PK-fritt

Det här är MIN blogg. Jag skriver VAD jag vill eftersom jag ytterst sällan (aldrig?) ägnar mig åt personliga påhopp. Jag har inget till övers för politisk korrekthet för precis som med allt annat vi människor anammar, så har det gått helt överstyr. Den som håller med får gärna kommentera. Den som inte håller med får gärna kommentera, men det ska vara konstruktiva argument.

Föräldraskap är ett minerat område. Jag har en vuxen dotter och det är långt ifrån alltid som det har varit en dans på rosor, men Pär och jag har alltid kämpat och ansträngt oss för att hon ska bli en fungerande medmänniska. Vi har inte varit rädda för att säga ifrån, men gjort vårt bästa att förklara varför. Vi har inte strävat efter att vara hennes kompis. Vi har haft perioder när hon inte har gillat oss särskilt mycket. Nu är hon inne på sista året på sin förskoleutbildning och just nu gör hon sin sista praktikperiod. Hon är på avdelningen med de äldre barnen, men vill egentligen arbeta med blöjnissarna.

Dagens föräldrar borde skämmas!! Det kan finnas oändliga anledningar till att det inte orkar, men det är ingen anledning att lämpa över ansvaret på personalen på förskolan och i vanliga skolan. En förälders uppgift är INTE att vara kompis med sitt barn. En förälders främsta uppgift är att möta sitt barn, bekräfta sitt barn, lära ut empati och motverka egoismen. I barngruppen där min dotter praktiserar finns 2 terrorister och då överdriver jag inte. De gapar och skriker, de slår de andra barnen och till och med personalen! Det går inte att nå fram till föräldrarna som säger att barnet är såååå snällt hemma. Om jag hade varit på utvecklingssamtal och fått höra att min unge uppfört sig så hade jag skämts ögonen ur mig! Jag hade tagit det som den berättigade kritik av mig som förälder som det är. Att stämpla barnet med ADHD är en genväg som blir en jävla senväg. Om barnet får diagnosen ADHD och personalen vet hur de ska bemöta det är det ju finemang, men hur blir det om barnet får den diagnosen felaktigt och bemöts helt uppåt väggarna till följd av det? Det är som när min läkare ville pracka på mig asperger-diagnos för att det skulle underlätta för vårdpersonalen. Vi har förmodligen det samhälle vi förtjänar, men det absolut största problemet är att det hela tiden är människan som ska anpassa sig efter ett samhälle som är snedvridet och sjukt i stället för tvärtom. Det går inte i längden och det är det vi får allt fler signaler om nu. Lärare och förskolepersonal som blir utbrända inte så mycket på grund av arbetet i sig utan på grund av att föräldrarna inte tar sitt ansvar som de som ska uppfostra sin avkomma utan hela tiden kräver att deras barn ska vara i centrum och specialbehandlas för annars blir både barnet och föräldrarna kränkta, gud bevars. Pärs och mina föräldrar tillhörde en generation som inte var lika vilsen som dagens föräldrar är. De var medvetna om sin plats i samhället (Obs!Det är inte samma sak som att de visste sin plats eller hölls på plats.), de kände en hälsosam respekt för lärarna och om deras barn inte kunde uppföra sig eller fick dåliga betyg, så blev de inte kränkta eller gapade om att det var skolans fel. De ringde inte läraren i tid och otid det vill säga även utanför vanlig arbetstid. De hotade inte läraren för att ungen skulle få högsta betyg. Jag säger inte att allt var bättre förr. Naturligtvis fanns det barn som for illa även då, men det fanns överlag en annan respekt för den yrkeskåren. Alla som ändå väljer att arbeta som lärare och förskollärare borde få medalj. Det är de som är våra verkliga hjältar och inte diverse idrottslag som lyckas vinna en match.

Jag upprepar: Det här är MIN blogg. Jag skriver VAD jag vill eftersom jag ytterst sällan (aldrig?) ägnar mig åt personliga påhopp. Jag har inget till övers för politisk korrekthet för precis som med allt annat vi människor anammar, så har det gått helt överstyr. Den som håller med får gärna kommentera. Den som inte håller med får gärna kommentera, men det ska vara konstruktiva argument.

