Förbättring

Det är torsdag idag. I tisdags åkte Pär till Öland. Till hälften för att få arbeta koncentrerat och till hälften för att han tycker om att vara där. De där ångestminnena jag skrev om visade sitt fula tryne igen och jag rände runt och tände lampor och försökte intala mig själv att det inte är som för 1 år sedan. Tjatet var resultatlöst och jag tog en Lergigan. Det tog 1 dryg timme innan den kickade in, men den fungerade i alla fall. Efter lunchen tränade jag med gummibanden och då hade det gått 2,5 timme sedan jag tog ångestdämparen, så jag mådde bättre och det blev ett riktigt bra medium-pass. I vanlig ordning finns inga marginaler och när jag blev trött tidigt på kvällen sjönk motståndet. Jag lade mig redan vid 22 för att slippa undan. Det är inte som för 1 år sedan för jag kan sova utan att ha någon lampa tänd.

I går var ångesten artig nog att hälsa mig god morgon och jag svarade med en Lergigan. Jag hade sovit dåligt och oron kröp i kroppen. Det var dags för samtal med AG och jag var frestad att lämna återbud, men jag behövde komma ut och hemifrån och jag behövde prata med någon. På väg från Södertälje central var det broöppning i Slussen och jag kom preciiiis för att inte hinna över innan bommarna fälldes. Det tog inte mer än 5 minuter, men jag irriterade mig på att bli uppehållen för att en privatbåt skulle passera. Så här års? Jag hade bara klivit in i väntrummet innan jag fick komma in. AG såg direkt att jag inte mådde bra och det var skönt att få ösa ur mig allt. Jag ondgjorde mig över förra veckans läkarbesök. Jag handlade på vägen hem och det blev ett släpande på mjölk och yoghurt och bananer och annat tungt. Jag är inne i en rosperiod nu. När svärfar var här senaste gången fick jag en bukett rosa rosor från Konsum och de höll i mer än 1 vecka. Igår köpte rosor igen; 10 fair-trade-rosor för 70 kr jämfört med blombutikens icke fair-trade 10-pack för 150 utan garanti för att de håller längre. När jag hade varit hemma en stund och plockat undan allt somnade jag i soffhörnet, ihopfälld som ett misshandlat kommatecken. Där låg jag i 2 timmar. Det behövdes. Idag sov jag till halv 11 och har inte behövt någon extra Lergigan. En förbättring!

Rosorna jag köpte igår.

Jag har haft “I don’t care” med Ed Sheeran och Justin Bieber på min lista ett bra tag, men när jag tränade i tisdags stack den ut och plötsligt var den bättre än tidigare. Suverän till och med!

Ångestminnen

För några dagar sedan gjorde jag en obehaglig upptäckt i form av ett ångestminne från förra året. Jag satt i soffan, det var tvärmulet och grått utomhus och klockan var runt 14 det vill säga när skymningen närmar sig så här års. Diverse smålampor var redan tända då jag tände även lampan på bordet bredvid soffan. Pang! Minnet av hur jag tillbringade större delen av dygnet i samma soffa framför Netflix, med varenda lampa tänd medan jag mådde illa, växlade mellan frossa och svettningar och hade en sådan ångest att jag inte vågade sova utan att ha sänglampan tänd. Jag blev rädd! Rädd för att halka ned i det svarta hålet. Rädd för ångesten. Jag var tvungen att resa mig upp och gå runt och tända varenda lampa. Visserligen påminde det mig om hur det var då, men det är ett säkert knep att hålla ångesten och mörkrädslan i schack. Fy fan!! Denna förbannade sjukdom!!! Kan det inte räcka med att jag överlevde november och december 2018 utan att dessutom få så tydliga minnen av det 1 år senare?!

