Jag promenerade idag. Rättare sagt försökte jag promenera. Jag noterar varje promenad och gummipass i almanackan och har tre graderingar som jag lägger till efter varje promenad. Långsamt tempo, vanligt tempo eller snabbt tempo. När det går riktigt dåligt brukar jag skriva “Blä!” eller “Rena döden.”. Idag gick det sämre än rena döden. Det var obehagligt. Det finns en kvartett damer som jag ofta möter. Rynkiga, solbrända och pigga. De var igång idag och jag hälsade som vi har börjat göra, men det blev bara ett kraxande och de hajade faktiskt till, så min usla dagsform måste ha varit synlig. Jag behövde stödhandla på Konsum och när jag tänkte på trapporna och backarna hem blev jag gråtfärdig. Pär jobbar hemifrån idag, så jag ringde och bad honom hämta mig. Efter att jag duschat gick jag in på Vårdguiden och bokade en tid. Det har känts så här i 1 månad enligt almanackan och det blir bara värre.
Ljus
De senaste åren har jag firat 22 december. Vintersolståndet. När ljuset påbörjar sin återkomst. Den bästa dagen på hela året! En av fördelarna med att bo i Sverige är ljuset om sommaren. Skillnaden börjar i slutet av februari med allt längre eftermiddagsljus. När Elin och jag fyller år i början av mars är det fortfarande ljust vid 18-tiden. När Pär fyller år i slutet av april försvinner inte ljuset förrän efter 20 på kvällen. Nu i slutet av maj dröjer ljuset kvar långt efter 21. Det behagliga kvällsljuset som inte kräver solglasögon, men ändå gör lampor överflödiga. Eftersom syrénen börjat blomma, så är vi väl inne i försommaren med en grönska i nyanser som fyller mig med fröjd. Blommande fruktträd. Fåglar som stämmer upp i sång både morgon och kväll.
Ljuset. Det är ljuset och enbart ljuset jag vill ha. Utan pollen skulle inga blommor eller blader finnas, men den är en plåga och gör att jag ofta väljer att stanna inomhus. Jag mår sällan dåligt av att vara ute så här års, men smällen efteråt med hosta, huvudvärk och svidande ögon gör att det inte är värt det. Det har heller ingen större betydelse för jag har alltid tillgång till det välsignade ljuset. Idealet vore om solen inte förde med sig värmen. Det är uthärdligt upp till 15 grader för då kan jag dölja min feta lekamen i bekväma kläder.
Jag tittar ut på vår innergård. Det är en väldig aktivitet. De trädgårdsintresserade väcker liv i sina odlingar med en frenesi som sällan ses andra tider på året. Redan i mars sitter de på sina balkonger med nyllena mot solen. Det är likadant nere i centrum. Surikatsäsongen. Det ser lika löjligt ut varje år. Grillarna dras fram och det spelar ingen roll om det är DN, Mersmak eller IKEA för överallt tipsas det om “allt du behöver för sommarens alla grillpartyn”. Det ligger på samma nivå som julhetsen. Sommaren är ingen förlåtande årstid. Det finns inget utrymme för ursäkter eller modfälldhet. Ut, ut, UT!!! Den enda gången det är acceptabelt att sitta inomhus är när regnet faller. Det räcker med att det är mulet. Då kan plädar och ljus plockas fram och det är helt ok att titta på film och förenas i en gemensam förtvivlan över bristen på sol och värme. Ingen vill ha en påminnelse om hösten.
Jag har 3 sorters favoritväder. På vintern, som är den andra favoritårstiden efter hösten, är en perfekt dag när det är minus 10, helst med snö, men endast frost går oxå bra, klar himmel och hög luft. På sommaren är dagar med 10-15 grader och tvärmulet de som är behagligast på alla sätt eller ett rejält åskväder när molnen är så mörka att det känns som kväll. När blixtarna lyser upp så mycket att prickar dansar framför ögonen efteråt och dundret kommer drekt efteråt, så det skakar i väggarna.