Något helt annat. Känner du till begreppet incel? Involuntary celibacy det vill säga ofrivilligt celibat. Begreppet omfattar endast män även om många kvinnor också lider av det. Ordet incel är belagt i svenska språket sedan 2017. Eftersom jag är världsfrånvänd och inte orkar med nyhetsrapportering är det inte så underligt att det har gått mig förbi. I USA 2014 och i Toronto 2018 genomfördes två terrordåd med syfte att döda så många kvinnor som möjligt av just incel-sympatisörer.

I Språktidningen från april 2018 tas begreppet upp och de hänvisar till en debattartikel i Expressen skriven av Harry Skärlund. Jag citerar Språktidningen: ” Enligt incels världsuppfattning är allt biologiskt. Antingen föds du som en attraktiv man (muskulös, tuff, sportig) och tjejer dras till dig, eller så föds du oattraktiv och är evigt dömd till ensamhet.” Den inställningen är ju väldigt praktiskt så till vida att den fråntar individen allt ansvar plus att den idiotförklarar alla kvinnor. Naturligtvis finns det kvinnor som inte gräver djupare än så när de letar efter en partner, men majoriteten fungerar inte så. De som har ett långvarigt förhållande med både omtanke och sex har grävt betydligt djupare än attraktiva muskler. Incel-nissarna behöver bli mer självkritiska och inse att det har mycket att göra med hur de uppträder. Kvinnor genomskådar oftast kvinnohatare. De utstrålar ett förakt som är lika lockande som stanken av surströmming. Alla som har ett uns av självrespekt och integritet drar sig undan och det tolkar incel-nissarna som förakt. Ett solklart exempel på projicering. Incel-nissarnas förakt leder till hat mot alla kvinnor för här drar vi alla över en och samma kam och det är då det blir farligt. Hat leder aldrig till något bra. Jag lyssnade på “Råttkungen” av Pascal Engman och det var där jag hörde talas om det här för första gången. Det finns inte många kriminalromaner som skrämmer mig för de flesta är överdrivna, men den här gjorde det, särskilt sedan jag googlat fenomenet. I Sverige är de inte många. Inte än. På Aftonbladets ledarsida den 18 maj i år skriver Pernilla Ericson att det är dags att sluta dalta med incel-männen. Det kryllar av tjejer som är ensamma och som inte får ligga och som gråter med hjärtan som skaver mot sängkanten i mol allena sovrum. Som blir bortvalda och nobbade. De ägnar sig inte åt organiserat hat för det. Incel är en manssport.” I tidningen Maskulint från maj i år finns en mer utredande artikel som tar upp den sexuella marknadens historia och en förklaring till varför incel har uppstått. Ett överskott av män är en anledning. Överskottet i Sverige beror bland annat på invandringen. “Utöver att denna invandring leder till ett överskott av män försvåras situationen av att de flesta invandrade män kommer från patriarkala kulturer som är mer aggressiva i jakten på kvinnor. Ett resultat av detta är att Sverige idag har näst högst antal våldtäkter per capita i hela världen, och gruppvåldtäkter är något som numer förekommer nästan varje vecka.” Ensamkommande män. Ensamkommande barn som ljuger om sin ålder. Jag vet, jag vet! Jag måste tänka på att de flyr från vidriga förhållanden, MEN det är ta mig tusan inte för mycket begärt att de anpassar sig till vår inställning till kvinnors frihet och jämlikhet mellan könen. Ta en till funderar på det här: Sverige idag har näst högst antal våldtäkter per capita i hela världen. Det är inte bara inkomst och levnadsstandard som kan mätas i per capita. Jag anser att enbart det argumentet räcker för att minska invandringen av ensamkommande män.

Förbättring

Det är torsdag idag. I tisdags åkte Pär till Öland. Till hälften för att få arbeta koncentrerat och till hälften för att han tycker om att vara där. De där ångestminnena jag skrev om visade sitt fula tryne igen och jag rände runt och tände lampor och försökte intala mig själv att det inte är som för 1 år sedan. Tjatet var resultatlöst och jag tog en Lergigan. Det tog 1 dryg timme innan den kickade in, men den fungerade i alla fall. Efter lunchen tränade jag med gummibanden och då hade det gått 2,5 timme sedan jag tog ångestdämparen, så jag mådde bättre och det blev ett riktigt bra medium-pass. I vanlig ordning finns inga marginaler och när jag blev trött tidigt på kvällen sjönk motståndet. Jag lade mig redan vid 22 för att slippa undan. Det är inte som för 1 år sedan för jag kan sova utan att ha någon lampa tänd.

