!

Den 18:e dagen sedan skärpning infördes och nu rullar det på utan ansträngning. Jag har min godis-fredag – endast fredag! – och har avvikit från regeln att inte äta efter middagen endast 1 gång. Jag har, tyvärr, inte märkt något på vikten, men jag orkar inte riktigt bry mig om det så mycket. Jag känner att jag mår bra av att inte äta på kvällen och det känns bra varje morgon som jag vaknar utan att ha dåligt samvete.

Tillvaron känns uthärdlig. Rutinerna sitter i ryggmärgen och är den främsta anledningen till att jag kommer ur sängen varje morgon. Dagarna rullar på, nästan rusar förbi och jag vet inte om jag är avtrubbad eller fullständigt närvarande när jag konstaterar att “Just det, det var i morse jag lämnade prover!” eftersom det känns så avlägset. Jag gör alltid någonting: promenerar, läser, ser film, diskar, lyssnar & spelar, tvättar, städar buren, bloggar, betalar räkningar, borstar tänderna, ger Bibbi mer hö, byter utbrunna värmeljus, äter lunch eller middag, dricker te och så vidare.

Jag har riktigt, riktigt ont i tummen. Värkkombo morgon och kväll.