Magi

Det fanns en period när Harry Potters värld stod i fokus för mig. Jag upptäckte den som vuxen och närmade mig 40. Jag läste alla böcker på både svenska och engelska och jag lyssnade på dem på både svenska och engelska och då fanns det 2 engelska produktioner där den med Stephen Fry blev favoriten. Den är för övrigt den i särklass bästa och snyggaste produktion jag har lyssnat på oavsett genre! Naturligtvis har jag sett filmerna, men böckerna är bättre. Jag lockades av idén att det finns magi och jag är fortfarande sur över att vara en mugglare, men det som var ännu mer lockande var djuren. Alla dessa fantastiska vidunder! Allt från nifflare till hippogriffer.

För några år sedan kom filmen “Fantastiska vidunder och var man hittar dem”. Det är Newt Scamander som är författare till boken med samma titel och boken utgör en del av kurslitteraturen på Hogwarts. Filmen utspelar sig medan han forskade, samlade och räddade de arter som var utrotningshotade. Han har en resväska. En formidabel resväska! När han fäller upp locket kan han gå ned i den. Långt ned där han har en hel värld fylld av dessa djur och deras habitat. När jag ser sånt blir jag mållös. Dels över att filmtekniken kan åstadkomma det, men mest över den avundsvärda fantasin hos JK Rowling! Jag vill ha MAGI i mitt liv!!! Själva filmen handlar om att Newt Scamander kommer till New York för att hitta och rädda det sista exemplaret av ett djur (som jag inte minns namnet på). Det finns även en otrevligare varelse som härjar, en obskyros och naturligtvis är skurkarna ute efter den. Allt utspelar sig på 1920-talet, många år innan Harry och hans nemesis Voldemort. Skurken i det här fallet är Grindelwald som var kompis med Dumbledore.

Den andra filmen (det finns 3 i skrivandets stund), “Grindelwalds brott”, fokuserar på Grindelwald och allt fuffens han har för sig. Han befinner sig i Paris och samlar anhängare. Första gången jag såg filmen blev jag besviken eftersom jag tog för givet att fokus skulle ligga på djuren igen med tanke på att titeln var den samma. Andra gången jag såg den var jag förberedd och tyckte att den var bra. Inte lika bra som den första, men väl värd att se. Johnny Depp har rollen som Grindelwald och han är ett praktarsel privat, men lik förbannat en skicklig skådespelare. På grund av hans svinaktiga beteende i privatlivet fick han inte rollen i den tredje filmen.

“Fantastiska vidunder: Dumbledores hemligheter”. Grindelwald strävar efter att bli trollkarlvärldens ledare och Dumbledore blir motvilligt indragen. Mads Mikkelsen spelar Grindelwald och kommer inte i närheten av Johnny Depps gestaltning. Mads Mikkelsen saknar det ondskefulla och slippriga draget. Filmen är riktigt bra, bättre än tvåan.

Dagens filmteknik är datorbaserad och det är möjligt att skapa fantastiska miljöer och fantasifulla vidunder och som tittare tackar jag och tar emot! Jag kan inte låta bli att fundera hur det är att vara skådespelare när den största delen av miljöerna inte finns? Blåskärm och grönskärm och datoranimerade rörelsemönster. De får ju ingen möjlighet att se eller ta in stämningen i alla dessa fantasifulla miljöer. Det finns ingen magi för dem.

Provocerad

Det finns inget och jag menar verkligen inget som provocerar mig mer än okunskapen om depressioner och fördomarna mot SSRI-preparaten. Fördomar, oavsett ämne, har rötter i okunskap. Okunskap leder till rädsla. Jag har skrivit mycket om det här genom åren och nu skriver jag om det igen för att jag vill och för att det behövs.

Det påstås att dagens samhälle är öppnare och mer tolerant i synen på depression och ångest, men det är rena nyset. Den s.k. öppenheten finns bara ute på nätet i diverse bloggar, poddar och alla de böcker där författaren vill “dela med sig”, bryta “tystnadskulturen” och radera tabun. Det strösslas med styrkekramar och tacksamhet över att ha fått ta del av en livshistoria. Jag är fullt på det klara med att Sverige har ett stort problem när så många unga och unga vuxna mår så dåligt som de gör och jag vill inte på något vis förminska magnituden eller lidandet. Det jag skriver om är hur det är att leva med kronisk depression för den diagnosen finns och jag har fått den från ett flertal läkare genom åren, men det skrivs inte mycket om det. Kanske är det för tungt. Kanske är det skrämmande att “deppighet” kan vara livet ut.