I går var ångesten artig nog att hälsa mig god morgon och jag svarade med en Lergigan. Jag hade sovit dåligt och oron kröp i kroppen. Det var dags för samtal med AG och jag var frestad att lämna återbud, men jag behövde komma ut och hemifrån och jag behövde prata med någon. På väg från Södertälje central var det broöppning i Slussen och jag kom preciiiis för att inte hinna över innan bommarna fälldes. Det tog inte mer än 5 minuter, men jag irriterade mig på att bli uppehållen för att en privatbåt skulle passera. Så här års? Jag hade bara klivit in i väntrummet innan jag fick komma in. AG såg direkt att jag inte mådde bra och det var skönt att få ösa ur mig allt. Jag ondgjorde mig över förra veckans läkarbesök. Jag handlade på vägen hem och det blev ett släpande på mjölk och yoghurt och bananer och annat tungt. Jag är inne i en rosperiod nu. När svärfar var här senaste gången fick jag en bukett rosa rosor från Konsum och de höll i mer än 1 vecka. Igår köpte rosor igen; 10 fair-trade-rosor för 70 kr jämfört med blombutikens icke fair-trade 10-pack för 150 utan garanti för att de håller längre. När jag hade varit hemma en stund och plockat undan allt somnade jag i soffhörnet, ihopfälld som ett misshandlat kommatecken. Där låg jag i 2 timmar. Det behövdes. Idag sov jag till halv 11 och har inte behövt någon extra Lergigan. En förbättring!

Rosorna jag köpte igår.

Jag har haft “I don’t care” med Ed Sheeran och Justin Bieber på min lista ett bra tag, men när jag tränade i tisdags stack den ut och plötsligt var den bättre än tidigare. Suverän till och med!

Känslomix

Det bor en liten kommunist i mig. En motståndare till kapitalismen som samtidigt kan se dess fördelar och utnyttjar dem, för all del. En form av skam inför att jag uppskattar ett stort utbud, ett varierat utbud samtidigt som hjärnan kan kortslutas av allt för många valmöjligheter. Jag gillar idén bakom kooperativ, att äga tillsammans, att ta hand om tillsammans, att sätta själviskheten åt sidan. Det är det jag har vuxit upp med och det är av den anledningen som Pär och jag är medlemmar i Coop och handlar i de butikerna 8 gånger av 10. Det går inte bra för Coop och det är här mitt dåliga samvete kommer in i bilden, en bristande lojalitet för ju sämre det går desto starkare borde jag hålla fast vid kedjan om jag nu inte ska verka skenhelig, men det gör jag inte. Jag är skenhelig. Konsumbutiken här i Rönninge har blivit sämre och det ganska fort. En bidragande faktor kan vara att det har varit så jäkla rörigt i omgivningarna i flera år. Det byggs över allt och allt för många parkeringsplatser har försvunnit. Kanske det vänder litet när det senaste bygget blir färdigt med alla nya boende. ICA är privatägt och mitt röda hjärta hyser en hatkärlek till kedjan. När jag klev in på ICA i Salem för första gången för några år sedan gapade jag som en fågelholk. Stort, fräscht, luftigt, mindre rörigt och betydligt bättre utbud än Konsum. Coop är ledande inom de ekologiska alternativen och har vunnit flera år i rad och det ska de vara stolta över (Änglamarks produkter har riktigt hög klass!), men de gjorde ett stort misstag när de gick över till att fokusera på sitt eget märke och knuffa ut de etablerade. Coops egna produkter är av väldigt varierande, ofta dålig, kvalitet. Utbudet i online-butiken är irriterande opålitligt och växlar från en vecka till en annan och de har gjort om sidan så att den är ologisk och svårnavigerad OCH det går inte att betala med kort (Klarna har varit inblandat sedan i våras i väntan på att möjligheten till kortbetalning ska komma tillbaka). Jag är en kund som sviker när vardagen inte blir så bekväm som jag vill ha den. Jag har börjat handla i ICA:s online-butik. Mycket att välja mellan och smartare web-sida som är enkel att använda och där jag betala med kort. Idag handlade vi på ICA Maxi i Moraberg, Södertälje och den är enorm jämfört med butiken i Salem. Utbudet är så stort att det nästan är groteskt och smått äckligt. Jag blev överväldigad. Hjärnan nästan kortslöts och bara det är en anledning att handla online, en vara i taget utan att distraheras av den voluminösa omgivningen. Dock kände både Pär och jag det som att vi var förrädare, överlöpare, svikare, men nu har jag skrivit om vår skändliga handling i min offentliga blogg, så jag står för vad jag har gjort.

