Gammal

Det är ett säkert kort att driva med äldre personer när de visar sig ha svårt att hänga med i trender och uttryck eller att de hela tiden påstår att det var bättre förr. Jag fyllde 57 i år och nu förstår jag alla de som är i 80-årsåldern som när de ser sig i spegeln undrar vem tusan det är? Utsidan är skrynklig och hängig medan insidan känns pigg och alert. Pär fyllde 60 och har väl passerat en åldersmässig milstolpe. När jag ser på honom ser jag inte en 60-årig man utan någon som är pigg och alert och som fortfarande vill göra saker och har idéer till diverse projekt han kan stöka med på övervåningen. Han och jag är aktiva på olika sätt. Mina aktiviteter är introverta och fokuserar på det som rör sig i huvudet. Jag har inget behov att få nya intryck genom att träffa människor. Jag läser, ser dokumentärer, löser korsord, bloggar och läser DN. Trots denna mentala aktivitet känner mig gammal. Lite bakom. Trögfattad. Ifrågasättande. Jag är ofta skeptisk till allt som är nytt eftersom jag alltid har med mig ordet varför. Varför är den tekniska prylen bra att ha? Varför reagerar människor som de gör? Varför kan skolan inte lära ut skillnaden mellan de och dem? Varför når vissa filmer och böcker fram till mig medan andra inte gör det? Varför har många böcker ett omslag där man ser ryggen på en person (det är något jag har undrat i ett par år nu)? Av den här anledningen undrar jag om de som är 25 år och yngre är så öppna och toleranta som jag får intryck av?

Är jag verkligen så himla bakåtsträvande för att jag tycker att pronomen och sexuell tillhörighet har fått ett snedvridet fokus och att det verkar självklart att man talar om för omvärlden vilken läggning man har? Det finns fortfarande män och kvinnor det vill säga de som känner att de har ett så enkelt pronomen som han respektive hon. Numera får man stämpeln “Heteronormativ” när man väljer något så simpelt och “Heteronormativ” är ingen komplimang. Homosexuell/lesbisk är jag på det klara med. Även bisexuell och trans. (Att leva med känslan att man är född i fel kropp måste vara bland det jävligaste som finns.) Asexuell förstår jag oxå. Det är när pronomen som binär personlighet kommer in i bilden som jag blir fundersam. När en person anser att den är plural. Jag kan inte säga han eller hon utan ni eller dem. Vad grundar sig den upplevelsen på? Vill de personerna inte tillhöra någon version av de pronomen som är etablerade? Jag associerar till mutipla personligheter eller när en kunglighet talar om sig själv i tredje person. Det är här min reflektion om 25 år och yngre kommer in. Är allt det här helt självklart för dem? Skulle en ung människa bli kallad trångsynt och fördomsfull om binär personlighet inte är självklart? Vi lever i den mest politiskt tillrättalagda eran någonsin. Samtidigt som alla ska torgföra sina åsikter eftersom vi har yttrandefrihet bör vi ändå inte torgföra att vi är några som inte riktigt hänger med i till exempel pronomenfloran för då är vi diskriminerande och trångsynta.

Film och litteratur utvecklas i nästan samma takt som samhället. Det fanns en tid när Cosby utmanade genom att inte ha med en enda vit. Sedan kom homosexualiteten in i bilden och plötsligt kryllade det av feminint gestaltade gay-män som alltid var en suverän kompis eftersom kvinnor kunde diskutera både mode och snygga killar med dem. Lite senare kom de lesbiska kvinnorna, men framställdes alltid som hårdföra, kortsnaggade typer som egentligen ville vara en man. Efter det flyttade homosexuella ihop och när det blev lagligt för dem att gifta sig (i USA som alltid är lite efter) och sedan att skaffa barn, så fanns de alltid representerade i filmer och böcker. Med backspegeln i handen är “Vänner” en av de vitaste och mest heteronormativa serier som någonsin gjorts. Det är ett av flera sammanhang som jag undrar var gränsen mellan politisk korrekthet och det självklara går. Handlar det om att jag har växt upp med och har kunnat följa hela den här utvecklingen som jag inte ser den som självklar? Netflix har vidgat vyerna för mig i och med att de tar in filmer och serier från framför allt Europa. Tyskland, Turkiet, Spanien, Italien, Frankrike, men även Brasilien och Afrika. Där trycks allt det jag skrev ovan inte upp i ansiktet på mig på samma sätt. Det verkar inte finnas samma behov av att hela tiden övertyga omvärlden om att de är fördomsfria. USA fortsätter att vara det land som producerar flest filmer och serier på den svenska marknaden och USA förblir USA med sin skenheliga syn på sexualitet och politisk korrekthet. Trots att de har haft en afroamerikansk president och nu har en kvinnlig vice president, trots att serier som “Modern family” skriker ut sin gay-vänlighet och Michael Douglas kan visa upp hela sin åldersskrynkliga lekamen i “The Kominsky method”, så vågar de inte riktigt släppa taget helt och hållet. I “The Kominsky method” är huvudpersonen, Michael Douglas, ihop med en kvinna som ska föreställas vara i hans ålder d.v.s. 70+, men om hon är det har hon botoxat och plastikopererat bort åtminstone 15 år. En film med en kvinna som blir kär i en glasögonprydd man är helt ok, men inte tvärtom. I de fall hon bär glasögon slutar det alltid med att hon gör om sig och skaffar linser. En kvinna som har ett förhållande med en tjock man är vanligt, men tvärtom? Sällsynt. Det finns inte en enda scen där 2 tjocka personer har sex. Inte en enda. I “Grey’s anatomy” är den stadiga dr Bailey gift med en biffig typ och det antyds att de har sex, men det visas aldrig på samma sätt som det görs med alla smala människor är med i samma serie. USA vet inte hur de ska förhålla sig till den kvinnliga bröstvårtan. I serien “Haunting of Hill house” (mycket möjligt att jag minns titeln fel) finns en kort scen där mamman går genom en korridor iklädd endast ett långt, åtsittande nattlinne med bara axlar och utan bh. Hon har en rejäl byst, men inte en tillstymmelse till bröstvårta.

Som avslutning kan jag säga att medan jag skrev ned de här funderingarna som funnits med mig så länge jag började ifrågasätta och undra, så har jag kommit fram till att det är en stor fördel att ha fått vara med om alla dessa förändringar för det är alltid något positivt att inte ta något för givet eller självklart.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.