Det finns psykotiska sjukdomar och det finns psykiska sjukdomar och det är en jävla skillnad. Psykotiska sjukdomar som schizofreni och dissociativ personlighetsstörning kräver tung medicinering och periodvis sjukhusvård. De medicinerna blir man trött, seg och avtrubbad av och det påverkar naturligtvis hur man uppfattas av omgivningen som kanske tycker att man har blivit personlighetsförändrad. Det är den stämpeln som alla mediciner inklusive SSRI-preparat har fått, men det är snarare depressionen som förändrar mig och inte medicinen. Psykiska sjukdomar som depression och ångest kräver sällan sjukhusvård och tack vare SSRI-preparaten har mångas liv blivit hanterbara och till och med bra. De flesta depressioner är begränsade rent tidsmässigt och i samråd med läkare fasas medicinen ut. Rädslan för psykiska sjukdomar bottnar i att det är i hjärnan allt sker och är det fel på hjärnan, så är man sinnessjuk (såvida det inte handlar om tumörer) och det är det samma som att vara galen. Egentligen handlar det om en bristsjukdom. Brist på serotoniner. Det är inte svårare eller mer skrämmande än så. Faktiskt.

Jag försökte ta mitt liv våren 1987 när jag var 22 år, men det ledde inte till att jag fick någon egentlig terapi eller medicin. Samma höst hade jag flyttat många mil hemifrån och via jobbet fick jag kontakt med företagshälsovården som i sin tur ordnade terapi och medicin. Sedan dess har jag tagit antidepressiva mediciner s.k. SSRI-prearat. Det är 35 år nu. Jag tänker inte säga att de har räddat mitt liv, men de håller mig vid liv. Jag har fortfarande självmordstankar i perioder och jag är ingen stor beundrare av livet som sådant.

Skilnaden mellan periodisk och kronisk depression framgår av diagnosens beskrivning som är “kroniskt sänkt stämningsläge”. Det innebär att mitt normalläge från start ligger nedanför en friska persons. Det, i sin tur, innebär att mina dalar blir betydligt djupare än hos den friska, men oxå att mina toppar inte når högre än normalläget för den friska. Det är jävligt tungt att leva med, men inte det minsta skrämmande.

Jag har gått i terapi i perioder. Några längre medan andra varit begränsade och alltid i kombination med medicinering. Det har blivit många medicinbyten eftersom en medicin kan tappa stinget efter ett tag på samma sätt som kroppen slutar reagera på medicin mot smärta om den tas för ofta. Det som är jobbigast med SSRI-preparaten är att det tar flera veckor innan jag vet om den funkar. Om den inte gör det får jag börja om. Under tiden mår jag skit. Det är just den problematiken som finns när någon börjar använda medicinen: det gäller att stå ut flera veckor och till och med må sämre innan effekten kommer. Det finns en liknande problematik med antibiotikakurer, men tvärtom. Effekten är snabb och därför tas inte hela kuren.

Jag har aldrig skämts för min sjukdom och jag har nog varit lite väl öppen ibland och öst min livshistoria över intet ont anande människor vare sig de har bett om det eller ej. Nu för tiden är jag lågmäld. Det händer att någon reagerar på att jag är sjukpensionär (jag orkar inte säga “stadigvarande sjukersättning” varje gång och det är bara vårdpersonal Försäkringskassan som förstår vad det betyder) med flera år kvar till pension, men när jag väljer att förklara varför (Depression och ångest) får de något blankt i blicken och byter samtalsämne. Något jag inte berättar är att jag blev sjukpensionär när jag var 45.

När jag växte upp lades mycket fokus på sjukdomar. Fysiska sjukdomar vill säga. Reumatism, ryggproblem, magsår, hjärtinfarkter, men inte ett pip om att både pappa och min bror var deprimerade i perioder. Det har jag fått veta som vuxen plus att min bror försökt ta livet av sig. Det fanns i mitt dna från start. Om jag hade fått veta det här tidigare hade det naturligtvis inte påverkat min sjukdomsbild, men jag har alltid stört mig på att en sjukdom som nästan tog livet av 2 familjemedlemmar inte fick utrymme bland de övriga krämporna. För depression är allvarligt och kan vara dödlig. I Sverige dör nästan dubbelt så många på grund av självmord än i trafiken. Varje år.

