Monthly Archives: december 2014

Ut igen

Posted on by 0 comment

80 minuters promenad. Det var skönt att komma ut och hemifrån och få vara för mig själv en stund, men det var trist vädermässig. Plural i plusgrader och snömodd. Blä!

Ibland verkar det var omöjligt att få till gott te! Det går i perioder och de brukar vara välsignat korta, men nu har jag inte druckit riktigt gott te på ett par veckor. Jag har provat att hålla koll på vattenmängden, så att det inte blir varken för starkt eller svagt. Jag har provat nya kombinationer av smaker. Desperationen fick mig att begå en kardinalsynd. Igår rengjorde jag tekannan. Varje tekännare vet att man ska undvika att rengöra insidan av kannan och jag tror på det, men i brist på alternativ tog jag svinto och gnuggade bort all kolsvart tjära som fastnat på insidan under de 2,5 år som jag har haft kannan. Färgen på vattnet när jag sköljde ur den var otäck… Jag gav även silen en omgång. Kannan ser som ny ut, men jag vet inte om det gjorde så mycket för smaken. Då är det alltså mina smaklökar som är satta ur spel. Fungerar svinto på dem oxå?

Category: Allmänt, Hälsan

Mitt 2014

Posted on by 2 comments

Nyårsafton. Förra året försökte jag se det gångna året ur en mer positiv synvinkel och jag ska göra samma sak i år.

Det bästa med 2014 är att jag har börjat skriva på allvar tack vare författarkurserna. Det mest givande jag har varit med om! Och det innebar oxå att jag chattade för första gången i mitt liv. Ooooo…!

Facebook. Om jag vill nå ut med skrivandet – och det vill jag! – var det nödvändigt att bygga en författarplattform. Jag har ondgjort mig mycket över FB, men jag kan erkänna när jag har fel och det har jag gjort nu för FB har varit övervägande positivt. Det är roligt! De författar- och skrivargrupper som jag har gått med i är användbara på många sätt.

Storytel. 2013 skaffade jag en smartphone och 2014 skaffade jag Storytel. En suverän förening!  Jag har sparat en hel pengar på att slippa betala för böcker jag inte tycker är bra. Mitt beroende av ljudböcker har blivit större och ibland känns det som om hörlurarna har vuxit fast i öronen.

Vi renoverade sovrummet och även där fick jag erkänna mig besegrad och då gäller det fototapeten för helheten blev fantastisk. Sovrummet är så mysigt nu och det är snyggt och stilrent.

I det stora hela har jag mått bra och då menar jag depressions- och ångestmässigt.

Gott nytt år!

Gott nytt år!

 

Category: Allmänt

Författarkurs 2: gestaltning

Posted on by 0 comment

Det var en farlig man hon jagade

Minns ni hundmördaren från miljöbeskrivningarna? Han är med i den här texten.

