Knäna höll!

Det blev ett pass med gummibanden idag trots att jag kände mig orolig för om knäna skulle hålla. Då fick jag en idé som var så självklar att det nästan blev pinsamt: naturligtvis kunde jag köra fullt program på rygg och armar, men en lättare variant på benen för knänas skull. Duh! Det fungerade förstås och knäna höll och träningen gick bra och det var skönt!

Jag har dammat av painmastern igen och den här gången sitter den nedanför höger knä. Den har suttit där sedan i lördags, hela tiden utom när jag har duschat och – kors i taket! – det känns som det fungerar. Eller så har det att göra med att jag inte har promenerat något sedan i lördags. Om jag går ned 30 kg underlättar jag för knäna, men det blir svårt att bli av med 30 kg utan att träna och nöjet med träningen försvinner när jag hela tiden får ont efteråt. Moment 22. Ett till kors i taket är att jag faktiskt har fått tid hos Fysioterapiteamet redan på måndag! Ett återbud. Jag ska få träffa en knäspecialist. Joråsåatt…

Självhypnos för att lyckas gå ned i vikt och sedan hålla vikten. Det har jag provat för 2 år sedan och kände inte att det var något för mig. Jag tänker försöka igen och har hittat en version på Storytel som är bara 13 minuter och som det är meningen att jag ska lyssna på 1 gång om dagen i 3 veckor. Det låter rimligt. Det är mitt undermedvetna som skall stimuleras till ny tankebanor. Något måste jag göra. Dock är problematiken den samma: jag ska lära mig att äta långsamt (det gör jag redan), att njuta av maten och att känna mig nöjd med en portion. Och att inte småäta. Jag tycker inte om att äta lagad mat. Jag mår ofta illa av matos och klarar sällan av att äta tills jag är ordentligt mätt. Det gäller middagsmaten. Mitt absolut största problem är att hitta ett vettigt mellanmål sent på kvällen då jag alltid blir hungrig eftersom vi oftast äter vid halv 18 och jag sällan lägger mig före midnatt. Jag har inte problem med att jag äter för mycket utan att jag äter fel eftersom jag är ointresserad. 

Dagens låtlisterepresentant blir Youngblood med “Easy nothing”. De fick endorfinerna att flöda!

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.