Människan har alltid och kommer väl att förbli skeptiska till, rentav rädda för, oliktänkare. Jag är en oliktänkare. Jag är en motvallskäring och har alltid varit det, men när jag var yngre hade jag inte självfötroende att höja min röst. Nu har jag självförtroendet och anser även att jag har åldern och livserfarenheten på min sida. Jag häver inte ur mig åsikter i syfte att provocera, men det är kul när en granne säger att “Man ska väl inte klaga på värmen.” och jag svarar att det ska man visst för 27 grader är åt helsike för varmt och grannen skrattar till lite tveksamt. När jag har lyssnat på en ljudbok som alla höjer till skyarna, men jag inte förstår varför de gör det, så skriver jag det i min recension. Restaurangen Casablanca i Hässleholm har väggarna täckta av olika affischer från filmen Casablanca. Det är en sådan där film där man nästan åker på stryk om man inte gillar den. Jag gillar den inte. Den tillsammans med Avatar är två av filmhistoriens mest överskattade filmer. Jag avskyr, verkligen avskyr vitlök, både smak och stank och jag förstår inte poängen med saffran. Jag tycker att sommaren är den plågsammaste årstiden på hela året. Jag kan bli nostalgisk när jag tänker på det härliga avstånd-hållandet under pandemin. Ljuset däremot som många älskar, det älskar jag oxå.
NATO en gång till
Mina argument MOT medlemskap i NATO.
- I avtalet med NATO finns artikel 5 som innebär att om ett land utanför NATO anfaller ett land som är med i NATO, så ska alla medlemsländer rycka in och göra sin del av försvaret. Så långt är det begripligt, men inget avtal utan fri tolkning och kryphål. När World Trade Center attackerades blev George Bush förbannad. Attacken var riktad mot västvärldens fördärvliga sätt att leva och inte en krigsförklaring mot just USA. George Bush valde att tolka det som en krigsförklaring och såg det som en gyllene chans att bomba muslimer. Om Sverige hade varit medlem så hade vi varit tvungna att vara med.
- Jag läser endast DN och där får inte vi motståndare något utrymme. Det vinklas på ett sätt som är allt annat än respektfullt för att inte tala om tonen i kommentarsfälten. Sverige är en demokrati och det innebär att alla inte kan få som de vill, men det betyder inte att jag ska gå över till ja-sägarna.
- Sverige har rört sig i utkanten av NATO i många år och även om hotbilden har ändrats kommer vår medlemsansökan inte att gå igenom innan valdagen i september, så varför kan vi inte få folkomrösta om NATO samtidigt? En folkomröstning är endast rådande, men då skulle jag få en möjlighet att säga vad jag tycker. Resultatet av en folkomröstning skulle ge en tydlig bild av var svenskarna står. Jag skulle inte känna mig så jävla överkörd.
- När de röstade i riksdagen valde många ledamöter att lägga ned sin röst p.g.a. att de ville läsa på mer. Med tanke på världsläge och hotbild borde dessa ledamöter ha letat fram nödvändig information och råpluggat. Det är deras skyldighet! En nedlagd röst är ett nej av den fega sorten. Skäms!
- Än en gång: varför ska vi gå med i en klubb med USA i högsätet och ett bakåtsträvande land som Turkiet som tjurar som en barnunge och förmodligen skiter i om Sverige går med eller inte utan ser allt det här som ett gyllene tillfälle att få igenom sin önskelista. Glöm inte att den dåren är polare med Rysslands dåre.
- Om vi får vara med i NATO blir Sverige tvunget att budgetera för att blåsa liv i vårt försvar inklusive obligatorisk värnplikt. Om vi inte går med så är det ändå nödvändigt att rusta upp försvaret, men vi slipper dårarna.
- Om den ryske dåren beslutar sig för att skicka iväg en kärnvapenmissil, så kommer han inte att skicka ut mejl i förväg och det är helt ovidkommande vilken kraft missilen har för inte tusan kommer USA att vända andra kinden till. Mer än så behövs inte och då har det ingen som helst betydelse om vi stöttar Finland eller inte. Vi är körda.
