Hår, byxor och te

Det var inga problem att stiga upp halv 7 och det rullade på tills jag skulle gå 1 timme senare och då kom jag ned till tåget precis när det kom in på stationen. Jag slank in på Lloyds apotek och det var ingen kö. Det var ingen kö på Pressbyrån heller. Jag behövde inte vänta på t-banan heller. Jag kom fram till Rosie 15 minuter för tidigt. Mitt hår gjorde en annorlunda slutspurt i växandet genom att få de att se ut som om alla hår läggs på hög uppe på huvet. Rosie och jag hade en vädligt trevlig stund så som vi t brukar ha och så får jag ju lämna mitt jobbiga hår kvar hos henne. Jag kommer tillbaka i oktober!

Redan när jag vaknade kände jag att det skulle bli en bra dag. En dag med flyt. När jag fyllde år i våras fick jag ett presentkort hos KappAhl som ligger och glöder de få gångerna jag är inne i stan och jag hade för avsikt att betala med det för ett par byxor, men jag drar mig för det. Prova kläder fyller mig med fasa.När jag kom till Centralen efter frisören och kände att jag hade flyt och energi, så gick jag in och hoppades att flytet skulle smitta av sig. Jag leda länge bland XLNt’s utbud, men till slut hittade jag ett par mörklblå i stretchkvalité och så en len och sval grårandig skjorta. Jag var inställd på att få betala några hundra extra, men presentkortet visade sig vara på 700 kr och inte 500 kr, så jag behövde bara betala 78 kronor. Sånt gillar jag! Sedan gick jag till teaffärren, Det blev 2 kg te i varierande blandningar och med 70 kr i rabatt. Sen åkte jag hem och när jag öppnade dörren började marsvinen hojta direkt för deras mattid hade passerat med 90 minuter! Selmas också, men hon kör med blickar, hängande öron och ett tyst fördömande. Djuren stod först i kön och sedan en dusch för mig för det kliade över hela kroppen och sedan kunde jag ta på mig den nya skjortan som är så mjuk och len att den redan är en favorit. Lunch i sällskap av ”Grey’s Anatomy” från allra första början. Jag njöt: gott te och bra serie. På eftermiddagen sov jag i soffan. En kortis. Det var så gôtt! På kvällen gjorde jag svart vinbärste (som jag har varit utan i flera veckor!!!) och det var så gott och läste ”100 mil” av Jojo Moyes och den är sååååå bra!. Det blev en bra dag och nu ska jag stoppa mitt barnbarn Selma i säng innan jag själv kryper ner i min för sömntabletten slog till och jag är såååååå trött.

Över tröskeln och ut i världen

20 över 9 klev jag ut över tröskeln och tvingade iväg mig själv på en kort promenad. Det var 20 plus och sol och det var inte skönt. Efter 2 veckor utan någon egentlig fysisk träning började kroppen protestera – det finns en gräns även för vilandet. Jag får åter igen börja från noll (känns det som) och jag gör det försiktigt, så det blev bara 50 minuter i långsamt tempo. Strax före lunch var jag såååå nära att somna sittandes i soffan när Elin brakade in i vardagsrummet och frågade vad vi skulle kunna titta på till lunch (det blev World War Z vilket visade sig vara helt fel film just då – det är svårt att ta en zombie på allvar när den står och hackar tänder precis som ett marsvin). Det var väl lika bra för annars hade allt blivit förskjutet och snett. Vi åt middag på Amazon och det var så där übermumsigt som det var de första gångerna och jag blev proppmätt, nästan äckelmätt. Det är jäkligt dålig stillastående luft i Heron City och det var varmt i restaurangen och jag har känt mig golvad sedan vi kom hem.

Mobil-ironi

För snart ett år sedan blev min mobil sjuk. Efter flera olika huskurer fick den läggas in med diagnosen svullet batteri. Vi var åtskilda i en vecka och det tyckte inte jag om. Sedan dess har jag varit uppmärksam på tecken på återfall, men det gick ändå inte att undvika och i början av sommaren blev den sjuk igen. Samma diagnos. Den här gången valde jag att vårda den i hemmet genom att på eget bevåg och med stöd och teknisk hjälp av Pär köpa ett nytt batteri. Det gick galant! Den mår bra nu och jag är ännu noggrannare med omvårdnaden. Den får ligga ifred ibland – alla behöver få vara ifred ibland – särskilt medan den laddas. Jag är extra uppmärksam på om den känns febrig och då brukar jag klä av den (mobilfodralet) för svalkans skull. Någon natt då och då får den vara helt avstängd – total vila. Jag har installerat appar som håller koll på virus och temperatur: CM Security, Battery Doctor, Cooler Master och Clean Master. Minst en gång om dagen kör jag apparna för att rensa bort ”junk files” och ”boosta” den. Sist kör jag Cooler Master som håller koll på vilka appar som är den troligaste orsaken till överhettning och det ironiska är att topp 3 innehåller i nämnd ordning: Clean Master, Battery Doctor och CM Security. Varje gång. Så kan det bli.

