Ett avsked och en mordbrännare

“Falleri, fallera, falleralla” av Carin Gerhardsen. För 8 år sedan kom den första delen om Hammarbypolisen, “Pepparkakshuset”. Den var bra. Ett år senare kom del 2, “Mamma, pappa, barn” och då var jag ordentligt fast. Jag minns fortfarande hur jag satt i sängen, på morgonen och började läsa och hur jag inte kunde sluta. Sedan dess har jag väntat lika otåligt på varje ny del. Nu har jag läst den åttonde och sista och det är ett avsked, men det är ett bra avsked för jag tror inte att Carin Gerhardsen skulle ha kunnat skriva fler delar utan att kvaliteten hade påverkats till det sämre. Den sjunde och den åttonde delen har inte hållit samma höga nivå som de tidigare.

När “Falleri…” börjar har det gått 9 månader sedan den oerhört dramatiska upplösningen av “Tjockare än vatten” och jag var väldigt nyfiken på hur det hade gått för framför allt Jamal Hamad. Inte så bra visade det sig. Inte bra alls. Överlag är stämningen betryckt och tung i den här boken. Det är i början av  året när alla helgdagar är över då en äldre kvinna samt en skolpojke blir brutalt ihjälslagna på en gata i ett bostadsområde. Det kände inte varandra, det finns inga beröringspunkter över huvud taget. Var båda utsedda offer eller råkade en av dem vara på fel plats vid fel tidpunkt och vem av dem, i så fall? Conny Sjögren måste samla sitt team så gott det går för att lösa fallet.

Även den här delen om Hammarbypolisen är mänsklig och det är det jag har uppskattat mest. Carin Gerhardsen har lyckats undvika fällan att tuffa till den med actionscener eller överdrivet våld. Ändå känner jag inte riktigt igen mig. Det känns ansträngt. Genom hela serien har alla medlemmar i teamet gått igenom privata kriser som har påverkat dem, utvecklat dem samtidigt som de har arbetat som kriminalpoliser, men i den här boken råkar 4 av dem illa ut – mer än halva teamet – och det känns så konstruerat. Jag kände samma sak med “Tjockare än vatten”. För långsökt, för mycket. “…ett avslutande fyrverkeri.” skriver Dagens Nyheter och det kan jag hålla med om, men till saken hör att jag inte är någon större anhängare av fyrverkerier.

“Gryningspyromanen” av Jörgen Pettersson och David Widlund med Mats Eklund som uppläsare. Det här är en faktabok och jag tycker att den är otäck och den är otäckare än vad världens bästa skräckförfattare kan åstadkomma just för att det inte är påhittat.

Ulf Borgström, även kallad Gryningspyromanen, sitter inlåst på Hall sedan några år tillbaka och kommer att vara inlåst i några år till. I nästan 20 år gäckade han polisen genom att slippa undan hårdare straff på grund av brist på bevis. Problematiken med just mordbränder är att bevisen ofta försvinner i branden och det går inte att fälla en brottsling på enbart indicier. Det är både fördelen och nackdelen med den sortens rättssystem som vi har.

Eftersom det här är en faktabok baserad på sådant som redan har hänt behöver jag inte utfärda någon spoilervarning. Som så många av de grovt kriminella hade Ulf Borgström en jävlig barndom och när han väl hade blivit vuxen var han besviken, bitter och hämndlysten. Han har aldrig försörjt sig på ett hederligt vis och även om han aldrig blev mångmiljonär eller kanske just för att han aldrig blev det har han hela tiden känt att samhället inte har gett honom det han förtjänar. Ett jävla humör blandat med paranoida inslag gjorde att han ofta, ofta fick vredesutbrott hos t.ex. socialen där han utslungade okvädningsord och dödshot. De poliser som periodvis punktmarkerade honom fick oxå känna av det. Om skolan hade lyckats fånga upp honom i tid, om någon hade förstått vilka vidriga hemförhållanden han hade och hur mobbad han var – hade allt kunnat undvikas då? Det får vi aldrig veta.

Trots att boken inte är skönlitterär tycker jag att gestaltningen är tydlig. Jag har inga problem att känna polisens frustration när de så ofta är så nära att ta honom på bar gärning vilket nästan var en förutsättning för att kunna sätta dit honom. Paniken hos befolkningen är oxå påtaglig; alla vet vem den skyldige är, alla vet vilken bil han kör, många känner igen honom, men det går inte att förutse vad han kommer att bränna ned nästa gång eller när. Tanken på att bli väckt av att brandmännen står i sovrummet och talar om att bostaden brinner… Det värsta med hela den här historien är att Ulf Borgström med största sannolikhet kommer att fortsätta när han har avtjänat sitt straff.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.