Nystart

Då var det dags igen för en nystart! Den tredje eller fjärde i år. Jag kan se det på 2 sätt: styrka eller desperation. AL, nåldamen, tycker att jag ska fokusera på det positiva, så det handlar alltså om styrka. Dock blev det inget pass med gummibanden igår. Jag sov i stället och mådde bättre efter det. Idag har jag promenerat. Elin ville att jag skulle titta till lägenheten, Lilla Pärlan (och hälsa från henne…), så jag hasade runt Flaten och förbi hemma hos dem. Promenaden var grymt tung och jag hade ont i knäet hela vägen, men det är så det brukar vara när jag väl tar mig över den berömda tröskeln.

Jag har köpt en hälsoundersökning från Werlabs. Det är nästan 2 år sedan sist, men jag litar mer på dem än på läkarna på vc särskilt som min nuvarande, som jag är listad hos, men aldrig har träffat, inte verkar ha för avsikt att kalla mig. Nå väl! Det innebär att jag ska lämna prover i morgon på morgonen och därför måste jag fasta från och med klockan 20 ikväll. Blä.

Robotgräsklippare. De har funnits i många år nu och jag ser en och annan när jag går mina rundor i Rönninge. Jag tycker de ser fåniga ut och jag kan inte låta bli att se det som ett tecken på hur dagens människa fungerar. I stället för att passa på att komma ut i sommarluften och solen och dessutom få en del motion på kuppen genom att klippa sin gräsmatta själv, så införskaffas en robot medan man själv får tid att åka till det instängda gymmet. Jag har ingen gräsmatta eftersom jag inte tycker om någon form av trädgårdsskötsel och jag kan tänka mig att det inte är det kuligaste som finns att snygga till gräset, men dagens människa är så paniskt rädd för att ha tråkigt! De bör veta att genom att undvika uttråkning missar de den oersättliga tillfredsställelsen som infinner sig efter att något tråkigt är avklarat. Hur ska man veta när man har kul om man aldrig har tråkigt?

3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:

Jag ger inte upp.

Jag är lojal.

Jag räddar spindlar även om jag inte tycker om dem.

Överdriven

Pär har inlett sin semester och åkte till Öland i ottan. Elin och Robin har följt med hans föräldrar till Skåne och till och med Juni följde med (under högljudda protester). Jag har sovit dåligt de senaste nätterna med helt sinnessjuka drömmar och jag hade hoppats sova flera timmar till efter att Pär hade åkt, men vid halv 9 var det slut. Jag kände mig ensam och alldeles “överdriven” som Elin sa när hon var liten och låg i sängen och inte kunde somna. Ångesten slog till. Jag låg kvar en stund, men hittade ingen bekväm ställning och då insåg jag att det jag behövde var aktiviteter. Jag bäddade sängar, plockade in disk, plockade undan tvätt, förberedde för morgondagens tur till nåldamen, tvingade i mig lite yoghurt, duschade och tog till sist itu med att ta reda på vad i kylen som gått in och dött och börjat lukta skunk. En möglig citron och en burk med mozzarella i sitt spad. Jag passade på att rensa bort en del annat gammalt också och avslutade med att sprida ut några citronhalvor som kunde suga åt sig eventuella rester av odören. Jag har ätit lunch och lackat tånaglarna och nu ska jag måla i Min Mandala innan det är dags att äta middag. Jag kommer inte att ha någon frukosttjänstgöring, ingen Bibbi som behöver min omsorg. Jag känner mig ensam och överdrivet övergiven.

Köket

Före….
Hyllsystemet Svalnäs från IKEA tillverkas av bambu som växer snabbt och därför är ett miljövänligare alternativ. Det är inte lika tungt som den ek vitrinskåpet är byggt av. Det kan vi knappt rubba. Det står där det står!
Det översta hyllplanet är 15 cm brett medan de övriga är 25 cm. Skåpen har skjutdörrar i metall och en härdad glashylla inuti. Jag älskar förvaring!!
Sett från min plats vid bordet. Snyggt och luftigt!
Vi har faktiskt 2 marsvin kvar! Bosse (till vänster) och Tilde. Bosse är tillverkad av alpacka-ull.

Blandat

Måndag. Jag fick den tredje behandlingen med akupunktur. Jag hade tid redan klockan 8 och eftersom jag har en hopplöst lång startsträcka på morgonen fick jag stiga upp klockan 5. Kroppen var i chock, men tröttheten gjorde att jag veeeerkligen kunde slappna av. Det går åt rätt håll. Vallningarna minskar i antal och intensitet.