Naivt

Jag promenerade i söndags och igår var jag ute med stavarna för första gången sedan förra sommaren! Jag valde de med 4 kg motstånd i stället för de med 6 kg motstånd för dem var kroppen inte redo för. Det var tufft – som alltid i början – och det var skönt – som så ofta. Det blev en mjukstart tur och retur apoteket. Det var den första dagen som det var riktig kyla i luften. Jag hade kepsen och det bet lätt i öronen. Idag var det snäppet kallare och blåste dessutom och det bet ytterligare lite i öronen.

Återbesök hos min fasta läkare, AE, i Södertälje. Jag var inställd på att inte prata utan få resultatet av basutredningen det vill säga en eventuell ny diagnos och att förnya några recept. Ha! Det tog en hel jäkla timme! Jag var så leds när vi var färdiga. Diagnosen är i princip den samma: permanent sänkt förstämningsläge (tror jag). Permanent depression alltså. Det har inte gjorts några studier på vilken medicinering som är effektivast för den formen (man vet bara att ECT inte fungerar och det kan jag skriva under på), så det finns egentligen inget bra argument att ändra i medicineringen i nuläget. Det är inget jag vill heller. Jag mår ganska bra i det stora hela tack vare att jag orkar träna och faktiskt har tagit mig över läströskeln (genom att läsa en favorit – ett råd jag ger andra i samma situation). De olika sätten att ställa diagnoser ändras (utvecklas?) genom åren och nu vill de minsann slänga en i dos asperger i min diagnos. Jag betonade att jag inte höll med för 5 öre. Jag anser att jag har en väldigt bra uppfattning av vad som karaktäriserar asperger och det faktum att jag är introvert och har stort behov av rutiner betyder inte att jag har asperger eller ens har en tå i det spektrumet. Det verkar som att varenda människa har asperger eller adhd idag! 2 nätta fack där man kan placera människor som i sitt sätt att vara protesterar mot hur vårt extroverta och stressade samhälle. AE sa att den diagnosen kunde ha hjälpt Försäkringskassan att förstå mina problem när jag kämpade för att få sjukpension och det tycker jag är skitsnack. Varför är det så svårt att förstå depression och ångest eller är det så omöjligt att greppa att de vill trycka ned mig i ett populärare och mer aktuellt fack? Nu för tiden när varannan person drabbas av utmattningsdepression och lider av generellt ångestsyndrom borde FK ha allt underlag de behöver. Plötsligt tog hon upp att det även skulle underlätta hur jag skulle komma att bli bemött inom äldrevården. ??!! Om eller när det blir aktuellt, så kan de läsa i min, vid det här laget, jäkligt digra journal och konstatera att jag har varit deprimerad sedan jag var 22 år MEN att det är min introversion som får mig att vilja ha större förståelse. Jag fick uppfattningen att om jag gick med på att jag har asperger, så skulle det gå upp ett enormt förklarande ljus för hela vårdapparaten och de då skulle få en heeeelt annan förståelse för hur jag vill bli bemött. Det är så dumt, så monumentalt genomkorkat och rent av naivt att inbilla sig att det på något som helst vis skulle bli bättre! Nu är jag 54 år, jag har lidit av depression och ångest sedan jag var tonåring och provat mig igenom mediciner och behandlingar och det enda jag begär av vården är att de ser till att läkarna vill stanna kvar, passa tiderna och läsa min journal!

Jag tycker om att sitta så att jag kan se längs hela tåget. En annan känsla av rörelse än att titta ut genom fönstret.