Det var när Elsa fick det trettonde samtalet på den lokala polisstationen om ännu en hund som fått halsen avskuren som hon bestämde sig för att ta tag i saken själv. Elsa hade två hundar som var familjemedlemmar och inte bara husdjur och om någon skulle skära halsen av dem… Alltså måste hon ta fast honom. När hon gick igenom de familjer som drabbats såg hon att gårdarna kom i den ordning de låg. Han brydde sig alltså inte om att förvilla utan såg det hela som ett jobb där han tog en hund i taget. Det senaste samtalet hade varit från Anders med sonen Simon som hade hittat settern Millan med avskuren hals på gårdsplanen när de kom hem från en fisketur. Den stora kartan med alla gårdar låg utbredd med tyngder i varje hörn för att inte rulla ihop sig. Elsa följde huddräparens spår och där låg ”Gläntan”. Det betydde att familjen Jämtén stod på tur. Elsa ringde dem och förklarade läget och sa åt de att hålla sina hundar bevakade särskilt när de var utomhus. Hon berättade att hon skulle vakta vid skogsbrynet varje kväll med start ikväll. Samtalet avslutades och Elsa klädde sig i mörka kläder och ordentliga kängor som stod emot väta. En ficklampa, mobil och en pistol var också nödvändiga. Alla hundar som mördats hade blivit det i skymningen. Vad hade hänt om någon hade kommit på honom? Skulle han ha flytt in i skogen eller gått till attack mot ägaren? Det var i vilket fall en farlig man som hon jagade. Hon lämnade sin bil på gården närmast Jämténs där mördaren redan hade varit på besök och om han fick syn på den fick han gärna tro att hon var där för att förhöra familjen. Sedan gick hon över vägen in mot skogen och tog sig på det viset mot nästa hus. Kanske skulle hon springa på honom på en gång och göra processen kort. När hon valt en bra plats att hålla utkik från tittade hon på mobilen som visade att klockan nästan var sju på kvällen. Skymningsdags. Elsa hade jagat med sina hundar och vant sig vid att kunna sitta och bara vänta på att något ska hända. Den erfarenheten använde hon sig av nu när hon hukade i skogsbrynet. Jämténs schäfer låg ute på gården som hon kommit överens om med familjen, men hon visste att den inte var obevakad. Förmodligen satt det en familjemedlem i varje fönster beredd att rusa ut om någon okänd närmade sig. Skymningen föll och fick skuggorna att bli allt längre. Vid skogsbrynet gick skuggorna över i mörker. Elsa såg att schäfern hade uppmärksammat något och tittade åt det håll hunden vädrade.

Det var någon som närmade sig i maklig takt. Försiktig. Uppmärksam. Elsa tyckte att det var något bekant med figuren. Något med gångstilen. Hon började röra sig längs med skogsbrynet mot främlingen. Nu gav schäfern skall. Elsa tittade mot huset, men ingen av familjen syntes. Bra. Främlingen var nästan framme vid hunden nu. Elsa kände definitivt igen honom, men den uppfällda kragen och den neddragna kepsen gjorde att hon inte kunde se hans ansikte. Tusan! Hon fortsatte framåt medan mannen nådde fram till hunden och började tala med låg röst. Schäfern var inte det minsta misstänksam. Främlingen tog fram något ur en ficka och Elsas adrenalin sköt genom kroppen och fick henne att vilja rusa fram, men inte än. Hunden hade fått något att äta. Nu såg hon hur mannens ena hand rörde sig mot stövelskaftet och drog fram en kniv. ”Släpp kniven!” Elsa rusade fram med vapnet draget. Mannen blev överrumplad, tappade balansen och blev liggande med kniven fortfarande i handen. Schäfern stod upp och skällde upphetsad av den plötsliga aktiviteten medan Magnus Jämtén kom utrusande raka vägen mot hunden. När Elsa nådde fram sparkade hon undan kniven och riktade vapnet mot den liggande mannen. Hon hade tagit honom! Nu skulle han inte kunna skära halsen av fler hundar. Hon böjde sig ned och slet av honom kepsen och stelnade sedan till. Fan också! Hennes yngre bror. ”Tjena, syrran!”, sa han och flinade uppstudsigt.

Category: Mina texter

Olika skildringar av en miljö

Posted on by 0 comment

Någon gör något hemskt i den miljön jag beskrivit tidigare.

