“Än finns det hopp” av Karin Wahlberg. Oj, vad den är bra! Jag har läst ett par deckare av KW, men de blev jag inte imponerad av. Den här boken, däremot, är jag mycket imponerad av. Miljöer, karaktärer, språk, dialog – aj lajk it! På baksidan finns recensionen från Falu-Kuriren och den uttrycker det väldigt bra: ” …är en tjock bok med många röster, som trovärdigt fångar miljöer, hierarkier, framsteg. Sjukhuset är ett tacksamt och spännande nav i berättelsen, men det är människorna och kopplingarna dem emellan som får det att glöda.”
Dax för animerad film igen och det handlar om “Epic”. Aj lajk it! Den skiljer sig från mängden och det är inte många filmer som gör det nu för tiden. Vilken underbar fantasi! Det är som jag känner för JK Rowlings “Harry Potter” – ren och skär avundsjuka. Om jag kunde släppa loss min fantasi helt och hållet – och då upplever jag ändå som att min fantasi redan är livlig – vad skulle jag inte kunna skriva då? Fantasin har inga gränser. Det är bara jag själv som sätter gränser.
Promenerade i 80 tunga och hostiga minuter. Usch! Frisk luft är alltid skönt och sol på näsan är sällan fel, men idag hjälpte inte det. Blä! Det har blåst ordentligt inatt även om jag inte har märkt nåt, men det syntes spår av det här i där i form av brutna kvistar och att julgranen i centrum lutade farligt med belysningen på tre kvart.
En uppdragen båt som blivit avklädd av nattens storm.Månen på skymningsskär himmel.
Ett pass med mina 3 olika gummiband. Det var skönt och det var roligt! Jag kommer att öka på en av benövningarna nästa gång. En liten förändring som gjorde stor skillnad var att jag bytte ut skorna. De gamla som jag har haft i hur många år som helst bl.a när jag tränade på SATS (och där slutade jag för…3 år sen?) slänger jag helt enkelt. De är så ostunsiga och ihoptorkade att sulan inte ger någon som helst avlastning. I stället använde jag Salomonskorna som jag köpte i somras och det blev en jäkla skillnad!
Jag tränar med balansbrädan efter varje gummipass, men det känns som om jag aldrig har stått på en sån förut. Balansen har blivit mycket sämre under de veckor jag inte kunde träna och dessutom får jag närapå kramp i vänster vad hur jag än försöker stå. Det är väl bara att kämpa på.
Månadsvägning: 104,7 kg som innebär en ökning med 1,5. Jag kommer inte med några bortförklaringar eller lama ursäkter. Siffrorna är fakta förutsatt att vågen visar rätt. Ett annat fakta är att jag äntligen är igång med träningen igen och musklerna har chockats till aktivitet och blivit större och tyngre. Jag känner tydligt att det har försvunnit runt magen och hur är det möjligt om jag samtidigt har gått upp?
Det gick upp ett Liljeholmens för mig idag. En aha-upplevelse. Jag har gjort ett par seriösa försök att gå ned i vikt, men anledningen till att jag inte kommer att försöka ännu en gång till är tanken på att även om jag når min målvikt, så tar det inte slut där. Om jag når min målvikt, så vidtar i stället kampen för att stanna kvar där och det orkar jag helt enkelt inte. Jag har kämpat med mina depressioner och ångest i så många år att jag blir kräkfärdig. Jag har försökt ta till alla möjliga metoder och knep för att bibehålla någon form av stabilitet i måendet att jag blir matt. Det finns inga resurser att lägga ned på viktminskning. Det är därför som jag aldrig har orkat hålla ut. Min övervikt har blivit över-viktig, den har tagit fokus från allt som gör att livet något så när meningsfullt för mig. Det här innebär inte att jag kommer att frossa och svälla upp tills jag inte kommer utanför dörren. Det här innebär att jag kommer att vara måttlig utan att neka mig själv.
“Gatukatten Bob” av James Bowen med Mattias Linderoth som uppläsare. Åh, vilken mysig bok! Precis som när jag läste “Gubbe och katt” blir jag så sugen på att skaffa katt, men jag vet att det går över och jag behöver bara hålla mig från att rusa till närmaste katthem och sno åt mig en. James och Bob blir oerhört populära när de rör sig på Londons gator och efter ett tag får James veta att det finns flera filmer av de 2 ute på YouTube. Naturligtvis var jag tvungen att kolla det och jag hittade en “kort dokumentär”.
