Språkfunderingar

Jag slukar många böcker per år och det är ljudböckerna som gör att antalet blir stort eftersom jag är en långsam läsare, men beroende av ljudböcker. Det här inlägget handlar om min uppfattning av det svenska språket och översättningar. Jag tycker att det går utför. Nyord i all ära, men grammatik och ordförståelse är stommen i översättningar. Rättstavning är ett annat problem som mest märks på nätet (i FB och på bloggar) och som jag inte tar upp i det här inlägget.

Det engelska ordet “you” har dubbel betydelse. I svenskan har vi ordet “ni” och så har vi ordet “du”. Jag tror att det är den svenska du-reformen som ställer till problem. Sverige är inte lika titel-begeistrat som t.ex. Tyskland och Storbritannien. I översättningar från engelska när det handlar om lord/lady eller mr/mrs/miss, så är det helt felaktigt att börja en mening med “lady” och sedan fortsätt med “du” eller (som i boken jag lyssnar på nu) “Ers majestät, vill du stiga in?”. Om man envisas med du-reformen, så kan man lika gärna hoppa över titeln helt och hållet. Det här är ett rent otyg i serien “Downton Abbey” för att inte tala om “The Tudors”. Nu går inte de svenska författarna fria. En av mina favoritgenrer är historiska romaner och det är så synd när författaren har lagt ned mängder av tid på att leta fakta och sedan faller pladask på en sån detalj som titulering. För mig handlar det inte bara om att peta i detaljer, det handlar om att en stor del av stämningen och känslan försvinner. Varför känna respekt för en kung eller drottning och backa ut ur ett rum för att i nästa andetag säga du till dem?

En eloge till alla inläsare som ju måste läsa texten som den är utan att rätta till eller ändra. Och utan att få blodstörtning…. Hatten av för dem!

 

Prepositioner – har jag förstått – upplevs som ett problem även i andra språk än svenskan. Jag kan egentligen ingenting om grammatiska regler, det har jag aldrig gjort utan går på känsla. En brosch fäster man oftast nedanför axeln och inte under den (det skulle bara bli obekvämt…). Vid ett bord sitter man mitt emot varandra och inte framför varandra.

Farten (hos t.ex en bil) sänks och inte saktas. Man saktar in innan man stannar helt.

Man förlorar medvetandet, man tappar det inte.

Det är skillnad på många och mycket. Många används när man kan säga en eller ett. Mycket vatten, men många droppar.

Under det senaste året har jag lagt märke till att ordet “närmare” dras ihop till “närmre” och det är väl helt ok om ordet används i en dialog för uttrycket är just talspråk.

När jag läser en översatt text har jag fått en egen klassiker: “anything” översätts med ett ihopdraget “vadsomhelst” (jag har till och med svårt att skriva så för tummen drar sig till mellanslaget automatiskt!). Det samma gäller “anyone”/ “anybody”, “anywhere”, “anytime” som blir “vemsomhelst”, “varsomhelst” och “närsomhelst”. Det är inte bara fel, det ser fel ut.

Tempusproblemet (eller handlar det om verbform?)  har jag svårt att förklara, men jag stötte på ett exempel i “Krigarhjärta” av Henrik Larsson som jag läser just nu. “Den som var mest olik sig av de två syskonen var dock Vanja. I Gudhem bar hon läderrustning …. Nu bar hon en enkel vit klänning… “. Det är samma verbform trots att det handlar om två skilda händelser. Själv skulle jag har skrivit “I Gudhem hade hon burit…”. Det är ofta jag tycker att det är svårt att hålla isär själva berättelsen från ett berättat minne.

Det finns mer, mycket mer, men det är det här jag kommer på just nu och som jag bara måste få ur mig eftersom mitt språkliga sinne kliar av irritation !

 

 

 

 

 

 

Rubrikfritt

Stockholm. Dax att fylla på teförrådet! Hallon och smultron och det var allt.  På apoteket lämnade jag in 2 av deras specialpåsar som vi fyllt med gamla mediciner och så köpte jag allerginässpray och Treo. Sedan gick jag snett över Kungsgatan och in på Kreatima. Jag stannade i dörröppningen och tog in miljön: lugnt och tyst och mängder av papper, pennor och böcker – himmelriket! Faber-Castells lite mjukare färgpennor, Polychromos i en ask med Rejäl Känsla av Lyx. Jag har återupptagit målarboksmålandet igen och därför ville jag köpa nya pennor.

