Uppehåll

Den 26 februari 2007 skrev jag mitt allra första blogginlägg. Det är knappt 13 år sedan. Tiden går! De senaste månaderna har det varit långt mellan inläggen och jag vet inte varför. Kanske för att det inte händer så mycket i mitt lilla liv. Kanske för att jag känner mig lugnare än på många år och det av den anledningen inte rör sig så många oroliga tankar i mitt huvud. Nu har jag bestämt mig för ett uppehåll i bloggandet. Jag vet inte hur länge eller om det blir permanent, men ni vet i alla fall varför det inte dyker upp något nytt inlägg.

Propaganda

Elva dagar sedan jag skrev senast! Det händer inte så mycket i mitt lilla liv. Jag tränar och promenerar och målar, målar, målar. Läsningen fungerar inte alls och jag förstår faktiskt inte varför. Det känns konstigt, något saknas. Kanske kommer läslusten tillbaka den dag jag tröttnar på att måla. Igår var jag en sväng till Fjollträsk (ett välkänt öknamn för Stockholm som särskilt norrlänningar använder och jag är norrlänning i grunden) för att fylla på te-förrådet. Jag hade för lite kläder på mig och blev tagen på sängen av att det blåste iskallt. Resten av dagen frös jag och nu har jag börjat hosta och är småtäppt i näsan. Håhå jaja. Jag köpte te till Elin också och promenerade förbi hos henne idag för att lämna över det. Det var skönt ute, ett par minusgrader, men vindstilla. De senaste veckorna har jag haft ont i ryggen igen. Jag får ont efter promenader oavsett vilka skor jag använder och jag får ont efter styrketräning. En kombination med 2 Alvedon och 1 Ibuprofen brukar hjälpa. Jag ska börja använda massagebältet. Igår slog det mig att det kan handla om spänningsvärk. Nästa fredag ska jag träffa min psyk-läkare och prata om mitt klagomål gällande hennes diagnos och jag började gruva mig redan vid nyår. Det är en sak att komma med klagomål och en annan sak att stå till svars för det, men jag känner att jag måste göra det. Jag är inte en tjurig barnunge, trots allt. I morgon ska jag träffa AG för första gången på flera veckor och jag har för avsikt att avsluta. Jag behöver inte samtalen längre. De har fyllt sin funktion.

ABBA. Vad finns det att säga? Jag växte upp med deras fantastiska musik, deras pinsamma videor och gräsliga scenkläder. Jag har mimat framför spegeln i hur många timmar som helst och jag var alltid Anni-Frid. Jag föredrar hennes lite mörkare röst och så har jag alltid varit lite motvalls eftersom alla andra ville vara Agnetha. Det behövs inte mycket för att musikminnena ska väckas till liv t.ex. en av deras låtar i en tv-serie. Häromdagen gjorde jag en lista med mina favoriter och jag lyssnade på den när jag promenerade idag och upptäckte att “Take a chance on me” är väldigt bra att gå till! Prova!

Finns det olika sorters propaganda? Pär och jag pratar ofta om hur och varför samhällsklimatet har blivit så hårt och kallt, varför partier som socialdemokraterna och vänsterpartiet anses urmodiga medan partier som moderaterna och sverigedemokraterna blir allt starkare. Hur har det blivit så illa att svenska medborgare måste tigga för att få mat och husrum? Jag väljer att inte nämna de utländska tiggarna eftersom jag måste dra en gräns någonstans, för min egen skull, och den går där. Varför söker allt färre till polisutbildningen? Varför värdesätts inte yrken inom vård om om sorg högre? Jag blir allt mer övertygad om att det är medias fel, det är media som ska ställas till svars för det negativa och hårda sammhällsklimatet. Deras snedvridna och ensidigt negativa rapportering och vad som händer gör att vi trycks ned, tappar sugen och intresset. Vi blir bittra, besvikna och rädda. Maktlöshet och hjälplöshet förvandlas till ilska och ett behov av att hitta syndabockar. Om du föreställer dig en vanlig barnfamilj med heltidsarbetande föräldrar och barn på dagis och i skolan. De kommer hem vid 17-18 och ska fixa middag, tvätta, läxläsning och allt det andra som hör vardagen till. När de sedan kollar nyheterna för att de tycker att de vill hålla sig ajour med vad som händer, så dängs de i huvudet med USA:s genom tiderna mest korkade president som är så nära att starta världskrig, flyktingkatastrofer, klimatkrasch, människor som inte får vård i tid, poliser och ambulanssjukvårdare som blir attackerade i förorterna, pedofiler och våldtäktsmän och så vidare och så vidare. Familjen går och lägger sig för natten och sedan börjar nästa dag. Det finns varken utrymme eller ork till att hitta nyanserad information. I min Samsung-mobil finns en nyhetstjänst som heter Upday och som är Samsungs egen och som inte går att avinstallera eller negligera. Det kommer push-meddelanden flera gånger om dagen och jag försöker att inte läsa dem (det är bara rubriken som syns), men jag matas ofrivilligt med elände och hemskheter. Är det så märkligt att vi inte orkar känna sympati med de som har det sämre? Är det så konstigt om vi vänder oss till det parti som säger sig ha lösningen på problemet? Media använder en form av propaganda det vill säga vinklad, sållad information. FLER POSITIVA NYHETER INNAN VI GÅR UNDER!!!