Moral och ärlighet

Det finns många tecken på att det samhälle jag växte upp i har förändrats övervägande till det sämre. Jag tycker inte om det. Man kan klaga på makthavare i stort, men när gemene man, den vardagliga människan inte tänker längre än till hur mycket hon kan roffa åt sig utan att behöva ta konsekvenserna… Alla förändringar, stora som små börjar hos en enda individ. Om du vill se en förändring måste du börja hos dig själv. Om du lever enligt devisen att du världen/livet är skyldig dig en massa utan någon motprestation, så blir samhället därefter. Fråga inte dig själv varför du ska höja dig över girigheten när ingen annan gör det. Fråga dig själv varför du inte ska göra det. Du ska göra det för din egen skull. Våld föder våld. Förtryck leder till uppror. Girighet leder till omänsklighet. När jag skriver det här är jag oerhört trött och besviken på svensken, på människan och som med så mycket annat är det en liten droppe som har fått allt att rinna över. En fråga i FB-gruppen för ljudboksanhängare om man kan använda samma Storytel-abonnemang till hela familjen. När jag svarade att det inte går var jag naiv nog att använda uttrycket ”inte tillåtet”. Hur dum får man bli? Responsen var något i stil med ”varför i h-vete ska jag och min familj behöva betala för flera abonnemang när vi kan tjuvåka på ett och samma?” och att man minsann är flera som tittar på filmkanalen fast endast en betalar för det. Där rann bägaren över. Då blev jag leds. Kräkfärdig.

VAD HAR HÄNT MED MORAL OCH ÄRLIGHET?!!!

Sluta roffa åt er! Är det så ni själva vill bli behandlade? Utnyttjade och idiotförklarade. ”Hur kan du vara så dum att köper dina filmer? Hur kan du vara så dum att du betalar för något du kan sno åt dig?!” Jag gör det därför att jag vill göra rätt för mig!!   Jag gör det därför att det är så jag har blivit uppfostrad och därför att det inte skadar någon annan än mig själv! Jag gör så därför att min moraliska kompass säger åt mig att göra så! Jag gör så därför att det får mig att må bättre än jag skulle må om jag hela tiden försökte roffa åt mig så mycket som möjligt!! Jag gör så för det är mitt sätt att bidra till att stänga den samhälleliga kloaken som jag tycker att jag lever i!!

Historisk romanserie

Serien ”Släkten” är historiska romaner skrivna av kvinnliga författare om kvinnor i historien, både verkliga och fiktiva. Den första hette ”Blandat blod”, skrevs av Katarina Mazetti och gavs ut 2008. Efterföljande delar är: ”Sigrids hemlighet” av Karin Wahlberg; ”Tempelbranden” av Catharina Ingelman-Sundberg; ”Helenas hämnd” av Maria Gustavsdotter; ”Drottningkronan” av Ingrid Kampås. Den senaste delen har jag precis läst ut, ”Ringens gåta” av Elisabet Nemert.

Historiska romaner is da shit! Jag har alltid tyckt om historia, det passar min läggning som varför-person. De sätter perspektiv på det mesta, framför allt det faktum att allt ska gå så fort nu för tiden. Om du sms:ar eller mäjlar och inte får svar inom några minuter respektive timmar, så bli du otålig. Jag har levt så pass länge att jag minns hur det var före IT. Jag minns hur det var att skriva ett vanligt brev, lägga det i vanligt kuvert, adressera, frankera och posta för att sedan inte förvänta mig svar på flera dagar. Sug på den! Tänk då hur det var att skriva ett brev som sedan skickades med kurir till häst och kanske även med båt – det tog flera veckor. Perspektiv, gott folk. Perspektiv.

 

När olika författare är inblandade varierar naturligtvis stilen och språket. Alla har varit bra, men ”Helenas hämnd” och ”Drottningkronan” är mina favoriter just tack vare författarna. Jag tycker om deras sätt att använda språket. Catharina Ingelman-Sundberg och Elisabet Nemert tillhör inte mina favoriter. De är lite för romantiska i sina sätt att uttrycka sig.