Känslomix

Det bor en liten kommunist i mig. En motståndare till kapitalismen som samtidigt kan se dess fördelar och utnyttjar dem, för all del. En form av skam inför att jag uppskattar ett stort utbud, ett varierat utbud samtidigt som hjärnan kan kortslutas av allt för många valmöjligheter. Jag gillar idén bakom kooperativ, att äga tillsammans, att ta hand om tillsammans, att sätta själviskheten åt sidan. Det är det jag har vuxit upp med och det är av den anledningen som Pär och jag är medlemmar i Coop och handlar i de butikerna 8 gånger av 10. Det går inte bra för Coop och det är här mitt dåliga samvete kommer in i bilden, en bristande lojalitet för ju sämre det går desto starkare borde jag hålla fast vid kedjan om jag nu inte ska verka skenhelig, men det gör jag inte. Jag är skenhelig. Konsumbutiken här i Rönninge har blivit sämre och det ganska fort. En bidragande faktor kan vara att det har varit så jäkla rörigt i omgivningarna i flera år. Det byggs över allt och allt för många parkeringsplatser har försvunnit. Kanske det vänder litet när det senaste bygget blir färdigt med alla nya boende. ICA är privatägt och mitt röda hjärta hyser en hatkärlek till kedjan. När jag klev in på ICA i Salem för första gången för några år sedan gapade jag som en fågelholk. Stort, fräscht, luftigt, mindre rörigt och betydligt bättre utbud än Konsum. Coop är ledande inom de ekologiska alternativen och har vunnit flera år i rad och det ska de vara stolta över (Änglamarks produkter har riktigt hög klass!), men de gjorde ett stort misstag när de gick över till att fokusera på sitt eget märke och knuffa ut de etablerade. Coops egna produkter är av väldigt varierande, ofta dålig, kvalitet. Utbudet i online-butiken är irriterande opålitligt och växlar från en vecka till en annan och de har gjort om sidan så att den är ologisk och svårnavigerad OCH det går inte att betala med kort (Klarna har varit inblandat sedan i våras i väntan på att möjligheten till kortbetalning ska komma tillbaka). Jag är en kund som sviker när vardagen inte blir så bekväm som jag vill ha den. Jag har börjat handla i ICA:s online-butik. Mycket att välja mellan och smartare web-sida som är enkel att använda och där jag betala med kort. Idag handlade vi på ICA Maxi i Moraberg, Södertälje och den är enorm jämfört med butiken i Salem. Utbudet är så stort att det nästan är groteskt och smått äckligt. Jag blev överväldigad. Hjärnan nästan kortslöts och bara det är en anledning att handla online, en vara i taget utan att distraheras av den voluminösa omgivningen. Dock kände både Pär och jag det som att vi var förrädare, överlöpare, svikare, men nu har jag skrivit om vår skändliga handling i min offentliga blogg, så jag står för vad jag har gjort.

Jag såg “The day after tomorrow” idag. Den har några år på nacken, närmare bestämt 15, men den är fortfarande riktigt, riktigt bra och ju fler år som går desto mer aktuell blir den paradoxalt nog. Det är en film som skrämmer mig. Till skillnad från alla så kallade skräckfilmer är den här verkligen jävligt otäck eftersom den inte är en ren fantasiprodukt. Klimatförändringarna är ett faktum. Vår användning av fossila bränslen (petroleum och kol) leder till en växthuseffekt som får polarisarna att smälta. Smältvattnet från isarna rubbar balansen mellan salt- och sötvatten i golfströmmen som är absolut nödvändig för att vi på norra halvklotet ska ha ett hyfsat klimat. När, inte om, golfströmmen rubbas, så leder det till en förändring av klimatet och det är det vi ser i form av förskjutna vintrar och sen sommarvärme. I filmen, som tillhör action-genren, har de skruvat upp hela förloppet för effektens skull. Det som kommer att vara en långsam förändring sker plötsligt över en period av veckor. Norra halvklotet hamnar i en ny istid. Det är en skräckfilm vill jag lova!

Vändning

I fredags vände det. Vädermässigt. Det blåste halv storm och regnet öste ned och det är alltid tecken på förändring. Nu är det betyyyydligt, härligt svalare och frosten lägger sig om nätterna. Igår gick jag en långpromenad på 85 minuter och det var inte någon nära-döden-upplevelse mer än i de Otäcka Backarna då jag nästan tappade farten helt. Vinterjacka och mössa även om mössan åkte av ganska fort. Nu är MIN årstid här!