Plattfot

Intervallpromenaden jag gick i söndags tog på krafterna. Jag blev makalöst trött i benen efteråt, hade till och med lite ont. Det berodde mer på skorna – mina odubbade isbuggar – än på själva ansträngningen. Alla skor som inte är MBT kallar jag för plattfotsskor och gången blir där efter; tung och klumpig. Idag promenerade jag intervaller igen med MBT och det känns inte alls lika stelt efteråt. Jag kortade ned den snabba delen från 15 till 10 minuter och det blev 3 snabba, 3 långsamma och normaltempo i slutet. Väldigt skönt!

Raffaello: en liten vit mandel längst in i en vit kräm omges av tunt kex och vit choklad rullad i kokosflingor. Herre jösses så goda!!

Vinterrustad

Jag har 3 jackor och 3 par skor för att klara vintern här i Rönninge, söder om Stockholm. En jacka med huva som tål vatten och vind när det är mer än 5 plusgrader. En täckjacka som jag använder när det är runt noll och nedåt. En rejäl vinterjacka med huva som jag använder vid riktiga minusgrader det vill säga 10 minus och nedåt. Den jackan har jag inte använt på 1 år för vallningarna är tillräckligt värmande… MBT-skorna har jag när det är barmark. De dubbfria isbuggarna använder jag när det är lite snö, men inte halt. De dubbade isbuggarna använder jag när det inte är annat än is ute.

Idag hade jag täckjackan och de dubbfria isbuggarna. Det låg ett tunt snötäcke på marken och noll grader. Det blev 75 minuter där 40 minuter bestod av intervaller: snabbt i 15 minuter, långsamt i 5 minuter, snabbt i 15 minuter och långsamt i 5 minuter. Efter det stumnade låren, så jag körde normalt tempo den sista halvtimmen. Det verkar kanske inte speciellt ansträngande, men betänk att jag släpar runt på drygt 100 kg…

British Rose. Jag fick ett litet set med Body Shops British Rose i julklapp av Elin; duschtvål, body butter och handkräm. Den doftar underbart!!

Julefrid

Det har blivit en hel del promenerande de senaste veckorna! Till och med stavgång. Ingen styrketräning alls (det får bli nästa år, hehe). Det har känts och känns mer lockande att komma ut i friska luften. Elins sambo är hos föräldrarna i Skåne och tog Juni med sig och Elin har tillbringat några dagar hos oss. Det har varit mysigt. Efter risgrynsgröten på julaftons morgon bytte vi julklappar och senare åkte Pär och Elin till svärfar. Jag stannade hemma. Igår åkte de till Öland och det är extra skönt att vara ensam i några dagar efter intensivt umgänge. Jag sov till 13! Idag gick jag en långsam promenad på 55 minuter via Konsum. Jag sms:ade Elin: “Vilket ös det inte är i Rönninge idag…” Dött är en bra synonym.

Hallå?

Hallå? Har jag någon läsare kvar? Jag är usel på att skriva inlägg nu för tiden. Hjärnan går på sparlåga och jag får inga bra idéer och risken med det är att när jag väl skriver blir det en lista med “jag gjorde” och “igår gick jag” etcetera.