Ibland kan jag tycka att människan av idag hetsar upp sig över knäppa, ovidkommande saker som t.ex. en gatumusikant med en katt, men jag kan förstå det oxå. All nyhetsmedia blåser upp och fokuserar på elände. Det enda positiva som rapporteras är om ens hemland vinner fotbolls-VM (personligen kan jag inte vara mer ointresserad, men det är det exempel jag kommer på i all hast). Det finns gränser för hur mycket man kan ta in och bearbeta och när det då dyker upp en gatumusikant med en rödorange katt på axeln, ja, då skulle jag ha väldigt svårt att låta bli att le och rusa fram och för att känna. Det behövs mer sånt, helt enkelt!
80 minuters promenad. Det var skönt att komma ut och hemifrån och få vara för mig själv en stund, men det var trist vädermässig. Plural i plusgrader och snömodd. Blä!
Ibland verkar det var omöjligt att få till gott te! Det går i perioder och de brukar vara välsignat korta, men nu har jag inte druckit riktigt gott te på ett par veckor. Jag har provat att hålla koll på vattenmängden, så att det inte blir varken för starkt eller svagt. Jag har provat nya kombinationer av smaker. Desperationen fick mig att begå en kardinalsynd. Igår rengjorde jag tekannan. Varje tekännare vet att man ska undvika att rengöra insidan av kannan och jag tror på det, men i brist på alternativ tog jag svinto och gnuggade bort all kolsvart tjära som fastnat på insidan under de 2,5 år som jag har haft kannan. Färgen på vattnet när jag sköljde ur den var otäck… Jag gav även silen en omgång. Kannan ser som ny ut, men jag vet inte om det gjorde så mycket för smaken. Då är det alltså mina smaklökar som är satta ur spel. Fungerar svinto på dem oxå?
Nyårsafton. Förra året försökte jag se det gångna året ur en mer positiv synvinkel och jag ska göra samma sak i år.
Det bästa med 2014 är att jag har börjat skriva på allvar tack vare författarkurserna. Det mest givande jag har varit med om! Och det innebar oxå att jag chattade för första gången i mitt liv. Ooooo…!
Facebook. Om jag vill nå ut med skrivandet – och det vill jag! – var det nödvändigt att bygga en författarplattform. Jag har ondgjort mig mycket över FB, men jag kan erkänna när jag har fel och det har jag gjort nu för FB har varit övervägande positivt. Det är roligt! De författar- och skrivargrupper som jag har gått med i är användbara på många sätt.
Storytel. 2013 skaffade jag en smartphone och 2014 skaffade jag Storytel. En suverän förening! Jag har sparat en hel pengar på att slippa betala för böcker jag inte tycker är bra. Mitt beroende av ljudböcker har blivit större och ibland känns det som om hörlurarna har vuxit fast i öronen.
Vi renoverade sovrummet och även där fick jag erkänna mig besegrad och då gäller det fototapeten för helheten blev fantastisk. Sovrummet är så mysigt nu och det är snyggt och stilrent.
I det stora hela har jag mått bra och då menar jag depressions- och ångestmässigt.
Minns ni hundmördaren från miljöbeskrivningarna? Han är med i den här texten.
Det var när Elsa fick det trettonde samtalet på den lokala polisstationen om ännu en hund som fått halsen avskuren som hon bestämde sig för att ta tag i saken själv. Elsa hade två hundar som var familjemedlemmar och inte bara husdjur och om någon skulle skära halsen av dem… Alltså måste hon ta fast honom. När hon gick igenom de familjer som drabbats såg hon att gårdarna kom i den ordning de låg. Han brydde sig alltså inte om att förvilla utan såg det hela som ett jobb där han tog en hund i taget. Det senaste samtalet hade varit från Anders med sonen Simon som hade hittat settern Millan med avskuren hals på gårdsplanen när de kom hem från en fisketur. Den stora kartan med alla gårdar låg utbredd med tyngder i varje hörn för att inte rulla ihop sig. Elsa följde huddräparens spår och där låg ”Gläntan”. Det betydde att familjen Jämtén stod på tur. Elsa ringde dem och förklarade läget och sa åt de att hålla sina hundar bevakade särskilt när de var utomhus. Hon berättade att hon skulle vakta vid skogsbrynet varje kväll med start ikväll. Samtalet avslutades och Elsa klädde sig i mörka kläder och ordentliga kängor som stod emot väta. En ficklampa, mobil och en pistol var också nödvändiga. Alla hundar som mördats hade blivit det i skymningen. Vad hade hänt om någon hade kommit på honom? Skulle han ha flytt in i skogen eller gått till attack mot ägaren? Det var i vilket fall en farlig man som hon jagade. Hon lämnade sin bil på gården närmast Jämténs där mördaren redan hade varit på besök och om han fick syn på den fick han gärna tro att hon var där för att förhöra familjen. Sedan gick hon över vägen in mot skogen och tog sig på det viset mot nästa hus. Kanske skulle hon springa på honom på en gång och göra processen kort. När hon valt en bra plats att hålla utkik från tittade hon på mobilen som visade att klockan nästan var sju på kvällen. Skymningsdags. Elsa hade jagat med sina hundar och vant sig vid att kunna sitta och bara vänta på att något ska hända. Den erfarenheten använde hon sig av nu när hon hukade i skogsbrynet. Jämténs schäfer låg ute på gården som hon kommit överens om med familjen, men hon visste att den inte var obevakad. Förmodligen satt det en familjemedlem i varje fönster beredd att rusa ut om någon okänd närmade sig. Skymningen föll och fick skuggorna att bli allt längre. Vid skogsbrynet gick skuggorna över i mörker. Elsa såg att schäfern hade uppmärksammat något och tittade åt det håll hunden vädrade.