Det finns dem som anser att självmord är fegt och det finns dem som ser SSRI-preparaten som ett “djävulens påfund”. Jag tycker oxå att självmord är den feges utväg, men då handlar det om att inte våga ta konsekvenserna av sitt handlande. En mördare som åker fast, men inte pallar ett fängelsestraff. En förälder som spelat bort familjens hela kapital, men inte är rakryggad nog att reda ut skiten. Hitler som inte vågade möta nederlaget. Däremot är en sjuk människa inte feg för att hon/han inte orkar med sjukdomen och att på grund av den känna att hon/han är en belastning för familjen. Depression anses fortfarande kunna kureras med fysisk aktivitet och mindre självömkan. Om jag berättade att jag har cancer skulle jag mötas av medkänsla och förmodligen stöttas genom sjukdomsförloppet. Om jag dog skulle det heta att jag “förlorade kampen” mot sjukdomen. Ingen skulle säga att jag bara behöver motion och mindre självömkan.

Den senaste gången jag gick i samtal pratade jag med en sköterska och det handlade mer om ett samtal mellan 2 människor. Hon var utbildad sköterska med lång erfarenhet. Vid ett tillfälle fick jag frågan när jag senast haft en sammanhängande period på minst 2 månader när jag mått bra. Jag funderade. “2 månader är en lång tid.” sa jag. Mitt svar blev “Aldrig.”. Som längst har jag mått bra i kanske 1 vecka.

Satir

En ljudbok. “Tribunalen” av Nina Åkestam Wikner. Inläst av Emma Peters.

Josephine K vaknar upp i, något som visar sig vara, ett häkte. Hon minns inte hur hon hamnade där och hon vet inte vad hon är anklagad för. I rättegångssalen finns en ung kvinna med näsan i mobilen. Hon är en influenser som kallar sig Unicorn97. Hon leder rättegången mot Josephine K gällande “grovt problematiskt beteende”. Det är en feministisk domstol och rättegången följs och kommenteras av tusentals upprörda följare.

För varje åtalspunkt får lyssnaren (av boken) en inblick i Josephine K:s bakgrund och liv. Eftersom hon är aktiv på alla sociala medie-plattformar har Tribunalen fått ihop en gedigen grund för åtalet. Det är här den satiriska tonen börjar ljuda och den blir allt starkare. Unicorn97 och hennes följare använder så många uttryck och en terminologi som nästan blir byråkratisk, men saknar förmågan att formulera sig på vanlig svenska. Josephine K har passerat 40 och har både livserfarenhet och en vokabulär som höjer henne över domstolen, tycker jag som själv är en ivrig anhängare av språkvård och att det är oerhört viktigt att ha en stabil grund i sitt hemspråk.

Varje gång Josephine K protesterar mot en åtalspunkt som konsekvent bygger på något hon skrivit eller sagt d.v.s inget agerande bemöts hon med att det inte spelar någon roll vad hon tycker eftersom hennes “följare har rätt till sina känslor”. Det är hon som måste ta ansvar för hur det hon säger “landar hos mottagaren”. Känslor, känslor, känslor. Kravet på bevis knuffas helt åt sidan. Allt fokuserar på hur kränkt någon blir av ett uttalande eller formulering oavsett mängden fakta som finns i grunden. Det är precis det som antivaxxarna bygger hela sin rörelse på tillsammans med alla dem som protesterade mot de begränsningar som var nödvändiaga i samband med Covid-19. Den politiska korrektheten har lett till att varje person som hamnar i offentligheten, frivilligt eller ofrivilligt, blir trängd för hur hon/han än gör får hon/han skit för det, blir hotad med våldtäkt eller mord.

Emma Peters, inläsaren, är en av mina favoriter! Hon är särskilt bra när hon, som i den här boken, ger röst åt personer i tonåren och tidiga 20-åren med sin överdramatisering och “meh-ande”.

Aborter

Jag har sett dokumentären “The Janes” från 2022 på HBOMax som handlar om en grupp kvinnor som mellan åren 1968-73 hjälpte 11.000 kvinnor att få olaglig abort. I Chicago, USA som var det starkaste katolska fästet utanför Europa. De var beundransvärda, modiga och framför allt medmänskliga och inte fördömande.