Förra tisdagen tränade jag med gummibanden. Jag hade satt mig på golvet med gummibandet på plats runt fötterna för lite rodd-träning, drog det första taget när PANG! gummibandet gick av. När hjärtklappningen slutat tog jag fram ett nytt och började om. Tur i oturen att jag inte hade kommit igång för då tappade jag i alla fall inte farten. Det blev inget bra pass utan ett enda stort blä precis som promenaden dagen efter. Jag mådde inget vidare över huvud taget förra veckan. Tröttheten hängde över mig och jag sov dåligt och det gjorde mig ännu tröttare och då fick ångesten in en fot, så det blev extra Lergigan de flesta dagarna. Fredagen var en riktig skitdag när inget, utom städningen, blev bra eller smakade bra.

Min frisör ringde förra måndagen och när hon presenterat sig inledde hon med “Jag ska sluta hos Unika.”. Det gick kanske 2 sekunder innan hon fortsatte prata, men jag hann tänka en hel del under de sekunderna och det handlade mest om “NEJ! Jag orkar inte träna upp en ny frisör igen!”. Jag hetsade upp mig i onödan för hon förhörde sig helt enkelt om jag ville följa med henne till den nya salongen snett över gatan från Unika. Självklart ville jag det! Jag var hos henne i förrgår, i måndags och är behagligt snaggad igen. En mysig liten salong där det tidigare låg en mindre mysig salong. Den heter Hair by Vodovnik (jag har sååå svårt att komma ihåg det. Unika är lättare).

För ett tag sedan frågade Elin om hon och jag inte kunde ha en mamma-dotter-dag utan våra gubbar. Jag föreslog att vi kunde åka till MoS (Mall of Scandinavia) i Solna och det förslaget gillade hon. Det är nog 10 år sedan vi shoppade tillsammans. Igår var det dags och vi var väldigt i gasen båda två och hade sett fram emot det, ett litet extra ljus bland alla magsjukebaciller, förkylningar och påfrestande förskolepraktik. I måndags kväll ramlade det ned flera centimeter snö och så sjönk temperaturen med flera grader och gårdagen blev vacker. Så vacker! Klarblå himmel med sol som fick den vita snön att gnistra och knarra under skorna. Medan jag åt frukost vid 9-tiden såg jag gryningen komma (det är den enda tiden på året som jag orkar vara vaken för att se den. Hehe.) och som pricken över i kom 2 rådjur och en dag som inleds med rådjur en vacker vintermorgon kan inte bli fel.

Vi tog tåget till Solna. Jag satt så att jag hade uppsikt över hela tågvagnen när en tiggare klev fram och presenterade sig för alla och informerade oss om sin situation. Det dyker upp en sådan då och då trots att det är förbjudet att tigga på tågen. En ung, svensk man som jag tror att jag har “stött på” tidigare, som har halkat ur systemet. Det system som ska skydda just såna som han och jag. Vi som inte har möjlighet eller kraft nog att uppfylla alla krav som ställs på en medborgare. Till saken hör att jag kvällen innan hade talat med Pär om hur otroligt tacksam jag är över att ha någonstans att bo. Över huvud taget och särskilt så här års. En av mina största farhågor är att bli just hemlös. Det krävs så lite för att halka snett och sedan inte kunna förhindra att det blir värre… Jag mötte killens blick och då bestämde jag mig för att ge honom pengar. Jag har aldrig gett något till någon tiggare, men igår gjorde jag det. Han fick min växel, kanske 25-30 kronor och jag hoppas att det hjälpte lite grann. Jag vet att alla utländska tiggare har det svårt i sina hemländer, men jag anser att jag, som svensk, i första hand ska hjälpa andra svenskar särskilt när de, som den här killen, har knuffats ur systemet. Något som inte borde få hända i det här välfärdslandet.