Få saker ger mig ett sådant habegär som pennor!

Dammsugare. Ett hjälpmedel som bara ska fungera, kort och gott. Inget fancy-schmancy eller komplicerat. Vi köpte en laddbar för ett tag sedan. Fördelar: lätt att ta fram och bara dra igång och så är den röd och fin. Nackdelar: den är tung att hantera, den har en usel sugförmåga om man inte kör på max hela tiden, men då dräneras batteriet på nolltid, den går inte in under vare sig soffan, vitrinskåpet eller skänken, den har uselt sug åt sidorna och tar inte alls i hörnen och de hårda hjulen under munstycket är stenhårda vilket gör att det dundrar ordentligt när den dras över golvytor. Vi beställde en hederlig, sladdriven modell från Tretti.se, men den fungerade inte över huvud taget. Stendöd! I lördags åkte vi till Elgiganten och köpte en liten mörkblå Miele som fungerar suveränt – jag har provat! Den är lätt, men robust och glider över golvet som en puck över isen. Den går in under alla möbler och den drar i sig skräp även från hörnen. Ett extra plus för mig som faktiskt läser instruktioner är just det – en faktisk instruktion och inte bara en lista över vad jag kan och inte kan använda dammsugaren till. Det står till och med hur ofta jag bör byta filter! Det här är vardagslyx för mig eftersom det underlättar och inte gör att jag gruvar mig för att städa.

Venlafaxin. Idag är det andra dagen med den nya medicinen. Jag kan inte säga att jag har märkt något av nedtrappningen av Sertralin och jag har inte märkt något av Venlafaxin än heller (jag är extra uppmärksam på en av de vanligare biverkningarna: illamående….).

Svärmor. Svärisarna lyckades ta sig till Öland med hjälp av Pär, men svärmor har inte mått bra. I förrgår, tisdag, blev hon akut sämre (en stafylokockinfektion som grädde på moset av alla andra sjukdomar) och fick åka med ambulansen till Kalmar sjukhus. Efter operationen har hon legat nedsövd och med respirator och hon lär inte vakna mer. Hela Vårat Gäng, utom jag, är där nu och svärfar är på sjukhuset hela tiden. Pär försäkrar mig om att det inte är någon som kräver att jag ska vara där “bara för att”; min kontakt med svärmor har aldrig varit särskilt nära jämfört med Elins. Vilken jävla semester det blir för Pär… Jag går omkring och tänker på dem allihop mest hela tiden, väntar på Samtalet.

Hörlurar

Jag köpte ett par hörlurar, Reimers Team från Urbanears som visade sig vara defekta. Det var för ett par veckor sedan och då kändes det som jag var i ett det-ena-dåliga-köpet-efter-det-andra-flöde, så jag blev mest uppgiven och kollade om och om igen att de verkligen inte fungerade (det hördes ett skrapande ljud från kontakten och sedan bröts uppspelningen). Jag mailade supporten. De svarade och ville att jag skulle bifoga kvittot, en tydlig bild av lurarna och svara på ett par frågor samt beskriva felet. Det gjorde jag. De svarade att felet täcktes av garantin och sedan fick jag instruktioner som gjorde att jag misstänkte att någon försökte lura mig. Jag skulle nämligen klippa itu lurarna/sladdarna i så pass många bitar att det inte skulle vara möjligt att laga dem och sedan lägga dem på ett pappersark med Urbanears logga synlig (det fanns ett klistermärke med i förpackningen som jag använde), mitt namn och datum och ta en bild och maila. När jag hade läst igenom alla instruktioner 10 gånger och funderat gick det upp för mig att det skulle göras på det viset för att jag inte skulle kunna snika åt mig ännu ett par lurar och förmodligen oxå för att slippa skicka defekta varor fram och tillbaka.

Då var det klippt!