De gamla husen i Stockholm (Frejgatan) har ofta väldigt vackra fönster.

Tisdag. Träning med gummibanden. Ett lätt pass, men det var jobbigt, inte roligt och jag hade så ont knät. På måndagen hade jag sandaler och det straffar sig i form av smärta i knät.

Det är svalt och skönt på morgnarna här inne. Jag tycker om att ligga där och titta på hur hasseln rör sig i vinden medan jag lyssnar på en bok. Morgonfrid.

Onsdag. Idag. Tur och retur Salem. Ett paket från Apoteket, misstänkt litet eftersom vi beställde tandborstar och lite annat och det visade sig, mycket riktigt, endast innehålla Pärs mediciner. Jag glömde att Apoteket alltid delar upp det i 2 leveranser. Det är så irriterande! Jag hoppas att det övriga får plats i brevlådan… Jag hade ganska stort flyt också för precis när jag hämtat det paketet kom ett sms om att paketet från Yves Rocher fanns att hämta. Jäss! Det gick långsamt hela vägen hem. Plågsamt. Ont i knät och ont i en tå som jag rivit sönder nageln på. Jämmer och elände.

Jag kunde inte låta bli att köpa hela setet med syrendoft inklusive eau de toilette.

Med den förra beställningen från Yves Rocher fick jag ett prov på en ansiktskräm som var helt underbar för min märkliga och känsliga blandhy. När jag var inne på deras sida gjorde jag deras test för att få reda på vilka produkter som skulle passa mig bäst. Eftersom mina ärliga svar på frågorna avslöjade att min hud har förlorat sin spänst samt har tydliga rynkor – helt naturligt för en 54-åring! – blev resultatet att jag bör använda ANTI-rynkkrämer, kräm MOT åldrande och kräm för att STRAMA UPP den oelastiska huden. Vad trött jag blir! Inställningen till (kvinnligt) åldrande är så snäv och negativ trots att vi hunnit en bra bit in på 2000-talet.

Jag köpte en ansiktskräm i samma serie som provet och en återfuktande ansiktsmask. Här ska fuktas och inte bekämpas!
Min sim heter Bibbi Bölja och det absolut roligaste hon vet är VR-spel. Hon blir faktiskt tyngdlös i sitt sci-fi-äventyr. Hon strävar på i sin karriär inom vetenskap och vill bli uppfödare av cyborgs. Jag GILLAR Sims 3!!

Förändringar

På eftermiddagen i fredags, efter vi tagit farväl av Bibbi, städade jag undan allt i form av spån, handdukar och matskålar. Idag monterade Pär isär den hylla där Bibbi hade sin bur.

Pär byggde den här buren (som även har en bottenvåning från den tiden vi hade många marsvin samtidigt) med IKEA-hyllan Gorm som stomme. Bibbi bodde på andra våningen ovanifrån.
Tomrum. Dock har vår fina tapet kommit fram igen. Vi kommer att ha ett hyllsystem på den väggen där vi kan förvara allt det som står på köksbordet (och som inte får plats i köksskåpen).

Vi har köpt nya rullgardiner till vardagsrummet. De gamla hade vi haft sedan vi flyttade hit för 20 år sedan. De var gulnade och sköra. Vi brukar köpa från en firma (online-butik) som heter Frapp och de är lite dyrare, men av mycket bra kvalitet.

Före…
…efter. Ett lyft för hela rummet!

Alpackor

Det var dags för den andra behandlingen med akupunktur. Den här gången räknade jag antalet nålar: 9 stycken på ryggen och benen (när jag låg på magen) och 15 stycken på framsidan från bröstbenet och ner. AL är skicklig på att sticka för än så länge har jag inte fått några blåmärken och det har inte kommit blod när hon dragit ur nålarna. Jag kan inte låta bli att jämföra med hur det var när jag fick akupunktur hos AAA-kliniken. Den var större än vad Hälsoporten är, men det fanns bara en akupunktör (vad jag vet) och det var han som startat kliniken (han har dragit sig tillbaka nu och kliniken drivs vidare i mindre skala). Alltför ofta fick jag ta plats i ett rum med upp till 3 britsar åtskilda av tygdraperier, det var trångt för personalen och inte särskilt rofyllt att få behandling heller. Jag brukade framföra önskemål om eget rum, men det var inte ofta det kunde uppfyllas. Eftersom det bara fanns en akupunktör fick han fara runt som ett torrt skinn. Stack nålar i någon, klämde på en annan och gav råd till en tredje. Ofta kände jag mig bortglömd. Det var långt ifrån alla behandlare jag trivdes med heller och jag minns med fasa A som var så jäkla hård i nyporna att hennes massage gjorde ont och alltid lämnade blåmärken. Där fick jag ibland märken efter nålarna och blodvite och både en och två gånger hittade jag en eller två nålar som gömt sig i håret efter att ha suttit i hårbotten. Det är inte lätt att vara kritisk när man inte har något att jämföra med. Nu vet jag hur det är att få massage i en lugn och rofylld miljö där massörens hela fokus ligger på mig och jag inte får minsta blåmärke. Nu vet jag hur det är att få akupunktur i en lugn och rofylld miljö där fokus ligger på mig och jag inte får vare sig blåmärken eller blöder.