Redan när pessaret fanns var det tillgängligt endast för dem kvinnor som var gifta och det blev inte bättre när p-pillret kom. Var finns logiken i att en gift kvinna skulle behöva preventivmedel när syftet, på den tiden, var att hålla kärnfamiljen vid liv och skaffa många barn? Moralisterna var rädda för att ogifta kvinnor skulle bli lösaktiga om de fick p-piller, men även om de blev det, så skulle antalet oönskade barn och olagliga, ofta dödliga, aborter minska i antal vilket borde vara en fördel.

Gruppen blev avslöjad 1975 och samtliga kvinnor arresterades. De lyckades få en kvinnlig försvarsadvokat med mycket skinn på näsan som inte tog skit från någon av alla dessa män (mansdominansen var skrämmande på den tiden) och som utnyttjade att Roe vs. Wade närmade sig domslut. Hon förhalade processen. När domen i Roe vs. Wade ledde till att aborter legaliserades lades åtalen mot The Janes ned. Idag, 47 år senare, vill de bestämmande i USA riva upp allt och sparka tillbaka landet till vad som känns som medeltiden. Det värsta är att det är många kvinnor som håller med och ännu värre är att miss Roe tillhör den skaran. Jag har sagt det förr, men det kan sägas om och om igen: det skulle inte kunna hända i Sverige tack vare sekulariseringen.

Endorfiner

Under det senaste året har jag sett 2 fantastiska serier. Serier som är så bra att endorfinerna kickar in och jag ryser av lycka. Serier som gör mig glad och varm, upprörd och förbannad. Serier som är så bra att jag blir fullständigt uppslukad och när sista avsnittet är slut blir jag sittande med ett tomrum som känns omöjligt att fylla på nytt. Jag blir mer kräsen ju äldre jag blir och det är väldigt sällan jag påverkas av eller känner något inför serier, så när de lyckas komma innanför mitt kritiska skal faller jag hårt.

“Den tunna blå linjen” på svt.play handlar om poliser i Malmö. Det handlar om vanliga poliser. Poliser som inte avfyrar vapen flera gånger om dagen eller deltar i biljakter eller arbetar dygnet runt för att fånga en seriemördare. De här poliserna tar hand om fyllon, våldsamma män, stöddiga tonårskillar och vilsekomna själar. De är först på en brottsplats och konfronteras med offren i stället för att segla in och pressa kriminalteknikern på detaljer. De blir slagpåsar vid demonstrationer. De arbetar för skitlöner och med allt snävare ramar för vad som är tillåtet utan att bli uthängda för polisbrutalitet. När de inte agerar till följd av de snäva ramarna får de höra att polisen är värdelös som inte gör något. När de släpper garden och visar att de inte finner sig i vad som helst, när de säger ifrån, så gapas det direkt om polisbrutalitet. Pricken över i:et är dessa förbannade mobiler. De behöver bara nysa, så filmar någon och sedan är det viralt och spinner iväg som en visklek. Alla de som väljer att utbilda sig till polis och som inte genast strävar efter att bli kriminalare utan blir kvar för att hjälpa allmänheten förtjänar en respekt som få yrkeskårer gör. Det är de som är hjältar, inte ett hockeylag som fått ett VM-guld. Den tunna blå linjen är även en symbol och flagga som används av poliser och deras anhöriga och av dem som stöder polisen. Den första säsongen är tyvärr inte längre tillgänglig, men de jobbar på en andra säsong och jag är otålig!