Jag blev inte lurad och de skickade genast ett par nya lurar som fungerar och det är suveränt ljud i dem! Jag fick dem idag. Dessutom har jag fått mycket hjälp av att Klarna gett mig möjlighet att pausa fakturan på grund av retur.

Vad övrigt är, är skit. Jag vet faktiskt inte om jag sover dåligt eller inte, men varför är jag annars så satans trött? Idag gick jag och lade mig igen efter en kartongsmakande frukost och sov till 11. Då fick Bibbi sina pellets, jag gick på toaletten och sedan lade jag mig och slumrade i en timme till. Om det inte hade varit för att maten skulle levereras mellan 12 och 14 hade jag nog legat kvar. 22 grader med stillastående luft och så vallningar. Ångest. Huvudvärk. Å ena sidan vill jag pressa mig själv till att träna varje dag så att jag går ned i vikt. Å andra sidan måste jag vara snäll mot mig själv (jag har börjat med att föreställa mig hur jag skulle råda någon i min situation). Å ena sidan vet jag att jag måste dra ned på socker och kolhydrater. Å andra sidan vill jag skita i allt och frossa. Jag orkar inte. Jag har inte lust längre.

Fullt

Så svårt att ta mig ur sängen. Trött och med en huvudvärk som hängde hotande ovanför ögonbrynen. När varken vatten eller frisk luft (tur & retur Konsum) hjälpte tog jag 2 Treo vid lunch och de fungerade och jag blev lika förvånad som vanligt. Efter lunchen tränade jag med gummibanden. Nu har jag arbetat mig upp till ett fullt pass. Det gick bra och det var riktigt skönt! Jag hamnade i ett flyt där den ena övningen lätt övergick i den andra och jag tror faktiskt att jag kände av endorfinerna för första gången på mycket lång tid! Armar och skuldror åkte på storstryk och det kommer förhoppningsvis att kännas av i morgon.

Hasselnötterna på gång.

Vildros, lavender, iris, trollhassel, björk, granatäpple, mandel och citron – en härlig doftbukett! Jag har snöat in på Weledas hudvård. För några år sedan var det Nivea och precis som med Nivea är det allt eller inget som gäller. Duschkrämen med lavender är min favorit just nu och hudkrämen med mandel är som sammet och så fotkrämen som sugs in som av en svamp och doftar citronkola! Hudvårdsprodukter är bland det lyxigaste jag vet och jag älskar att snöa in en viss produktserie. De behöver inte vara dyra. Weleda kostar mer än Nivea, men känns bra för samvetet eftersom de är ekologiska och  helt fria från syntetiska konserveringsmedel, färg- och parfymämnen samt från parabener. Och så är de inte testade på djur – nästan viktigast för mig.

Weleda duschkräm med vildros.

Vila

I tisdags promenerade jag. I onsdags styrketränade jag och i torsdags promenerade igen och den gången öste regnet ned. Det var härligt! Igår, på självaste midsommarafton, städade jag badrum och kök och kände mig rätt mör efteråt. Elin kom och åt middag med oss. Idag städade jag resten och efter det har jag varit gäspig och trött, så imorrn blir det sovis.

Rådgivning

En ny rekordtid hos frisören: 30 minuter från tvätt till vaxning. Jag känner mig ganska likgiltig – håret har inte samma avgörande betydelse längre och det är skönt. Det var vikarien, S som klippte mig och hon är rask, men ganska hårdhänt och jag upplever det som att hon är osystematisk när hon arbetar. Jag blev nypt av klippmaskinen och hårborsten rev onödigt i hårbotten. Nästa gång blir det hos Anette igen och jag hoppas att hon kan klippa fram formen som S har snaggat bort.

Jag hade frisörtid redan klockan 9 och var säker på att jag skulle orka med ett pass med gummibanden på eftermiddagen, men medan jag åt lunch i köket hängde jag med huvudet allt mer tills jag nästan halvsov. Om någon jag kände var trött skulle jag ge rådet att hoppa över träningen och passa på att sova en stund. Jag lyssnade på mig själv. Först en snabbdusch för att bli av med dem kliande hårstråna efter frisören och sen lade jag mig i läsrummet. Vilade, dåsade, somnade en kort stund.

