Aktivitets-baksmälla

Det var mycket för mig förra veckan med flera promenader och så styrketräning och blodtömning och Stockholm och städning, så den här veckan lider jag av aktivitets-baksmälla. Jag tränade, som sagt, i måndags och det var lite småtungt. I tisdags var jag hos frissan (halleluja!!) och blev sedan trött och slumrade på eftermiddagen. Igår gjorde jag ingenting eftersom jag helt enkelt inte orkade upp ur sängen.

Idag var jag hos dr MR för sista gången. Han är AT-läkare och ska dra vidare mot specialiseringen. Han har varit bra att ha att göra med och det talade jag om för honom. Det här besöket handlade i första hand om svaren på proverna från förra veckan döm om min förvåning när han kunde meddela att både kolesterolet och blodsockret låg bra till, bättre än för ett år sedan. Nu kan jag göra ett plakat där det står att visserligen väger jag mer än 1oo kg, men kolesterolet och blodsockret är på topp. Sug på den! Nästa vecka ska jag iväg till Södertälje och röntga min tumme. Han ska oxå fundera på en undersökning av mina magbakterier med anledning av att jag ätit Omeprazol så länge, men det kommer inte att handla om gastroskopi. Vi kommer att höras på telefon den 8 november.

Jag promenerade dit på 25 minuter och det var tungt och det tog 30 minuter hem via Bamses och ett paket från Lakritsroten (en beställning jag nu ångrar eftersom den inte var god – det är choklad & chips jag vill ha!!!!). Stilnocten slog hårt ikväll och jag ska lägga mig snart och fortsätta med den lockande tanken att ta en in-aktivitetsdag i morgon oxå. Jag är trött. Så trött….

 

Rutiner

Igår lämnade jag en full, uttömmande uppsättning prover på vårdcentralen på fastande mage inför läkarbesök i nästa vecka. Jag tog bussen dit och efteråt åt jag en banan och drack en protein-shake tillsammans med vatten och morgonmedicinerna (som jag hade med mig i en liten pillerburk). Kanske var det protein-shaken i kombination med bananen som gjorde att jag överraskande nog inte blev helt utslagen resten av dagen som jag alltid blir annars efter att ha blivit av med 5 helrör blod, ingen huvudvärk heller. Jag promenerade hem i makligt tempo som tog 45 minuter. I natt sov jag 5,5 timme i ett enda svep innan jag behövde gå på toaletten och sedan kunde jag sova lite till. 5,5 timme är för lite, men det var ovanligt mycket för tillfället och kändes lyxigt. Jag upplever att jag har svårt att somna ordentligt, blir ofta kvar i den där halv-dvalan där jag, på sin höjd, slumrar. Det underlättar förstås att stiga upp kvart i 7, bli av med blod, morgonpromenera och sedan faktiskt inte sova någonting på dagen. Ett tips!

Idag åkte jag en snabbis till Stockholm och fyllde på te-förrådet. Jag hade flyt med stort F: jag hann med ett försenat tåg in till stan vilket gjorde att jag hann med apoteket innan te-butiken där jag klev in genom dörren precis när hon hade öppnat klockan 10 och jag hann med tåget hem med 2 minuter till godo. 2,5 timme från dörr tillbaka till samma dörr inklusive Konsum.  För att köpa te … Tänk om det ändå fanns en riktigt bra te-butik på gångavstånd!

Den 18:e dagen sedan skärpning infördes och nu rullar det på utan ansträngning. Jag har min godis-fredag – endast fredag! – och har avvikit från regeln att inte äta efter middagen endast 1 gång. Jag har, tyvärr, inte märkt något på vikten, men jag orkar inte riktigt bry mig om det så mycket. Jag känner att jag mår bra av att inte äta på kvällen och det känns bra varje morgon som jag vaknar utan att ha dåligt samvete.

Tillvaron känns uthärdlig. Rutinerna sitter i ryggmärgen och är den främsta anledningen till att jag kommer ur sängen varje morgon. Dagarna rullar på, nästan rusar förbi och jag vet inte om jag är avtrubbad eller fullständigt närvarande när jag konstaterar att “Just det, det var i morse jag lämnade prover!” eftersom det känns så avlägset. Jag gör alltid någonting: promenerar, läser, ser film, diskar, lyssnar & spelar, tvättar, städar buren, bloggar, betalar räkningar, borstar tänderna, ger Bibbi mer hö, byter utbrunna värmeljus, äter lunch eller middag, dricker te och så vidare.

