Neapelkvartetten

“Det förlorade barnet” av Elena Ferrante och den avslutande delen i Neapelkvartetten.

Elena och Lila är vuxna nu, i 30-årsåldern. Elena är olycklig i äktenskapet med Pietro och inleder ett förhållande med sin ungdomskärlek Nino. Lila är sambo med Enzo och tillsammans har de startat ett dataföretag som är framgångsrikt. Lila och Nino övertalar Elena att flytta tillbaka till Neapel efter skilsmässan från Pietro. Mycket har förändrats, men ändå är allt sig likt. Familjen Solara sitter kvar på tronen parallellt med att Lila har en outtalad makt och respekteras av många. Åren går, de blir äldre, Elena publicerar böcker, Lila utvecklar företaget, de blir gravida och får varsin dotter. Glada tilldragelser varvas med katastrofer, toppar och dalar och ständig dramatik. Inget fisljummet mellanläge här inte! Den första boken, “Min fantastiska väninna”, inleds med att Lila försvinner och Elena Ferrante knyter ihop säcken genom att föra berättelsen hela vägen fram till och med den händelsen. Finito.

En riktigt bra bok och härlig romansvit som jag kommer att återvända till. Det känns lyxigt att ha alla 4 böckerna som inbundna för en pocket-människa som jag. Elena Ferrante har ett driv i berättandet som gör att jag fortsätter att läsa sida efter sida. Nu när jag har läst alla böcker kan jag konstatera att jag egentligen inte tycker om någon av karaktärerna utom Enzo, som är sambo med Lila. Kanske är mitt svenska kynne som skiljer sig från det italienska, men jag upplever de flesta som väldigt gå på-iga, alltid balanserande på gränsen till elaka. Om jag hade varit Elena hade jag, i ren självbevarelsedrift, flyttat långt från Lila och Neapel. Deras vänskap dikteras helt av Lila. När Lila är på bra humör, så ska alla andra vara det. När Lila är på dåligt humör, så slänger hon igen dörren både bokstavligt och bildligt, utan förklaringar eller ursäkter.

Den första och tredje boken har varit de bästa; barndomen och början av vuxenlivet. Den andra boken som handlar om sena tonåren och tidigt vuxenliv tyckte jag var jobbig eftersom det blev väldigt mycket navelskådande och själslig ångest ungefär som jag själv hade det i den åldern. “Too close for comfort.” Den sista var oxå väldigt bra trots att jag egentligen inte kan säga att jag känner igen mig. Jag fick ofta lust att ta tag i Elena och skrika: “Skärp dig! Sluta försöka vara till lags! Skaffa lite ryggrad! Lila är inte bättre än du på något sätt!”. På sätt och vis tycker jag bättre om Lila. Hon är ärlig på ett nitiskt sätt, hon tar ingen skit och hon försöker aldrig behaga någon annan. Starka personer upplevs ofta som kalla.

Författare brukar ofta säga att de inte bryr sig så mycket om ifall läsaren gillar berättelsen eller inte utan det viktiga är att läsaren reagerar och inte förblir likgiltig. Jag är allt annat än likgiltig!

 

 

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.