Dammsugare

I år är pollenattacken grym. Varje år förutspås pollensäsongen bli tuff, men i år är jag böjd att hålla med. Ögonen är värst drabbade som vanligt. Jag har använt maxdosen av Livostin ögondroppar i sån utsträckning att jag gjorde slut på en flaska på en dryg vecka när den brukar räcka 1 månad. Nasonex-sprayen förslår inte långt och jag har fått ta till vanlig nässpray för att kunna andas. En nyhet för i år är att allergin har flyttat fokus från ögon till näsa och det gjorde den från en dag till en annan. Helt plötsligt är jag inte längre rödögd utan i stället är jag nysig och däbbd och det killar i näsan. Igår gick jag över till Desonix nässpray. Så i år är pollenattacken grym.

Vår dammsugare vid namn Electrolux ultra silencer har gått ur tiden. Vi hade den i 5,5 år och den gjorde ett bra jobb ända tills den inte ville vara med längre och då startade den inte helt enkelt. Voltan som var före Electroluxen har numera tjänst som bildammsugare, men nu fick den flytta in igen. Nackdelen är att den bara fungerar genom att sätta i kontakten och man stänger av den genom att dra ur kontakten. Vi har köpt en ny, sladdlös variant från Bosch.

Den är ganska tung och det låter en del från de hårda plasthjulen i munstycket, men den är ändå himla smidig just för att den är sladdlös. Den genomskinliga plastbehållaren på framsidan ersätter dammsugarpåsen. Batteriet laddas snabbt och räcker 1 timme.

Det går att koppla från skaftet och foten och haka på en slang som kan ha valfritt munstycke. Det fiffiga är en rem som oxå kopplas på och så kan den isärplockade och nu mindre dammsugaren hängas över axeln. Jag provade den idag när jag dammsög soffan och det var himla smidigt även om jag kände mig som en Ghostbuster. Vid två tillfällen har jag delat upp min månatliga storstädning på 2 dagar. Badrummet och köket den ena dagen (de rummen tar minst 3 timmar tillsammans). Lilla rummet, hallen, sovrummet och vardagsrummet den andra dagen och det är inte lika tungt.

 

Dille

Dillet kommer och dillet går, en fix idé som aldrig består, men som är väldigt intensiv så länge den huserar i mitt huvud. Det senaste dillet är ljusslingor dvs. dekorativ inomhusbelysning.  Jag snokade runt på nätet och hittade de jag letade efter hos Designonline.se – Irislights.

Enfärgad med vita bollar.
Dusty Pink hänger vid sängen i läsrummet. Behagligt ljus.
“Tivoli”-färgerna får hänga vid balkongen för att piffa upp det övervägande gråtonade vardagsrummet.

Min Wrendale-samling har fått tillökning i form av en burk för köksredskapen. Jag älskar det där smågalna utseendet!

Livsrapport

Det går lång tid mellan blogginläggen och de gånger jag skriver är det inte så upplyftande. Mest klagovisor. Mitt liv, min tillvaro känns inte upplyftande. Det är tungt. Det känns torftigt. Mina nitiska rutiner gör att jag känner mig låst, men jag har ingen ork/lust/motivation/mod att rucka på dem. Det som har inverkat mest negativt är hälsporren som jag började känna av redan förra sommaren och som bekräftades under hösten och som blev riktigt jävlig mot slutet av året.  Igår var jag på min 10:e (?) laserbehandling och det går åt rätt håll. Nu kan jag anstränga/irritera hälen utan att få böta för det i flera dagar. I och med att den värsta irritationen har lagt sig kan jag använda MBT igen och det känns oerhört bra. Nu blir det 1 månads uppehåll i behandlingarna, så att det får en chans att läka ut av sig själv eller om det går åt andra hållet, så tar JA i med hårdhandskarna.

