Det tar emot

Dagens frisörbesök krävde riktiga byxor dvs. inte mjukisbyxor. Jag tog på mig mina chinos, men de sitter så himla illa nu att det känns som om de är på väg att halka ned. Jag grävde fram mina gamla, numera omoderna jeans eftersom bakfickorna sitter på rumpan i stället för halvvägs nedför låret och – jäklariminlillalåda – jag fick på mig dem utan problem och med god marginal och de satt kvar! Visserligen stretchjeans, men ingen resår i linningen här heller.

Igår kväll var jag hungrig och Elin hade chips. Jag smakade några och naturligtvis var de ovanligt krispiga med en makalös smak av saltad, friterad potatis. Det slutade med att jag åt mer än halva påsen. Anledningen till att jag skriver det här är inte att jag vill bekänna en synd eller att jag fick ångest efteråt eller att jag ångrar mig. Inget av det. Tvärtom! Jag njöt verkligen av det och nu efteråt unnar jag mig den njutningen. Det var en vidöppen fallgrop med all möjliga blinkande varningsskyltar och jag valde att trilla dit. Jag känner mig frestad att äta resten av chipsen ikväll därför att jag har stött på det första stora hindret i min viktresa. Tror jag. Det känns oerhört motigt nu. Jag är trött på sopporna och kvällsmålen. Hindret ger mig inte lusten att hoppa av för det fantastiska faktum att jag har gått ned 6,7 kg får inte vara förgäves. Fallgropen från igår finns varje kväll framåt 22-tiden när jag alltid är hungrig och jag måste få hjälp med hur jag ska undvika den. Jag hoppas att min hälsocoach IB ringer i morgon.

PS. Åsså har jag tandvärk och ska till tandläkaren på onsdag. 🙁

Frisör & födelsedag

Jag har kilat idag igen. Efter det senaste besöket hos Sax & Fön bestämde jag mig för att byta frisör. Vid Rönninge Port ligger ett relativt nybyggt hus och på bottenvåningen ligger en frisersalong som heter Unika. Jag beställde tid och idag kilade jag dit och klippte mig. Samma lyxiga känsla av tillgänglighet som när jag kilar ned till Bitte för att få massage. Vad ska jag till Stockholm och göra egentligen? Det var E som klippte mig och jag är väldigt nöjd! Vi diskuterade, hon lyssnade och hon klippte och det är så skönt – hårbotten har tillgång till syre igen. Jag bokade en ny tid direkt och det har jag inte gjort med någon annan frisör än Rosie.

De har inrett med ek – mitt favoritträslag.

Bakgrundsmusiken hos Unika bestod av lugna, behagliga låtar och det var en som fångade mitt öra extra mycket: “Love” med Lana Del Rey. Det blir en låtlisterepresentant från frisören.

Igår, den 26 februari 2017 fyllde min blogg 10 år. TIO ÅR! “Mitt liv i ord” var inkvarterad hos Bloggplatsen.se innan jag flyttade den till den här adressen. Jag har skrivit 4927 inlägg på den gamla adressen och här är det 771 inlägg om jag inte räknar med det här. Jag tycker om att blogga, att skriva!

 

Snöröjning

Det snöade inatt, ungefär 4 cm och trots att det är söndag hade plogbilarna redan hunnit rensa bilvägarna och vräkt upp snön på trottoarer och gångvägar. “4 centimeter – härreguuud – bilarna måste kunna ta sig fram – fotgängare kan hålla sig inomhus – varför ska man gå när man åka bil?!” 5 km runt Flaten och tack vare snön, som fick ligga kvar på de mindre trafikerade vägarna – så var det betydligt skonsammare att promenera idag. Det tog 65 minuter och så handlade jag lite på vägen hem.

Vi dagiset fanns en nästan orörd sträcka. En tvåbening hade gått där före mig och det verkade som om den hade sällskap.

425 italienska sidor

Jag har läst ut en bok!! En riktig bok och inte någon fuskvariant i manusformat. 425 sidor inbunden bok. “Den som stannar, den som går” av Elena Ferrante, del 3 i Neapelkvartetten. Den var riktigt, riktigt bra och jag tycker att den har varit intressantast hittills.

I den här boken har Elena och Lila blivit vuxna. Lila och hennes son Gennaro lever tillsammans med Enzo. Hon har ett lågavlönat arbete i en fabrik där man tillverkar korv. Arbetsvillkoren är usla och chefen är ett svin. Lila får upp ögonen för den fackliga verksamheten och precis som med allt hon företar sig är det allt eller inget som gäller. Elena är förlovad med Pietro Airota, en ung professor från en akademisk familj som har allt det Elena vill ha: pengar, social status, utbildning och stil. Äktenskapet blir ingen dans på rosor och när Nino, Elenas eviga ungdomskärlek, dyker upp igen blir inget direkt bättre.