Han kom gående i skymningen och hans ljudlösa sätt att röra sig kom av många års vana av att röra sig i naturen. En jägare. Skuggorna var långa. Luften tung av högsommarens alla dofter. Svalorna svirrade fram över himlen.  En svag motvind gjorde att hunden inte märkte honom förrän han var framme på tunet. Den chokladbruna settern skällde, men tvekade sedan. Mannen fortsatte framåt. Hunden iakttog honom uppmärksamt. När han nådde fram till det lilla vita huset och settern ställde han sig på knä medan han hela tiden talade med låg och lugn stämma. ”Hej, vännen. Nä, inte behöver du skälla på mig. Jag är inte farlig. Inte farlig alls…. Är inte husse hemma? Har han lämnat dig att vakta huset åt honom? Då kan han känna sig lugn för det gör du så bra, så bra.” Han sträckte fram handen med handflatan uppåt och lät hunden sniffa. Förmodligen doftade handen av den korv som han hade stoppat ned i en av de rymliga fickorna. Medan hunden sniffade på den väldoftande handen smög hans andra hand upp på hundens huvud och smekte den över de hängande öronen för att sedan ta tag i halsbandet. ”Kom närmare så kan jag klia dig bakom öronen.” Nu hade settern bestämt sig för att mannen inte var något hot och svansen viftade godkännande fram och tillbaka. Hon flyttade närmare medan mannen smekte henne över huvudet. Plötsligt blev doften av korv intensiv och hon gnällde av otålighet innan hon till slut fick sätta tänderna i den. Medan hon njöt av den oväntade godsaken placerade sig mannen bredvid henne och lade armen över hennes rygg medan han hela tiden talade med samma låga och lugna stämma. ”Vet du att jag avskyr hundar? Jag blev nämligen biten när jag var liten. Det var en av de fulaste och jävligaste hundar som jag har sett och den älskade att jaga ungarna i kvarteret. Du är mycket, mycket finare, men du är precis lika dum som alla andra jyckar.” Med en smidig rörelse drog han fram en kniv från stövelskaftet. ”Jag behöver bara vifta lite med en korv så blir jag bästis med vilken jycke som helst. Varenda en har gått på tricket, men de har bara gjort det en gång.” Han skar halsen av settern och satt sedan kvar tills den hade dött. Sedan reste han sig och gick tillbaka samma väg som han hade kommit. Nu hade kvällen hunnit bli mörk och det dröjde inte länge innan han var ett med skuggorna.

Category: Mina texter

En pryl på olika sätt

Posted on by 0 comment

När någon använder en vanlig bettskena till något hemskt. 

Inger hatade sin lillasyster Angelica. Hata är ett starkt ord, men det fanns inget annat ord som var tillräckligt kraftfullt för att beskriva hennes känslor inför sin syster. Hon hade inte känt så hela sitt liv utan känslan hade vuxit fram under det senaste året. Året då hon förlorade sin syster.

Det skiljde bara 10 månader mellan dem vilket gjorde att de följdes åt som ler och långhalm de första tretton åren och även hamnade i samma klass varje årskurs. Sommaren mellan sjunde och åttonde klass gjorde Angelica en tillväxtspurt och drog ifrån Inger som stod kvar aningen undrande och såg på medan systern blev bästa kompis med en ny tjej i klassen som kommit hela vägen från Stockholm och av den anledningen visste mycket mer och fick göra mycket mer eftersom hennes föräldrar gärna gav efter som kompensation för att de släpat ut henne på vischan. Den nya flickan hette Natalie och uttalade sitt namn med ett tjockt, utdraget i, så det lät som Nataliiiii. Nataliiiii fick använda smink. Nataliiiii fick tre gånger så stor veckopeng som Inger och Angelica för Nataliiiii hade inga syskon.

”Vad är Inger för gammalt tantnamn?” hade Natalie frågat. ”Det är väldigt lätt att säga fel och kalla dig Inget.” Inger, som i hemlighet höll med om att hon hade ett gammalt tantnamn, svarade bara att hon tyckte att Natalie var ett väldigt fint namn precis som Angelica var. Hon hade alltid varit avundsjuk på Angelica för hennes änglalika namn och ofta frågat sig hur deras föräldrar hade tänkt när deras döttrar fick så orättvist olika namn. ”Angelica är ett urtjusigt namn” höll Natalie med om. ”Man kan nästan tro att hon kommer från Stockholm hon med, men när man heter Inget, åh, förlåt Ingerrrrrr, så är man från landet, jag menar det finns ingen av mina kompisar i stan som heter Inger!” Hon skrattade ett klingande skratt. Angelica som hade stått bredvid under samtalets gång och lyst upp när hon hörde att hennes namn passade i den kungliga huvudstaden föll in i skrattet. Hon hade inte kommit till Ingers försvar då hennes namn klassades som bonnigt och det var nog då som allt började förändras.

