Tajmingen påverkar uppfattningen av boken

“Som ett brev på posten” av Birgitta Bergin med Anna-Maria Käll som uppläsare. Jag är en känslomänniska, en introvert född i fiskarnas tecken och tajming betyder mycket för mig och den här boken var helt rätt för mig just  nu.

Elsa och Thore är båda 81 år när de träffas i ett bridge-sällskap och blir blixtförälskade. Deras respektive dog flera år tidigare och båda saknar den närhet som ett långt äktenskap innebär. De känner att de inte har tid att vänta. Elsa och Thore har vuxna barn och även vuxna barnbarn och de är knökfulla med åsikter om föräldrarnas förhållande.

Det är ett upplägg som är nog så enkelt, men som visar sig ta upp flera känsliga ämnen och fördomar. Man får följa berättelsen ur flera personers perspektiv och ett tag tyckte jag att det blev för många, det blev spretigt och plottrigt, men det visade sig fungera. Alla karaktärer är mycket mänskliga utom möjligen Elsa och Thore som jag upplevde som lite väl präktiga i allt från utseende (“bra gener”) till karaktär. Det är ett åldersfixerat samhälle vi lever i vilket bekräftas av de vuxna barnens upprepande av “… är ju 81 år!!”. Känslor och sex är förbehållet de unga som inte har skrynklig hud eller stela leder. Olika former av beroende finns med: sex, spel, alkohol och bekräftelse. En girighet och en tro på pengars makt som känns helt främmande för mig; att ta för givet att arvet efter föräldrarna ska få en på fötter. Och sedan min käpphäst: att människor inte pratar med varandra. Att kommunicera är det samma som att respektera varandra.

Anna-Maria Käll gör en mycket bra uppläsning! Den här sortens böcker passar henne, tycker jag. Hennes snälla röst gör sig bra till berättelser med mänskliga karaktärer och mycket dialog.

Jag vann ett pris!

Storytel har en podd där de pratar om böcker och om att läsa/lyssna. I den senaste podden, nr 26 pratade de om fin och ful litteratur och ville veta vad vi som lyssnar tyckte. Det fanns en möjlighet att vinna ett par Storytel-orangea hörlurar. Min uppfattning om vad som är fin och ful litteratur har varit tydlig länge och jag skrev så här:

“…har bara en sak att säga om finlitteratur och fullitteratur: det finns bara åsikter. Det finns ingen fakta som säger att en bok är bättre / finare än en annan. Hur 17 kan forskare uttala sig om vad som är bra och dålig litteratur?! Det finns knep för att bygga upp en skickligt berättad historia, men om den sedan hör hemma i nobelhyllan eller i kiosken, avgörs av läsaren. Samma sak med Melodifestivalen och Oscarsgalan: åsikter, åsikter, åsikter. Läs, bara läs! Stephen King är på väg att få upprättelse. Han är snart i finsalongerna av någon anledning. Han är en av de absolut skickligaste berättarna, tycker jag (åter igen – en åsikt), men har rynkats på näsan åt hittills. Vem bestämmer det? Det finns bara en sorts litteratur och det är de böcker jag läser och tycker om. Basta!”
De tyckte om det och jag vann hörlurarna!

Outgiven, men läst

Den 29 februari så jag ett FB-inlägg från Bokus där de efterlyste 5 frivilliga till att läsa en bok som är översatt till svenska, men som inte har kommit ut än (den släpps i övermorgon). Jag läste vad en handlade om, blev intresserad, anmälde mig och fick ett manus hemskickat. Mitt uppdrag var att läsa den och lägga upp en recension på Bokus sida och då skulle jag få ett inbundet exemplar av boken gratis. Det var en riktigt bra bok och jag läste den ut den på 6 dagar. “Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante. Här är min recension och den är något längre än den som Bokus fick eftersom jag var tvungen att korta ned den innan jag kunde publicera den.

Det är inte ofta jag läser böcker av italienska författare, men nu har jag läst ”Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante. Det är den första boken av fyra i ”Neapelkvartetten”. Elena Ferrante är en pseudonym och hon debuterade 1992 och räknas till en av Italiens viktigaste författare.

Handlingen utspelar sig i Neapel på 1950-talet där Elena och Lila växer upp i arbetarkvarteren. De är olika i allt från kroppsbyggnad och hårfärg till läggning och självförtroende. Det enda de verkligen har gemensamt är att intelligensen. Elena är en student med stort S och lever för skola och utbildning. Lila är självlärd och kunde läsa och skriva innan hon började första klass. Flickorna blir vänner, nära vänner. Det uppstår ett visst mått av tävling när det kommer till skolan och när Elena får möjlighet att gå vidare med studierna, men inte Lila, så uppstår ett vägskäl som påverkar vänskapen. Maffiabossen Caracci har den outtalade makten i området. När han blir mördad tar sonen Stefano vid där han slutade. Stefano förälskar sig i Lila och lyckas med att få igenom ett giftermål genom att stötta hennes fars skomakarverksamhet ekonomiskt.

Elena är romantisk och naiv och vill gärna tro att kärleken är som i romanerna. Hon längtar efter en pojkvän, efter att bli förälskad. Hennes tvivel, grubbel och osäkerhet känner jag igen från min egen tonårstid. Det är inte ett behagligt igenkännande och det är förmodligen därför som jag blev irriterad på Elena och tyckte att hon skulle sluta tänka så mycket. Lila har en helt annan självsäkerhet och verkar inte bry sig om vad någon annan tycker och det är kanske de som gör att de unga männen blir förälskade i henne. I början av deras vänskap är Elena helt okritisk i sin beundran av Lila och följer henne på ett hundaktigt sätt. Det blir en ständig jakt där Lila hela tiden ligger ett steg före.

Den italienska arbetarklassens vedermödor under efterkrigstiden är inte helt olika den svenska, men medan det svenska folkhemmet låg i stargroparna fanns inga sådana planer i Neapel. När boken slutar under 1960-talets första år hade varken Elenas eller Lilas familj rinnande varmvatten i sina bostäder. Den tidens värderingar var desamma som i Sverige. En ung kvinna skulle i första hand sträva efter att bli gift och skaffa familj. Det var där hennes främsta värde fanns, så när Lila gifter sig som sextonåring har hon nått målet även om det kanske inte var det hon personligen strävade mot.  Elenas känslor är blandade inför att hennes bästa vän ska gifta sig. Naturligtvis vill även hon skaffa familj, men hon vill studera så länge som möjligt. Frågan är vad hennes studier kan leda till? Är det värt att fortsätta?

Bokens karaktärer känns tydligare än miljöerna. Italienska stereotyper med macho, muskler och högljudda känsloyttringar. Författaren har förmodligen inte avsett att framställa karaktärerna på det viset; det är min svenska standarduppfattning av italienare. Inget ljummet mitt emellan. Våldet är vardag och de gemytliga middagarna där stora, hjärtliga familjer samlas saknas helt. Elena Ferrante är en skicklig berättare. Det flyter och lockar till läsning med en bra balans mellan dialog och text. I början av boken finns ett persongalleri och det var inte helt fel för jag har alltid haft dåligt minne för namn och här finns det flera likartade namn som bitvis gjorde mig förvirrad. Jag tycker att boken var bra och jag ser fram emot att få läsa om Elena och, framför allt, Lila som vuxna. Däremot tyckte jag inte om sättet som boken slutade på. Det gav mig en känsla av kapitelslut i stället för en avslutning på barndoms- och tonåren.