Och som kontrast Mall of Scandinavia – nästan ett hån. Tankarna på hemlöshet och hunger dröjde sig kvar länge. De få gånger Pär och jag har varit där har vi blivit så överväldigade att vi bara kastade oss in i de affärer vi behövde köpa något från och möjligen ätit lunch och sedan hem fort som attan. Elin och jag strosade fram och det var inte mycket folk för vi var där vid 11. Jag hade en kort lista med nya handskar och lite från Body Shop (det är länge sedan jag handlade där och nu mindes jag varför – dyrt som tusan…). Jag bjöd på lunch på Max, men det var ingen höjdare. Inne på Åhléns blev jag matt av alla översminkade anställda och sjuttielva olika märken, parfymer och onödigheter. Hos Apoteket Hjärtat satt jag och väntade medan Elin hämtade ut ett recept. Vilket lugn det var där. Ingen köphets, ingen bakgrundsmusik som försökte lura en till att köpa mer än det man tänkt och personal som talade med låga röster. En oas. Vi blev sittande där en stund. Det sista Elin behövde köpa var ett par jeans och medan hon gjorde det strosade jag runt i Royal Design. Det fanns en urgullig tomte som bestod av en luva, en näsa och en massa vitt skägg. Nästan 400 kronor. Hur kan man motivera ett sånt köp? Det fanns mycket fint där. Stilrena bruksföremål i olika material och färger. Prydnadsföremål och smycken och ingenting, absolut ingenting jag behövde. Jag köpte en temugg till Elin. Hon har haft en rosa från Rörstrands Swedish Grace som gått sönder, så hon fick en extra julklapp bara för att hon är världens bästa unge. När klockan närmade sig halv 15 gick vi tillbaka till tåget. Då hade vi tillbringat 3,5 timme där. Man kan ha många åsikter om MoS som till exempel varför det finns en butik som säljer Tesla och vad 17 personalen där gör hela dagarna?! Det är ett överflöd som både fascinerar och äcklar mig, men en stor fördel är att ALLT finns under ett tak inklusive många möjligheter att vila fötterna, fräscha toaletter som är gratis och en hel del dekorationer att vila ögonen på.

Den där julkalendern från Penstore var inget att hänga i gran. Jag har roat mig med att leta upp varje sak på deras hemsida för att kunna se om jag kommer upp i de 349 kr jag betalde för den. Hittills är jag uppe i ungefär 265 kr. Flera av sakerna finns inte i deras vanliga sortiment och ger mig en känsla av att de har ett restlager som de vill göra sig av med till exempel en tub med silverglittrande klister. Vad är det för vits med glitter i klister?!

PK-fritt

Det här är MIN blogg. Jag skriver VAD jag vill eftersom jag ytterst sällan (aldrig?) ägnar mig åt personliga påhopp. Jag har inget till övers för politisk korrekthet för precis som med allt annat vi människor anammar, så har det gått helt överstyr. Den som håller med får gärna kommentera. Den som inte håller med får gärna kommentera, men det ska vara konstruktiva argument.

Föräldraskap är ett minerat område. Jag har en vuxen dotter och det är långt ifrån alltid som det har varit en dans på rosor, men Pär och jag har alltid kämpat och ansträngt oss för att hon ska bli en fungerande medmänniska. Vi har inte varit rädda för att säga ifrån, men gjort vårt bästa att förklara varför. Vi har inte strävat efter att vara hennes kompis. Vi har haft perioder när hon inte har gillat oss särskilt mycket. Nu är hon inne på sista året på sin förskoleutbildning och just nu gör hon sin sista praktikperiod. Hon är på avdelningen med de äldre barnen, men vill egentligen arbeta med blöjnissarna.