Jag såg “The day after tomorrow” idag. Den har några år på nacken, närmare bestämt 15, men den är fortfarande riktigt, riktigt bra och ju fler år som går desto mer aktuell blir den paradoxalt nog. Det är en film som skrämmer mig. Till skillnad från alla så kallade skräckfilmer är den här verkligen jävligt otäck eftersom den inte är en ren fantasiprodukt. Klimatförändringarna är ett faktum. Vår användning av fossila bränslen (petroleum och kol) leder till en växthuseffekt som får polarisarna att smälta. Smältvattnet från isarna rubbar balansen mellan salt- och sötvatten i golfströmmen som är absolut nödvändig för att vi på norra halvklotet ska ha ett hyfsat klimat. När, inte om, golfströmmen rubbas, så leder det till en förändring av klimatet och det är det vi ser i form av förskjutna vintrar och sen sommarvärme. I filmen, som tillhör action-genren, har de skruvat upp hela förloppet för effektens skull. Det som kommer att vara en långsam förändring sker plötsligt över en period av veckor. Norra halvklotet hamnar i en ny istid. Det är en skräckfilm vill jag lova!

Syskon

Jag har styrketränat idag!! Det kändes så bra och var så skönt! Det blev ett lätt pass eftersom det har hunnit gå 7 veckor sedan sist. Det kommer att kännas i morgon. Framför allt i armarna. Igår klippte jag av mig håret och det känns också bra när det kommer till träning eftersom en av mina största svettpunkter är nacken.

Jag mailade ju säljaren av målarboken och han hade väldigt dåligt samvete. Jag ska få pengarna tillbaka, utom portot och det är jag tacksam för.

Mina syskon. Det finns flera anledningar till att jag har valt att bryta med dem bland annat att det alltid, alltid har legat så stort fokus på ohälsa och krämpor. I morse fick jag ett sms från lillsyrran med en aktuell eländes-rapport. Brorsan har ramlat och brutit ryggen och ska opereras, ena syrran är nu sängbunden efter en stroke för några år sedan och en andra syrra är syre-bunden. Stroken kände jag till, men inte det andra. Först hade jag tänkt tiga ihjäl sms:et, men valde att svara med förhoppningen att klargöra och sätta punkt. Lillsyrran svarade i sin tur att brorsan kontaktat henne för att den syre-bundna syrran bett honom. Varför?! Jag har inte haft kontakt med henne på minst 15 år. Om jag går miste om de positiva nyheterna, så varför ska jag dängas i huvudet med de negativa?! Det kändes som att kastas in i en dålig serie där jag missat de första säsongerna.

Med tanke på familjerelationer länkar jag till “The family business” med Stats.

Trögt

Det fortsätter att vara långt mellan inläggen… Tillvaron är trög. Jag har börjat med allergimedicinen igen och jag tror att den hjälper, men jag har blivit förkyld också. Igen. Helt utslagen i ett par dagar och sedan går jag en promenad eftersom jag mår bättre och åker på ett bakslag. Mår bättre nästa dag och städar och åker på ett bakslag. Det är tröttsamt. Det är fortfarande målning som gäller. “Dagdrömmar” av Hanna Karlzon är en ny favorit och jag beställde ett andra exemplar från Bokbörsen eftersom den har utgått hos förlaget. När det gäller begagnade böcker har jag inga bra erfarenheter och beställer bara om boken är i nyskick det vill säga i det skick den är när den kommer från tryckeriet. Boken fanns hos en privat person i samarbete med Bokbörsen, den kom och jag betalade. Den såg bra ut vid en snabb genombläddring och den fick ligga i några veckor. När jag började måla i den saknade jag några motiv, men trodde att det kanske bara är en annan utgåva. Misstanken ville inte släppa, så jag jämförde med den jag redan har och misstanken blev bekräftad. Det saknas MINST 4 bilder och de är utrivna, rakt av och fult gjort med pappersrester kvar vid bindningen. Som pricken över i är en liten bild på försättsbladen redan färglagd med tusch. Nyskick – så fan heller! Jag har mailat både Bokbörsen och säljaren. Ångerrätten gäller inte längre, det har gått för lång tid, men jag behövde lufta mitt missnöje och min besvikelse. Jag betalade 135 kr för den, 197 inklusive frakt. Jag har beställt från Bokbörsen för sista gången.