 

Angelica tillbringade allt mer tid tillsammans med Natalie och de var ofta hemma hos Angelica och Inger efter skolan. Inger och Angelica delade rum och i början var de tillsammans alla tre och gjorde sina läxor, lyssnade på musik, skvallrade och Natalie lärde Angelica hur hon skulle sminka sig. Inger gjorde sitt bästa för att delta, men kände sig mer och mer utanför och den känslan förstärktes när Angelica och Natalie började tillbringa eftermiddagarna och helgerna hemma hos Natalie i stället.

 

Vid ett besök hos tandläkaren hade Inger fått frågan om hon gnisslade tänder om nätterna, men det kunde hon inte svara på. Angelica hade aldrig sagt något om störande gnissel nattetid. Hade Inger haft huvudvärk? Hon hade haft huvudvärk, men vem hade inte det emellanåt? Tandläkaren talade om att han kunde se förslitningar på tändernas ytor som tydde på att Inger gnisslade tänder om nätterna och att det kunde leda till spänningsvärk i huvudet och axlarna förutom att det skadade tänderna. Det bästa vore att hon fick en bettskena utprovad. Så blev det. Efter ett par veckor fick Inger sin bettskena och upptäckte efter några dagar att huvudvärken avtog. Hon tyckte inte om den. Den kändes klumpig och om hon försökte säga något med bettskenan kvar i munnen, så lät hon som ett sluddrande fyllo.

 

När Inger och Angelica kom till skolan en måndag morgon, så tyckte Inger att alla tittade på henne och fnissade. Plötsligt hördes någon ropa: ”Ser du vem som går där?”. ”Nä, jag ser inget.” svarade en annan. ”Precis!” ropade den förste igen ”Det är inget som går där!” Inger frågade Angelica vad de menade, men systern ryckte bara på axlarna och fortsatte gå. Det elaka skämtet upprepades om och om igen var Inger än kom gående och till slut flydde hon in på toaletten där hon började gråta. Varför sa inte Angelica något? Varför ställde hon inte upp för Inger som de alltid hade ställt upp för varandra? Det var förstås Natalies fel. Förutom att Angelica sällan var hemma och aldrig fanns där för Inger, så hade hon också blivit otrevlig gentemot föräldrarna och på sätt och vis tyckte Inger att det var jobbigare än att hon själv blev utsatt. Inger hade inte berättat hemma om det elaka skämtet utan tänkte att de inte orkade hålla på hur länge som helst, men en vecka senare mötte hon två killar från parallellklassen i korridoren och de ställde sig i vägen för henne. ”Nä, men är det inget som är ute och går.” sa den ene med ett retsamt tonfall. Han nickade åt den andre som utan att säga något tryckte upp Inger mot väggen så hårt att hennes huvud slog i. Inger blundade av smärta och kände plötsligt en hand över munnen och en andra hand som klämde åt om hennes näsa. Det tog inte många sekunder innan Inger fick svårt att andas och paniken kom snabbt när hon kände att hennes armar satt fast. ”När man är inget, så behöver man väl ingen luft, eller hur?” Plötsligt släppte de taget om henne och hon drog ett djupt andetag samtidigt som ögonen tårades av både smärta och rädsla. Hon såg hur killarna släntrade iväg genom korridoren medan de gjorde high five och asgarvade. Hon såg också hur Angelica och Natalie stod en bit bort. Hade de sett allt och ändå inte gjort något för att stoppa killarna? När även de vände sig om och gick, så blev Inger arg.

 

Senare den dagen satt Inger på sin säng och fingrade på den förhatliga bettskenan när Angelica kom hem.  Hon gav Inger en illvillig blick och sa: ”Titta, det sitter inget på sängen!” . Det blev droppen. ”Håll käft.” sa hon med låg röst.