Jag har riktigt, riktigt ont i tummen. Värkkombo morgon och kväll.

 

Efteråt

Vi överlevde gårdagen. Det var en fin begravning i Skogskapellet på Skogskyrkogården. Eftersom det var en kyrklig begravning gällde den kyrkliga liturgin med en präst, bibelprat och psalmsång. Ateisten i mig har svårt för det och när det blev för högtidligt stängde jag av. Det spelar ingen roll hur väl prästen talade om Svärmor eller vilka detaljer ur hennes långa liv hon tog med, så fort hon tog med gud, kändes det allt annat än avslappnat eller naturligt. Det gör aldrig det. Det var ett tillfälle som gick rakt in i hjärtat på mig och som fick ögonen att tåras. När prästen beskrev hur Svärmor hade fått ge efter för sjukdom och avslutade med att hon “… behöver inte sin kropp mer.” Det nådde hela vägen in. Det är en knapp månad sedan hon dog, men jag har inte gråtit förrän igår. En människa som jag tyckte mycket om och som jag kände i 28 år har dött, men jag har känt mig fullständigt, totalt (välsignat?) avtrubbad. Det handlar om medicinskt framkallad avtrubbning och inte känslolöshet, men det har inte känts bra.

Efteråt samlades vi hemma hos Svärfar där vi åt förrätt och varmrätt och Svägerskans hemgjorda schwarzwald-tårta. Tröttheten kom i vågor och jag orkade inte engagera mig i samtalen. Stämningen var inte dyster på något vis och vi skrattade en hel del. Eftersom det var en väldigt speciell och prövande dag för alla, så bet jag ihop och tvingade mig själv att stanna kvar. Vi hade kommit tillbaka till Svärfars lägenhet vid 16 och klockan var nästan 21 innan vi slutligen bröt upp.

Jag vet att jag har sovit i natt, men det känns inte så. Tröttheten ligger som ett cementlock ovanpå huvudet. Optimisten i mig hoppades att jag skulle komma iväg på en promenad på förmiddagen. Hahaha! Ja, jäklar…. I morgon däremot – det skulle vara skönt att få komma ut.

Greta Garbo ligger begravd på Skogskyrkogården. Pär och jag var där en allhelgona-afton för x antal år sedan.

Förberedelser

Igår var jag hos frissan och blev av med “…2 kg hår” som Anette uttryckte det. Sedan förra klippningen i juni och särskilt sedan håret började växa ut igen har jag vantrivts med det rent otroligt. Jag har varit väldigt frestad att ta Pärs hårklippningsmaskin och raka av rubbet. S, som ryckte in när Anette hade gipsad arm , lyckades förstöra den fina form som Anette lyckats arbeta fram; en form som höll även när håret vuxit ut. Där S kommer ifrån är det sällsynt att kvinnor har kort hår och det tror jag låg bakom hennes sätt att kapa av mitt hår – snaggat, men formfattigt som det ofta ser ut på snaggade män. Anette, däremot, är svensk och hon är själv riktigt kortklippt och har därmed en helt annan känsla för korta frisyrer hos kvinnor. Igår var jag inte i form, hade ingen ork eller lust att prata och när jag försökte förklara hur jag upplevde den förlorade formen nådde jag inte fram och då slöt jag mig och det blev som det blev. Jag bryr mig inte lika mycket längre (även när jag mår bra). Mitt hår är grått och torrt och inte särskilt roligt att ha att göra med längre och jag är leds på att alltid se likadan ut efter ett frisörbesök… Det viktigaste är att nacken är snaggad, så att hårbotten får tillgång till syre och egentligen skulle jag kunna spara pengar om jag övergick till att klippa mig själv med en hårklippningsmaskin.

I morse, kvart i 9, fick jag massage av Bitte, men det blev inte den förlösning jag hoppats på. Det fanns några punkter vid axlarna och skulderbladen som var hårda, men i övrigt kändes jag inte särskilt stel, som hon uttrycker det. Någonting lossnade i alla fall för yrseln blev värre och jag fick gå långsamt hemåt. Klockan var 10 när jag kom hem och Bibbi ville ha sina pellets och när hon fått dem och allt var tyst igen lade jag mig i läsrummet och sov till efter 12. Överraskande nog har jag haft en spik i ryggen efter massagen, men en värkkombo hjälpte.

