Förtroendebrist

Det här inlägget handlar om vårdcentralen. Igen. Du som tycker att jag tjatar – jag håller faktiskt med – kan hoppa över det.

För en dryg vecka sedan förnyade jag recept via Vårdguiden. Inga konstigheter enligt mig. Ett par dagar senare blev jag uppringd av en läkare som var ny för mig. “Jag ser att du tar 2 väldigt potenta läkemedel.” “Vilka menar du?” “Paroxetin och Lamictal.” “Jaha…” Jag kan inte längre hålla reda på alla perioder jag gick hos psyk i Södertälje och det är ännu svårare att hålla reda på alla läkare, men jag minns att det var en svinkall, snörik morgon i december när jag träffade en läkare (som slutade vid årsskiftet) som skrev ut Paroxetin. Sommaren efter kompletterade en annan läkare behandlingen med Lamictal. Den läkare jag är skriven hos nu, på vc, ansåg att det inte fanns någon anledning att ändra på det. Det var för ett år sedan. Nu ringde alltså ytterligare en läkare och var tveksam till dessa “potenta läkemedel”. Min “egna” läkare hade semester, men skulle göra ett gästspel veckan efter d.v.s. den här veckan och hon skulle be honom ringa upp mig. Hon kunde se senaste besök, röntgen och den kommande skiktröntgen och frågade hur jag mådde. Då hade jag fortfarande besvär av hostan och jag förklarade att jag mådde psykiskt dåligt med ökad ångest och självmordstankar. Jag lyckades klämma in min skriande brist på förtroende för både vc:n och läkarna och att jag numera kontaktar dem endast i nödfall.

Mellanspel. Jag beställde de 2 inhalatorerna från Apotea, men leveransen blev försenad och midsommaren kom emellan. Den ena inhalatorn tog slut, men överraskande nog blev hostan inte värre utan bättre. För några dagar sedan slutade jag använda även den andra och hostan är borta till 98%. Orken är inte bättre, men efter en tur till soprummet behövde jag inte sitta och vila i en kvart. Hur skulle skulle läkaren förklara det?

Det kunde han inte visade det sig. Han ringde igår och det blev ett märkligt intetsägande samtal. “Jaha! Där ser man.” blev svaret på inhalatorfenomenet. Han gjorde ingen återkoppling till samtalet med den andra läkaren trots att jag sade att jag har självmordstankar på grund av immobiliteten och ångesten. Jag orkade inte be om något kraftigare ångestdämpande. Den kommande röntgen ingår i det de kallar utredningen och de inväntar svar. Det är 2 långa veckor kvar. Jag fick ingen uppmuntran eller tröst. Jag fick känslan av att de blir handfallna när de inte kan rekommendera fysisk aktivitet. “Men du mår hyfsat nu i alla fall? Håller näsan över vattenytan?” “Nätt och jämnt.” Sedan avslutades samtalet.

Via Vårdguiden kan jag läsa min journal och det finns anteckningar från de 2 samtalen. Den tveksamma läkaren noterade problemet med de “potenta läkemedlen” och ökad ångest, men inte mer. “Min” läkare noterade att läkemedlen inte utgjorde ett problem och den ökade ångesten samt att det är utredningen som är i fokus. Vet ni vad det värsta är? Det är att mina låga förväntningar ständigt blir bekräftade.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.