“Hämnaren” av Butler & Öhrlund. 3 steg mot usel. Steg 1: “Uppgörelsen” var hyfsad, men Christopher Silfverbielke började bli tjatig. Trots det kändes det bra när slutet avslöjade att han skulle komma tillbaka. Steg 2: “Erövraren” fick jag aldrig grepp om. Vad var CS ute efter när han gick med i Kristdemokratiska partiet (när han så uppenbart hör hemma hos Sverigedemokraterna)? Visste författarparet vad de ville åstadkomma? Icke desto mindre väntade jag otåligt på att Stefan Sauk skulle läsa in “Hämnaren”. Steg 3: jag lyssnade på 4 timmar av 10. Här korsades en gräns för vad jag stod ut med. CS känns så tjatig och förutsägbar att han är en parodi på sig själv. Jag vet hur han ser på sex, jag vet vad han menar med “uniform”, jag vet vad han anser om politiker, jag vet att det är olycksbådande när han är på bra humör och jag veeeeet vad han anser om invandrare. Blah, blah, blah, för att citera honom själv. De 4 timmar jag lyssnade på var som en dålig porrfilm med en andefattig intrig som skulle hålla ihop de äckliga sexscenerna. Nu har Butler & Öhrlund 2 alternativ som jag ser det: låt CS möta en nemesis som tar andan ur honom – bildligt och bokstavligt – eller låt honom…..bara dö av obehandlad syfilis eller dålig kokain eller vad som helst. Jag lämnar honom här. Det är inte skojsigt längre.
