Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Med mycket möda och stort besvär tog jag mig igenom ett pass med gummibanden. Motigheten var maxad, så jag lockade mig själv med ett extra lätt pass. Det innebar så få upprepningar att jag knappt hann börja innan övningen var avklarad. Jag fick upp en viss värme, men jag blev inte svettig. Nä, det var ingen höjdarträning, men det blev gjort och jag tog mig över den där förbaskade tröskeln som aldrig verkar försvinna helt. Just nu är jag i så dålig form att jag blir gråtfärdig…
Varje år i april kommer myrorna. De minglar och vimlar över hela diskbänken och runt sophinken. Kanske inte så fräscht, men de brukar försvinna framåt sommaren igen. Jag undviker, så långt det är möjligt, att ha ihjäl dem, men igår när jag diskade blev jag trött på deras krypande över glas och tallrikar att jag bara föste ned dem och så fick de försvinna tillsammans med diskvattnet, ut i avloppet. Jag ångrade mig på en gång och fick läskiga tankar om hämnd och dålig karma. ”Det kommer att straffa sig… Moooahahahaa!”. Typ. Idag syns inte en enda myra. Lättnaden övergick i misstänksamhet. Har de verkligen dragit vidare redan eller har de bara retirerat? Samlar de trupperna för att planera vedergällning? Pär är på Öland och Elin har tagit Selma med sig hem till Robin. Bara jag och marsvinen och marsvinen lär inte komma till mitt försvar. Förra veckan tog jag ju med mig Vera och hon kom aldrig hem igen… Elins kusin kunde hundratals Bellmanvitsar när hon var liten och en av dem handlade om just myror. Bellman dödade en av myrorna och blev på så sätt av med alla myror eftersom de gick på den dödade myrans begravning. Jag kan välja vad jag vill tro på: vedergällning eller begravning.
Om det här inlägget visar sig bli mitt sista, så vet ni vad som har hänt.
Dyster första maj för socialdemokraterna
10-åring våldtogs – nekades abort.
Två kvar på sjukhus efter polispåkörning.
Barn föll ur fönster – pappan misstänks.
Man nära misshandlas till döds.
Stökigt firande inatt.
Regeringens politik räcker inte mot massarbetslöshet.
Det här var rubrikerna på DN.se vid 10-tiden idag, 1 maj 2015. De nationella rubrikerna. (Vad gäller de internationella, så har de redan slutat skriva om Nepal.) Anledningen till att jag tar upp de här rubrikerna som visserligen inte är braskande på något sätt, men ändå svarta – både bildligt och bokstavligt – är att de är anledningen till att jag har slutat läsa dagstidningar och se tv-nyheter och lyssna på radio. De här rubrikerna finns i ”huvudspalten” på DN.se. Kanske finns det muntra nyheter bland småplocket till höger, men efter att ha fått en mental snyting, så orkar jag inte leta efter det eventuellt positiva. Det här är idag, men även om rubrikerna varierar, så får jag en mental snyting en gång om dagen, varje dag året runt. Det är rubrikerna som ska fånga mitt intresse och därför innehåller rubrikerna koncentrerat elände. Det finns många, många anledningar till att samhället blir hårdare och kallare och jag är absolut övertygad om att nyhetsrapporteringen har en stor del i det. Papperstidningarna har hård konkurrens av nättidningarna och det borde innebära att man inte kan skylla på att man måste sälja lösnummer, så varför inte flytta fokus? Allra överst i DN.se:s ”huvudspalt” borde det vara en positiv nyhet varje dag. Precis som med att träna upp sin förmåga till tacksamhet borde det vara möjligt att leta fram positiva nyheter. Det handlar, som sagt, inte om att sälja lösnummer längre och en läsare av nättidningen kan skrolla förbi, men jag är tvärsäker på att man kan vända på eländet lite i taget, över tid. En enda positiv nyhet om dagen borde inte vara omöjligt. Människor behöver det. Vad spelar det för roll att man tränar på att somna med positiva tankar i hopp om att ”vakna på rätt sida” när det är centimeterstora, svarta eländesrubriker som slängs i ansiktet på en när man öppnar morgontidningen. En. Enda. Positiv. Nyhet. Om. Dagen.
”Stöld av babian” av Anna Karolina. En väldigt lockande titel! En polis med hämndbegär, en kriminell som inte vill bli en vanlig svenne och så en polis med en fot på vardera sidan av lagen. Den var bra! AK har ett driv i berättandet som gör boken lättläst och en riktig bladvändare. Dessutom fick hon mig att bokstavligen tappa hakan och jag vet inte när det hände senast.
I det stora hela är språket bra förutom en korthuggen stil som förekommer i just kriminalromaner och som jag inte tycker om. Exempel: ”…kunde inte fatta hur folk stod ut med sina åtta till fem-jobb. På det: pendla en timme åt varje håll minst.” Jag skulle ha skrivit ”Och så pendla en timme åt varje håll ovanpå det.” Exempel: ”I vanliga fall: Adnan hade tyckt det var trams. Nu: frågan berörde.” Riktigt illa. Varför inte skriva ”I vanliga fall skulle Adnan ha tyckt att det var trams, men nu berördes han av frågan.”
