En skeptiker och en teknikdåre

I morgon åker Pär till Öland igen. Den här gången i första hand för att fira påsk med Elin som kommer dit på torsdag. Jag stannar hemma. Jag trivs fortfarande inte där även om jag har tillbringat 2 jular där (2020 och 2021) tillsammans med mina favoritpersoner, Elin och Pär. När Corona var i full sving 2020, så ställdes naturligtvis det vanliga julfirandet hos svärfar in och då föreslog Elin och Pär att vi skulle åka till Öland. Tvärmörkt och långt från alla virusar. Jag tvekade länge och jag hade ångest i ett par veckor innan. Merparten av mina Ölandsminnen är förknippade med Elins första år när jag mådde otroligt dåligt större delen av tiden och stekheta sommardagar när alla i Vårat Gäng var där samtidigt, 9 personer varav 3 barn. Gemensamma utflykter och, oftast, 3 gemensamma måltider om dagen. Nu när jag vet att jag är introvert ryser jag av fasa vid bara tanken och jag förstår inte att jag pallade över huvud taget, men då fanns det inte på kartan att jag inte skulle med. Julen 2020 blev väldigt, väldigt mysig! Jag konfronterade mina ångestminnen och överlevde. Vi 3 och Siri. Julen 2021 blev oxå lyckad. När vi kommer dit i december är stugan helt utkyld och det tar tid att få upp värmen i elementen. Det finns en kamin som Elin och Pär eldar i non stop och som jag inte tycker om. Som värmekälla är den en fis i rymden eftersom man är tvungen att sitta nära och ändå blir bara framsidan varm. Röklukten som sätter sig i precis allt! Min väska stod i en stängd garderob i ena sovrummet med stängd dörr och ändå luktar den av rök när jag tar fram den flera månader senare! Sen är det ju inte världens miljövänligaste uppvärmning heller. Varje gång Pär kommer hem från Öland följer rökoset med som en oinbjuden gäst.