Övervakningskameror
Under det senaste halvåret har jag läst om planer på eller önskemål om övervakningskameror vid återvinningsstationer och i vårt centrum, Rönninge samt i Salem. På SL finns de redan. Jag är för övervakningskameror som sådana, men problemet är vilken nytta de kan göra. De fungerar inte i avskräckande syfte och varför skulle dem det när det räcker att ta på sig en keps och dra en huva över för att inte bli igenkänd. I Salem har man problem med ungdomar som rånar andra ungdomar och här i Rönninge är det ungdomsgäng som lever rövare på kvällarna och hindrar oss andra från att känna oss. Jag behöver aldrig ta mig till Salem för annat än tandläkare och vårdcentral. Under min blogg-fria period har det hänt mycket i Rönninge centrum och det har blivit bra! Många bostäder med affärslokaler på bottenplanet vilket har fört med sig att vi har ett eget fristående apotek, en Synsamoptiker (Ajöss, Specsavers i Tumba!) och väldigt god mat hos Misora Sushi (jag hade ätit sushi en enda gång tidigare). På torget finns nu många bänkar både med och utan bord. När de planerade det nya bygget var ett av de tyngre argumenten att om det blev mer liv i centrum skulle tryggheten öka, men det verkar inte har blivit så. Nu vill Rönningepartiet sätta upp övervakningskameror (det är ju valår). Sätt upp kameror och se till att de inte sabbas, men det största problemet är vem som har möjlighet att studera dessa övervakningsfilmer? Vilka åtgärder finns ifall någon faktiskt blir identifierad? Övervakningskamerorna i SL:s pendeltåg får inte mig att känna mig tryggare för hur kan de hjälpa mig om jag blir attackerad? SL höjer hela tiden priserna på biljetterna och då tycker jag att en del av de pengarna borde gå till tågvärdar. Då skulle jag känna mig trygg!
Absurditeter
Jag har lärt mig ett nytt ord idag. Mood manager. Det är en titel på en person som ska höja stämningen på arbetsplatsen för att det ska bli mer lockande att gå till arbetet så här efter pandemins hemmajobbande. Den här personen ska skicka “peppande mejlutskick” varje vecka (det blir ungefär 48 mejl på ett år som, antar jag, inte ska bli vare sig tjatiga eller alltför klyschiga), “styra upp” fikarasterna, ordna spontana grillstunder och vuxenlekar (jag väljer att kalla det så eftersom det gränsar till det infantila). Det här finns att läsa i dagens DN. Det framgår inte av artikeln, men eftersom det är så jäkla dumt måste det komma från USA. I personens uppgifter ingår även att “styra upp” födelsedagar och pensionsavgångar och som introvert undrar jag genast om det kommer att tas någon hänsyn till de som inte vill uppmärksammas eller kommer man att pressas till det, att bli kallad tråkig eftersom man föredrar att fira sånt hemma med några få utvalda? “För mig är en fika inte bara en fika, det är en del av ett större kulturskapande arbete.” säger denna mood manager. Känn ingen press… Den som bara vill ta en kopp kaffe och småprata med några kolleger utan att det blir till ett arrangerat möte göre sig ej besvär eller blir de tvungna att stänga in sig i sina arbetsrum? Förresten, glöm det för det finns ju bara öppna kontorslandskap numera. Kommer det att finnas en mood manager på arbetsplatser där man inte arbetar på kontor? Industri, skola, sjukvård. Jag har svårt att tro att sjuksköterskor eller barnmorskor föredrar en mood manager framför höjda löner och anständiga arbetsvillkor. “Om det står mellan att ge till exempel lärare en dag i veckan ledigt från vissa arbetsuppgifter för att hinna ifatt eller att anställa en mood manager för att öka trivseln, tror jag att man ska tänka efter vad man väljer.” säger Eva Hoff, docent vid Lunds universitet. “Forskning visar på att lekfullhet ökar den upplevda kreativiteten och produktivitet.” När jag läste det här reagerade jag på ordet “upplevda”. Det är inte det samma som att kreativitet och produktivitet faktiskt ökar. Ett alternativ skulle vara om de som tror på det här får anmäla sig till mejlutskicken och alla skojiga påhitt och att alla andra får vara ifred.
Överlevnad
Det finns många dystopiska berättelser numera. Det är inte bara jag som ser dystert på mänsklighetens framtid. När “Stjärnfall” av Lars Wilderäng kom handlade många berättelser om hur det samhälle vi nu känner till kraschar när allt vad el och vatten slutar fungera och det går fort. De senaste åren har klimatförändringarna fått inta en större plats och det är väl helt naturligt. Jag är en dysterkvist och upplever den hoppfulla lågan som finns i de flesta berättelserna som naiv och tvådimensionell. Det förutsätts alltid att människan kommer att göra allt, precis allt, för att överleva och det finns ingen plats för oss tvivlare. Vi som inte vill överleva till varje pris utan att få ett drägligt liv på köpet.