Fortfarande grönt, men täckt av spröd frost.

I lördags var Elin och svärfar här på middag. Robin var inte med för han var hos släkten i Skåne. Det blev ganska trevligt. Svärfar är pratglad. Lite för pratglad. Pratar mer än han frågar. Vid ett tillfälle slängde jag in att det finns en anledning till att vi har 2 öron och bara 1 mun, men han fattade inte vinken.

I söndags åkte vi till Elgiganten i Kungens kurva och kikade på en ny kyl och frys. Våra är 20 år gamla och har börjat ge konstiga ljud ifrån sig i stil med dödsrosslingar. Vi har varit inne på att byta tidigare, men gav upp när vi insåg att det inte finns kyl och frys som passar in i vårt kök rent storleksmässigt. Nu när det är nödvändigt med ett byte har vi krupit till korset och accepterat att kapa/höja skåpen ovanför. Det är det lindrigaste alternativet. Nu väntar vi på att det ska komma en ordentlig köldknäpp, så vi kan flytta ut frysvarorna på balkongen under tiden.

Styrketräning idag. Ett mediumpass. Det var tungt och flåsigt, men inte fullt så jäkligt som förra veckan.

En 80-talsklassiker med ett helt fantastiskt ös i; en cover på “Don’t leave me this way” med Communards.

Utför

Det går utför med humör och hälsa och jag orkar inte kämpa emot. Förkylningen hänger kvar och tröttheten är sinnessjuk. Jag har sovit till både 12 och halv 14. Jag tar sömntabletten tidigare och tidigare för att slippa undan. Det är inte längre lika roligt att måla. Jag klarar inte av att läsa. TV:n lockar inte för kroppen protesterar mot allt sittande. Idag tränade jag med gummibanden, men det var så satans tungt och tempot blev till slut så lågt att jag knappt höll mig varm. Jag tog en Lergigan vid 14, men det vete tusan om den fungerade. Värmepåslagen känns allt mer som vallningar.

Syskon

Jag har styrketränat idag!! Det kändes så bra och var så skönt! Det blev ett lätt pass eftersom det har hunnit gå 7 veckor sedan sist. Det kommer att kännas i morgon. Framför allt i armarna. Igår klippte jag av mig håret och det känns också bra när det kommer till träning eftersom en av mina största svettpunkter är nacken.

Jag mailade ju säljaren av målarboken och han hade väldigt dåligt samvete. Jag ska få pengarna tillbaka, utom portot och det är jag tacksam för.

Mina syskon. Det finns flera anledningar till att jag har valt att bryta med dem bland annat att det alltid, alltid har legat så stort fokus på ohälsa och krämpor. I morse fick jag ett sms från lillsyrran med en aktuell eländes-rapport. Brorsan har ramlat och brutit ryggen och ska opereras, ena syrran är nu sängbunden efter en stroke för några år sedan och en andra syrra är syre-bunden. Stroken kände jag till, men inte det andra. Först hade jag tänkt tiga ihjäl sms:et, men valde att svara med förhoppningen att klargöra och sätta punkt. Lillsyrran svarade i sin tur att brorsan kontaktat henne för att den syre-bundna syrran bett honom. Varför?! Jag har inte haft kontakt med henne på minst 15 år. Om jag går miste om de positiva nyheterna, så varför ska jag dängas i huvudet med de negativa?! Det kändes som att kastas in i en dålig serie där jag missat de första säsongerna.

Med tanke på familjerelationer länkar jag till “The family business” med Stats.