Jag bestämde redan från början att jag ville ha ett djurtema i läsrummet, på tavlor och kuddar. Jag har canvas-tavlan med sälarna och småkuddarna med zebran, giraffen och lejonhannen. Vi var på IKEA på Kristi Himmelsfärd för att, i första hand, köpa ny bänkbelysning till köket (det gjorde vi också och det blev ett otroligt lyft!), men det blev en hel del annat också. När vi närmade oss slutet och kom in på ramar och tavlor såg jag ett foto av en alpacka. Jag älskar alpackor! Den satt högt på väggen och liksom ropade på mig. Naturligtvis köpte jag den! Den ingick i en 3-pack med olika bilder och de andra 2 sitter nu bakom alpackan i ramen. Nu kan jag se den när jag sitter i fåtöljen och läser och den gör mig glad. På vägen till Hälsoporten ligger en baby-butik och i ena hörnet av skyltfönstret fick jag syn på en rosa, fluffig mjukis-alpacka. Jag stod och tittade på den länge. Habegär de luxe. Butiken hade inte öppnat, det här var förra måndagen, men jag hade inte glömt den. När jag var på väg från kliniken idag var butiken öppen och jag studsade in, sökte med blicken över hyllorna med mjuka och fluffiga tillbehör flera gånger, men såg ingen alpacka, så jag gick fram till kassan och frågade. Den som stod i fönstret var det sista exemplaret! Det är väl det som kallas för öde, eller hur? Nu är den min och den heter Sally. Förresten såg jag ett diplom på en av väggarna som förklarade att butiken minsann är kunglig hovleverantör, gud bevars. Det finns ju några små prinsar och prinsessor att förse med prylar. Jag trodde inte att någon försäljare kunde bli hoooov-leverantööööör nu för tiden. Fnys!

Ottan

Klockan 5 i morse vaknade jag av att jag behövde gå på toaletten och jag passade på att ge Bibbi frukost (Pär är på Öland). Då var det 17 grader. Jag tänkte sova mer och flyttade in i läsrummet, men jag kunde inte sova. Jag kunde inte bli av med tanken på hur skönt det skulle vara att gå ut vid den tiden: svalt, folktomt och morgonkvitter. Till slut steg jag upp, klädde mig i promenadkläder och åt lite yoghurt och när klockan var 5 över 6 klev jag ut genom dörren. Det var behagligt svalt med långa skuggor och tyst, så tyst. Jag gick runt Flaten och mötte någon enstaka person på väg till arbetet, 1 hundrastare och 1 kvinna som också lockats ut att promenera i svalkan.

Klockan 06.25 nere vid stigen runt sjön.

Det tog 65 minuter och jag hade ett riktigt bra tempo, men jösses vad jag blev mörbultad efteråt! Jag fick så ont i fötterna och knäna att jag faktiskt tog en värkkombo. Sedan blev jag trött. Kroppen kom på att jag hade lurat ut den okristligt tidigt och gick ut i strejk. Jag gick och lade mig och slumrade till och från i en dryg timme. Framför allt var det skönt att få sträcka ut sig, att få vila kroppen. Det är några grader svalare idag än igår då vid hade +28 och det fläktar friskt – gud ske lov! Vallningarna är fortsatt färre i antalet och lindrigare när de väl kommer. Nu påminner de mer om de värmepåslag jag hade i början av klimakteriet. Hur 17 kan akupunkturen fungera?! Det är en så fantastisk känsla att slippa paniken och hopplösheten som varje vallning förde med sig, att få vara hyfsat torr och fräsch och det gör att jag kan hantera den rent vädermässiga värmen bättre. Just idag är jag dock trött och det påverkar mitt mående direkt och negativt.

Om jag någon gång ser en leende joggare, skall jag överväga saken.