Den ryske dåren som hotar allt och alla (jag vill faktiskt inte nämna honom vid namn den här gången för han har lite Voldemort över sig) har aktualiserat möjligheten att allt kan utplånas. Ryssland firade – ironiskt nog – fredens dag för ett par veckor sedan och då tog dåren tillfället i akt att fläska på med militärparader, stridsvagnar och flygplan. Alex Schulman skrev att han upplevde det som att han var med i en skräckfilm. I en av kommentarerna tipsades om en film från 1984, “Threads” som handlar om vad som händer om man blandar in kärnvapen. Den finns inte tillgänglig på något, för mig, möjligt sätt, men det finns korta avsnitt på YouTube (vad finns inte på YouTube? Imponerande!). Trailern och ett avsnitt på drygt 5 minuter fängslade mig samtidigt som det gjorde mig skräckslagen. Den är inspelad som en dokumentärfilm och är därför lite skakig och trovärdigt kaotisk, rädslan och paniken känns framför allt i det att personerna har svårt att ta in vad som händer. Den utspelar sig i en mindre stad och bomben släpps över London. Först syns svampmolnet, sedan kommer kraftiga pulser som slår ut allt vad elektricitet heter, sedan själva smällen när byggnader rasar, fönster kraschas och bilar flyger omkring. Sist kommer elden och den skonar ingen. Ingen. Under en demonstration innan bomben släpps ser man en kvinna på en scen med en megafon: “There are NO winners in a nuclear war!!!” Det finns inga vinnare i något krig, men i ett kärnvapen krig finns det definitivt inga. Allt förstörs. ALLT. Kvar finns bara strålning och död mark. Vem fan vill överleva det?! Då hjälper det inte att ha ett rejält lager med jodtabletter i medicinskåpet.
Jag såg en film idag på HBO Max. “The road” (Vägen på svenska) som bygger på Cormac MacCarthys bok med samma namn. Filmen är från 2004, så den var lite före dystopierna som handlar om klimathotet för här sveps allt iväg av jordbävningar som för med sig bränder och stormar och en allt mer rubbad väderlek. Det hade kunnat vara resultatet av kärnvapen för inget finns kvar. Inga djur, ingen gröda, vartenda träd har dött. När det startar är mannen och hans gravida fru ensamma. Ett halvår senare föds sonen. 10 år senare vill inte frun vara med längre. Hon har min fulla förståelse. Hon vill dö och inget eller ingen får henne att ändra sig. I de vanliga katastroffilmerna ger inte en förälder upp, inte så länge barnet lever. Den här filmen skiljer sig från mängden på det viset. Efter det ger sig pappan och sonen iväg söderut, mot havet och det är det filmen handlar om. Rädslan. Hopplösheten. Hungern. Desperationen. Det spelar ingen roll vilken genre en film tillhör för det måste alltid finnas en gnutta trovärdighet och den berättelsen känns trovärdig. Pappan litar inte på någon. Medan de stapplar vidare slår de inte ihop sig med likasinnade för att sedan bilda ett nytt samhälle som växer och drar med sig de stridigheter som funnits så länge människan varit mer än en till antalet. Det finns ingen trygghet i att vara fler. Berättelsen är lågmäld och långsam. Man får inte veta namn på vare sig personer, städer eller samhällen. Filmen är amerikansk och utspelar sig förmodligen i ett ödelagt USA, men det hade lika gärna kunnat vara Europa eller Afrika. Allt är så oerhört utplånat att det blir identitetslöst.
En aspekt som inte finns med i en enda av alla dystopiska berättelser som jag läst och sett och det är många för mitt pessimistiska jag tilltalas av eländet och jag får perspektiv på mina egna problem för det kan alltid bli värre, är mediciner. Jag menar inte antibiotika och smärtstillande. Jag menar antidepressiva och blodtryckssänkande, insulin och ångestdämpande (den sista borde behövas av alla!). Jag tar inga direkt livsnödvändiga mediciner mer än möjligen blodtryckssänkande, men när allt skiter sig och det inte finns mat kommer jag att gå ned massor i vikt och då behöver jag inte blodtryckssänkande. Jag har köpt en bok av Miguel Guerrero som heter “Krisberedskap för alla: en handbok för dig som inte är prepper”. Jag har inte läst den än en och en genombläddring sa mig att den är tyngre än förväntat, MEN inte heller här finns något om mediciner utöver Alvedon och plåster. Det kanske räknas som mindre betydelsefullt eftersom man kommer att ha annat att tänka på. Nå väl. När det skiter sig kommer jag inte att göra allt för att överleva, så jag kan nog vara utan antidepressiva.
