“Öppnas i händelse av min död” av Liane Moriarty med Kerstin Andersson som uppläsare. En bra bok där inte mycket var givet och det uppskattar jag för jag känner att jag börjar bli blasé. Tyvärr. Ett relationsdrama när det är som bäst utan att det blir sockersött eller melodramatiskt och dessutom smårolig. LM vävde ihop det väldigt snyggt genom att nämna detaljer och små händelser och reaktioner som sedan dyker upp igen i samband med förklaringar under berättelsens gång – det beundrar jag för det kan inte vara det lättaste att snickra ihop! “Aaaah, sssnyyyggt…!”, var en vanlig reaktion för mig. Jag känner igen mig i den hypereffektiva Cecilia Fitzpatrick i det att hennes organisation hänger på rutiner och när rutinerna rubbas det minsta är det nära att allt krackelerar. Dock har jag inte samma tvångsmässiga läggning. Översättningen känns riktig och för en gångs skull tycker jag att den svenska titeln är mer lockande än originalet, “The husband’s secret”. Om de hade översatt den ordagrant med “Makens hemlighet” hade jag troligen inte ägnat den något som helst intresse.
“Än skyddar natten” av Anna Lihammer med Kerstin Andersson som uppläsare. I januari lyssnade jag på “Medan mörkret faller” och jag tyckte om den och undrade faktiskt om det inte skulle komma en fortsättning och det har det gjort nu. Den här gången visste jag om det lägre tempot och tidsandan och behövde inte samma omställning. Jag tycker att AL har fångat miljöerna bra och det märks i allt att den inte utspelar sig på 2000-talet; dialogen, modet, tekniken och könsrollerna. Nazismens uppgång är tongivande även i den här boken och jag får en återkommande tanke: “Varför är det ingen som tar det som händer idag, 2015, på allvar?! Har vi inte lärt oss någonting av historien?!”. Jag skrev det om den förra boken och jag skriver det igen: det är så skönt med den här sortens kriminalromaner där tempot är lägre, tekniken obefintlig, könsorden och svordomarna närapå obefintliga. Båda böckerna har en uppgörelse i slutet, men jämfört med de i t.ex. Keplers böcker eller Butler & Öhrlunds är de mycket mänskliga och trovärdiga. Det är ingen som byter magasin i vapnet med ena handen medan de ropar på förstärkning i mobilen och kommandorullar längs marken samtidigt som det brinner och exploderar så det står härliga till och det behövs som motvikt.
Kerstin Andersson gillar jag oftast. Hon har en behaglig röst, smågullig och ett sätt att läsa som får mig att tänka på svenska filmer från 40-talet.