I morgon är det dax för begravningen. Den hänger över oss som en våt, mögelstinkande yllefilt . Jag förbereder mig på det sätt jag kan. Kläderna är bestämda (och godkända av Svärfar), skorna insmorda och putsade och allt jag anser att jag behöver ha med mig ligger framme tillsammans med den väska jag ska ha. Ikväll tänker jag ta en extra Lyrica tillsammans med Stilnocten och sova i läsrummet. På så sätt stör jag inte Pär med mina snarkningar och jag får sova ifred ifall det visar sig att han bara ligger och vrider sig.

Livstecken

Jag lever. Eller överlever. Förra tisdagen satte jag upp mig på MR:s telefontid på torsdagen. Jag trodde att jag gjorde det. Den här gången var jag beredd på att tiden gällde halv 15 och framåt, men när han inte hade ringt klockan 19, så slutade jag vänta. Det värsta är att jag inte blev vare sig förvånad eller besviken trots att jag hade en hel del att prata med honom om när det gäller den nya medicinen (förstoppning de luxe, trötthet, orkeslöshet, mer avtrubbad än vanligt, yrsel och kortare anfall av illamående). Jaja…. Jag har en tid hos honom den 30:e och jag överlever väl tills dess.

Det blev ett pass gummibanden idag, ett medelpass igen som kändes positivt tungt. Koncentrationen var bättre den här gången.

Jag har hittat en app med avslappnande ljud, Sleepo. Bland det härligaste som finns att lyssna på är regn och åska. Och fågelsång. Och vindens sus. Och vågor. Eller en knastrande brasa. Eller en porlande bäck. Alla de ljuden finns i appen och den kan kombineras på vilket sätt jag vill. Ljudkvaliteten är mycket bra och den är lätt att använda. Igår kväll kombinerade jag regn med åska och satte timern på 20 minuter och så – häpp! – kunde jag somna till mina favoritljud!

Dränerad

Igår råkade jag ta kvällsdosen av Lyrica 2 gånger. Det förvånade mig egentligen inte eftersom jag känner mig snurrig och förvirrad större delen av tiden, men efter det ansträngande gummipasset blev det, tillsammans med Lyrica, en knockout. Jag lade mig före 23 och minns inget mer innan mobilen larmade kvart i 7. Det går inte att förneka att det var makalöst skönt att sova oavbrutet i nästan 8 timmar, drogad eller ej. Jag lämnade prover i morse inför läkarbesöket den 30:e och jag gjorde det på fastande och utan morgonmediciner (även om jag inte vet om det var nödvändigt…). Det blev buss båda vägarna för jag hade ingen fysisk ork att gå någon av vägarna. Det känns konstigt på ett obehagligt sätt att inte orka. Jag var den enda som väntade på provtagning 20 i 8 och det var den urduktiga sköterskan som tog provet (jag minns aldrig hennes namn!) utan att det kändes och utan att lämna ett blåmärke. Jag var ute vid bussen igen mindre än 10 minuter efter att jag gått in. Matt, snurrig och med begynnande huvudvärk. När jag klev av bussen i Rönninge fick jag ett infall och gick till Kaffestugan och köpte färska frallor. Det är makalöst lyxigt att kunna köpa bröd som bakats bara ett par timmar tidigare och på gångavstånd hemifrån! Väl hemma slukade jag 2 frallor med soltorkade tomater och 2 muggar te. Gud så gott!! Sen lade jag mig. Jag trodde jag skulle somna på stört, men huvudvärken var ett dunkande faktum. Jag låg där till halv 13, sov en stund, slumrade större delen av tiden. När jag vaknade tog jag 2 Treo och gjorde lunch.

Kommer ni ihåg solfjädern jag skrev om för ett par veckor sedan? Den har många år på nacken och har suttit uppspänd på väggen som dekoration i perioder och nu har den gått sönder. Den varma sommaren knäckte även den… Plast torkar och blir skört, så enkelt är det. Något som inte visade sig vara lika enkelt var att köpa en ny på nätet. Det finns mest engångsvarianter i papp för fester och jippon. Till slut hittade jag awendela.se, men det var en av de märkligaste sidor jag varit inne på. Sortimentet är brett, men 95% av det fanns inte i lager och kunde inte beställas!! Det var på gränsen till omöjligt att förstå koderna för de olika varianterna. Jag hittade en som var fin, men blev så osäker på om jag verkligen skulle få just den om jag beställde, så jag gjorde en till sökning. Fyndiq.se dyker ofta upp, så jag kollade där (jag har beställt där ifrån tidigare) och vad hittar jag om inte 2 av de solfjädrar som jag blev intresserad av hos awendela.se. Jag beställde båda, en av plast och en av trä.