Allt det här dystopiska leder mig in på varför ett människoliv anses heligt och varför i hela friden allt är bättre än att dö. Ingen av alla oss som lever på denna planet har bett om att få födas, så varför ska vi vara tacksamma för livet vi fått? Läkare svär en ed som innebär att alla liv ska räddas till varje pris och hur det fortsatta livet ser ut har ingen betydelse eftersom allt är bättre än att vara död. Jag har inställningen att kvalitet kommer före kvantitet. Alltså kommer livskvalitet före möjligheten att få leva tills jag blir 100 år eller – fasansfulla tanke! – för evigt. När jag har haft självmordstankar har jag fått höra att jag ju skulle gå miste om så mycket. Den som tycker att livet är meningslöst bryr sig föga om sånt. En läkare frågade mig om jag inte ville vara med om att få barnbarn. Jag svarade att jag inte ens varit säker på att jag ville ha barn över huvud taget och idiotförklarade honom där och då. När jag är deprimerad och upplever världen som en enda plåga, så är det ett tecken på sjukdomen som sådan, men själva tanken har funnits länge. Världen blir inte ond och livet känns inte hopplöst över en natt. De kritiska tankarna finns alltid med mig och förstärks helt enkelt när jag mår dåligt. Jag läste ett brev till Insidan på DN. för ett tag sedan från en man som skulle fylla 70 och kände att han hade levt färdigt. Det fanns omständigheter i hans liv som jag inte tar med här eftersom den springande punkten var om det var fel av honom att inte ha dåligt samvete över att han bestämt sig för självmord. Det är många som säger att han borde ha det för, åter igen, livet ska man vara tacksam för och inte slänga bort bara för att man mår dåligt. Det faktum att man kanske har familj är av underordnad betydelse för man är övertygad om att de får bättre utan en. Eftersom jag är ateist tar jag inte med den religiösas inställning till liv och död utan frågar er andra: tycker du om att leva? Fundera på det ett tag och var uppmärksam på formuleringen. Det handlar inte om ifall du är lycklig utan om du tycker om att leva i det stora hela. Känner du tacksamhet över att dina föräldrar satte dig till världen? Skulle du göra precis allt för att överleva när allt så småningom kraschar, för det kommer det att göra, eller är du egentligen rädd för döden eftersom du inte vet något om den och det inte finns någon som kan berätta? Kanske är det för att jag hunnit bli 57 år, kanske är det för att mitt liv inte varit någon dans på rosor, kanske för att jag aldrig upplevt en lång sammanhängande period av bra hälsa som jag är dyster, men allt det har snarare fört med sig att jag inte tar något för givet. Jag tänker mycket. Jag funderar och reflekterar. Gör du det?
Gammal
Det är ett säkert kort att driva med äldre personer när de visar sig ha svårt att hänga med i trender och uttryck eller att de hela tiden påstår att det var bättre förr. Jag fyllde 57 i år och nu förstår jag alla de som är i 80-årsåldern som när de ser sig i spegeln undrar vem tusan det är? Utsidan är skrynklig och hängig medan insidan känns pigg och alert. Pär fyllde 60 och har väl passerat en åldersmässig milstolpe. När jag ser på honom ser jag inte en 60-årig man utan någon som är pigg och alert och som fortfarande vill göra saker och har idéer till diverse projekt han kan stöka med på övervåningen. Han och jag är aktiva på olika sätt. Mina aktiviteter är introverta och fokuserar på det som rör sig i huvudet. Jag har inget behov att få nya intryck genom att träffa människor. Jag läser, ser dokumentärer, löser korsord, bloggar och läser DN. Trots denna mentala aktivitet känner mig gammal. Lite bakom. Trögfattad. Ifrågasättande. Jag är ofta skeptisk till allt som är nytt eftersom jag alltid har med mig ordet varför. Varför är den tekniska prylen bra att ha? Varför reagerar människor som de gör? Varför kan skolan inte lära ut skillnaden mellan de och dem? Varför når vissa filmer och böcker fram till mig medan andra inte gör det? Varför har många böcker ett omslag där man ser ryggen på en person (det är något jag har undrat i ett par år nu)? Av den här anledningen undrar jag om de som är 25 år och yngre är så öppna och toleranta som jag får intryck av?