Dagens föräldrar borde skämmas!! Det kan finnas oändliga anledningar till att det inte orkar, men det är ingen anledning att lämpa över ansvaret på personalen på förskolan och i vanliga skolan. En förälders uppgift är INTE att vara kompis med sitt barn. En förälders främsta uppgift är att möta sitt barn, bekräfta sitt barn, lära ut empati och motverka egoismen. I barngruppen där min dotter praktiserar finns 2 terrorister och då överdriver jag inte. De gapar och skriker, de slår de andra barnen och till och med personalen! Det går inte att nå fram till föräldrarna som säger att barnet är såååå snällt hemma. Om jag hade varit på utvecklingssamtal och fått höra att min unge uppfört sig så hade jag skämts ögonen ur mig! Jag hade tagit det som den berättigade kritik av mig som förälder som det är. Att stämpla barnet med ADHD är en genväg som blir en jävla senväg. Om barnet får diagnosen ADHD och personalen vet hur de ska bemöta det är det ju finemang, men hur blir det om barnet får den diagnosen felaktigt och bemöts helt uppåt väggarna till följd av det? Det är som när min läkare ville pracka på mig asperger-diagnos för att det skulle underlätta för vårdpersonalen. Vi har förmodligen det samhälle vi förtjänar, men det absolut största problemet är att det hela tiden är människan som ska anpassa sig efter ett samhälle som är snedvridet och sjukt i stället för tvärtom. Det går inte i längden och det är det vi får allt fler signaler om nu. Lärare och förskolepersonal som blir utbrända inte så mycket på grund av arbetet i sig utan på grund av att föräldrarna inte tar sitt ansvar som de som ska uppfostra sin avkomma utan hela tiden kräver att deras barn ska vara i centrum och specialbehandlas för annars blir både barnet och föräldrarna kränkta, gud bevars. Pärs och mina föräldrar tillhörde en generation som inte var lika vilsen som dagens föräldrar är. De var medvetna om sin plats i samhället (Obs!Det är inte samma sak som att de visste sin plats eller hölls på plats.), de kände en hälsosam respekt för lärarna och om deras barn inte kunde uppföra sig eller fick dåliga betyg, så blev de inte kränkta eller gapade om att det var skolans fel. De ringde inte läraren i tid och otid det vill säga även utanför vanlig arbetstid. De hotade inte läraren för att ungen skulle få högsta betyg. Jag säger inte att allt var bättre förr. Naturligtvis fanns det barn som for illa även då, men det fanns överlag en annan respekt för den yrkeskåren. Alla som ändå väljer att arbeta som lärare och förskollärare borde få medalj. Det är de som är våra verkliga hjältar och inte diverse idrottslag som lyckas vinna en match.

Jag upprepar: Det här är MIN blogg. Jag skriver VAD jag vill eftersom jag ytterst sällan (aldrig?) ägnar mig åt personliga påhopp. Jag har inget till övers för politisk korrekthet för precis som med allt annat vi människor anammar, så har det gått helt överstyr. Den som håller med får gärna kommentera. Den som inte håller med får gärna kommentera, men det ska vara konstruktiva argument.

Något helt annat. Känner du till begreppet incel? Involuntary celibacy det vill säga ofrivilligt celibat. Begreppet omfattar endast män även om många kvinnor också lider av det. Ordet incel är belagt i svenska språket sedan 2017. Eftersom jag är världsfrånvänd och inte orkar med nyhetsrapportering är det inte så underligt att det har gått mig förbi. I USA 2014 och i Toronto 2018 genomfördes två terrordåd med syfte att döda så många kvinnor som möjligt av just incel-sympatisörer.