“Gentleman Jack” på HBOMax handlar om Anne Lister och baseras på hennes dagböcker. Hon var en formidabel kvinna i en tid när man ansåg att en kvinna som var intelligent och dessutom inte dolde det var onaturlig. Hon var lesbisk, men lyckades med konststycket att inte bli avslöjad. Lesbianism var inte olagligt till skillnad från homosexualitet och jag undrar om det inte berodde på att kvinnan inte ansågs ha någon sexdrift över huvud taget. Hon fanns där för att föda barn, inte att njuta av själva tillverkningen. Hennes familj ägde Shibden Hall i Halifax, Yorkshire. Ett 1400-tals hus i Tudorstil med stora markytor som Anne skötte driften av. Hon var oerhört intelligent och en anhängare av vetenskap och matematik samtidigt som hon var troende. Hennes kläder var alltid svarta eller mörkt blå och hade maskulina attribut med lång kappa, hög hatt och käpp, men hon gjorde en eftergift genom att bära kjol i stället för byxor. Däremot hade hon inte klackar på skorna för det hade varit omöjligt med det tempo hon alltid hade. Hon började skriva dagbok när hon var 14 och skrev i chiffer med en gnetig handstil som täckte hela sidan. Det allra första avsnittet har en rivig inledning med en halsbrytande diligensfärd med Anne på kuskbocken. När passagerarna steg ur antingen flydde dem eller spydde. Anne ryckte på axlarna och sa att hon erbjudit de att stiga av när den förra kusken skadades och hon tog plats på kuskbocken. DÅ visste jag att det skulle blir bra! Det finns otaliga sekvenser i de sammanlagt 16 avsnitten där hon helt enkelt promenerar, men hållningen, steglängden, självförtroendet och hennes ovilja att skämmas ger mig ståpäls. En naturkraft som forsade fram genom livet. De män som försökte bemöta henne med samma nedlåtande som de bemötte andra kvinnor blev snabbt tillrättavisade. Brittiskt, historiskt kostymdrama – en garanti för kvalitet! Suranne Jones spelar rollen som Anne Lister och hon är ny för mig, men ojojoj, så bra!! Jag kom ofta på mig själv med att sitta framåtlutad i soffan med halvöppen mun, fullständigt absorberad. De flesta inledningarna till serier är trista eller för långa med två undantag. Det ena är den flera minuter långa inledningen till Game of thrones som jag aldrig hoppade över och mot slutet var den bättre än själva serien. Den andra är Gentleman Jacks inledning som bara är 30 sekunder och som jag faktiskt har spolat tillbaka för att se den om igen. Allt finns på YouTube. Även den. Titta och njut!

Husdjur

Tänk dig följande: du bor i en bostadsrättsförening med mycket grönområde och med lägenheter på nedervåningen som har sin egen gräsyta utanför balkongdörren där utemöbler och grill står på sommaren. Gården är innesluten av husen och som gjord för barn i alla åldrar. Det finns gungor och en liten sandlåda. Mysigt eller hur? Det finns en trappa på utsidan av varje hus som leder upp till lägenheter på övervåningarna. De har balkong i stället för uteplats. Flera hundar och katter och till och med en liten kanin som skuttar runt och mumsar klöver. Du kommer hem från jobbet och ser fram emot att slappa på din uteplats innan det är dax att laga middag. Det visar sig att en hund gosar i din favoritmöbel. Klädseln är full av hår och som pricken över i ligger en rejäl bajskorv på din gräsplätt. Du vet inte vems hunden är eftersom det finns minst 10 som rör sig fritt i området. Grannen i lägenheten ovanför njuter oxå av sommarvärmen och har balkongdörren på vid gavel medan hon tittar på tv. Något rör sig i ögonvrån. Grannen bredvid har en liten hund som har lyckats ta sig över till din balkong och nu knallar in till dig. “Vad tittar du på? Nåt bra?” Du skopar upp den i famnen och hojtar till grannen att “Jag har din hund här!”. Grannen ber om ursäkt med ett generat skratt för du “vet ju hur hundar är och de mår inte bra av att hållas instängda”. Tur i oturen är att du gillar hundar och inte är rädd för dem. Du öppnar din ytterdörr för att ta en promenad och möts av en hund som tittar förväntasfullt på dig och du har fullt sjå att hindra den från att gå in. Under de kalla månaderna hänger du ut fågelmat och njuter av att iaktta både små och större fåglar och även en och annan ekorre, till och med rådjur. In från höger smyger en hund som oxå gillar fåglar, men av en helt annan anledning. Du knackar på fönterrutan för att varna fåglarna och få de att sticka därifrån. Då och då kommer ett mejl från en av föreningens hundägare som ber att vi ska kolla i förrådet, så deras vovve inte smitit in där och blivit instängd. När en granne varit bortrest över helgen blir han mött i dörren av en uppskärrad hund som rusar ut och förbi honom. Just den hunden har saknats i 3 dagar. Hur lägenheten ser ut eller luktar förtäljer inte historien. En vädjan från hundägarna om att vi väl kan kolla lägenheten en extra gång när vi planerar att resa bort.