”Ursäkta, men jag hörde inget” svarade Angelica.

”Jag sa håll käft. Håll. Käft. Håll käft!”

Inger flög på Angelica och fick ned henne på rygg på mattan sittande grensle över hennes mage medan armarna klämdes fast under Ingers knän. ”Vill du veta hur det känns att kvävas?” väste Inger och tog ett hårt tag om Angelicas näsa för att täppa till den. Angelica öppnade automatiskt munnen för att kunna andas och då körde Inger ned bettskenan i halsen på henne. ”Varför hjälpte du mig inte när de där killarna höll på att kväva mig? Va? Och varför protesterade du inte när varenda jävel retade mig och skrattade? Varför? Vad har jag gjort dig för att du ska ha blivit så jävlig?!” Plötsligt far dörren upp och föräldrarna står där med frågande miner. Pappan rusar fram och knuffar undan Inger medan han skriker att Angelica håller på att bli blå i ansiktet och någon måste ringa 112. Mamman rusar iväg för att ringa medan Inger efter att ha varit rasande och stark nu är apatisk och orörlig. ”Hon övergav mig” var det enda de fick ur henne. ”Hon övergav mig.”

Category: Mina texter | Tags:

”Skriv om och om igen”

Posted on by 0 comment

En övning från boken ”Skriv om och om igen” där jag valde förutsättningar för texten med hjälp av en tärning. Det var fiffigt och fick mig att ta ett steg utanför min bekvämlighetszon.

Ålder: 62 år

Bor i: en förtrollad trädgård

Har med sig: blommor

Hemlighet: en gång dödade jag en katt

 

Holger vaknade med ett ryck. Först kunde han inte förstå vad det var som hade väckt honom. Hade han hört något? Han låg kvar och lyssnade, men kunde inte uppfatta något störande fast med tanke på att han hade hunnit bli 62 år och hörseln inte längre var som när han var 26 år, så var det kanske säkrast att stiga upp och kontrollera. När han hade vikt undan täcket och satt på sängkanten på väg att sätta fötterna i tofflorna, så kom han på varför han hade vaknat. Det var den där drömmen igen, den som hade förföljt honom i så många år ända sedan den där hemska dagen när han…… Han klarade inte ens av att tänka på det. Det hade blivit en hemlighet som han hade burit med sig i många år nu. Nu satte han fötterna i tofflorna och gick ut i köket för att göra sin morgonvälling. Han var egentligen en kaffemänniska, men precis som att hörseln försämras, så gör även magen det och magen ville inte längre ha kaffe på morgonen utan lite senare på dagen. När vällingen var färdig hällde han upp den i sin favoritmugg med stora blommor på och satte sig på trappan ut till trädgården.

”God morgon, Holger!” hördes en liten röst inifrån rododendronbusken. Sedan riste bladen till och en liten gumma kom fram. Hon var inte mer än 35 centimeter, hade sitt långa hår i en fläta på ryggen och var klädd i en solgul overall och med kraftiga kängor på fötterna. Nu klev hon fram med bestämda steg och ställde sig nedanför Holger.

”God morgon, Flora!” sa han. Flora var Holgers trädgårdsmästare. Eftersom trädgården var förtrollad, så krävde den en trädgårdsmästare av samma kaliber. Flora var en blandning av hustomte och alf.

”Jag har hittat graven” sa Flora.

Holger suckade djupt. Han visste att han måste ta sig till graven. Han måste få ett avslut, så att mardrömmarna skulle sluta plåga honom. Han drack den sista vällingslurken och ställde muggen ifrån sig på trappan och sedan lät han Flora leda honom till gravplatsen. Det var 30 år sedan det hade hänt och det skulle kännas skönt att få sätta punkt. Holger hade röjt i trädgården den dagen det hände. Det var småträd som blivit sjuka och därför fälldes för att lämna plats åt friska växter. Det var när ett av träden hade fallit till marken som Holger hade hört ett skrik, men det hade inte varit ett människoskrik, det var ett plågat djurs skrik, ett ljud som Holger hade oerhört svårt att stå ut med. Holger sprang fram till det fällda trädet och under det låg en katt. Den jamade och ögonen var vidöppna av skräck. Holger lyfte bort det fällda trädet och föll på knä vid katten. Den rörde huvudet och frambenen medan bakbenen verkade otäckt orörliga.