Påfågelmönstrad med paljetter o brodyr på nylon (?) med plastfäste.

Blommönster tryckt på sidentyg med träfäste.
Ingen av dem är någon dyrgrip, men de fyller sin funktion och jag tycker att de är riktigt fina.

 

Weleda

Jag har använt enbart Weledas duschkrämer och hudlotion i en dryg månad och eftersom det har sammanfallit med värmeböljan från helvetet med 2 duschar dagligen, så vill jag påstå att jag har provat produkterna grundligt. De doftar fräscht (utom den med granatäpple – pomegranade – som doftar apelsin och det har jag alltid haft svårt för) och de är dryga. Trots att jag har duschat betydligt oftare än vanligt har huden inte känts torr eller kliig. Inte ens efter att jag skrubbat med kropps-skrubben.

Det är fullt på min hylla…

Det finns en hudlotion som matchar varje duschkräm, men den enda jag har använt är den med mandel – almond – för känslig hud. Hittills har det bara varit en enda lotion som fått godkänt av min kräsna hud och det är Essex som jag har använt i många år.  Weledas lotion är, om det nu är möjligt, ännu drygare än Essex, en aning fetare, men utan att kännas kladdig.  Det finns den sortens små problem som jag kan vara så van vid att jag inte märker när de försvinner även om det låter motsägelsefullt. Mina armbågar har ofta blivit torra och fnasiga och till och med haft små sår och jag har provat diverse salvor och lotioner, men har inte kommit undan med mindre än att jag har varit tvungen att smörja flera gånger om dagen. Häromdagen kom jag på att jag inte har behövt göra det på …. ja, flera veckor. Armbågarna är hur lena och smidiga som helst! Vissa hudveck blir ofta varma, fuktiga och kliiga, men det är samma där – de har helats. Till ansiktet använder jag ansiktsvattnet med bl.a. hassel och lotionen med iris och de fungerar tillfredsställande. Lotionen med iris är aningen fet. Fotkrämen med citron är fräsch och den svalkar faktiskt vilket har känts himmelskt den här sommaren! Den enda produkten jag inte är nöjd med och som jag – i alla fall i nuläget – inte använder är deon med citron.  Den torkar dåligt, känns kladdig och inte hindrar den mig från att lukta skunk heller. Den kanske fungerar bättre när det blir svalare och jag inte svettas som en gris hela tiden. Tills vidare använder jag Niveas deo.

Designen på förpackningarna tilltalar mig oxå: rena linjer och färger.

Dimma

Min Svärmor somnade in klockan 23 den 30 juli 2018. Hon blev 83 år och om hon hade fått vara frisk vet jag att hon hade velat leva många år till. Nu slipper hon ha ont. Hon slipper sömnlösa nätter och långa dagar. Pär och Elin åkte till sjukhuset för att ta ett sista farväl innan begravningen. Väntan är över.

Jag har befunnit mig i en dimma större delen av dagen. Pär kom hem vid midnatt igår med beskedet att hans mamma dött. Jag var precis på väg att plocka ihop och gå och lägga mig, groggy av sömntabletten. Efter 4 timmars sömn var jag på toaletten och efter det sov jag i knappt 2 timmar innan det var dax att stiga upp. Jag hade tid hos MR klockan 9. Pär skjutsade mig dit innan han fortsatte till Elin. Klockan var 20 i 9. Det stod en fläkt i korridoren precis utanför MR:s rum och jag damp ned i stolen som stod där och lite i taget blev jag torr och sval igen. Jag somnade nästan. Han hade en fläkt i rummet oxå som han var vänlig nog att rikta in på mig. Den egentliga anledningen för besöket var bytet till Venlafaxin och när han frågade mig hur jag hade det med de tunga tankarna och jag svarade genom att säga att jag inte skulle ha något emot att byta plats med Svärmor kom vi överens om att dubblera dosen till 150 mg. Lyrican fortsätter jag med tills vidare. Nytt besök med provtagning, särskilt för att kolla LSH-värdet (sköldkörteln som påverkar serotoninhalten) i slutet av augusti.