I Språktidningen från april 2018 tas begreppet upp och de hänvisar till en debattartikel i Expressen skriven av Harry Skärlund. Jag citerar Språktidningen: ” Enligt incels världsuppfattning är allt biologiskt. Antingen föds du som en attraktiv man (muskulös, tuff, sportig) och tjejer dras till dig, eller så föds du oattraktiv och är evigt dömd till ensamhet.” Den inställningen är ju väldigt praktiskt så till vida att den fråntar individen allt ansvar plus att den idiotförklarar alla kvinnor. Naturligtvis finns det kvinnor som inte gräver djupare än så när de letar efter en partner, men majoriteten fungerar inte så. De som har ett långvarigt förhållande med både omtanke och sex har grävt betydligt djupare än attraktiva muskler. Incel-nissarna behöver bli mer självkritiska och inse att det har mycket att göra med hur de uppträder. Kvinnor genomskådar oftast kvinnohatare. De utstrålar ett förakt som är lika lockande som stanken av surströmming. Alla som har ett uns av självrespekt och integritet drar sig undan och det tolkar incel-nissarna som förakt. Ett solklart exempel på projicering. Incel-nissarnas förakt leder till hat mot alla kvinnor för här drar vi alla över en och samma kam och det är då det blir farligt. Hat leder aldrig till något bra. Jag lyssnade på “Råttkungen” av Pascal Engman och det var där jag hörde talas om det här för första gången. Det finns inte många kriminalromaner som skrämmer mig för de flesta är överdrivna, men den här gjorde det, särskilt sedan jag googlat fenomenet. I Sverige är de inte många. Inte än. På Aftonbladets ledarsida den 18 maj i år skriver Pernilla Ericson att det är dags att sluta dalta med incel-männen. Det kryllar av tjejer som är ensamma och som inte får ligga och som gråter med hjärtan som skaver mot sängkanten i mol allena sovrum. Som blir bortvalda och nobbade. De ägnar sig inte åt organiserat hat för det. Incel är en manssport.” I tidningen Maskulint från maj i år finns en mer utredande artikel som tar upp den sexuella marknadens historia och en förklaring till varför incel har uppstått. Ett överskott av män är en anledning. Överskottet i Sverige beror bland annat på invandringen. “Utöver att denna invandring leder till ett överskott av män försvåras situationen av att de flesta invandrade män kommer från patriarkala kulturer som är mer aggressiva i jakten på kvinnor. Ett resultat av detta är att Sverige idag har näst högst antal våldtäkter per capita i hela världen, och gruppvåldtäkter är något som numer förekommer nästan varje vecka.” Ensamkommande män. Ensamkommande barn som ljuger om sin ålder. Jag vet, jag vet! Jag måste tänka på att de flyr från vidriga förhållanden, MEN det är ta mig tusan inte för mycket begärt att de anpassar sig till vår inställning till kvinnors frihet och jämlikhet mellan könen. Ta en till funderar på det här: Sverige idag har näst högst antal våldtäkter per capita i hela världen. Det är inte bara inkomst och levnadsstandard som kan mätas i per capita. Jag anser att enbart det argumentet räcker för att minska invandringen av ensamkommande män.

Förbättring

Det är torsdag idag. I tisdags åkte Pär till Öland. Till hälften för att få arbeta koncentrerat och till hälften för att han tycker om att vara där. De där ångestminnena jag skrev om visade sitt fula tryne igen och jag rände runt och tände lampor och försökte intala mig själv att det inte är som för 1 år sedan. Tjatet var resultatlöst och jag tog en Lergigan. Det tog 1 dryg timme innan den kickade in, men den fungerade i alla fall. Efter lunchen tränade jag med gummibanden och då hade det gått 2,5 timme sedan jag tog ångestdämparen, så jag mådde bättre och det blev ett riktigt bra medium-pass. I vanlig ordning finns inga marginaler och när jag blev trött tidigt på kvällen sjönk motståndet. Jag lade mig redan vid 22 för att slippa undan. Det är inte som för 1 år sedan för jag kan sova utan att ha någon lampa tänd.

I går var ångesten artig nog att hälsa mig god morgon och jag svarade med en Lergigan. Jag hade sovit dåligt och oron kröp i kroppen. Det var dags för samtal med AG och jag var frestad att lämna återbud, men jag behövde komma ut och hemifrån och jag behövde prata med någon. På väg från Södertälje central var det broöppning i Slussen och jag kom preciiiis för att inte hinna över innan bommarna fälldes. Det tog inte mer än 5 minuter, men jag irriterade mig på att bli uppehållen för att en privatbåt skulle passera. Så här års? Jag hade bara klivit in i väntrummet innan jag fick komma in. AG såg direkt att jag inte mådde bra och det var skönt att få ösa ur mig allt. Jag ondgjorde mig över förra veckans läkarbesök. Jag handlade på vägen hem och det blev ett släpande på mjölk och yoghurt och bananer och annat tungt. Jag är inne i en rosperiod nu. När svärfar var här senaste gången fick jag en bukett rosa rosor från Konsum och de höll i mer än 1 vecka. Igår köpte rosor igen; 10 fair-trade-rosor för 70 kr jämfört med blombutikens icke fair-trade 10-pack för 150 utan garanti för att de håller längre. När jag hade varit hemma en stund och plockat undan allt somnade jag i soffhörnet, ihopfälld som ett misshandlat kommatecken. Där låg jag i 2 timmar. Det behövdes. Idag sov jag till halv 11 och har inte behövt någon extra Lergigan. En förbättring!

Rosorna jag köpte igår.