Är jag verkligen så himla bakåtsträvande för att jag tycker att pronomen och sexuell tillhörighet har fått ett snedvridet fokus och att det verkar självklart att man talar om för omvärlden vilken läggning man har? Det finns fortfarande män och kvinnor det vill säga de som känner att de har ett så enkelt pronomen som han respektive hon. Numera får man stämpeln “Heteronormativ” när man väljer något så simpelt och “Heteronormativ” är ingen komplimang. Homosexuell/lesbisk är jag på det klara med. Även bisexuell och trans. (Att leva med känslan att man är född i fel kropp måste vara bland det jävligaste som finns.) Asexuell förstår jag oxå. Det är när pronomen som binär personlighet kommer in i bilden som jag blir fundersam. När en person anser att den är plural. Jag kan inte säga han eller hon utan ni eller dem. Vad grundar sig den upplevelsen på? Vill de personerna inte tillhöra någon version av de pronomen som är etablerade? Jag associerar till mutipla personligheter eller när en kunglighet talar om sig själv i tredje person. Det är här min reflektion om 25 år och yngre kommer in. Är allt det här helt självklart för dem? Skulle en ung människa bli kallad trångsynt och fördomsfull om binär personlighet inte är självklart? Vi lever i den mest politiskt tillrättalagda eran någonsin. Samtidigt som alla ska torgföra sina åsikter eftersom vi har yttrandefrihet bör vi ändå inte torgföra att vi är några som inte riktigt hänger med i till exempel pronomenfloran för då är vi diskriminerande och trångsynta.
Film och litteratur utvecklas i nästan samma takt som samhället. Det fanns en tid när Cosby utmanade genom att inte ha med en enda vit. Sedan kom homosexualiteten in i bilden och plötsligt kryllade det av feminint gestaltade gay-män som alltid var en suverän kompis eftersom kvinnor kunde diskutera både mode och snygga killar med dem. Lite senare kom de lesbiska kvinnorna, men framställdes alltid som hårdföra, kortsnaggade typer som egentligen ville vara en man. Efter det flyttade homosexuella ihop och när det blev lagligt för dem att gifta sig (i USA som alltid är lite efter) och sedan att skaffa barn, så fanns de alltid representerade i filmer och böcker. Med backspegeln i handen är “Vänner” en av de vitaste och mest heteronormativa serier som någonsin gjorts. Det är ett av flera sammanhang som jag undrar var gränsen mellan politisk korrekthet och det självklara går. Handlar det om att jag har växt upp med och har kunnat följa hela den här utvecklingen som jag inte ser den som självklar? Netflix har vidgat vyerna för mig i och med att de tar in filmer och serier från framför allt Europa. Tyskland, Turkiet, Spanien, Italien, Frankrike, men även Brasilien och Afrika. Där trycks allt det jag skrev ovan inte upp i ansiktet på mig på samma sätt. Det verkar inte finnas samma behov av att hela tiden övertyga omvärlden om att de är fördomsfria. USA fortsätter att vara det land som producerar flest filmer och serier på den svenska marknaden och USA förblir USA med sin skenheliga syn på sexualitet och politisk korrekthet. Trots att de har haft en afroamerikansk president och nu har en kvinnlig vice president, trots att serier som “Modern family” skriker ut sin gay-vänlighet och Michael Douglas kan visa upp hela sin åldersskrynkliga lekamen i “The Kominsky method”, så vågar de inte riktigt släppa taget helt och hållet. I “The Kominsky method” är huvudpersonen, Michael Douglas, ihop med en kvinna som ska föreställas vara i hans ålder d.v.s. 70+, men om hon är det har hon botoxat och plastikopererat bort åtminstone 15 år. En film med en kvinna som blir kär i en glasögonprydd man är helt ok, men inte tvärtom. I de fall hon bär glasögon slutar det alltid med att hon gör om sig och skaffar linser. En kvinna som har ett förhållande med en tjock man är vanligt, men tvärtom? Sällsynt. Det finns inte en enda scen där 2 tjocka personer har sex. Inte en enda. I “Grey’s anatomy” är den stadiga dr Bailey gift med en biffig typ och det antyds att de har sex, men det visas aldrig på samma sätt som det görs med alla smala människor är med i samma serie. USA vet inte hur de ska förhålla sig till den kvinnliga bröstvårtan. I serien “Haunting of Hill house” (mycket möjligt att jag minns titeln fel) finns en kort scen där mamman går genom en korridor iklädd endast ett långt, åtsittande nattlinne med bara axlar och utan bh. Hon har en rejäl byst, men inte en tillstymmelse till bröstvårta.
