Endorfiner

Under det senaste året har jag sett 2 fantastiska serier. Serier som är så bra att endorfinerna kickar in och jag ryser av lycka. Serier som gör mig glad och varm, upprörd och förbannad. Serier som är så bra att jag blir fullständigt uppslukad och när sista avsnittet är slut blir jag sittande med ett tomrum som känns omöjligt att fylla på nytt. Jag blir mer kräsen ju äldre jag blir och det är väldigt sällan jag påverkas av eller känner något inför serier, så när de lyckas komma innanför mitt kritiska skal faller jag hårt.

“Den tunna blå linjen” på svt.play handlar om poliser i Malmö. Det handlar om vanliga poliser. Poliser som inte avfyrar vapen flera gånger om dagen eller deltar i biljakter eller arbetar dygnet runt för att fånga en seriemördare. De här poliserna tar hand om fyllon, våldsamma män, stöddiga tonårskillar och vilsekomna själar. De är först på en brottsplats och konfronteras med offren i stället för att segla in och pressa kriminalteknikern på detaljer. De blir slagpåsar vid demonstrationer. De arbetar för skitlöner och med allt snävare ramar för vad som är tillåtet utan att bli uthängda för polisbrutalitet. När de inte agerar till följd av de snäva ramarna får de höra att polisen är värdelös som inte gör något. När de släpper garden och visar att de inte finner sig i vad som helst, när de säger ifrån, så gapas det direkt om polisbrutalitet. Pricken över i:et är dessa förbannade mobiler. De behöver bara nysa, så filmar någon och sedan är det viralt och spinner iväg som en visklek. Alla de som väljer att utbilda sig till polis och som inte genast strävar efter att bli kriminalare utan blir kvar för att hjälpa allmänheten förtjänar en respekt som få yrkeskårer gör. Det är de som är hjältar, inte ett hockeylag som fått ett VM-guld. Den tunna blå linjen är även en symbol och flagga som används av poliser och deras anhöriga och av dem som stöder polisen. Den första säsongen är tyvärr inte längre tillgänglig, men de jobbar på en andra säsong och jag är otålig!

“Gentleman Jack” på HBOMax handlar om Anne Lister och baseras på hennes dagböcker. Hon var en formidabel kvinna i en tid när man ansåg att en kvinna som var intelligent och dessutom inte dolde det var onaturlig. Hon var lesbisk, men lyckades med konststycket att inte bli avslöjad. Lesbianism var inte olagligt till skillnad från homosexualitet och jag undrar om det inte berodde på att kvinnan inte ansågs ha någon sexdrift över huvud taget. Hon fanns där för att föda barn, inte att njuta av själva tillverkningen. Hennes familj ägde Shibden Hall i Halifax, Yorkshire. Ett 1400-tals hus i Tudorstil med stora markytor som Anne skötte driften av. Hon var oerhört intelligent och en anhängare av vetenskap och matematik samtidigt som hon var troende. Hennes kläder var alltid svarta eller mörkt blå och hade maskulina attribut med lång kappa, hög hatt och käpp, men hon gjorde en eftergift genom att bära kjol i stället för byxor. Däremot hade hon inte klackar på skorna för det hade varit omöjligt med det tempo hon alltid hade. Hon började skriva dagbok när hon var 14 och skrev i chiffer med en gnetig handstil som täckte hela sidan. Det allra första avsnittet har en rivig inledning med en halsbrytande diligensfärd med Anne på kuskbocken. När passagerarna steg ur antingen flydde dem eller spydde. Anne ryckte på axlarna och sa att hon erbjudit de att stiga av när den förra kusken skadades och hon tog plats på kuskbocken. DÅ visste jag att det skulle blir bra! Det finns otaliga sekvenser i de sammanlagt 16 avsnitten där hon helt enkelt promenerar, men hållningen, steglängden, självförtroendet och hennes ovilja att skämmas ger mig ståpäls. En naturkraft som forsade fram genom livet. De män som försökte bemöta henne med samma nedlåtande som de bemötte andra kvinnor blev snabbt tillrättavisade. Brittiskt, historiskt kostymdrama – en garanti för kvalitet! Suranne Jones spelar rollen som Anne Lister och hon är ny för mig, men ojojoj, så bra!! Jag kom ofta på mig själv med att sitta framåtlutad i soffan med halvöppen mun, fullständigt absorberad. De flesta inledningarna till serier är trista eller för långa med två undantag. Det ena är den flera minuter långa inledningen till Game of thrones som jag aldrig hoppade över och mot slutet var den bättre än själva serien. Den andra är Gentleman Jacks inledning som bara är 30 sekunder och som jag faktiskt har spolat tillbaka för att se den om igen. Allt finns på YouTube. Även den. Titta och njut!

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.