2 (ljud)böcker av Inger Frimansson, fristående från varandra, men ändå sammanlänkade. ”Råttfångerskan” följd av ”Det kalla landet” med Gunnel Fred som uppläsare. Psykologiska thrillers utan blodiga mord eller kriminalare. Riktigt spännande fast de är lågmälda och ganska långsamma. Karaktärerna känns genomarbetade och trovärdiga och det finns gott om utrymme att känna både sympati och anitpati. Jag tycker om IF:s språk – hon utnyttjar den svenska vokabulären. Jag har upptäckte en, för mig, ny uppläsare i Gunnel Fred. Hon läser långsamt och det tycker jag om, men jag kan tänka mig att det finns de som blir stressade av det. Det finns en tydlig skillnad mellan berättad text och dialog utan att det blir övertydligt.
Sinnesrobönen (som jag av någon märklig anledning inte lyckas lära mig utantill, men vars innebörd jag har tagit till mig) är en del i mitt ständigt pågående förändringsarbete i syfte att må bättre.
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Under ett par års tid lärde jag mig att känna tacksamhet genom att varje dag skriva ned 5 saker (i början bara 3) som jag tyckte var bra. Vissa dagar gick det lättare än andra, men det fungerar. Eller som Charlotte i ”Sex and the City” säger: ”Jag är inte lycklig hela tiden, men någon gång varje dag.”.
Något som hänger ihop med sinnesrobönen är att sanera sina förväntningar på andra. Cecilia Kärvegård har listat 7 saker som det är smart att sluta förvänta sig av andra. Medhåll, respekt, gillande, anpassning, tankeläsning, förändring och en tro på att du är ensam om att kämpa. Det är tänkvärt och när det gäller behovet av gillande från andra, så minskar det ju äldre jag blir och det är befriande och avstressande! Jag jobbar vidare med de övriga 6 på listan.
En pakethämtarpromenad på 25 minuter plus 35 minuter med MBT-skor. Ett stort paket från Zalando som var bängligt och krävde fler pauser. Innehållet bestod av enbart väskor! Mitt DNA innehåller en gen som jag inte vet vem jag fått den ifrån, men jag vet att jag har fört den vidare till Elin – väskgenen. Genen har en del-gen som heter plånboksgenen. Väskgenen tar sig uttryck i att jag aldrig hittar den ultimata väskan. Jag behöver alltid en väska som är större eller mindre eller i en annan färg eller med fler fack eller med färre fack eller så saknar den bärrem eller så skulle den vara snyggare utan bärrem. Det är samma sak med plånböcker bortsett från bärremmarna då. Nackdelen med ständiga plånboksköp är att de förblir tomma eftersom mina pengar är slut. Hehe. Den 10 senaste åren har jag betvingat väskgenen. Sedan jag slutade arbeta har jag inte haft samma behov av väskor och plånböckerna har minskat i storlek så att jag kan ha den i fickan eftersom jag sällan använder väska. Men i torsdags gick jag in på Zalando. Jag minns inte varför. Det finns allt möjligt där, men väskgenen fick mig att kika runt bland väskor. Och plånböcker. Jag hittade såååå många snygga väskor. Snålvattnet rann till och plötsligt började jag samla ihop dem i en önskelista. Det blev 19 stycken inklusive en plånbok. Sen gjorde jag inte mer den kvällen. Jag ville ha en ny ryggsäck. Jag har en skinnryggsäck som jag köpte i Italien för 10 år sedan, men den är så stel och otrevlig. Den svarta, lilla väskan är sliten… Och så behöver jag en mellanstor väska som är lite plattare. Jag har mina nöjespengar och i nuläget har jag alla böcker och filmer jag behöver och det är länge sedan jag köpte väskor. Väldigt länge. Mer än ett år. På fredagen mätte jag de väskor jag använder mest och loggade in på önskelistan igen. Jag rensade bort flera stycken i första omgången. Sedan några till. Till slut låg en ryggsäck, en liten väska, en mellanstor, platt väska och en plånbok i kundvagnen och jag klickade på ”Bekräfta beställning”. Idag hämtade jag dem.
Jag hasade runt Flaten idag igen och den här gången hade jag stavarna att hänga på. Ett ord summerar det hela: skitskor. Förbannade, jävla skit-Reebok!!
Går det att utfärda gubbvarning på en tant? Vid 2 tillfällen har jag beställt hörlurar från Kjell & Company och de behöver inte mer uppmuntran än så för att skicka sin katalog till mig. Gubbvarning utfärdad! Om jag är tillräckligt köpsugen hittar även jag grejer och det gjorde jag trots att jag bara bläddrade snabbt bland ”Hälsa & välbefinnande”. Den här ska Pär få köpa till mig när han besöker K&C i morgon.
Efter besöket hos diabetessköterskan försöker jag komma åt de mindre uppenbara sockerbovarna som t.ex. flingor. K-special Fruit and hazelnut eller havre-honung är väldigt goda, men jag behöver inte titta på innehållsförteckningen för att begripa att det är tack vare sockret. Hon tipsade om Havrefras och de är goda. Riktigt goda! Härligt tuggmotstånd. I fredags köpte Pär fel sort. Den innehåller jordgubbar, skivade frystorkade jordgubbar. Inte så smart sockermässigt, men jag provade och de var inte goda. Skivorna var överraskande stora och dominerade helt. Jag har inte mycket till övers för frystorkade bär. De smakar sällan någonting och den smak som dyker upp är oftast syrlig, på gränsen till sur. Pär får äta resten! Jag håller mig till de naturella.
Då var det dax att börja kravla sig upp ur den dynga jag har befunnit mig i den senaste evigheten. Inget tempo, ingen stuns. Fullt fokus på att använda magmusklerna till att hålla upp kroppen i förhoppningen att jag skulle känna mig mindre trött. Det tog 80 minuter att hasa runt Flaten. Jösses. Det måste vara nytt snigelrekord!
