Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Ett avslutande besök hos JA. Läkningen av hälsporren går definitivt åt rätt håll även om det kommer att ta tid. Om 3 månader, i augusti, kommer jag att få ett mail med en skattning som jag ska fylla i och returnera. Då kommer det att finnas tillfälle att boka tid för nya behandlingar om jag känner att det skulle behövas. Det var det det.
Klockan 9 gick jag ut i duggregnet och ned till Konsum där jag stödhandlade och sedan fortsatte jag till Elins lägenhet för att ge mat, hö och vatten till Mio. Det gick tungt och jag hade ont ungefär överallt. Hemvägen var en ren plåga. Visserligen kom jag in i en jämn lunk, men fy för den lede vad trött jag var och blev! Igår gjorde jag en avslutande insats på övervåningen (jag har fortfarande inte hittat mina Harry Potter-böcker!!) och kroppen hurrade när jag till slut gick ned för trappan och in i duschen. Ryggmusklerna och lårmusklerna har fått flera rejäla fyspass, medan handlederna, knäna och foten bara gör ont, ont, ont. Jag är så trött nu. T.R.Ö.T.T.
”Den ofrivilliga hjältens handbok” av Mattias Kulkepp gillade jag inte. Den var svamlig. Jag tror att jag skulle ha tyckt att den var rolig på den tiden jag skrattade åt ”Liftarens guide till galaxen”, men inte nu.
”Minnet av vatten” av Emmi Itäranta. Det finns 2 anledningar till att jag blev nyfiken på den här boken. För det första att det är en finsk författare och de läser jag inte ofta. För det andra att det handlar om en miljökatastrof som, skrämmande nog, inte känns särskilt orealistisk (om golfströmmen sätts ur spel kommer isarna att smälta, havsnivåerna att stiga och färskvatten bli en bristvara).
Nora Kaitio lärs upp till temästare av sin far. Eftersom familjen driver ett tehus med återkommande teceremonier har de extra tilldelning av vatten, men det ingen annan vet är att de även har tillgång till en källa med klart, friskt vatten. Det är krigstider och militären tränger sig på allt mer. Norias mor väljer att fly till och Noria planerar att komma senare. Norias far är sjuk och en kort tid innan han dör berättar han för henne om källan och att hon, som temästare, får överta ansvaret för att den förblir hemlig. Hemligheter har en benägenhet att inte förbli hemliga…
Jag tyckte om den här boken! Det jag uppskattade mest var det långsamma tempot. Det är ingen actionspäckad hetsig thriller med en 17-årig tjej som ska rädda världen både från undergång och tröga, rigida vuxna. Norias familjs hela liv påverkas av att källan inte avslöjas. Vattenbrottslighet medför stränga straff. Emmi Itärantas språk är vackert och lågmält, eftertänksamt.
Slutet får mig att undra om Emmi Itäranta planerar en fortsättning.
Årsstämma. Skulle kunna byta namn till ”Årsdrama”. Det var igår. Jag var inte med, men Pär som ordförande var ju tvingad. Han har varit ordförande i 2 år och den styrelsesammansättning som funnits det senaste året har fungerat väldigt bra, tycker i alla fall de som har arbetat i styrelsen. Inför årets stämma kom de överens om att inte ställa upp i någon annan konstellation förutom de 2 (av 5) styrelsemedlemmar som blivit valda för 2 år. Valberedningen har fullgjort sitt uppdrag genom att knalla runt hos alla i jakt på att hitta någon som vill sitta i styrelsen; i den här föreningen är ointresset för styrelsearbetet märkligt lågt. De fick ihop ett förslag som lämnades in. Något som bör nämnas är att föreningen planerar att installera fiber och att det har rått en oförklarlig förvirring och hektisk mail-växling och ett osigt missnöje.
På själva stämman när det är dax att diskutera styrelse för kommande år tar kvällens ordförande över rodret lite väl mycket genom att lägga fram ett andra förslag på styrelse som inte har kommit via valberedningen och som sittande styrelse inte hade en jävla susning om. I det förslaget fanns inte Pär eller sittande kassör med. De blev utröstade. Tjong pang! En kniv i ryggen.
Så här har det förmodligen gått till: den fd ordföranden (han som har avgått i affekt vid 2 tillfällen) har i maskopi med årsstämmans ordförande och ytterligare en oerhört missnöjd medlem i föreningen (han som stod för den hektiska mail-växlingen) pratat ihop sig om en bättre styrelse, en styrelse som de vill ha. De tänker ju på medlemmarnas bästa… Förra året avgick den fd ordföranden eftersom han definitivt inte kunde tänka sig att samarbeta med den hektiska mail-växlaren, men i brist på bättre medkonspiratörer har de åter funnit varandra. När de har gått runt och viskat och gaddat ihop sig har de även pratat med en ur den sittande styrelsen i hopp om att få en ordförande till sin nya, förbättrade styrelse. Den tillfrågade blev tydligen så smickrad att den tidigare överenskommelsen (se första stycket) föll ur minnet.