Joan Rivers

Igår hade jag mer energi och gnodde omkring med det ena och det andra. Bland annat rensade jag garderoben. Det var mest strumpor och t-shirts som fick stryka på foten. Jag har en degraderings-skala för mina t-shirts. När de är nya använder jag dem som de är tänkta att användas. Om de tappar formen efter tvätt (vilket händer väl lite för ofta för att det ska vara ok) brukar de få fortsätta som sovtröjor. Efter det degraderas de till träningströjor. Den här gången hade jag 2 tröjor som var rymliga och sköna att träna i, men med lite för långa ärmar, så jag klippte av dem. Häpp! Vid den här rensningen var jag inte fullt så skoningslös som jag brukar vara för det har hänt att jag har ångrat mig. Faktiskt. Det blev en liten hög med bra-att-ha-plagg som jag har delade känslor för, men … ja, man vet aldrig.

En dag för sent, men vad då? Sverige är fantastiskt alla dagar om året!

Blandning

Det har varit mycket negativt den senaste tiden, så därför vill jag börja det här inlägget med att berätta att AKUPUNKTUR FUNGERAR! Efter endast en behandling för vallningar har antalet minskat rent fantastiskt – det är knappt jag tror det själv! Varför fungerar det? Det kan bero på att nålarna ser till att kroppens signalsystem drar igång produktionen av betaendorfin i hjärnan (en variant av det endorfin som bildas i hjärnan när man tränar).

Läkaren, MP, hos psyk i Södertälje ringde i morse som avtalat. Han gick med på att öka doseringen av Lamictal till 200 mg på morgonen – en dubblering – och fortsätta med 100 mg på kvällen. Han ville inte fingra på doseringen av Paroxetin utan det får nästa läkare göra. Vem det nu blir. När det nu blir… Jag gillade inte honom heller. Han signalerade otålighet genom att godkänna förnyande av både Stilnoct och Circadin utan att tveka en sekund. “Eftersom det snart blir sommaruppehåll och semestrar…” drog jag till med. Jodå, lite har jag lärt mig genom åren.

Eftersom jag var först ut på läkarens telefonlista och samtalet var snabbt avklarat bestämde jag mig för att promenera efter frukost. ÄNTLIGEN tog jag mig över den där oproportioneligt höga tröskeln!! 50 minuter som gick trögt och var tungt, men var en förbaskad lättnad! Det var 21 grader när jag gick klockan halv 10 och det var en helt annan värme i luften. Vindarna var svala och inte längre kalla. Förutom akunpunkturen har vi förberett oss för värmeböljorna genom att köpa en bordsfläkt och en pelarfläkt, båda från Clas Ohlson. Pelarfläkten är effektiv! Den förfular inte rummet och den låter inte alltför mycket. På lägsta effekten susar den. Det går att ställa in den så att den svänger fram och tillbaka eller står stilla. Den kostade inte mer än 399 och jag kan verkligen rekommendera den!

Pelarfläkt från Clas Ohlson.

När jag mår riktigt dåligt som jag har gjort den senaste tiden klarar jag inte av att lyssna på musik. Faktiskt. Inte ens lugn musik. Allt stressar mig. Idag har jag haft en bra dag och lyssnade jag på en av mina egna listor medan jag promenerade och sedan fortsatte jag med New Music Friday Sweden där jag hittade ovanligt många bra låtar bland annat en med Lena Philipsson – det var länge sedan. Jag har alltid gillat henne! Hennes röst har bärkraft och hon har alltid gett intryck av att ha integritet. Nu kände jag däremot inte igen hennes röst. Jag trodde det var en kille som sjöng! Låten heter “Maria Magdalena” och är riktigt skön.

Livslust

Anledningen till att jag fick en samtalskontakt är mina Tunga Tankar. AG är sköterska det vill säga inte utbildad kurator eller psykolog. När jag träffade henne första gången sa hon att våra samtal ska vara kravlösa, som en medmänniska till en annan. Det kan vara bra för mig att lägga på minnet för jag har en tendens att tänka ut vad jag vill tala om inför varje samtal och det kan kännas som en press ibland. Prestationsångest helt enkelt. Nackdelen med ett samtal mellan medmänniskor är att det riskerar att övergå i, för mig, meningslöst småprat. Småprat är visserligen något jag behärskar när det behövs, men jag tycker inte om det och jag vill inte åka till psyk var fjortonde dag för att småprata. Det förra samtalet med AG blev ett småpratsmöte och därför var jag missnöjd efteråt. Jag var där idag och den här gången gick jag ut hårt genom att säga att jag ville prata om min brist på livslust.