Trögt

Det fortsätter att vara långt mellan inläggen… Tillvaron är trög. Jag har börjat med allergimedicinen igen och jag tror att den hjälper, men jag har blivit förkyld också. Igen. Helt utslagen i ett par dagar och sedan går jag en promenad eftersom jag mår bättre och åker på ett bakslag. Mår bättre nästa dag och städar och åker på ett bakslag. Det är tröttsamt. Det är fortfarande målning som gäller. “Dagdrömmar” av Hanna Karlzon är en ny favorit och jag beställde ett andra exemplar från Bokbörsen eftersom den har utgått hos förlaget. När det gäller begagnade böcker har jag inga bra erfarenheter och beställer bara om boken är i nyskick det vill säga i det skick den är när den kommer från tryckeriet. Boken fanns hos en privat person i samarbete med Bokbörsen, den kom och jag betalade. Den såg bra ut vid en snabb genombläddring och den fick ligga i några veckor. När jag började måla i den saknade jag några motiv, men trodde att det kanske bara är en annan utgåva. Misstanken ville inte släppa, så jag jämförde med den jag redan har och misstanken blev bekräftad. Det saknas MINST 4 bilder och de är utrivna, rakt av och fult gjort med pappersrester kvar vid bindningen. Som pricken över i är en liten bild på försättsbladen redan färglagd med tusch. Nyskick – så fan heller! Jag har mailat både Bokbörsen och säljaren. Ångerrätten gäller inte längre, det har gått för lång tid, men jag behövde lufta mitt missnöje och min besvikelse. Jag betalade 135 kr för den, 197 inklusive frakt. Jag har beställt från Bokbörsen för sista gången.

Batteriet

En hel vecka sedan sist… Vi firade bröllopsdag i torsdags. 27 år – inte illa! Förra året var det kork-bröllop. Ska jag tolka det som att vi höll oss flytande eller att vi var för korkade för att skiljas? Ha! I år är det balsa-bröllop. Balsaträ kallas också korkträ, det är väldigt lätt och inte så tåligt. Whaaat? Vi har åtminstone kommit upp i 1 ädelmetall: silver för 25 år.

I lördags var svärfar här på middag, bara vi 3 och en möjlighet att samtala utan att behöva göra sig hörd. Det blev överraskande trevligt! Min kontakt med honom har aldrig varit nära, jag har aldrig nått fram, men sedan svärmor dog för ett drygt år sedan har han – helt naturligt – förändrats och i lördags var han ovanligt öppenhjärtig och pratsam, pigg och på gott humör. Det går inte att förneka att svärmor påverkade honom väldigt mycket, det var hon som satte tonen och hon har alltid varit mer pessimistisk än vad han är. Vi pratade om så skilda ämnen som bakelser, husdjur och aktiv dödshjälp. Jag fick lära mig något nytt om honom också. Han nyser alltid 12 gånger! Inte i sträck, men när han väl har börjat blir det 12 nysningar.

I söndags var Elin och Robin här och fikade. Pär har äntligen träffat någon han kan prata kodning med: Robin. Där finns både intresse, kunskap och nyfikenhet och den här gången satt de i vardagsrummet med tv:n som extra stor skärm och roade sig. Elin och jag satt i köket och målade, drack te och pratade om allt möjligt. Det blev också himla trevligt!

Trevlig helg eller inte, så laddade mitt batteri ur. För ovanlighetens skull tog det mig med överraskning. Jag har varit helt sänkt i 2 dagar inklusive en ny (lindrig) förkylning och legat i sängen halva dagarna och inte velat äta lagad mat. Pär har åkt på ett bakslag och hostar och snorar som om han får betalt för det. Han ska försöka arbeta i morgon. Jag håller avståndet och vi sover i varsitt rum. Ingen promenad eller styrketräning och det har gett mig ångest eftersom jag hade kommit igång så jäkla bra! Idag kom jag äntligen upp och ut igen. En långsam promenad, inklusive Konsum, på 55 minuter. Det var skönt och det kändes bra! Jäss!

