Alex Schulmans krönika i dagens DN.se handlar om hur vi NATO-motståndare känner oss överkörda. Han skriver om när han var på Gotland och 3 JAS-plan svepte förbi på himlen och först en stund senare kom ljudet. Bang! Det är så det känns. Sverige har samarbetat med NATO i många år utan att ens fundera på medlemskap och sen börjar Putin gapa och spänna musklerna och då – bang! – ska Sverige gå med i NATO. Jag kan, tyvärr, inte hävda att sveriges befolkning hade röstat emot om vi fått en chans att delta i processen för en knapp majoritet är för ett medlemskap, men jag kan heller inte bortse från att det har gått för fort. Bang! Debatten mellan ja-sägare och motståndare antyder att vår åsikt är känslobaserad vilket är helt fel. Däremot är en påskyndad medlemsansökan känslostyrd eftersom den uppstod när Putin började hota oss. Vi blev rädda och det med rätta, men rädsla är en känsla. Betänk det.
Ett PS: kommentarsfältet på DN.se kryllar av besserwissrar, övervägande manliga och när de framför sina åsikter om Alex Schulmans upplevelser siktar de in sig på det lilla faktafelet att han skrev att vi motståndare är i majoritet. Resten tar de inte in.
