Chock

Igår blev det faktiskt av att träna med gummibanden. 2 veckor sedan sist, så jag körde ett mediumpass. Jäklar vad det var tufft!! Jag orkade genom hela även om jag fick pusta lite extra ibland, men kroppen var i chock efteråt. Jag har varit beredd på träningsvärk de luxe, men den har inte varit så farlig alls.

Det här med promenader… Jag kan inte ens minnas när jag promenerade senast. Jag minns att det inte var behagligt och det är väl därför jag har så svårt att ta mig över tröskeln. Rent psykologiskt vore det smartare att inte bestämma kvällen innan för då uteblir känslan av misslyckande om jag inte tar mig ur sängen nästa dag. Jag har haft problem med Lergigan. 1 tablett var alldeles för mycket i kombination med både Lyrica och Stilnoct. AG sa att jag ju kan prova med bara en halv tablett, men det fungerar inte heller. Dagen efter är jag så trött att det inte känns som om jag vaknar ordentligt förrän på kvällen när det är dax för nästa dos. Det är bara att inse att jag får låta blir Lergigan tills jag har trappat ned Lyrica så pass att jag inte tar den alls på kvällen. Om När ångesten dyker upp får jag hantera den på något annat sätt så vida jag inte är säker på att kunna sova bort nästa dag.

Segt

Jösses, vad tillvaron känns seg just nu! Hela jag är klistrig som Dumle-kola (jag tycker verkligen inte om Dumle-kola)!! I fredags åkte jag till Södertälje för mitt andra samtal med AG. Värmen hade smällt till, det var tungt att gå från stationen, samtalet gick inte som jag planerat (jag ville egentligen ta upp riktigt tunga saker, men kom aldrig till skott), på vägen tillbaka till stationen var det broöppning för ett stort fraktfartyg och det var bara att stå och vänta i ungefär en kvart. Jag hade mina MBT street-skor på mig eftersom jag inte skulle gå så långt och eftersom de är överraskande luftiga, men satfläsk vad jag fick ont från hälsporren hela vägen upp till höften! Jävla skitskor! De duger endast tur och retur Konsum! Jag kan inte begripa att de faktiskt är MBT.

Skitskor!

Igår var Elin och Robin här på middag och det var väldigt trevligt som vanligt. De är tacksamma gäster och så mysiga att vara med! Pär har köpt en 3D-skrivare det vill säga en skrivare som skriver ut fysiska föremål – det är så makalöst fascinerande att till och med en teknikfiende som jag blir djupt imponerad. Pär och Robin blev stående vid den en hel timme igår medan Elin höll mig sällskap medan jag diskade och plockade undan.

Besvikelser

“De första tolv” av Justin Cronin är uppföljaren till “Flickan från ingenstans”. Jag blev besviken. Jag skulle kunna skriva att det var fel bok för mig just nu, men jag tänker inte bortförklara besvikelsen eftersom jag läste mer än 3/4 innan jag gav upp. Det blev för mycket blod och vampyrer (eller viraler som de kallas i boken), för mycket av actionfilm och hopplöshet. Jag är faktiskt förvånad över att jag tyckte så mycket om den första delen.

“En helt vanlig familj” av Mattias Edvardsson. En spänningsroman som handlar om hur mycket du skulle vara villig att göra för din familj. Dålig. Tråkigt språk och uttjatad handling. Påminde till stora delar om “Störst av allt” av Malin Persson-Giolioto, men inte alls lika genomarbetad eller psykologisk. Den kändes grund med trista karaktärer och för många klichéer.

Tystnad

Det har hunnit gå 9 dagar sedan jag skrev senast. Jag har hamnat i en svacka. Våren och värmen gör att jag har tappat lusten att promenera eftersom jag inte har lust att visa upp min feta kropp. Så enkelt är det. Jag gjorde även ett misstag med medicinerna genom att försöka ersätta den minskade Lyrican med Lergigan varje kväll vilket ledde till att jag blev så trött att jag knappt har lyckats hålla mig vaken om dagarna. Jag har sovit ungefär 12 timmar per dygn och det var inte förrän igår som det slog mig att det kunde bero på Lergigan, så nu får jag klara mig utan den utom vid behov. Inatt sov jag dåligt och även om jag lyckades vakna redan vid 9, så hade jag ingen lust eller motivation att ta mig upp och ut trots att jag hade förberett genom att lägga fram kläder och vattenflaska.

