Mitt liv i ord

Reseångesten har övergått i den mer hanterbara resfebern. Jag har packat, bestämt vad jag ska ha på mig, laddat ned ljudböcker och e-böcker och handlat matsäck. Det övriga kan jag inte påverka, men jag hoppas på att inte behöva sitta bredvid ett vitlöksstinkande, praktsjukt pucko. Håll tummarna är du snäll! Vid den här tiden imorrn är jag 1 timme från Hässle.

Granna fåglar!

Stubben står nedanför vårt hus. Sommar som vinter, utan och med mössa.

I böckernas värld är det vackert att ha olivfärgad hud. För mig är olivfärgen automatiskt grön även om det finns svarta och brunsvarta oliver (som jag föredrar rent smakmässigt). Man säger aldrig ”olivsvart” eller ”olivbrun”. Det är ”olivgrönt” som gäller. Produkter som innehåller oliv, allt från olja till hudkräm, brukar ha gröna förpackningar. Olivgröna. Är det verkligen så vackert med olivfärgad hud?

Som Nato-motståndare har jag inte varit så angelägen om att Erdogan ska sluta tjafsa och bete sig som en vuxen och han har ju lyckats sätta käppar i hjulet under 1 helt år med uppehåll för sin valkampanj. Nu har han tydligen gett upp förmodligen för att han vill ha USA:s vapen. Snart är Sverige med i en organisation som inte har agerat i proportion till graden av angelägenhet som de, med ojämna mellarum, visat för att få med det lilla, men ack så strategiskt placerade, Sverige. De har haft 1 år på sig att ge Turkiet en åthutning. Varför nu?

Göran Greider, journalist och författare, är oxå Nato-motståndare och igår skrev han en kommentar på kultursidan där han formulerar mina farhågor mycket bättre än jag själv kan.

”Och hyckleriet är fantastiskt att se: för det första Kristerssons djupa bugande för en turkisk autokrat som är så god vän med aggressorn Putin att han inte ens deltar i sanktionerna med Ryssland. Med den autokraten ska Sverige gemensamt bekämpa terrorismen. För det andra visar sig det största hyckleriet i det faktum att organisationen Nato låter ett föga demokratiskt land, Turkiet, avgöra om ett långt mer demokratiskt land, Sverige, ska få bli medlem. Vad fan är det för organisation?”

”Är vi tryggare med tillgång till kärnvapen och med en växande försvarsmakt? Nej. Att en röst för fred och förhandling nu går hädan gör tvärtom världen litet osäkrare. Och jag är rätt säker på att Sverige, liksom de flesta västländer, om kanske tio år kommer att stå där med fullständigt överdimensionerade försvarsmakter som sugit åt sig de resurser som skulle behövts för att häva klimatkris och galopperande ojämlikhet . Pengarna gick till vapen.”

Jag upprepar: ”Vad fan är det för organisation?”.

”Kom igen grabben, det svänger ju!”

Jag har inte resfeber inför söndagens tripp till Hässle. Jag har resångest. Ju närmare söndag desto mer ångest. Jag drar mig för att ta Lergigan eftersom jag blir så trött och den här veckan har jag en del att göra och det finns inget utrymme att sova halva dagen.

Igår vaknade jag halv 7 och ångesten slog klorna i mig. Det var varmt trots att jag sovit i läsrummet. Jag hade planer på att promenera både torsdag och fredag och lördag, men jag var så trött och tröskeln att bestämma vilken runda var ohanterligt hög. På den nivån var det. Igår kom jag faktiskt iväg på grund av ångesten. Kvart över 8 drog jag igång i ett tempo som påverkades av ångesten, men det kändes bra, det var skönt och jag fick till andningen. När det var 10 minuter kvar drog jag ned på tempot eftersom ångesten hade släppt och det var som att gå in i en vägg. Pang! Jag hade knappt styrfart den sista biten. Det blev inga ryggövningar eftersom jag blev yr som vid plötsligt blodtrycksfall och yrseln gick över i svimningskänsla. Jag startade fläktarna och lade mig på golvet och blev kvar där. Fy tusan! Det var inte så varmt ute, ca 20 grader och jag drack 7 dl vatten under promenaden på 70 minuter och ännu mer när jag kom hem. Efter en lång dusch kände jag av spänningsvärk i nacken och masserade in Tigerbalsam i hopp om att slippa huvudvärk (jag har tagit värktabletter endast 1 gång de senaste 2 veckorna och ville ogärna bryta sviten), men på eftermiddagen blev 2 Treo nödvändigt.

Sista låten ut var ”Walking in my shoes” med Depeche Mode.

Jag väntade en matleverans från Coop (jag har dumpat Mathem efter att förseningar blivit mer regel än undantag och för många misstag i leveranserna) 9-12, så jag kom ur sängen före 9. När maten kommit strax före 10 och jag plockat in allt förberedde jag vardagsrummet för ett styrkepass. Sedan målade jag (diamanttavlan) fram till lunch. Gummipasset var raka motsatsen till gårdagens promenad: perfekt! Det var såååå skönt och roligt och välbehövligt för speciellt ryggen. Den här gången fick armarna pisk. Den träningsvärk i låren som jag fick efter träningen i förra veckan var grrrrräslig. Jag vaggade runt som en anka och det var en plåga att sätta mig och resa mig. Det var inte förrän på torsdagen som jag kunde röra mig som vanligt. Ynkligt.

Sista låten ut idag var ”Maybe you’re the problem” med Ava Max.

Mickel räv.

Jag är bitter. Jag är övertygad att allt går åt fanders på grund av människan. Det är kört. I ”Vänligheten” av John Ajvide Lindqvist hittade jag den här texten som summerar mina känslor.