Vikten har ökat i stadig takt i och med hälsporren som satte en käpp stock i hjulet för allt vad promenader heter. Det är oxå jäkligt knepigt att se till att äta mindre eftersom jag rör mig mindre och det är det vågen meddelar mig de gånger jag vågar kliva upp på den. 103,7 är det senaste beskedet, så det där Aldrig mer 100!! som jag gapade om för 1 år sedan känns avlägset. Jag hoppade av Itrim och det har jag inte ångrat för jag vet att de inte har möjlighet att hjälpa mig mer än de har gjort. Det är inte på grund av det som jag har gått upp i vikt. Det är på grund av ogynnsamma omständigheter. Jag gör mitt bästa och gör små justeringar för att få läget under kontroll. Visserligen är det senaste viktbeskedet inget att hurra för, men det innebar ändå en minskning med 0,6 kg på 3 veckor. Det är kvällstugget som är och förblir min största stötesten.

Det är 3 månader sedan Elin flyttade hemifrån och 3 månader sedan Mio flyttade hem till henne. Vi har börjat kalla honom för Dyrgripen av 2 anledningar: han är oss – och särskilt Elin – väldigt kär och han har kostat Elin många sköna tusenlappar i veterinärkostnader och Pär har fått köra de  både akut och mindre akut. I dagsläget mår Elin hur bra som helst i sin självständighet och Mio mår oxå bra även om han har levermediciner och Critical Care som han behöver dagligen. Elin och Mio har fått en oerhört nära kontakt till följd av det här och att ge honom medicin och CC går som en dans numera.

Han är en dvärghermelin med betoning på dvärg för han väger mindre än vår knubbis Bibbi.

 

Bibbi, ja… Hon är singel och kommer att så förbli, men för att hon inte ska känna sig alltför ensam – vilket hon inte visar några som helst tecken på – så har vi en kartong där vi bäddat med handdukar där hon får vara tillsammans med ett salladsblad och lite hö och som jag sen tar med mig till vardagsrummet där jag äter lunch och så håller vi varann sällskap.

Övervåningen. Pär har satt upp takpanel helt själv (jag har hjälpt till att hålla vid 2 tillfällen) medan han lyssnar på Metallica. Han har jobbat med det i stort sett varje kväll efter sitt vanliga arbete och hela helgerna. Han har dessutom tapetserat om alltihop helt själv inklusive en fototapet som finns endast i hans NördKårner. Han färdigställer den nu och kommer att återställa hela den delen av övervåningen och efter det är det dax att ställa tillbaka allt som vi packat ned i lådor och där kommer jag in i bilden igen. Jag är bra på att ställa i ordning och på att städa. Han har varit tvungen att arbeta med fullspäckade flyttkartonger staplade upp till öronen som han har roddat runt efter behov. Det är en välsignelse att han faktiskt tycker att det är roligt och tillfredsställande att renovera själv. Han är fantastisk, tycker jag.

Svärmor är döende och har varit det ett tag nu. Hon bor hemma, men åker in akut med ojämna mellanrum. Svärfar lever varje dag med ständig oro och sorg. Svägerskan bor närmare än vi gör och är där så ofta hon kan och orkar. Pär har för vana att åka dit på torsdagar och laga middag åt dem. Elin har följt med ett par gånger, men inte jag. Jag är för feg. Sjukdom på den nivån är mer än jag kan hantera.

Läsrummet. Vilrummet. Min oas. Jag sitter där flera gånger om dagen och definitivt med mitt kvällste. Jag läser eller lyssnar på bok och spelar. Den senaste förkylningen förde med sig att jag sov där i 2 veckor på grund av hostan. Jag har en rullgardin oxå som pricken över i. Nu är vi inne i april, så snart kan jag lyssna till koltrastens sång i stället för Metallica.

Jaha, nu vet ni mer om dagsläget hos familjen Sundbäck i Rönninge.

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.

Underverk

På tepåsarna från Lipton finns numera att läsa (äckligt) käcka positiviteter som inte gör något för att förbättra mitt medfödda usla morgonhumör. Idag fick jag den här:

Jodå, nog kan jag vara mottaglig för livets underverk t.ex. hur ofantligt mycket snor som samlas i näsan medan jag sover. I morse kunde jag snyta ut hur mycket som helst utan att uppleva att det sinade. Och ja, jag är in i helvete förkyld.