Jag hoppas att du har bilden klar för dig för nu ber jag dig att byta ut varje hund mot en katt för det är katterna som utgör problemet i föreningen jag bor i. Förresten är det katternas ägare som är problemet. Samtliga situationer jag beskrivit har inträffat. Det var jag själv som fick lämna tillbaka katten till grannen. Till skillnad från hundarna kan katter klättra och de klättrar högt och de gör det för att komma åt invånarna i fågelholkarna som vi har flera av. Det handlar om tamkatter som inte behöver jaga för att överleva. Det bodde en dam i våningen under oss som hade både en hund och en katt, men hon satte en liten bjällra i kattens halsband som pinglade varnande och räddade livet på småfåglarna. Jag har inget emot katter för jag älskar alla djur utom spindlar. Min dotter har en urmysig innekatt. Det är kattägarna och deras låt gå-attityd. “Katten är en fri själ!” till skillnad från hunden. “Det är onaturligt att hålla den instängd!” till skillnad från hunden. “Den härstammar ju från tigern!” till skillnad från hunden som bara härstammar från vargen. Det är inte bara jag som inte tycker om de fria själarna som lämnar sin avföring i både sandlådor och på gångvägar för de kilar ju inte hem genom kattluckan för att gå på lådan. Avföringen som innehåller toxoplasmos och är giftig särskilt för gravida och multisjuka. Sedan ett par år har föreningen en kattgrupp som får gå runt och plocka upp efter sina katter. Det är bra! Då förstår dem bättre vad hundägare har varit tvungna att göra i årtionden.

Datortomografi

Läkaren ringde igår. Ingen lunginflammation. Det har inte at göra med pollen heller. Det finns en “suddig fläck” på ena lungan som hon vill ta en närmare titt på genom datortomografi. Väntetiden är 2-4 veckor. Jag får nog lämna kompletterande blodprover oxå. Det är ingen idé att spekulera eller grubbla. Det jag tycker är skrämmande och har svårt att acceptera är att jag inte kan träna. Jag försökte promenera idag, men var tvungen att vända. Det blev 25 minuter i knapp styrfart och med 2 långa pauser. Träning och fysisk aktivitet över huvud taget har jag använt mig av i kampen mot ångest och depression. Vad ska jag använda nu? Om det visar sig vara allvarligt hoppas jag att det tar död på mig snabbt.

Adoptioner

En ny studie visar att en stor del av internationellt adopterade mår så dåligt att de väljer självmord. Jag har bara en sak att säga om det och det är väl snarare en fråga. Varför adopteras barn över huvud taget? Ett argument som att man vill rädda ett barn från gräsliga förhållanden på ett barnhem håller inte. Ingen människa är så osjälvisk. Det handlar åter igen om att uppfylla ett behov. Adoption är ofta ett sista alternativ för ofrivilligt barnlösa vilket förstärker själviskheten.

Klagomålet

Efter telefonkontakten med vårdcentralen och det följande besöket fyllde jag i formuläret för klagomål. Det bästa med att det går att säga ifrån är att de ansvariga måste besvara och bemöta kritiken. Jag har gjort det här några gånger genom åren och alltid fått svar. Skönt att något funkar! Idag fick jag svar gällande förra veckan. Jag fick de förväntade ursäkterna som inte kändes tomma, men jag fick även en bekräftelse på att mina besvär skulle ha tagits på allvar direkt. Verksamhetschefen, Anna Lindquist som även är specialist inom allmänmedicin, skrev att hon läst det jag skrev när jag bokade tid och att det svar jag fick inte var ok. Sköterskan som svarade borde ha gett mig en av akuttiderna följande förmiddag i stället för att be mig att ringa på morgonen. Det faktum att läkaren jag träffade ansåg att jag behöver röntga både lungor och hjärta och kanske har blodbrist gör att vårdcentralens bemötande inte godkänns. Nu ser även jag allvarligare på mina symptom och är faktiskt lite skakis… Jag tror inte att någon som varit i kontakt med vårdcentralen blivit upplyst om att det finns en möjlighet att få en akuttid utan att kasta sig över telefonen klockan 8. Nu återstår svaret på röntgen.