I länder som Sverige och Italien skedde stora förändringar under 70-talet. P-piller, skilsmässor, gifta kvinnor som förblev yrkesverksamma. Det gick våldsammare till i Italien och jag tycker att Elena Ferrante skildrar de stämningarna bra. Skillnaderna mellan barndomskvarteren i Neapel och Florens, dit Elena flyttar som gift. Det är fortfarande de mänskliga relationerna som är i fokus. Nu har jag läst 3 böcker och nu har jag bestämt mig: Lila är självisk, elak och mår uselt. Jag har svårt att förstå varför den vänskapen är så viktig för Elena när den är så enkelriktad. Gör slut med henne! “Varför har du studerat så länge? Vad fan var det för mening med att inbilla mig att du skulle leva ett fantastiskt liv åt mig också?” Det är Lila som säger det till Elena, men egentligen tycker jag att deras relation är tvärtom eftersom Elena visserligen har studerat, men hon kommer lika fullt till korta när hon jämför sig med Lila. Elena har ännu inte hittat sig själv fast hon närmar sig 30. Hon speglar sig i sin svärmor och i Lila och söker ständigt bekräftelse på att hon räcker till hos Nino. Bitvis är det plågsamt att läsa om det för sökandet har pågått hela hennes liv.

Den här tredje delen var den bästa. I den andra delen var det väldigt mycket navelskådande och inre monologer. Jag minns hur det var att vara i tonåren (den första delen) och jag minns hur plågsamt det var att vara ung vuxen (den andra delen), men det har varit den tredje delen som jag har kunnat relatera till och det är väl därför jag tycker att den är bäst. Den fjärde och avslutande delen beräknas komma i mitten av juni. Elena Ferrante är en skicklig berättare och det var inga problem att läsa ut boken på några dagar och det är en underbar känsla att läslåsningen har släppt!

Magi

Jag är inne i en magisk period så till vida att det är böcker inom fantasy som gäller. Verkligheten känns alltför trist och fantasilös och jag önskar verkligen att jag kunde utföra magi när jag promenerar. Alternativ ett är att jag skulle smälta all is som ligger framför mig, så att jag alltid kunde använda MBT-skorna. Alternativ två är att jag skulle fixa med skorna för varje underlag; isbuggar eller vanliga sulor när det finns snö eller MBT för barmark. Jag fick aldrig något brev från Hogwarts, så när jag promenerade 5,5 km idag var det isbuggar hela vägen. Vädret hade jag inte gjort något åt för solen strålade rent fantastiskt!

101 kg plus spikar hjälper inte

Jag har promenerat idag och det var oerhört skönt att komma ut! Strålande sol och iskalla vindar och så in bängen isigt. Jag väger modiga 101 kg och jag hade isbuggarna, men inte ens den kombinationen var en garanti för att jag skulle få fäste. Sanslöst! Det var jobbigt och luften gick ur mig när jag var 15 minuters väg hemifrån. Ont i hela kroppen efteråt. Sammanlagt 90 minuter och 6,4 km.

Sinnessjukt knöligt

Idag hade jag tid för massage redan halv 9 och jag hade sett fram emot det länge. Nacke och rygg i 60 minuter och som vanligt kändes det som ett hårt skal över ryggen knäcktes, lossnade och försvann. Ljuvligt! Något som var på den absolut motsatta änden av ljuvlighetsskalan var väglaget. Gårdagens vatten och snö frös till under natten och det var sinnessjukt knöligt och halt. Inte ens mina isbuggar hjälpte särskilt mycket. Fotlederna tog stryk av den korta promenaden. De (läs: kommunen) gör ingenting för att få bort isen utan öser bara ut grus ovanpå. Det går dessutom en osynlig gräns precis nedanför trapporna som innebär att inget gjordes åt gångvägen mellan den övre trappan och de 2 nedersta. Jag ser människor utan spikskor som stolpar på som det var torr asfalt de går på och undrar om de vet något jag inte vet. Om jag skulle ramla, så vete 17 om jag skulle kunna ta mig upp igen för att inte tala om återhämtningen… När jag kom hem gjorde jag te och satt i soffan och läste ett par timmar innan jag föll åt sidan och somnade. Jag sov inte bra i natt heller, vaknade 20 över 5 och kunde inte somna om. Pär är hemma pga. vad jag har börjat kalla för Kollaps Modell Mindre som beror på en illasinnad kombination av långvarig stress, frustration över jobbsitutionen (läs: omgiven av idioter) och att han inte orkar träna. Han är hemma och sover, helt enkelt. Han sover 12 timmar i stöten – eller mer – och sedan återvänder han till livet. Det är ett sätt att hantera det hela. Problemet är att KMM slår till allt oftare… Elin pluggar och trivs. Klarade den första (lilla) tentan med VG. Dessutom arbetar hon hos Nannyakuten med 2 familjer dvs. hon har 2 små herrar som hon hämtar på dagis och är hemma med tills föräldrarna kommer hem. Det är en enorm lättnad att det har vänt för min snorpa och hon ska ha all heder över att ha gjort jobbet själv.