Jag har haft “I don’t care” med Ed Sheeran och Justin Bieber på min lista ett bra tag, men när jag tränade i tisdags stack den ut och plötsligt var den bättre än tidigare. Suverän till och med!

Känslomix

Det bor en liten kommunist i mig. En motståndare till kapitalismen som samtidigt kan se dess fördelar och utnyttjar dem, för all del. En form av skam inför att jag uppskattar ett stort utbud, ett varierat utbud samtidigt som hjärnan kan kortslutas av allt för många valmöjligheter. Jag gillar idén bakom kooperativ, att äga tillsammans, att ta hand om tillsammans, att sätta själviskheten åt sidan. Det är det jag har vuxit upp med och det är av den anledningen som Pär och jag är medlemmar i Coop och handlar i de butikerna 8 gånger av 10. Det går inte bra för Coop och det är här mitt dåliga samvete kommer in i bilden, en bristande lojalitet för ju sämre det går desto starkare borde jag hålla fast vid kedjan om jag nu inte ska verka skenhelig, men det gör jag inte. Jag är skenhelig. Konsumbutiken här i Rönninge har blivit sämre och det ganska fort. En bidragande faktor kan vara att det har varit så jäkla rörigt i omgivningarna i flera år. Det byggs över allt och allt för många parkeringsplatser har försvunnit. Kanske det vänder litet när det senaste bygget blir färdigt med alla nya boende. ICA är privatägt och mitt röda hjärta hyser en hatkärlek till kedjan. När jag klev in på ICA i Salem för första gången för några år sedan gapade jag som en fågelholk. Stort, fräscht, luftigt, mindre rörigt och betydligt bättre utbud än Konsum. Coop är ledande inom de ekologiska alternativen och har vunnit flera år i rad och det ska de vara stolta över (Änglamarks produkter har riktigt hög klass!), men de gjorde ett stort misstag när de gick över till att fokusera på sitt eget märke och knuffa ut de etablerade. Coops egna produkter är av väldigt varierande, ofta dålig, kvalitet. Utbudet i online-butiken är irriterande opålitligt och växlar från en vecka till en annan och de har gjort om sidan så att den är ologisk och svårnavigerad OCH det går inte att betala med kort (Klarna har varit inblandat sedan i våras i väntan på att möjligheten till kortbetalning ska komma tillbaka). Jag är en kund som sviker när vardagen inte blir så bekväm som jag vill ha den. Jag har börjat handla i ICA:s online-butik. Mycket att välja mellan och smartare web-sida som är enkel att använda och där jag betala med kort. Idag handlade vi på ICA Maxi i Moraberg, Södertälje och den är enorm jämfört med butiken i Salem. Utbudet är så stort att det nästan är groteskt och smått äckligt. Jag blev överväldigad. Hjärnan nästan kortslöts och bara det är en anledning att handla online, en vara i taget utan att distraheras av den voluminösa omgivningen. Dock kände både Pär och jag det som att vi var förrädare, överlöpare, svikare, men nu har jag skrivit om vår skändliga handling i min offentliga blogg, så jag står för vad jag har gjort.

Jag såg “The day after tomorrow” idag. Den har några år på nacken, närmare bestämt 15, men den är fortfarande riktigt, riktigt bra och ju fler år som går desto mer aktuell blir den paradoxalt nog. Det är en film som skrämmer mig. Till skillnad från alla så kallade skräckfilmer är den här verkligen jävligt otäck eftersom den inte är en ren fantasiprodukt. Klimatförändringarna är ett faktum. Vår användning av fossila bränslen (petroleum och kol) leder till en växthuseffekt som får polarisarna att smälta. Smältvattnet från isarna rubbar balansen mellan salt- och sötvatten i golfströmmen som är absolut nödvändig för att vi på norra halvklotet ska ha ett hyfsat klimat. När, inte om, golfströmmen rubbas, så leder det till en förändring av klimatet och det är det vi ser i form av förskjutna vintrar och sen sommarvärme. I filmen, som tillhör action-genren, har de skruvat upp hela förloppet för effektens skull. Det som kommer att vara en långsam förändring sker plötsligt över en period av veckor. Norra halvklotet hamnar i en ny istid. Det är en skräckfilm vill jag lova!