AG svarade då att hon hade läst i journalen från basutrednings-mötena i höstas och hade förstått att min uppväxtmiljö inte varit så munter. Det var den inte. Föräldrar som var utslitna i förtid till följd av 4 ungar i en första kull och diverse krämpor som sedan får 2 ungar till just när de trodde att de kunde pusta ut. De gjorde det enkelt för sig genom att skämma bort oss materiellt, men var aldrig riktigt närvarande, tillbringade aldrig tid med oss utom framför tv:n. Vi gjorde inte saker tillsammans på samma sätt som Pär och jag har gjort med Elin. Det är en förklaring även om det inte är en ursäkt. Jag hade nog inte varit lika förlåtande om jag själv inte haft barn för jag vet att det kan vara frestande att ta genvägar när orken inte finns. En genväg ledde till ren försumlighet. Det var inte mina föräldrar som ordnade mina första glasögon. Jag hängde med lillsyrran när hon fick sina första par (undrade om hon ordnade det själv?) och när jag skulle hämta mina, så minns jag att optikern reagerade på att jag behövde så pass starka glasögon med tanke på att det var mina första.

Mina syskon är en stor del av den mindre muntra uppväxten. De har aldrig talat tyst om att de tyckte vi var bortskämda. Mamma och pappa fick mer pengar över med färre ungar i boet och det var helt naturligt. Jag berättade hur jag har upplevt att mina äldre syskon har svikit mig. Syster 1 genom att slänga i ansiktet på mig att hon räddade mitt liv när pappa hotade att slänga mig i sopnedkastet. Brodern genom att vara konstant överkritisk och sedan fälla kommentaren att han inte blev förvånad efter mitt första självmordsförsök. Han hade förstått att det var på väg, men ändå inte pratat med mamma och pappa. Syster 2 har jag aldrig haft någon egentlig kontakt med, men hon har väl fällt en och annan mindre genomtänkt kommentar. Hon inledde ett telefonsamtal med att säga att hon hört att jag hade fått samma diagnos som hon: psoriasis artrit. Syster 3 sårade mig när hon sa att hon hade undrat hur det skulle gå för mig att få barn med tanke på tidigare depressioner och självmordsförsök. Det sa hon när jag var föräldraledig och led av en förlossningsdepression de luxe. Syster 4 har jag bara tappat kontakten med, men inte känt något behov av att återuppta den. Hon sa en gång då vi delade lägenhet att hon var trött på att inte kunna ta hem kompisar/pojkvänner på grund av mina “psykbryt”. När jag fick beskedet att min äldsta syster hade dött kände jag ingenting och förstod inte varför Syster 3 snörvlade och lipade i luren. När jag för några år sedan fick beskedet av lillsyrran att samma syster 3 hade fått en stroke och gärna ville att jag skulle besöka henne gjorde jag ingenting. Jag är inte med i en amerikansk snyftare där jag skulle komma rusande till sjukbädden hos någon som jag inte pratat med på flera år.

Min uppväxt har inte inneburit missbruk av något slag, ingen misshandel (varken fysisk eller psykisk), inte fattigdom med brist på mat, kläder eller utbildning. Jag har växt upp med 2 föräldrar, jag har 5 syskon varav 4 lever. Hur kan det ändå bli så fel? Det räcker med att alltid ha fått höra att jag har varit bortskämd, att jag läste fel böcker, att jag fick “allt jag pekade på”. Det behövs inte mer än att inte ha fått uppleva samtal vid måltiderna utan att radion fått fylla ut tystnaden, att fysiska krämpor alltid uppmärksammades medan de emotionella tegs ihjäl. Det behövs inte mer. Jag växte upp i den miljön. Jag har depressiva anlag och jag har inte fått lära mig att tycka om att leva.

Jag behöver bekräftelse och det fick jag idag. AG tycker att jag är stark, att jag är en resurs. Hon sa att hon tycker att jag är intelligent och just det behövde jag få höra. Behöver jag få höra. Ofta. Jag är övertygad om att det finns olika sorters intelligens. En hög utbildning eller medlemskap i MENSA är inget entydigt bevis för att man är intelligent. Jag upprepar ofta det här för mig själv eftersom jag är oerhört känslig för att jag inte studerade vidare efter gymnasiet och bara har haft lågt betalda arbeten och som pricken över i blivit sjukpensionär vid 47 års ålder. Pär och hans familj har examen allihop, svärfar är professor. Nu är även Elin på väg att gå om mig med endast 1 år kvar på förskollärarutbildningen. Den delen av mitt dåliga självförtroende är även det ett resultat av min mindre muntra uppväxt.