När vi var där i julas var Elin dårförkyld. Hon hade en bokad tågbiljett tillbaka till Hässleholm, men det var ingen lysande idé att hon skulle åka tåg med feber och snorig näsa, så vi lade om planerna och körde henne hem den 27 december. Vi bodde på Statt som vi brukar göra. Tisdag den 28:e åkte vi hemåt redan vid 8. Det var i alla fall våra planer. Bilen startade inte. En Volkswagen iD4. Det är just där och då som vi fick 2 valmöjligheter: ringa verkstaden och få en hyrbil för att ta oss hem eller försöka få bilen att starta. Pär valde det senare. Jag är överlag teknikskeptisk medan han är tekniknyfiken en teknikdåre. För att förenkla anledningen till att bilen inte startade hävdade den att sladden satt kopplad till en laddare. Efter kanske 10 minuter av svärande och tryckande på skärmen gick bilen igång och vi kom iväg. Frid och fröjd. Vi kom fram till en Cirkle K, jag minns inte vilken och laddade batteriet. När det var klart var klockan halv 10. Bilen startade inte. Samma felmeddelande. Pär fick igång den efter ännu en omgång svärande och tryckande på skärmen. Vi fortsatte och planerade nästa laddstopp till Cirkle K i Mantorp. 2 timmar senare kommer vi fram till korsningen vid motorvägen i Mantorp. Man måste köra över den för att komma till avfarten upp till Circle K. Pär saktar in för att lämna företräde och sedan lägger bilen av igen. Där blir vi stående. Trafiken rör sig på motorvägen. Några bilar bakom oss får köra förbi. Den här gången blir Pär riktigt förbannad. Jag känner mig hjälplös och förblir tyst. Plötsligt vaknar motorn igen och vi rullar kanske 50 meter innan den stannar igen. Nu står vi mitt i en korsning på en 2-filig motorväg. Pär sitter hukad över ratten och försöker samma manövrar som tidigare utan att något händer. När jag tittar åt vänster, över hans rygg, ser jag en Scania-lastbil komma. Den kommer närmare och närmare. Fronten på en sådan hytt är dryga 2 meter. “Vi kommer att dö.” var min första tanke. Sedan “Om vi blir påkörda vill jag inte överleva om Pär inte gör det.”. Vi har pratat mycket om det här efteråt och han blev litet skakad när jag förklarade hur jag upplevde det eftersom han inte sett lastbilen komma. Chauffören lyckades stanna med god marginal. Jag klev ur och vevade med båda armarna. Han klev ur och frågade om han kunde hjälpa, men eftersom det är en elbil är det inte många som kan hjälpa. Den hade låst sig fullständigt. Det gick inte att lossa handbromsen för att få möjlighet att skjuta på. Chauffören kunde manövrera förbi oss. Vi hade fastnat i en ena filen vilket innebar att vi åtminstone inte stoppade upp trafiken i södergående. Pär hade gått en bit bort för att ringa om hjälp. Jag vankade omkring och gjorde mig synlig för att ingen annan skulle fastna. Ytterligare 2 stannade och frågade om de kunde hjälpa. Pär fick kontakt och blev lovad en bärgningsbil inom en halv timme. Vi plockade med oss det nödvändigaste och började gå mot Cirkle K. Då stannade ännu en bil och frågade om de kunde hjälpa till och vi fick skjuts den sista biten till macken. Det var en mulen dag med iskalla vindar och småsnö i luften. Efter ett toalettbesök började väntan på bärgningsbilen. Vid det här laget hade jag slutit mig. Jag kände mig stum. Jag frös inte. Jag var inte arg. Jag var inte hungrig eller törstig. Jag kände mig bara värdelös. Pär ringde flera samtal och gick sedan tillbaka till korsningen för att vara där när bärgningen kom. Det fanns fortfarande corona-restriktioner och macken är liten, så jag höll mig utomhus och vankade runt. Klockan hade passerat 13 när bärgningsbilen dumpade vår på parkeringen. Nästa steg var att få den till Linköping där närmaste verkstad fanns. Medan vi väntade på den transporten satt Pär i bilen och jag gick för mig själv i utkanten av långtradarparkeringen. Bärgningsbil 2 tog oss till Engströms, Volkswagens filial. Klockan var ca 14.15. Vi hade tydligen tur när vi fick tag i en hyrbil dagarna för nyårshelgen. Deras sista. 45 minuter senare kunde vi tömma bilen på alla ägodelar och lyfta över dem till en dieseldriven, automatväxlad Volkswagen Passat och sedan. Åkte. Vi. Hem. Vi kom hem klockan 18, 3 timmar senare än beräknat, uppskakade och slutkörda. Jag packade upp, duschade, tog mitt täcke och mina kuddar och flyttade in i läsrummet. Jag lade mig strax efter 19 och sov skitdåligt.

Vilket var då felet på bilen? Inte var det motorproblem i alla fall. Programfel. Mjukvarukollaps. Den hade från start haft problem att “tillgodogöra sig” programvaruuppdateringar. Min teknik-skeptisism har fått mycket vatten på sin kvarn….

1. En elbil är inte en vanlig bil vilket innebär att när/om den lägger av kan ingen hjälpa dig. Varken bensindunkar, dragkrokar eller laddkablar fungerar.

2. En elbil har ingen instrumentbräda med knappar och rattar utan en pekskärm. Om du vill ställa in värmen eller välja radiokanal måste du dutta dig fram och om du, som Pär, har taskig blodcirkulation i fingrarna som gör att känsligheten minskar behöver du snarare dunka på skärmen.

3. Efter det vi råkade ut för har jag fått Pär att skriva under på att fixa varenda liten nödvändig inställning när det gäller allt från stolsvärme till färdplan innan han ens rullar ut från carporten. Att ha en pekskärm i bilen är det mest trafikfarliga som teknikdårarna har hittat på!!!

4. Att utveckla en bil som är som en dator på hjul är sinnessjukt och gör att en stor del av befolkningen inte har en chans att lära sig hur den fungerar. Man ska inte behöva vara en teknikdåre eller högutbildad programmerare för att kunna köra sin bil eller förstå vad som är fel.

Det finns 3 positiva saker med vår elbil: den är tystgående, den är miljövänlig och den har väldigt bekväma säten för långa färder.

Vi fick tillbaka bilen efter ungefär 2 veckor, så Pär fick köra till Linköping och hämta den och lämna tillbaka hyrbilen. Det dröjde längre än så innan jag satte mig i den igen. Vi åkte till Hässleholm i början av mars för att fira Elins och min födelsedag. Det innebar att jag fick möjlighet att se den där korsningen igen, men utan att bilen stannade. Det gick problemfritt båda vägarna.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.