Visste du att det finns en motsats till placebo-effekt? Nocebo-effekt som inträffar när man inte känner sig sedd eller bekräftad inom vården och leder till misstro. Med tanke på hur dagens vårdsituation ser ut är det inte konstigt med alla rapporter om dem som verkar bli sjukare i stället för friska. Jag kom att tänka på den läkare som slutade, som jag träffade sista gången den sista maj. Henne fick jag aldrig kontakt med, hon lyssnade inte utan skrev bara ut Lergigan och Circadin och jag upplevde det som att de inte hjälpte mig för 5 öre. Jag har inte använt Circadin fler gånger, men tar Lergigan varje kväll. Nu när jag har fått distans till läkaren och förtroende för AG, så känns det som att Lergigan hjälper mig. Placebo-effekt eller inte, det viktiga är att jag mår bra.

Anna Jansson som skriver om polisen Maria Wern är väldigt omtyckt och uppskattad för sin bokserie. Eftersom det är kriminalromaner eller deckare eller polisberättelser eller vad man väljer att kalla det, så har jag struntat i böckerna. Tills nu. Jag ville ge dem en chans och det ångrar jag inte! Jag lyssnar på dem med Marie Richardson som inläsare. Det finns 20 (!) böcker hittills och de har lyckats med konststycket att få henne som inläsare av alla. Hon är en av de bästa och böcker handlar om mycket, mycket mer än polisarbete, psykopater och kvinnor som utsätts för den ena vidrigheten efter den andra. Påminner om Hammarby-serien av Carin Gerhardsen med mycket mänsklighet, humor och aktuella problem. Just nu lyssnar jag på den 9:e boken och har alltså 11 kvar. Aj lajk it!

En buske som är chockrosa!

Blandat

Jag vägde mig igår och kunde glädjande konstatera att jag gått ned 1 kg den senaste veckan och därmed lyckats ta mig nedanför 104-kilosstrecket. Balansen jag skrev om i förra inlägget håller i sig. Det var viktminskningen som fick mig upp och ut idag. Jag sov inget vidare i natt och var trött när larmet drog igång klockan 8. Och när det drog igång en kvart senare. När det drog igång för tredje gången (jag har ett larm varje kvart i stället för att snooza) hade jag haft en inre debatt om promenadens fördelar och nackdelar. Jag visste att jag skulle ångra mig om jag gav efter för tröttheten. Jag vill fortsätta att gå ned i vikt. Det känns alltid bra när jag väl kommer upp och ut. Tungan på vågen blev det paket som jag ville få iväg idag för att få det i retur så fort som möjligt: mina superlurar, de trådlösa Jabra-lurarna fungerar inte som de ska och behöver läggas in. Ljudet i vänster lur försvinner och det gör att jag känner mig helt sned i huv’et. Jag har provat att starta om, att ladda fullt, att installera om appen och att para ihop dem med mobilen igen, men inget fungerar. Jag har haft dem i ett halvt år, så garantin gäller fortfarande. Nu använder jag de gamla hederliga Happy Plugs som visserligen inte innebär samma frihet, men som är pålitliga. Dagens promenad blev alltså en 25 minutare i ett bra tempo och 25 minuter i långsammare tempo. Jag är såååå nöjd med att jag kom iväg och att paketet också kom iväg och det känns väldigt bra att veta att jag kan ligga kvar i sängen i morgon med gott samvete.

Jag har en ny favoritblomma: astromerian. Härlig röd färg!

I morgon är det Pärs och min bröllopsdag! 27 år!! Balsa-bröllop. Svärfar ska komma hit på middag på lördag och vi firar då med finare middag och bakelser till efterrätt.

Nu har båda tatueringarna läkt färdigt och jag är oerhört nöjd med dem! Jag känner ingen som helst ånger och trivs förträffligt med att ha Tösa-biten och Selmis med mig hela tiden. Grädden på moset är att det är jag själv som har ritat dem. Coolt!

Tösen finns på höger arm …
… och Selma finns på vänster arm.