Det var någon som närmade sig i maklig takt. Försiktig. Uppmärksam. Elsa tyckte att det var något bekant med figuren. Något med gångstilen. Hon började röra sig längs med skogsbrynet mot främlingen. Nu gav schäfern skall. Elsa tittade mot huset, men ingen av familjen syntes. Bra. Främlingen var nästan framme vid hunden nu. Elsa kände definitivt igen honom, men den uppfällda kragen och den neddragna kepsen gjorde att hon inte kunde se hans ansikte. Tusan! Hon fortsatte framåt medan mannen nådde fram till hunden och började tala med låg röst. Schäfern var inte det minsta misstänksam. Främlingen tog fram något ur en ficka och Elsas adrenalin sköt genom kroppen och fick henne att vilja rusa fram, men inte än. Hunden hade fått något att äta. Nu såg hon hur mannens ena hand rörde sig mot stövelskaftet och drog fram en kniv. ”Släpp kniven!” Elsa rusade fram med vapnet draget. Mannen blev överrumplad, tappade balansen och blev liggande med kniven fortfarande i handen. Schäfern stod upp och skällde upphetsad av den plötsliga aktiviteten medan Magnus Jämtén kom utrusande raka vägen mot hunden. När Elsa nådde fram sparkade hon undan kniven och riktade vapnet mot den liggande mannen. Hon hade tagit honom! Nu skulle han inte kunna skära halsen av fler hundar. Hon böjde sig ned och slet av honom kepsen och stelnade sedan till. Fan också! Hennes yngre bror. ”Tjena, syrran!”, sa han och flinade uppstudsigt.
Någon gör något hemskt i den miljön jag beskrivit tidigare.
Han kom gående i skymningen och hans ljudlösa sätt att röra sig kom av många års vana av att röra sig i naturen. En jägare. Skuggorna var långa. Luften tung av högsommarens alla dofter. Svalorna svirrade fram över himlen. En svag motvind gjorde att hunden inte märkte honom förrän han var framme på tunet. Den chokladbruna settern skällde, men tvekade sedan. Mannen fortsatte framåt. Hunden iakttog honom uppmärksamt. När han nådde fram till det lilla vita huset och settern ställde han sig på knä medan han hela tiden talade med låg och lugn stämma. ”Hej, vännen. Nä, inte behöver du skälla på mig. Jag är inte farlig. Inte farlig alls…. Är inte husse hemma? Har han lämnat dig att vakta huset åt honom? Då kan han känna sig lugn för det gör du så bra, så bra.” Han sträckte fram handen med handflatan uppåt och lät hunden sniffa. Förmodligen doftade handen av den korv som han hade stoppat ned i en av de rymliga fickorna. Medan hunden sniffade på den väldoftande handen smög hans andra hand upp på hundens huvud och smekte den över de hängande öronen för att sedan ta tag i halsbandet. ”Kom närmare så kan jag klia dig bakom öronen.” Nu hade settern bestämt sig för att mannen inte var något hot och svansen viftade godkännande fram och tillbaka. Hon flyttade närmare medan mannen smekte henne över huvudet. Plötsligt blev doften av korv intensiv och hon gnällde av otålighet innan hon till slut fick sätta tänderna i den. Medan hon njöt av den oväntade godsaken placerade sig mannen bredvid henne och lade armen över hennes rygg medan han hela tiden talade med samma låga och lugna stämma. ”Vet du att jag avskyr hundar? Jag blev nämligen biten när jag var liten. Det var en av de fulaste och jävligaste hundar som jag har sett och den älskade att jaga ungarna i kvarteret. Du är mycket, mycket finare, men du är precis lika dum som alla andra jyckar.” Med en smidig rörelse drog han fram en kniv från stövelskaftet. ”Jag behöver bara vifta lite med en korv så blir jag bästis med vilken jycke som helst. Varenda en har gått på tricket, men de har bara gjort det en gång.” Han skar halsen av settern och satt sedan kvar tills den hade dött. Sedan reste han sig och gick tillbaka samma väg som han hade kommit. Nu hade kvällen hunnit bli mörk och det dröjde inte länge innan han var ett med skuggorna.