”Nej, nej, nej, nej, nej…….” var det enda Holger fick ur sig samtidigt som hans ögon rann över av tårar. Han lade försiktigt en hand på katten och den vände blicken mot honom. En blick som bad om hjälp. Holger tog av sig sin arbetsskjorta och lindade försiktigt in katten i den och lyfte sedan upp den i famnen och började gå mot sitt hus. Hela vägen till huset ropade han Floras namn med jämna mellanrum. Hon väntade på honom vid huset och de hjälptes åt med att få katten på plats på Holgers matbord.

”Åh, gud, vad ska jag göra, Flora, vad ska jag göra? Jag har gjort illa ett djur! Jag har skadat en katt!! Åh, gud vad ska jag göra?!”

Flora svarade inte på Holgers retoriska klagovisa utan undersökte katten.

”Holger” sa hon sedan ”kattens rygg är bruten och den kommer inte att kunna gå själv igen”.

Tårarna rann nedför Holgers kinder.

”Har den ont?” frågade han och bävade för svaret.

”Den har ont” bekräftade Flora. ”Jag vet var det finns belladonna som jag kan ge den, så att den får somna in och slippa plågas.” Hon stod kvar med ett frågande uttryck i ansiktet i väntan på att Holger skulle ge klartecken.

”Hämta belladonnan, är du snäll.”

Medan Flora gick efter växten, så satt Holger hos katten och strök den över huvudet medan han viskade ”Förlåt” om och om igen. Flora kom tillbaka med växten och började genast tillreda den för att de sedan skulle kunna ge katten det kraftiga sömnmedlet. Holger tvingade sig att sitta kvar hos katten tills han visste att den hade somnat in helt och fullt, men sedan orkade han inte mer. Han flydde in i sitt sovrum och det blev Juniper, en av samma sort som Flora, som fick ordna med begravningen. Holger hade inte vetat var gravplatsen låg förrän nu när Flora meddelade att hon hade hittat den. Flora gick först med Holger några meter efter. De fick gå en bra bit från huset och stigen vindlade mellan små träd och buskar som bar både blommor och bär. Fåglar i klara färger samsades om bären med knubbiga humlor. De kom fram till en liten glänta där solens strålar silade genom lövverket och gav platsen en känsla av frid. Själva graven var en liten gräsklädd kulle med ett litet vitt kors.

”Blommor!” utbrast Holger och försvann längre in i grönskan. Han kom tillbaka efter en kort stund och med sig hade han en bukett av svagt honungsfärgade förlåtelseblommor som han nu lade på gravplatsen. Han föll på knä och bad åter om förlåtelse så som han hade gjort då för 30 år sedan.

När han sedan reste sig var det med en känsla av avslut. Han kunde inte göra mer nu. Han hade dessutom fått förlåtelse för han hade hört ett svagt mjau följt av ett spinnande, så nu visste han att katten inte hade ont. Han gick tillbaka till sitt hus och kände sig lättare om hjärtat. Den natten sov han utan mardrömmar.

Category: Mina texter | Tags:

Från författarkurs 1

Posted on by 0 comment

En bild föreställande ett ägg med utstickande smala fågelben.

Albert vinglade omkring. Han kunde inte se något och dessutom var han ovan vid sina ben. Det var inte så här det skulle vara. Han var säker på att mamma hade förklarat det annorlunda. Mamma hade sagt att han skulle använda näbben till att göra ett hål och sedan skulle han göra hålet större och större tills han kunde köra upp hela huvudet. Efter det skulle skalet helt enkelt gå sönder och han skulle kunna sträcka på vingarna och sedan benen. I stället hade Albert lyckats göra hål för sina långa, pinnsmala ben och när han nu försökte trycka ifrån för att få huvudet igenom, så resulterade det bara i att han sträckte på benen och nästan tappade balansen i rena förskräckelsen.