Jag brukar ofta få ont i höften när jag sover. Jag sover nästan alltid på sidan. Smärtan kan vara så intensiv att jag får ont i höften även i drömmen. Av en slump snappade jag upp att det är bra för ryggen och speciellt ryggslutet och därmed höfterna att sova med en kudde mellan knäna, så jag provade det och det gjorde stor skillnad! Problemet är att få kudden att stanna kvar mellan knäna. Nu har jag investerat knappt 500 kr i en ortopedisk kudde från Rehaboteket, men den fungerade inte lika bra som en vanlig huvudkudde. Den är för mjuk och mesig, inte tillräckligt stadig. Förmodligen på grund av att jag inte har fotomodellsmala lår som bara väger några hekto var…. I natt sov jag i läsrummet och den sängen är hårdare. Kanske fungerar den bättre i den mjukare sängen i sovrummet?

Jag vill återknyta till min svåger som kraschade och hamnade på psykakuten. Han låg inne i några veckor medan han gick igenom ett visst antal elbehandlingar och de hade positiv effekt på honom. Nu har han varit hemma i en dryg vecka med antidepressiv medicin och remiss till öppenvården och det är nu det verkligen gäller – den fortsatta vården.

Jag längtar efter vintern…

Alternativ

Det blev ett riktigt bra mediumpass med gummibanden idag! Full koncentration på rörelser och andning. Dessutom fungerade träningen som alternativ till Lergigan. Jag känner verkligen av minskningen av Lyrica. Jag fick byta det orangea bandet eftersom det var sprickor i det och de uppkommer på grund av ganska skarpa ytterkanter på skosulorna. Vad är mer ekonomiskt: köpa gummiband för 149 kr varannan månad eller investera i ännu ett par skor med mer avfasade kanter?

En ny och mer aktuell bild av mina gummiband och (färgen på) träningsmattan.

Jag har alltid varit svag för låtar som svävar och flyter, luftiga arrangemang och gärna en halv tons höjning mot slutet. “Samurai” med Flecks är en sådan låt. Lyssna och njut!

Sedan i somras har jag lagt ut några hundra på solfjädrar. Det kan det väl vara värt, tänker jag, som ett stroke-fritt alternativ till hormonpreparat. Jag har till och med fått ett favoritmaterial: bambu tillsammans med siden. Det blir faktiskt ett helt annat schvung i fläktandet jämfört med de av plast och så känns materialet mycket behagligare. Jag har köpt alla mina solfjädrar hos Fyndiq

Den här har jag i läsrummet. Den passar in med sin grå/svarta färgskala och mönstret av grenar.
Den här passar i köket med sitt fiskmönster. Dessutom är det mitt stjärntecken.
De älskade pandorna har jag i vardagsrummet.

Sömn

Jag har sovit i helgen, både lördag och söndag och jag har känt mig förkyld och frusen. Idag var det motigt att komma ur sängen, men till slut kom jag upp och ut för att hämta paket. Det blev en gräslig promenad. Långsamt och tungt och ont. 2 x 30 minuters plåga och när jag kommer hem och öppnar paketet är 2 av 3 varor i fel färg. Vissa dagar….

Folktro

“Kleptomania” av Kristina Hård. Ingra Varg arbetar för skatteverket och har fått i uppdrag att ta reda på sanningen bakom Linus Kaisers ekonomiska framgång. Linus själv är döende i cancer, men ser i Ingra en möjlighet att berätta sin historia. Dels den om sin smått osannolika ekonomiska framgång, dels den om tågolyckan som för alltid skulle komma att förändra hans liv.

Även om min beskrivning av handlingen inte låter så fantasy-aktig, så är det här en fantasy-roman och det är äntligen en fantasy-roman som inte handlar om en 16-åring med dolda krafter som måste rädda världen och det äntligen en bok som skiljer sig markant från mängden! Redan efter 10 sidor var jag så där underbart, glaskupe-uppslukad som alla bokälskare älskar att vara . En anledning till att jag blev nyfiken på boken är att den utspelar sig i Sverige och väver in nordisk folktro om tomtar, troll och annat oknytt. Eftersom jag älskar historiska romaner känns de myterna och sagorna bekanta och de kan vara precis lika läskiga som vilken Stephen King-bok som helst!

På omslaget syns en del av en klassisk Bauer-skog och Kristina Hård är skicklig på att skildra stämningen som råder i en riktigt djup, svensk sommarskog där tystnaden endast bryts av prassel i snåren och vindens sus och där natten visserligen är kort, men inte ofarlig. Dialogerna och karaktärerna känns trovärdiga och då särskilt Linus Kaisers förvandling från stöddig finansvalp till en något ödmjukare, dödssjuk man.

Det här är den första av tre böcker om Kaiserarvet och jag ser fram emot att läsa del 2 som är på väg från Bokus!

Det finns ett minus och det är bindningen. Boken är häftad och det är en kraftig häftning som är hård och besvärlig för mig som lätt får ont i både händer och fingrar. Samtidigt vill jag ju inte bända upp boken, så att ryggen går sönder…

245

Jag hade mitt första samtal med AG idag och det kändes väldigt bra. Hon är i min ålder med lång erfarenhet inom vården och med sköterska i grunden. Jag har lika lång erfarenhet av vården, men som patient. Vi pratade hit och dit, lite prövande och det blev inte känslosamt förrän jag berättade att mitt självförtroende i förhållande till djur har fått sig en ordentlig törn. Jösses… Vi ska ses om igen om 2 veckor.