Som avslutning kan jag säga att medan jag skrev ned de här funderingarna som funnits med mig så länge jag började ifrågasätta och undra, så har jag kommit fram till att det är en stor fördel att ha fått vara med om alla dessa förändringar för det är alltid något positivt att inte ta något för givet eller självklart.
Något är fel
Jag gick ut för att ta en promenad. Kroppen började gnälla direkt och gjorde sig slapp och omöjlig som barn brukar göra när de vägrar bli förflyttade. Andningen var inte så tung tack vare att astmamedicinen kickat in. För varje steg sa kroppen blä. Blä. Blä. Blä. Blä. Blä!! Jag avbröt och gick hem. Det är inte ofta det händer. Något är fel, men vad? Vikten är oförändrad. Jag har inte covid eller ens en förkylning. Jag sover hyfsat och har inte ändrat något i kosthållningen. Om jag hade större förtroende för min vårdcentral hade jag kanske bokat en läkartid med provtagning, men jag är så trött på att det underförstådda budskapet är att hela min hälsa beror på vikten.
NATO igen
Alex Schulmans krönika i dagens DN.se handlar om hur vi NATO-motståndare känner oss överkörda. Han skriver om när han var på Gotland och 3 JAS-plan svepte förbi på himlen och först en stund senare kom ljudet. Bang! Det är så det känns. Sverige har samarbetat med NATO i många år utan att ens fundera på medlemskap och sen börjar Putin gapa och spänna musklerna och då – bang! – ska Sverige gå med i NATO. Jag kan, tyvärr, inte hävda att sveriges befolkning hade röstat emot om vi fått en chans att delta i processen för en knapp majoritet är för ett medlemskap, men jag kan heller inte bortse från att det har gått för fort. Bang! Debatten mellan ja-sägare och motståndare antyder att vår åsikt är känslobaserad vilket är helt fel. Däremot är en påskyndad medlemsansökan känslostyrd eftersom den uppstod när Putin började hota oss. Vi blev rädda och det med rätta, men rädsla är en känsla. Betänk det.
Ett PS: kommentarsfältet på DN.se kryllar av besserwissrar, övervägande manliga och när de framför sina åsikter om Alex Schulmans upplevelser siktar de in sig på det lilla faktafelet att han skrev att vi motståndare är i majoritet. Resten tar de inte in.
Sängar
Vi har köpt nya sängar. Plural. I stället för en dubbel på 160 cm har vi varsin på 90 cm. Den gamla sängen var drygt 20 år. Med mycket möda och stort besvär fick vi ut den på balkongen för att göra plats för de nya. Den var så stor att den täckte större delen av fönstret och lade hela sovrummet i mörker. Pär lade ut den på Blocket under bortskänkes inklusive bäddmadrass och 3 dra på-lakan. En dam var intresserad, men hon svarade aldrig på när hon kunde hämta den. Han lade ut den i FB-gruppen om Södertälje i stället för att tydliggöra i vilket område vi bor och fick snabbt svar där det bestämdes dag och tid för hämtning. Morgonen ifråga meddelade hon att hon inte kunde komma. Då tröttnade vi. Vi har inget tålamod längre med att vänta på att någon ska bestämma sig. Det har varit för mycket sånt det senaste året. Pär köpte en tigersåg och slaktade sängen och fraktade rubbet till återvinningsstationen. Det var igår. De nya sängarna kom i onsdags och då fick jag vara med om något helt nytt. IKEA skulle leverera mellan 8 och 12. Jag vaknade halv 8. En kvart senare ringde IKEA och sade att de skulle komma inom 15 minuter. För första gången någonsin låg jag först på en leveranslista!!! 20 över 8 var allt inburet inklusive en ny tvättkorg och en köksmatta. HÄPP! De nya sängarna är fasta och tack vare sängbenen på 10 cm är de höga. De är oxå längre än den gamla och det är lite skumt… Nu har jag gott om plats (Pär hade en benägenhet att flytta sig mot mitten och jag fick alltid knuffa på honom när jag skulle lägga mig) och stöd för hela kroppen (den gamla sängen var medelmjuk och hade fått en försänkning på min sida). Det är svalare oxå när vi har mer luft mellan oss.