Slutresultatet blev att flera medlemmar fick ta ställning till ett förslag av styrelse som de inte var beredda på och helt naturligt inte visste vad de röstade på. En väl fungerande styrelse som har slitit häcken av sig har splittrats varav 2 fick en kniv i ryggen, 2 blev tagna på sängen och 1 blev ordförande för den nya, förbättrade styrelsen. Ingenting av det här är olagligt eller ens otillåtet, men det är OMORALISKT och OÄRLIGT och SÅ IN I HELVETE BARNSLIGT. Egentligen borde Pär och jag sälja nu, direkt, innan föreningen fått så dåligt rykte att lägenheterna kommer att skänkas bort. Vi flyttar till ett hus med en underhållsfri tomt. Den hektiske mail-växlaren som nu sitter i styrelsen och är en tjurig jävel kommer förmodligen att ge sig på vår älskade hasselbuske för den har han stört sig på länge.
Det här har varit mitt Paradis i 19 år, men nu vill inte jag bo kvar längre. Jag är leds på alla småpåvar som hela tiden vill bestämma men inte ta ansvar. Jag tänker använda mig att det lilla maktmedel jag har: jag tänker inte hälsa på dem när jag möter dem. De förtjänar inte ett artigt, vuxet eller civiliserat bemötande.
Elin behövde hjälp att kippa Mios klor, så jag ilade dit och vi fikade ganska länge i hopp att han skulle sluta vara avståndstagande mot mig. (”Jag känner nog igen den där feta tanten i rosa tröja. Jag minns inte vad men det är nåt otäckt med fasthållning och saxar….) Det blev gjort med lite mut-sallad och sedan var det frid och fröjd. Han är ju så söt! Han är friskförklarad oxå. Livet leker!
På vägen hem stödhandlade jag på Konsum utifall att det inte blir att jag kommer ut innan helgen; mjölk, Lipton Russian Earl Grey-påsar, tuggummi, chips och choklad och det var då jag fann denna urläckra metallförpackning som jag bara måste ha.
Efter lunch jobbade jag på övervåningen i 2,5 timme med icke-skönlitterära böcker och i en låda med ”mest fakta inbundet” hittade jag 4 av mina saknade HP-böcker. Hm… Nu känns det i ryggmusklerna vill jag lova.
Övervåningen. Blir den färdig nån gång?! Pär har lagt nytt tak med taklister och han har tapetserat om hela övervåningen och gjort lite extra i sin egen Nördkårner. Och det här har han gjort medan möbler och kartongen har stått kvar. Idag är han i München för Scania och jag är solokvist, så då är det min tur att gör en insats. 
Steg 1 var att ordna framkomlighet och manöverutrymme och jag fick rodda en del med dammiga kartonger fulla av vinyl skivor, fotoutrustning och böcker, böcker, böcker. Ivar-hyllan är ju anpassningsbar på alla möjlig sätt och vis, så jag räknade ut vilket avstånd det skulle vara mellan hyllplanen för de inbundna och för pocket. och sen packa upp allt och få ordning på det för böckerna har inte, och jag betonar inte, packats ned exakt som de stod som Pär påstår. Ett mysterium kvarstår: jag saknar några av de inbundna engelska Harry Potter-böckerna. Jag har med MYCKET MÖDA OCH BESVÄR kollat alla kartonger. Mitt hjärta är oroligt… Det tog mig 4,5 timme och var ett rent styrkepass som kommer att kännas imorgon. Jag fick jäkligt ont i foten förstås. När jag skulle sitta i min läsfåtölj och läsa nu på kvällen, så somnade jag och sov i över en timme.
”Den lilla bokhandeln i Paris” av Nina George. Jag gillar idén med att ha en bokhandel på en pråm och jag gillar idén att den fyller funktionen av apotek, men det är det enda jag gillar. Den är seg och språket har en rytm som jag inte kom underfund med och det gjorde att jag hade svårt att sjunka in i den.
PS! Jag älskar omslaget!
”Gruvdamen” av Daniel Svanberg är tänkt att vara en läskig berättelse. Antar jag. Antingen gillar författaren Stephen King så mycket att det omedvetet färgar hans egen berättarstil eller så är han så såld på herr King att han försöker skriva som honom. I vilket fall är det mycket Stephen King över berättarstilen, men inte över den kusliga stämningen eller karaktärerna. Jag läste ut den eftersom den var hyfsad och lättläst och jag ville veta slutet som jag blev besviken på eftersom det inte hade det minsta att göra med svenska myter och sägner.
Det var rea hos Lakritsroten, 4 cellofanpåsar betala för 3. Det blir mycket lakrits. Och det är god lakrits. Och jag åt en hel del i fredags och sov sedan inget vidare p g a. halsbränna. Jag åt ännu mer igår och lade mig med en mage i olag. Lakrits har en laxerande effekt i stora doser och klockan 7 i morse hade magen fått nog. Ut med allt, båda vägarna! Efteråt fick jag frossbrytningar och låg under 2 täcken och 1 filt. Jag fick ont i hela kroppen. Dåsade av och till. 20 över 11 tog jag mig ur sängen, fick i mig lite yoghurt och orkade hålla mig uppe. Jag klarade av några sysslor, åt lite mer yoghurt och sedan duschade jag. Efter det signalerade magen tummen upp för dagens första kopp te och efter det började jag känna mig som människa igen. Jag fick presentkort hos Lakritsroten som försenad födelsedagspresent. Hehe. Det är giltigt i 1 år. Jag kommer inte att äta lakrits på ett tag…