Jag promenerade hem – lååångsaaamt – i värmen som nu inte bara är varm utan även fuktig, men tunikan han bli nästan genomblöt och på armarna fanns stora svettdroppar. En dusch, byte av kläder och sen lade jag mig, somnade och sov i 2 timmar. När Coop-leveransen kom strax efter 13 var jag relativt nyvaken och småsnurrig och hungrig. Sedan mindes jag att Svärmor har dött,  anledningen till att Pär inte var hemma och morgonens läkarbesök och dimman försvann.

Väntan

Vi har väntat länge nu. Först på hur länge Svärmor skulle klara sig på egen hand. Efter att hon kraschade för 3 veckor sedan väntade vi genom en kris. När hon klarat den och flyttats från Kalmar till Stockholm har vi väntat på att läkarna skulle fatta ett beslut om när det var dags att släppa taget. Den dagen är idag. Pär, Svärfar och Svägerska med familj träffade läkaren halv 13 och väntar nu på slutet. Det kan ta timmar eller dagar. Elin valde att stanna hemma hos sig och jag är här hemma hos mig. Jag försökte köra ett fullt pass med gummibanden, men fick ge mig när den fysiska orken tröt till följd av att jag inte kunde koncentrera mig. Som pricken över i är luften fuktig och helt jäkla stillastående med 26 grader.

Mod

Äntligen kom det förlösande åskvädret med ösregn!! Vid 4-tiden brakade det löst (enligt ett sms från Elin – jag sov då) och jag väcktes av en smäll 1 timme senare. Efter ett toalettbesök lade jag mig igen och lyssnade och räknade; det var inte ofta jag hann längre än till 1. Ett muller var så kraftigt att vibrationerna kändes i sängen! Jag är inte rädd för åskan, kanske för att jag alltid har befunnit mig på en trygg plats. Jag är fascinerad av krafterna och så ser jag framför mig hur Tor far fram över himlen i sin vagn dragen av de 2 bockarna och svingande Mjölner. Sedan kom regnet och det öste ned. Droppade och rann så det stod härliga till! Jag kunde nästan höra hur vår hassel sörplade lyckligt.

Bilden hittade jag på Wikipedia på den länkade sidan om Tor. 

Åskan är jag inte rädd för, men kanske sjukhus. Jag avskyr sjukhus. De långa korridorerna, dofterna, ljuden, stämningen. Jag har varit inlagd efter självmordsförsök och vid små operationer och så de äckliga elbehandlingarna. Inga positiva minnen…. Igår bestämde jag mig plötsligt för att följa med till Svärmor idag på förmiddagen. Samvetet har gnagt. Det beslutet förde inte med sig den lättnad jag hade hoppats på. Tvärtom. Jag tvärdök och fick megaångest som krävde 1 xtra Lyrica. Det höll i sig hela kvällen och ända tills vi klev in på intensivvårdsavdelningen där hon ligger. Senaste gången jag såg henne var i början av maj och sjukdomen har förändrat henne fullständigt. Jag var beredd på det och jag blev varken chockad eller illa berörd och det tackar jag de sjukhusserier jag sett genom åren (“Grey’s anatomy”, “Cityakuten” och dokumentärserien om akutavdelningen på ett av Londons sjukhus) för. Faktiskt! Svärmor var inte kontaktbar, men hennes medvetandegrad är sådan att hon kan höra oss och känna igen rösterna. Svärfar, Pär och Elin var oxå där. Jag höll henne i handen och smekte försiktigt de områden som inte var täckta av droppnålar. Hon tycker inte om när man stryker henne över håret – det visade hon tydligt. Min lilla svärmor. Det var förmodligen sista gången jag träffade henne. Det tog emot att åka dit, men jag är glad att jag gjorde det. Jag var modig idag.

En solfjäder har blivit en räddning för mig när kombinationen värmebölja och vallningar är nära att göra mig tokig. Jag kom på att det ligger en bland mina feng shui-saker. Den kommer från svärisarna som förmodligen har köpt den i eller fått den från Kina. Jag minns inte om det är vi, Pär och jag, som fick den eller Elin. Den är praktisk oxå eftersom den är fullt möjlig att stoppa ned i vilken väska som helst om jag vill ha den med mig. Det finns ju inte AC över allt…

Pandor och körsbärsblom.