Blandat

Jag vägde mig igår och kunde glädjande konstatera att jag gått ned 1 kg den senaste veckan och därmed lyckats ta mig nedanför 104-kilosstrecket. Balansen jag skrev om i förra inlägget håller i sig. Det var viktminskningen som fick mig upp och ut idag. Jag sov inget vidare i natt och var trött när larmet drog igång klockan 8. Och när det drog igång en kvart senare. När det drog igång för tredje gången (jag har ett larm varje kvart i stället för att snooza) hade jag haft en inre debatt om promenadens fördelar och nackdelar. Jag visste att jag skulle ångra mig om jag gav efter för tröttheten. Jag vill fortsätta att gå ned i vikt. Det känns alltid bra när jag väl kommer upp och ut. Tungan på vågen blev det paket som jag ville få iväg idag för att få det i retur så fort som möjligt: mina superlurar, de trådlösa Jabra-lurarna fungerar inte som de ska och behöver läggas in. Ljudet i vänster lur försvinner och det gör att jag känner mig helt sned i huv’et. Jag har provat att starta om, att ladda fullt, att installera om appen och att para ihop dem med mobilen igen, men inget fungerar. Jag har haft dem i ett halvt år, så garantin gäller fortfarande. Nu använder jag de gamla hederliga Happy Plugs som visserligen inte innebär samma frihet, men som är pålitliga. Dagens promenad blev alltså en 25 minutare i ett bra tempo och 25 minuter i långsammare tempo. Jag är såååå nöjd med att jag kom iväg och att paketet också kom iväg och det känns väldigt bra att veta att jag kan ligga kvar i sängen i morgon med gott samvete.

Jag har en ny favoritblomma: astromerian. Härlig röd färg!

I morgon är det Pärs och min bröllopsdag! 27 år!! Balsa-bröllop. Svärfar ska komma hit på middag på lördag och vi firar då med finare middag och bakelser till efterrätt.

Nu har båda tatueringarna läkt färdigt och jag är oerhört nöjd med dem! Jag känner ingen som helst ånger och trivs förträffligt med att ha Tösa-biten och Selmis med mig hela tiden. Grädden på moset är att det är jag själv som har ritat dem. Coolt!

Tösen finns på höger arm …
… och Selma finns på vänster arm.

Dillen

Nu har andra helt Lyrica-fria veckan börjat och det känns bra. Allt är lugnt även om hjärnan fortfarande inte har ställt om sig helt, men nu vet jag att det var rätt beslut att genomföra utfasningen så försiktigt som jag gjorde.

Jag har promenerat 60 minuter idag! Att ha en bok som ligger och väntar fungerar som motivation. Hehe. Det var skönt med riktigt kalla höstvindar.

Jag är kompromisslös. Det är antingen eller. Allt eller inget. När jag hittar något jag gillar klöser jag mig fast tills jag tröttnar. Det kan pågå olika länge. Dagar, veckor eller månader. Jag kallar företeelsen för ett dille. Just nu har jag dille på skivad banan i grekisk naturell yoghurt med lite hallonyoghurt för smakens skull. Kokosbollar! Målarböcker. Jag har målat mig igenom 3 exemplar av “Mina mandalor” och så blev jag tvärtrött på den vilket kanske inte är så märkligt. För några år sedan köpte jag “Dagdrömmar” av Hanna Karlzon. En otroligt fin och inbunden målarbok. Den gången gillade jag den inte, men gud ske lov gjorde jag mig inte av med den (att rensa är ett dille som sitter i mina gener och kommer aldrig att försvinna). Jag tog fram den igen och nu kändes den heeeelt rätt. Det fungerar inte att måla med tusch eftersom det blöder igenom till andra sidan, men jag föredrar ändå färgpennor för då kan jag experimentera med styrka, nyanser och effekter. Jag målar och målar och målar och sitter minst 4 timmar varje kväll. En ljudbok i öronen och tiden bara flyger iväg.

Behöver jag säga att jag har köpt fler av Hanna Karlzons böcker?
Stora motiv över hela uppslag. Före …
… och efter.
Små, pilliga ytor som omväxling.