Tillbaka i Rönninge gick jag till Konsum och handlade. Elin är hemma och helt sänkt av förkylning och kraschad mage och bad mig handla åt henne. Det blev några liter mjölk och yoghurt och några Pepsi Max och det var ganska tungt. Jag hade en knökfull Kånken på ryggen och en kasse i varje hand och tog mig hem till henne ett steg i taget. Jag var redan ganska trött efter 15 minuters promenad i uppförsbacke från Södertälje central och sedan 15 minuter tillbaka. Från Konsum till Elin tog det 20 långsamma minuter. Jag drack en kopp te tillsammans med henne och rymmarkatten innan jag – faktiskt – beställde en taxi hem. Vilken lyx! Vad bekvämt!!

När jag var hemma igen var klockan 5 över 13 och då hade jag varit borta i 245 minuter. En sen lunch och sedan en behövlig långdusch. Seriöst – jag stank svett! Det stod som ett moln omkring mig och jag kände det redan på vägen från psyk. Nu ska jag värma minestronesoppa och äta Kaffestugans makalösa bröd med soltorkade tomater till och sedan ska jag dricka te, läsa och äta chips. Ålrajt!

Toscaskorpor

Det blev ett kort besök hos JA och jag behöver ingen behandling för hälsporre. Den har dragit sig tillbaka och sedan jag började göra fotövningarna igen – som är överraskande effektiva – känns det mycket bättre. Om den blir värre får jag höra av mig igen och eftersom det då kommer att räknas som återbesök kommer jag att få en tid mycket snabbare. Häpp!

Jag besökte Tebutiken på Kungsgatan för första gången på …. 1 år? Jag tror inte att jag har varit till Stockholm sedan förra hälsporren för ett knappt år sedan och jag har haft den turen att Elin har kunnat handla te åt mig, men idag var ett gyllene tillfälle. Det var dags att hitta en eller ett par nya smaker för jag har tröttnat på favoriter som jag var säker på att jag aldrig skulle tröttna på. 6 hg hallonte som är min absoluta och mest pålitliga favorit just nu! 2 hg smultron som är som en mildare version av hallon med en aning av grädde i smaken. Det blev 2 nya smaker: Göta Kanal med mycket bär och frukt bland annat hallon (den var riktigt god!) och så viol-lakrits som luktar godis och som kanske, kanske inte är god. En påse med Ninas toscaskorpor oxå. Jag har ätit de en gång tidigare och de är såååå smarriga, mer som kakor än skorpor!

Den Store Doktorn skulle ringa klockan 14 och jag var beredd. En kvart innan satt jag med mobilen ihopkopplad med handsfree-lurarna och väntade. Hon ringde 25 minuter över 14, bad om ursäkt för förseningen och inledde samtalet med att hon ju inte hade träffat mig. “Jo, det har du.”, svarade jag. “Den 15 april.” Det är bara drygt 2 veckor sedan. Jag upplevde samma sak idag som när jag träffade henne: jag säger något, men hon verkar inte lyssna bara för att sedan fråga om just det jag berättade. Jag gillar inte henne. Hon var tydligen inställd på ett längre samtal, men jag ville bara förnya receptet och meddela att jag inte tyckte om Propavan. Jag är satt på väntelistan för ett läkarbesök den 18 juni. Jag brydde mig inte ens om att fråga om det var hon eller ännu en ny läkare jag skulle få träffa….

Allergi

“Inte för nära” av Colleen Oakley handlar om Jubilee Jenkins som har en oerhört sällsynt allergi: hon tål inte fysisk kontakt med människor. Efter att ha varit nära att dö isolerar hon sig i sitt hus i 9 år. När hennes mamma dör blir hon tvungen att hitta ett sätt att försörja sig och tvingas därmed ut i den vanliga världen.

Jubilees allergi får mig att tänka på hur det är att vara introvert och att undvika kontakt – verbal sådan – med andra människor. Jag beställer hemleveranser så ofta jag kan, hukar mig när någon ringer på dörren, undviker grannar så långt det är möjligt. När jag mådde så vansinnigt dåligt i december och höll mig isolerad i ett par veckor blev det nästan överväldigande att komma ut bland människor igen och just det tycker jag att författaren missar. Jubilee är tvungen att ta kontakt med människor efter 9 års isolering och det går lite väl enkelt, tycker jag. Annars gillade jag boken som var både rolig och lite annorlunda. Den har ett lyckligt slut, men inte så sockersött att jag hamnade i koma.