”Ringens gåta” handlar om Helena Sigtryggsdotter. Sommaren 1220, vid fem års ålder är hon med om ett brudrovsförsök av hennes mor och den skräckfyllda upplevelsen gör att hon tappar minnet och minns inte mer än sitt eget förnamn. Hon växer upp hos en ofrälse med familj i anknytning till Julita kloster. Det är inte att avslöja för mycket när jag skriver att hon återvänder till sin familj, den mäktiga Bjälboätten som leds av Ingrid Ylva, en stark rättskaffens kvinna som har avskaffat träldomen. Birger Magnusson, en av de autentiska karaktärerna, ä.k. Birger Jarl är Helenas morbror och kung Erik Erikssons (1223-29 samt 1234-50) närmaste man.

Jag tycker om handlingen i boken, den utgör en liten del av Sveriges historia, men det är språket som gjorde att jag, mot slutet, skummade igenom en stor del av texten. Efter att ha försökt sätta fingret på vad det var som störde mig tror jag att det handlade om adverb. För många adverb och adjektiv. Som exempel skriver Elisabet Nemert: ”Hon stod lite vid sidan om och betraktade far och son, en återförening med många känslor. Hon noterade också med vilken vördnad Jakobs följeslagare behandlade denne krigare som var Stures son…”. Det är onödigt förtydligande. Jag skulle ha nöjt mig med ”…Jakobs följeslagare behandlade honom.”. Eller: ”Hon slog sig ned vi Mälarens strand och blickade ut över den aningslöst glittrande vattenspegeln.” Den sortens tårta-på-tårta-förstärkande som jag tycker är så melodramatiskt och sockersött. Det är bara 2 exempel och kan verka som att jag borde skaffa mig ett liv i stället för att gnälla över en etablerad författares enstaka uttryck. Jag har försökt att läsa andra böcker av Elisabet Nemert och då har jag inte kunnat förklara vad det är jag inte tyckt om, men nu kan jag det och då gör jag det. Eftersom hon är en av författarna i en serie ville jag inte gärna hoppa över hennes bok. Däremot fastnade jag för en poetisk beskrivning av ett missfall som jag tog till mig. Den föregående graviditeten var svår. ”Det tycktes som om den själ som tagit boning i hennes kropp alls inte önskade vara där…”.  ”Och i vargens timme, den stund när natten möter dagen hade den vilsna själen valt att ta farväl och resa vidare och lämnat henne i en sky av blod.”

 

En ljudbok och en film

”Jakten på Kapten klänning” av Jonas Trolle med Martin Wallström som uppläsare. I FB-grupperna tycker man att det är en fruktansvärd historia som förvärras av att det var en högt uppsatt polisman som var förövare. En tanke slog mig: vad mig anbelangar har hans yrkestitel ingen betydelse för han utnyttjade inte den på annat sätt än skattepengamässigt och i jämförelse med vad kvinnorna får leva med är det en fis i rymden. Den här boken var inte särskilt bra, den var ointressant. Man får en bra inblick i hur spaningsarbete utförs, men det vill jag inte veta. Man får en närgången beskrivning av vad kvinnorna utsattes för och det var för närgånget för min smak. Jag vill veta varför Göran Lindberg är som han är. Jag vill veta varför han inte har någon som helst sjukdomsinsikt. Jag vill fråga honom vad han anser räknas som våld i samband med sex eftersom han inte förstår att han gjorde sig skyldig till det. I efterordet förklarar författaren varför han valde att inte skriva om det som jag egentligen ville veta: han var helt enkelt inte intresserad av Göran Lindberg på något annat sätt. Om efterordet hade varit förord i stället hade jag inte lyssnat på boken. Martin Wallström gör en mycket bra uppläsning och jag minns nu att jag tyckte om honom när han läste ”Saker min son behöver veta”.

”En dag i livet” (An unfinished life) från 2005 i regi av Lasse Hallström med Robert Redford, Morgan Freeman och Jennifer Lopez. Jag skrev om den här filmen vid 2 tillfällen i min gamla blogg, första gången i september 2007 och då hade jag sett den för andra gången. (Har jag haft den så länge?!) Idag såg jag den för femte eller sjätte gången och den är fortfarande lika bra! Fantastiska skådespelare, vackert foto, bitvis väldigt rolig dialog, inte smörig och med en stor grizzlybjörn i en av rollerna (han heter Bart i verkligheten). En film med den sortens låga tempo som är så nödvändigt mellan varven. Se den!

De har bestämt sig

Mimmi och Bibbi har slutat äta morötter. Det är bara de som vet varför. Det spelar ingen roll om det är ekologiska eller vanliga morötter. De tar ingen hänsyn till om moroten skalas eller bara borstas. De lockas heller inte av om moroten serveras i slantar eller stavar. De har slutat äta morötter. Igår hade Pär gjort råkostsallad till middagen och det blev lite kvar. Så här såg det ut i skålarna när jag tog ut dem. Den vänstra är Majas och hon äter det mesta som kommer i hennes väg. Den högra är Mimmis och Bibbis och jag tror inte att de tyckte att var värt besväret att fiska fram de små bitarna av vitkål när det låg en massa äcklig morot i vägen. De har bestämt sig och jag gillar att de är konsekventa.

