När jag växte upp på 1970-talet var det enkelt att vara barn och det var enkelt att vara förälder. Mina föräldrar respekterade andra vuxna och framför allt lärare och läkare. De sågs som yrkesmänniskor med kunskaper. När mamma kom till skolan för att prata om hur det gick för mig lyssnade hon på min klassföreståndare. Hon gapade inte om att jag förtjänade en 5:a när jag fick en 3:a. Klassföreståndaren slapp bli beskylld för att ha kränkt mig om jag blivit tillrättavisad. Eftersom vi inte hade lärarens telefonnummer kunde vi inte ringa och hetsa efter kontorstid. Mina föräldrar visste sin plats,så att säga, utan att de var kuschade. De lärde mig folkvett hekt enkelt. Stjäl inte, ljug inte, gapa och skrik inte ute bland folk, kom i tid, fuska inte, gör rätt för dig. Grundbultarna för att vara en anständig människa. Jag är medveten om att villkoren och förutsättningarna är väldigt annorlunda nu, men grundkraven på att uppfostra sina barn till fungerande medborgare borde inte vara annorlunda.
“Jag vet inte vad ska gö’.” Norrländsk förkortning av “göra”. Jag hade ofta tråkigt, men jag dog inte av det. Mina föräldrar tyckte inte att de hade en skyldighet att roa mig och det håller jag med om nu när jag är vuxen. Det verkar kanske som att mina föräldrar var lysande förebilder, men icke. De var 42 när jag föddes och då hade de redan 4 barn och den yngsta av dem var 10 när jag kom. De var slitna från start och jag blev bortskämd rent materiellt med mycket övrigt att önska, MEN jag växte upp med värderingar. De behövde inte slå mig i huvudet med dem för de levde som de lärde.
Varför verkar det vara så svårt att vara förälder nu på 2000-talet? Var har grundvärderingarna tagit vägen?! Jag tror att den sista vettiga generationen föddes på 1990-talet tillsammans med min dotter. Den generationen har föräldrar från 60- och 70-talet. Min dotter växte inte upp med sociala medier. De exploderade när hon passerat 20 och där hade hon tur för hon har haft tillräckligt svårt att värja sig som vuxen. Hon var ingen “skärmunge” med ett behov av konstant underhållning. När hon var liten hörde vi henne säga till kusinerna “Det är nyttigt att ha tråkigt ibland.” Fniss!
Föräldrar måste våga vara auktoriteter. Sätt gränser. Säg nej. Begränsa alternativen i allt från kläder till skolan och vad ni ska handla till middag. Det är fakta att människan har för många alternativ idag, att vi förväntas fatta beslut om allt från lajks på nätet till om huslånet ska ha fast eller rörlig ränta. Det är klart att hjärnan känns kokt när dagen är slut! Varför inte underlätta för barnen genom att begränsa alternativen och sätta gränser? Det kan vara jäkligt skönt när någon annan bestämmer.
Jag tror att dagens föräldrar saknar en plats i samhället, ett sammanhang. Det finns så många experter och föräldrasajter och forum att hjärnorna kortsluter och när man inte kan ta ställning till all information känner man sig dum i huvet och behöver fråga en expert och så börjar allt om. Det finns få ämnen som är så känsliga som föräldraskap och det finns få människor som är så jävliga mot varandra som mammor. Osäkerheten hos förstagångsmammor är en tacksam grogrund för att sprida dåligt samvete och det skapar inte bra förutsättningar för fortsättningen.
Experterna på DN.se får mig ofta att undra varför de finns och vilken funktion de fyller. Dagens mediaklimat är så fruktansvärt ömtåligt och tillrättalagt att de inte har något som helst svängrum att komma med konkreta gör-så-här-så-blir-blir-det bra. Om de gjorde det och det inte går bra, så blir de förmodligen mordhotade. Så här i semestertider hotar familjebråken vid horisonten eftersom förväntningarna (och pekpinnar hos föräldrasajterna) är orimliga. Jag tänker inte hymla med att jag inte såg fram emot att Elin skulle vara ledig 2 månader i sträck och eftersom jag var hemma p.g.a. sjukskrivning var inte fritids ett alternativ, men vi hade inte samma fruktansvärda problem (ironi!) som finns idag. För några veckor sedan på DN.se handlade det om hur man ska lösa problemet med för få laddsladdar till mobilerna, datorerna och plattorna när man reser bort. Jag undrade direkt varför man inte tar med sig fler sladdar och den som glömmer sin får vänta på sin tur? Experten hade flera förslag som bara krånglade till allt och bäddade för fler konflikter t.ex. att varje familjemedlem får en viss tid på dagen att ladda sin enhet. I ett absolut nödläge kan man prova mindfulness. Herregud…. Var finns proportionerna? Ett förslag från mig är att om barnet är tillräckligt gammalt, 6-7 år, får det ansvara för sin egen packning och finns laddsladden inte med, så är det ingen annans fel. Härom dagen handlade det om hur man, kort sagt, ska orka med en semester med barnen. Jag håller med experten som sa att det är vanligt att vara trött i början. Lämna utrymme för det då! Låt den första veckan bara lunka på utan krav. När Elin var liten brukade vi göra något varannan dag och slappa varannan. När semestern blev lagstadgad i Sverige var det för att man behövde vila från arbetet. Nu har semestern blivit ett aktivitetsspäckat maraton som är som gjort för stress och besvikelser. Att tillbringa tid med familjen behöver inte innebära oavbruten underhållning. Ingen har dött av att ha tråkigt. Semestern blir heller inte förstörd av att säga nej och sätta gränser. Det ÄR jobbigt att ha barn, men vad fan hade ni väntat er Att fortsätta era liv som förut? När man får barn och särskilt det första blir INGENTING som förut! Varför krångla till allt?! Skärp er!
