Lennart Jähkel x 3

Alexander MacCall-Smith har skrivit många böcker om “Damernas detektivbyrå”. Jag försökte läsa den första, men tyckte faktiskt att filmen gjorde sig bättre. Botswana är färgstarkt och exotiskt och jag tyckte om att kunna se det på riktigt, så att säga. För att inte tala om alla djur som finns med i filmerna… Jag har oxå försökt lyssna på den första, men Babben Larsson gjorde en så usel insats att jag inte orkade lyssna färdigt. Han har skrivit andra böcker oxå och det var när jag letade efter böcker som Lennart Jähkel har läst in som jag hittade “Livet på Scotland street 44” och “Espressoberättelser”.

Irene och Stuart och deras son Birtie, en äldre dam vid namn Domenica, en narcissistisk man vid namn Bruce och så Pat som hyr ett av rummen i Bruces lägenhet. De utgör kärntruppen i båda böckerna. Det här är vanliga människor som inte hamnar i ovanliga situationer och det finns inga sockersöta upplösningar. Böckerna är uppfriskande befriade från beskrivningar av utseende eller kläder, sex och våld. För mig är det ett recept på en må-bra-bok (jag undviker avsiktligt uttrycket feel-good just för att den genren är lite för gullig). De är allihop mänskliga utom möjligen Irene som jag upplever som så otäck att jag inte kan skratta åt henne. De har sina funderingar och tvivel, de samtalar och diskuterar även om Domenica har en benägenhet att monologisera. Big Lou, som har en kaffebar, tycker jag är intressant. Hon läser otroligt mycket filosofi och de frågeställningar som hon blandar in i samtalen är fängslande. Jag gillar filosofi! Irene är en extrem version av den moderna föräldern som hela tiden vänder sig till psykologiska experter i stället för att lita till sitt eget sunda förnuft och som pressar sin son Bertie till att bli allt utom en vanlig, liten pojke (hon gillar verkligen det könsneutrala hen-et) och jag tycker så synd om Bertie som vid 6 års ålder är fullständigt maktlös.

Det finns en samtal mellan Bertie och en flicka vid namn Olive på deras första skoldag som jag skrattade högt åt. Jag kan inte återge den ordagrant, men tillräckligt för att ge er en uppfattning. Bertie har blivit omkullknuffad av en pojke som heter Tofu och Olive försöker trösta honom.

“Det är synd om Tofu”, säger Olive. “Han har ingen mamma.”

“Har han ingen mamma?”

“Nä, hon dog. Hon var vegan och svalt ihjäl. Tofu är också vegan och han är alltid hungrig. Jag har sett honom stjäla skinksmörgåsar ur de andras lunchlådor.”

“Har han en pappa då?”, frågar Bertie.

“Jodå, han har en pappa, men han är vegan han med och kommer att svälta ihjäl precis som mamman. Tofu är redan ganska klen, så upp med hakan. Han kommer att försvinna snart. Upp med hakan!”

Lennart Jähkel är född i Piteå och den norrländska satsmelodin är inte helt försvunnen. Han läser långsamt – det gillar jag! –  och har en väldigt behaglig röst. Han har inte läst in så många böcker ännu, men jag hoppas att han gör det. Den första boken jag lyssnade på som han har läst in var “Doppler” av Erlend Loe.  En kortare roman på 4,5 timme som var fantastiskt tänkvärd och rolig. Det är en form av samhällskritik som inte går över huvudet på mig. Andreas Doppler gör det jag allt oftare fantiserar om: han flyttar ut i skogen för att komma ifrån människorna. Han är trött på att vara duktig och att konsumera och att socialisera. När hans pappa dör blir det droppen som får bägaren att rinna över och han tar sitt tält och sin sovsäck och flyr. Han lever tillsammans med älgkalven Bongo och det mesta rullar på tills hans fru meddelar att hon är gravid och kräver att han flyttar hem när det är dax för barnet att födas.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.