Matskålar

 

Orkidéer

Tack vare den lilla redigeringsappen har jag äntligen lyckats få till riktigt bra närbilder på mina älskade orkidéer som blommar som tokiga just nu.

Blommor stora som tallrikar.
Blommor stora som tallrikar.
Bland det vackraste naturen kan åstadkomma.
Bland det vackraste naturen kan åstadkomma.
Orkidéernas egen dalmatiner!
Orkidéernas egen dalmatiner!
Ett vattenfall av blommor.
Ett vattenfall av blommor.

När spel blir film

Jag har ett spel i mobilen som heter ”The book of life – Sugar smash” och som har blivit en favorit. Döm om min glada förvåning när jag upptäcker att spelet bygger på en film! Det är inte första gången en animerad film generar ett spel (t.ex. Maleficent och Frozen), men det var första gången som spelet blev en film. För mig alltså. Naturligtvis köpte jag den direkt och jag såg den idag. Den har fått den lätt töntiga svenska titeln ”Manolos magiska resa” och jag frågar mig varför. Vilken läcker film! Mexikansk folklore och sagotradition med dödsrikets gud och gudinna Xibalba och La Muerta (som i svensk text hetta La Caterina. Qué?!). Färgsprakande är ett adjektiv som passar. Inget gullegull à la Disney, men mycket kärlek och värme tack vare en mer avslappnad inställning till döden. Aj lajk it! Jag upptäckte att jag var precis lika förbryllad som när jag såg ”Boxtrolls” tidigare i år och jag blev inte säker förrän jag tittade på extramaterialet. Det är dockor av trä. Eller? Jag är faktiskt inte helt övertygad. Inte sitter de väl och ljuger?! Eller?

Dockor av trä. Eller?
Dockor av trä. Eller?

 

Manolos magiska resa 2

Ingen idé

Dax att träffa dietist EI igen. Varför? Säg det. Jag var flera gånger frestad att lämna återbud. Den enda fördelen med att jag ändå gick dit var att jag kom upp i frikort för 7 månader framåt.

Vad kan en dietist hjälpa mig med? Vi har gått igenom mina matvanor och förra gången sa hon att hon skulle ”sätta sig och räkna”  (kalorier) med hjälp av den lista jag gav henne. Antingen hade hon glömt det eller inte gjort det och jag lät medvetet bli att påminna henne. Vikten har sedan förra besöket ökat med ca 1 kg och sedan minskat med samma kg dvs. status quo. Jag har gjort mindre ändringar i vad jag äter och när jag äter det, ändringar som känns bra för mig och som EI tyckte var bra. Hon hade egentligen ingenting att säga om mina matvanor och när jag förklarar hur jag tänker säger hon att jag är inne på rätt spår.

Vad kan en dietist hjälpa mig med då? Till en del kan hon fungera som terapeut. Det fick EI göra idag. Snarare sophink för jag hade behov av att häva ur mig om de senaste veckornas känslomässiga röj och om att jag känner mig ensam i min kamp mot vikten. Nej, jag har varken lust eller behov av att vara med i en grupp med människor som har samma problem som jag eftersom det så lätt blir att känslan av att inte vara ensam övergår i att man snöar in fullständigt på problemet och bara gnäller. När jag satt i den landstingshårda stolen mitt emot henne blev jag leds. Så. Satans. Leds. Gråtfärdig. Hon frågade om vi skulle boka in en ny tid om en månad, men jag sa nej tack. ”Det är ingen idé.” Jag har förstått av våra 2 möten att jag är inne på rätt spår, att jag vet vad som är bra och inte bra och att jag tränar regelbundet, så vad mer kan hon göra?

Jag vill kunna prata med Pär om det här – det är där jag behöver stöd! Även om de spydiga kommentarerna rörande mitt ätande är betydligt färre än vad de var för ett par år sedan vill jag ha bort dem helt och jag saknar uppmuntran. När jag har kommit fram till vad som är bra att äta på kvällen, så vill jag bli uppmuntrad och inte få till svar: ”Varför ska du äta något alls?”. När jag har gått ned 1 kg vill jag höra heja-rop och inte bara mötas av hans eget viktresultat. När jag vill ha chips & choklad till helgen vill jag inte få en föreläsning om hur han har slutat med allt vad godis heter och att det var det enda som behövdes för att han skulle börja gå ned i vikt.

Det är ingen idé. Jag har tappat lusten och kampviljan. Jag vill inte vara med längre.