Dödsstraffets vara eller icke vara

“Sju dagar kvar att leva” av Carina Bergfeldt med Karin Bergquist som uppläsare. USA är det enda demokratiska västlandet som har dödsstraff. 32 av 50 stater har det främst i syfte att avskräcka. I de 18 stater som inte har dödsstraff är brottsstatistiken lägre. Ironi i sin fulla prydno. Den här boken fick mig att reagera och reflektera och det gillar jag. Jag är oerhört kluven till dödsstraff och tack vare att Sverige inte (längre) praktiserar det finns det egentligen inget som gör att jag måste ta ställning för eller emot, men jag vill göra det ändå.

Carina Bergfeldt reser till Texas för att besöka Vaughn Ross som skall avrättas om 7 dagar. Det blir mer än så för hon pratar även med anhöriga till både Vaughn Ross och andra dödsdömda och till offren. Hon pratar med en präst och med en kvinna som blev kär i och gifte sig med en dödsdömd. Inte så många åsikter som berättelser. Carina Bergfeldt varvar fakta med intervjuer och historier så att det blir lätt att ta till sig boken trots att ämnet är tungt och kontroversiellt. Karin Bergquist är en ny uppläsare och hon är mycket bra!

Rent känslomässigt tycker jag att om en mördare tar sig rätten att ta någons liv, så ska hon/han inte blir alltför förvånad om straffet blir just det att de själva ska dö. Men, hur ofta kan vi lita på att hon/han är skyldig bortom rimligt tvivel? Många av fångarna hävdar att de är oskyldiga och sedan DNA-tekniken kom har allt fler fångar fått upprättelse. Ska rättsväsendet vända andra kinden till och på så sätt visa medmänsklighet mot en mördare som inte visade det mot sitt offer? Om dödsstraffet avskaffades i alla 50 stater och i stället omvandlades till livstid, var ska alla fångar få plats för – krasst uttryckt – skapar avrättningarna utrymme.

En jury består av tolv utvalda, edsvurna och opartiska personer och det är tänkt att de ska fatta sitt beslut baserat på endast fakta. Är det möjligt? Det är mänskligt att fela och det finns hur många faktorer som helst som påverkar alla inblandade från jurymedlemmarna över åklagare och försvar till domaren. Trötthet, sjukdom, stress och yttre påverkan som kan påverka både arbetsinsatsen och omdömet, så hur kan någon säga säkert att den dömda/dömde skyldig bortom rimligt tvivel? En avrättning är definitiv och kan inte göras ogjord.

Det fängelse som Carina Bergfeldt besöker är det i särklass hårdaste i Texas. De fångar som sitter i dödscell är instängda 22 av dygnets 24 timmar och cellen är inte större än att man når båda väggarna när man sträcker ut båda armarna. Varje gång de lämnar cellen blir de visiterade t.o.m. i anus och bär handfängsel. Varje gång. Förutom besöken har de ingen möjlighet att prata med någon utom genom celldörren. De saknar varje möjlighet till fysisk beröring. Många fångar utvecklar allvarliga psykiska sjukdomar. Så pass allvarliga att de inte längre anses vara tillräkneliga och inte ens i Texas får man avrätta en människa som inte är tillräknelig. En f.d. fängelsechef ansåg att fångarna skulle behandlas så humant och värdigt som möjligt på själva dagen för avrättningen, men det måste anses som hyckleri med tanke på under vilka förhållanden de tillbringar år efter år i väntan på avrättningen.

Efter att ha lyssnat på den här boken har jag bestämt mig för att jag är emot dödsstraff. Tror jag. Jag är fortfarande tudelad i den känslomässiga öga för öga-inställningen och i den logiska som hävdar att så länge den felande människan är inblandad finns utrymmer för tvivel och då kan man inte döma någon till döden. Den logiska delen börjar få ett övertag.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.