”Albert?” hörde han hur mamma ropade och hon lät orolig.

Han vände sig mot ljudet, men var för snabb och förlorade balansen. Utan någon möjlighet att kunna dämpa fallet föll han raklång framåt och skalet sprack.

”Albert hur gick det?”

Han satte sig upp och ruskade bort den sista biten skal.

”Det gick bra, mamma” svarade han. ”Jag gjorde det. Jag tog mig ut alldeles själv som du sa att jag skulle göra!”

Category: Mina texter

Mörbultad

Posted on by 0 comment

Uj, vad jag har sovit! När Pär kom in frågade jag vad klockan var och han svarade halv 12 blev jag inte glad. Visserligen hade jag bestämt att ha en sovis, men inte fullt så lång. Eftersom jag tänkte träna efter lunch skulle lunchen bli litet tidigare och nu fick jag vakna med ett ryck och det känns aldrig bra… Jag är ingen morgonmänniska och behöver minst 1 timme innan jag kan göra någonting vettigt. Det löste sig och träningen blev av. Ett fullt dvs. vanligt pass med gummibanden och det gick bra. Småtungt. Jag känner mig mörbultad. Det tog ordentligt på ryggmusklerna. Det känns väldigt bra att träningen är regelbunden igen! Ålrajt!

Category: Hälsan

X-men

Posted on by 0 comment

Efter den paniska sortin på julaftonen tröstbeställde jag en drös med filmer. Drösen var så stor att såg gott som hela mitt Nöjeskonto tömdes. På grund av alla helgdagar kom filmerna inte förrän idag och Pär och jag såg ”X-men: Days of future past”. Den var riktigt, riktigt bra! Den bästa av de 4 som finns. Det är fantastiskt vad som är möjligt att göra rent tekniskt utan att det ser det minsta trickigt ut!

Category: Böcker & film

2 nitar och 1 som var för lång

Posted on by 0 comment

Efter att ha sett färdigt senaste säsongen av ”Downton Abbey” är det svårt att hitta något som är ens i närheten av lika bra. Jag har börjat titta på gamla filmer som det antingen är länge sedan jag såg eller som jag bara har sett en gång, men vill ge en chans till. Igår och idag har jag sett 3 filmer som känns som 3 nitar.

”Dogma” från 1999. Den här filmen tyckte jag var såååå himla bra, intelligent, fyndig och nödvändigt ifrågasättande. Fyndig och ifrågasättande håller jag fast vid, men annars… Matt Damon och Ben Affleck är oerhört irriterande. Varför pratar Linda Fiorentino så tyst att hon knappt hörs? Alan Rickman och Salma Hayek är bra. Jag uppskattade ifrågasättandet av religion och bibeln förmodligen för att jag var i en period när min ateism var något som jag gärna slog i huvudet på folk. Jag är fortfarande absolut ateist, men jag tycker att det känns lugnare att acceptera olikheter i trosuppfattningar.

 

”Sanningen om Rödluvan” från 2005. Vi såg den hela familjen och ingen av oss tyckte att den var bra. Den här gången såg jag den inte till slut utan frågade mig själv om och om igen: ”Varför köpte jag den här filmen? Varför?!”

 

”Inception” från 2010. Första gången jag såg den tyckte jag att den var bra och snygg, men knepig att hänga med i. Andra gången jag såg den var den fortfarande snygg, men blev bättre eftersom jag kunde hänga med bättre. Tredje gången kändes den bara för lång (den är 147 minuter). Den är bra och den är snygg och jag begriper definitivt handlingen, men jag hade inte ro i kroppen. Titeln på det här inlägget kan ändras till 2 nitar eftersom ”Inception” fortfarande håller.

Fridens. 🙂