 

NÖRAH

Vägning: 101,0 kg som innebär en minskning med ett hekto. Jag åt en hel del extra under helgen och får nog vara taxam att jag inte har gått upp i vikt.

Trött, håglös och leds. Jag sov dåligt. Var på toaletten vid 2 och vid 4 och sedan vaknade jag kvart över 7. Vad skulle det vara bra för?! Det blåste och snöade igår och det har blåst och snöat idag med, men idag bestod snön mestadels av regn. Efter en hel del inre debatterande besparade jag mig den planerade promenaden eftersom jag skulle iväg till en workshop senare. Efter handduksbyte hos Bibbi, frukost och dusch gjorde jag en kanna te och satt i soffan och läste (JA – jag kan läsa igen!!). Teet var inte gott, men boken är bra. En dryg timme senare gick jag över till ljudbok och spel; andra boken i “Game of thrones-serien”, på engelska med Roy Dotrice, men de böckerna är oerhört sega och uppläsaren var jobbig. Jag blev trött och var inställd på att sova en stund. Trots att det närmade sig lunchdax hade jag ingen matlust. Tvärstopp i magen. Elin kom hem från skolan vid halv 14 och jag åt en sen lunch med henne, men det var inte särskilt gott. Jag var oerhört frestad att stanna hemma från workshopen. Skitväder och att allt med Itrim känns som att kasta pengarna i sjön. Jag känner inte att jag har fått särskilt mycket stöd från min hälsocoach och jag ska inte träffa henne förrän i april. Det enda jag gör är att betala en månadsavgift och för måltidsersättningar som är svindyra. Men jag pallrade mig iväg och jag passade på att fylla på mitt “skafferi” (12×2 portioner soppa och 3×4 bars för 695 kr). På vägen hem blev jag på dåligt humör bara för att det var så satans blött, halt och vidrigt!! Och så upptäckte jag att min isbuggar läcker. Förbannadejävlaskit.

Workshopen då. Idag handlade det om målbilden. Itrim kör en variant som kallas NÖRAH: Nuläge, Önskat läge, Resurser, Agerande, Hinder.

Vi fick fylla i det lite grand och jag ska göra det noggrannare hemma och det är väl tänkt att jag ska gå tillbaka till den här “kartan” vid behov. Det var en aning mer givande än förra veckan och jag kände igen 3 av damerna medan de andra var nya. Att börja varje workshop med att prata 2 och 2 om varför, hur länge och målbilden tar oerhört mycket tid från de 45 minuter som planerats in och känns meningslöst eftersom vi sedan fortsätter med att presentera oss kort för hela gruppen. Whaaat… Nu har jag en “obligatorisk” workshop kvar i mitten av mars och sen får jag se om jag ska gå på fler. Det är tveksamt om alla är upplagda på samma sätt.

Lätt och lagom

Dagens rubrik syftar inte på margarinet med samma namn utan på dagens pass med gummibanden. Förra veckans urjobbiga pass gjorde att jag inte hade lust att träna idag. I och med att det passet var tungt behövde jag vila länge mellan övningarna och det, i sin tur, ledde till att jag aldrig fick upp värmen ordentligt. Jag är över huvud taget mer frusen numera. Min kompromissande röst gjorde sig hörd (den blir mer högljudd ju mer jag tränar på att kompromissa…): “Kör ett lätt pass då! Lätt och lagom är bättre än inget och det är ett himla bra sätt att få tiden att gå.”. Så blev det! Jag äter färre kalorier och det är inte så märkligt om det sätter sig på styrkan i armar och ben. Anledningen till att Itrim betonar lätt styrketräning ett par gånger i veckan (på deras gym), särskilt när man äter enbart måltidsersättningar, är att kroppen ska ta av fettet i stället för muskelmassan. Ju mer muskelmassa du har desto fler kalorier förbränner kroppen även i vila. Idag körde jag den lätta varianten och det var väldigt skönt! Koncentrationen var på topp och gjorde att jag hade ett bra tempo. Den lätta varianten gjorde att jag inte behövde vila så länge efter varje övning, så jag höll mig ordentlig varm hela vägen fram till stretchingen. Lätt och lagom! Musiken fungerade oxå och det blir en låtlisterepresentant: Du Tonc med “Keep movin'”.

Nytt rekord

5 km på 60 minuter och jag tror att jag kortade tiden med 5 minuter (för just den rundan)! Jösses, vilket tempo jag lyckades med! Jätteskönt!