Belöning?

Igår ringde IH som är enhetschef för psykiatrienheten i Södertälje. Det gällde det klagomål jag lämnat in och nu hade det nått högsta hönset. Hon tackade eftersom de ser klagomål som en möjlighet att förbättra. Hon bekräftade och beklagade. Sedan meddelade hon att jag har fått en tid om en månad hos – hör och häpna – en FAST läkare som precis har börjat!! Jag väljer att se det som en belöning och ett tecken på att det kan löna sig att säga ifrån.

Att inte höras är ingen anledning att låta bli att tala.

Idag var jag hos frissan. Jag kunde känna hur hårbotten äntligen kunde ta djupa andetag för att få i sig efterlängtat syre. Som tur är har sommaren inte varit lika plågsamt varm som förra året. Nästa gång har jag beställt tid för att även göra en enda slinga i håret. En lila! Idag köpte jag provflaskor av ett nytt schampo. Förändringens vindar blåser!

Rönnarna i Rönninge dignar av illande orangea rönnbär.

Åska

Jag hade samtal med AG idag. Hon tyckte att jag skulle gå tillbaka till att ta Paroxetin på kvällen samtidigt med Stilnoct eftersom det ju faktiskt fungerade för mig. Då gör jag det! Det känns som ett bra beslut, särskilt som det innebär att jag inte behöver ändra mina kvällsrutiner. När medicingnället var avklarat fortsatte vi med basutredningen och det var inga problem. Jag tyckte faktiskt att det var skönt att inte prata om mig.

Vi hade ett magnifikt åskväder i eftermiddags! Regnet vräkte ned så att det uppstod den sortens dimma som förekommer vid vattenfall. Det blåste. Det blixtrade och åskan var precis ovanför oss. Jag satt i vardagsrummet som på första parkett och njöt.

Susande

I torsdags var Pär och jag i Stockholm och shoppade. När hände det senast? De gånger jag har varit i Stockholm de senaste åren har jag kilat längst Vasagatan, Gamla Brogatan och upp till Fysioterapiteamet som längst. Vi hade tänkt åka tåg och strosa runt i Stockholm, kanske äta lunch i Kungsträdgården, men på grund av värmen tog vi bilen. Vi parkerade vid Klara Ö och tittade till svärfars lägenhet och krukväxter eftersom han är på Öland större delen av sommaren. Klarabergsgatan är helt omgjord och biltrafiken är borta. Endast buss- och spårvagnstrafik – det gillar jag! Att röra sig längs Drottninggatan vid 11-tiden när det är molnfritt och 30 grader är … obeskrivligt outhärdligt!! Vi smög längst väggarna i skuggan som bara blev smalare ju högre solen steg. Dröjde inne i affärerna i luftkonditioneringen. Jag köpte ett par jeans hos Lindex och ett par byxor som nästan är som leggings på KappAhl. Kläder är ett nödvändigt ont och förutom byxor beställer jag precis allt på nätet, men den här gången gick det inte att undvika provrummets fasa. I början av 90-talet introducerade KappAhl sitt eget XLNT i större storlekar och det märket var väldigt bra. Nu har det blivit riktigt, riktigt uselt. Hela KappAhl suger faktiskt. Lindex också vad gäller stora storlekar även om deras jeans-utbud var bra. Den huvudsakliga anledningen att åka till stan var te och det köpte jag rejält av! Vi tillbringade ungefär 1,5 timme i smältdegeln innan vi flydde tillbaka till bilen och körde hem. Vi var helt färdiga efteråt.

Idag har det varit en värmetopp på 31 grader och nu börjar värmen ta ut sin rätt. Jag sover inte bra och matlusten minskar. Jag hämtade ett paket nere i centrum och tog med en vattenflaska trots den korta sträckan och jag tryckte mig fast i de skuggiga partierna, men det var vidrigt! Det går inte att vara ute! Bordsfläkten får jobba hela tiden, likaså fläkten i vardagsrummet de stunder jag är där. Värmepaniken ligger och lurar, men tack vare att vallningarna minskat till värmepåslag, så lyckas jag hålla den stången, men utan fläktarna vet jag inte hur det hade gått… Pär har åkt till Öland igen, hans sista semestervecka. På tisdag är det årsdagen av svärmors död och svärfar behöver stöd och sällskap.