Bedragare

Det finns ett podd-avsnitt idag på DN.se som handlar om bedragare, varför de gör det och varför offren blir klandrade. Det var intressant! De talade om “Tindersvindlaren” som har bedragit åtskilliga kvinnor på både deras känslor och pengar. På Netflix finns en dokumentär om honom som jag lustigt nog såg igår kväll. I dokumentären finns 3 av hans offer med, 1 norska, 1 svenska och 1 bulgariska (tror jag). Han nöjde sig inte med att lura 1 kvinna i taget och de 3 i programmet upptäckte av en slump att han utnyttjade de parallellt. Han var väldigt målmedveten och skicklig, men använde likafullt samma namn och bakgrund, samma foton och till och med samma formuleringar i sms och röstmeddelanden. Det gav ett slentrianmässigt intryck som förstärkte det förakt som han känner gentemot sina offer. Jag tycker inte att kvinnorna är dumma i huvudet eller lättlurade. De ville hitta någon att älska och bygga ett liv tillsammans med som så många andra önskar, men hade oturen att svajpa höger när han dök upp i appen och det utnyttjade han. Det fanns en varningsflagga från start. När han tar med en på ett privatplan till Bulgarien inklusive champagne, lyxmiddag och lyxhotell, så skulle jag tänka att det verkar för bra för att vara sant och ofta, nästan alltid, är det ju det. Jag påstår inte att jag är mer intelligent än kvinnorna i programmet även om jag har mer livserfarenhet. Däremot skulle min räddning ha varit att jag varken vill ha eller blir imponerad av en vräkig livsstil. Jag fick ingen tidsuppfattning, men när smekmånadsfasen med tät kontakt var över skyllde han på affärer och förhandlingar utomlands (han arbetade i diamantbranschen) och sedan att han var förföljd av maffian och därför kunde han inte använda sina kredikort, så “Kan du låna mig 25.000 dollar?” mer än 1 gång. I verkligheten finansierade de hans lyxliv med andra kvinnor. Det var den norska kvinnan som reagerade först och hon kontaktade Verdens gang i Oslo. De lyckades få fast honom och han fick ett kort fängelsestraff och, tro det eller ej, han finns ute på Tinder igen med samma bild och namn, medan kvinnorna är skuldsatta för lång tid framöver.

I podden tog de upp Anna “Delvey” Soronin som svindlade, ljög och lurade sig in i societeten i New York vilket tydligen är lika svårt som att besöka Fort Knox. Idag såg jag 2 (av 9) avsnitt i serien “Inventing Anna” som inte är en dokumentär, men baserad på verkligheten med extra krydda. Hon satt också i fängelse, men är ute igen. Efter 2 timslånga avsnitt kan jag säga att hon är väldigt intelligent, fräck och smart. Hon är också fruktansvärt snobbig, föraktfull och elak. Jag gillar inte henne.

Vad är det för fel på människor som väljer att behandla andra människor så illa? De är fullständigt renons på empati och man föds inte så utan det är något man lär sig eller rättare sagt så lär man sig att andra människor är mindre värda. Det finns ingen anledning att ta hänsyn eller ha medkänsla. Det borde vara fruktansvärt stressigt att leva så, att förlita sig på att man lyckas lura sig till försörjningen. Mot slutet, innan Tinderaset åkte fast, var han så jäkla nervös, upprörd och hotfull när han inte fick mer pengar. Psykologen som var med i podden sa att de som blir lurade blir det för att de väljer att tro gott om människan, att det finns hopp och att alla inte är ute efter att skada. Det är väldigt tungt att hela tiden vara kritisk och misstänksam, det är definitivt inte bra för hälsan. Kvinnorna i programmet har – förstås! – blivit idiotförklarade i media, men de som tycker det visar samma brist på empati som bedragarna.

När jag läser om eller ser filmer och dokumentärer där osannolik lyx är eftersträvansvärt blir jag lika konfunderad varje gång. Är jag ensam om att inte vilja ha ett hus med 50 rum att rassla runt i? Jag vill inte ha designerkläder som bara görs i anorektiska storlekar eller väskor som kostar mer än en normal månadslön. Inte tusan skulle jag vilja röra mig bland festande kändisar som är så fernissade att inte ens en tryckluftsborr kan ta sig igenom ytan. Vad ska jag göra med 100 par designerskor när jag bara har 1 par fötter? Är jag den enda som inte vill vara med i ens lokaltidningen och ännu mindre bli en iiiinnfluuuänser som är lovligt byte för näthat? Jag skulle inte tacka nej till mer pengar, men bara så mycket att jag aldrig behöver oroa mig för dem ens om Pär skulle trilla av pinn före mig. Jag skulle se till att bostaden blev tryggad, skaffa mig en privat läkare som minns vem jag är från ett besök till ett annat och som är kontaktbar, köpa kvalitetsmöbler, anlita hantverkare för att renovera badrummet och bo på hotell under tiden och så skulle jag skänka stora månatliga belopp till alla möjliga organisationer som behöver det; WWF, Läkare utan gränser, Oxfam, Rädda barnen, kvinnojourerna, klimatkämparna, Greenpeace, WHO, någon organisation som arbetar för psykisk hälsa, hund- och katthem och fler som jag inte kan komma på nu. DET vill jag ha pengar till!

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.