Mitt liv i ord - Part 110

Folktro

“Kleptomania” av Kristina Hård. Ingra Varg arbetar för skatteverket och har fått i uppdrag att ta reda på sanningen bakom Linus Kaisers ekonomiska framgång. Linus själv är döende i cancer, men ser i Ingra en möjlighet att berätta sin historia. Dels den om sin smått osannolika ekonomiska framgång, dels den om tågolyckan som för alltid skulle komma att förändra hans liv.

Även om min beskrivning av handlingen inte låter så fantasy-aktig, så är det här en fantasy-roman och det är äntligen en fantasy-roman som inte handlar om en 16-åring med dolda krafter som måste rädda världen och det äntligen en bok som skiljer sig markant från mängden! Redan efter 10 sidor var jag så där underbart, glaskupe-uppslukad som alla bokälskare älskar att vara . En anledning till att jag blev nyfiken på boken är att den utspelar sig i Sverige och väver in nordisk folktro om tomtar, troll och annat oknytt. Eftersom jag älskar historiska romaner känns de myterna och sagorna bekanta och de kan vara precis lika läskiga som vilken Stephen King-bok som helst!

På omslaget syns en del av en klassisk Bauer-skog och Kristina Hård är skicklig på att skildra stämningen som råder i en riktigt djup, svensk sommarskog där tystnaden endast bryts av prassel i snåren och vindens sus och där natten visserligen är kort, men inte ofarlig. Dialogerna och karaktärerna känns trovärdiga och då särskilt Linus Kaisers förvandling från stöddig finansvalp till en något ödmjukare, dödssjuk man.

Det här är den första av tre böcker om Kaiserarvet och jag ser fram emot att läsa del 2 som är på väg från Bokus!

Det finns ett minus och det är bindningen. Boken är häftad och det är en kraftig häftning som är hård och besvärlig för mig som lätt får ont i både händer och fingrar. Samtidigt vill jag ju inte bända upp boken, så att ryggen går sönder…

245

Jag hade mitt första samtal med AG idag och det kändes väldigt bra. Hon är i min ålder med lång erfarenhet inom vården och med sköterska i grunden. Jag har lika lång erfarenhet av vården, men som patient. Vi pratade hit och dit, lite prövande och det blev inte känslosamt förrän jag berättade att mitt självförtroende i förhållande till djur har fått sig en ordentlig törn. Jösses… Vi ska ses om igen om 2 veckor.

Tillbaka i Rönninge gick jag till Konsum och handlade. Elin är hemma och helt sänkt av förkylning och kraschad mage och bad mig handla åt henne. Det blev några liter mjölk och yoghurt och några Pepsi Max och det var ~~ganska~~ tungt. Jag hade en knökfull Kånken på ryggen och en kasse i varje hand och tog mig hem till henne ett steg i taget. Jag var redan ganska trött efter 15 minuters promenad i uppförsbacke från Södertälje central och sedan 15 minuter tillbaka. Från Konsum till Elin tog det 20 långsamma minuter. Jag drack en kopp te tillsammans med henne och rymmarkatten innan jag – faktiskt – beställde en taxi hem. Vilken lyx! Vad bekvämt!!

När jag var hemma igen var klockan 5 över 13 och då hade jag varit borta i 245 minuter. En sen lunch och sedan en behövlig långdusch. Seriöst – jag stank svett! Det stod som ett moln omkring mig och jag kände det redan på vägen från psyk. Nu ska jag värma minestronesoppa och äta Kaffestugans makalösa bröd med soltorkade tomater till och sedan ska jag dricka te, läsa och äta chips. Ålrajt!

Toscaskorpor

Det blev ett kort besök hos JA och jag behöver ingen behandling för hälsporre. Den har dragit sig tillbaka och sedan jag började göra fotövningarna igen – som är överraskande effektiva – känns det mycket bättre. Om den blir värre får jag höra av mig igen och eftersom det då kommer att räknas som återbesök kommer jag att få en tid mycket snabbare. Häpp!

Jag besökte Tebutiken på Kungsgatan för första gången på …. 1 år? Jag tror inte att jag har varit till Stockholm sedan förra hälsporren för ett knappt år sedan och jag har haft den turen att Elin har kunnat handla te åt mig, men idag var ett gyllene tillfälle. Det var dags att hitta en eller ett par nya smaker för jag har tröttnat på favoriter som jag var säker på att jag aldrig skulle tröttna på. 6 hg hallonte som är min absoluta och mest pålitliga favorit just nu! 2 hg smultron som är som en mildare version av hallon med en aning av grädde i smaken. Det blev 2 nya smaker: Göta Kanal med mycket bär och frukt bland annat hallon (den var riktigt god!) och så viol-lakrits som luktar godis och som kanske, kanske inte är god. En påse med Ninas toscaskorpor oxå. Jag har ätit de en gång tidigare och de är såååå smarriga, mer som kakor än skorpor!

Den Store Doktorn skulle ringa klockan 14 och jag var beredd. En kvart innan satt jag med mobilen ihopkopplad med handsfree-lurarna och väntade. Hon ringde 25 minuter över 14, bad om ursäkt för förseningen och inledde samtalet med att hon ju inte hade träffat mig. “Jo, det har du.”, svarade jag. “Den 15 april.” Det är bara drygt 2 veckor sedan. Jag upplevde samma sak idag som när jag träffade henne: jag säger något, men hon verkar inte lyssna bara för att sedan fråga om just det jag berättade. Jag gillar inte henne. Hon var tydligen inställd på ett längre samtal, men jag ville bara förnya receptet och meddela att jag inte tyckte om Propavan. Jag är satt på väntelistan för ett läkarbesök den 18 juni. Jag brydde mig inte ens om att fråga om det var hon eller ännu en ny läkare jag skulle få träffa….

Allergi

“Inte för nära” av Colleen Oakley handlar om Jubilee Jenkins som har en oerhört sällsynt allergi: hon tål inte fysisk kontakt med människor. Efter att ha varit nära att dö isolerar hon sig i sitt hus i 9 år. När hennes mamma dör blir hon tvungen att hitta ett sätt att försörja sig och tvingas därmed ut i den vanliga världen.

Jubilees allergi får mig att tänka på hur det är att vara introvert och att undvika kontakt – verbal sådan – med andra människor. Jag beställer hemleveranser så ofta jag kan, hukar mig när någon ringer på dörren, undviker grannar så långt det är möjligt. När jag mådde så vansinnigt dåligt i december och höll mig isolerad i ett par veckor blev det nästan överväldigande att komma ut bland människor igen och just det tycker jag att författaren missar. Jubilee är tvungen att ta kontakt med människor efter 9 års isolering och det går lite väl enkelt, tycker jag. Annars gillade jag boken som var både rolig och lite annorlunda. Den har ett lyckligt slut, men inte så sockersött att jag hamnade i koma.

Armarna

Mulet, knappt 10 grader och småregnigt – härligt väder! Jag promenerade i 85 minuter och det var väldigt skönt. Jag kroknade mot slutet, men jag har inte haft ont efteråt eller varit särskilt trött, så kanske har jag lyckats klösa mig tillbaka till en hyfsad form igen. Jag har en benägenhet att låta armarna hänga längs sidorna när jag promenerar trots att de faktiskt kan hjälpa till med farten, särskilt i uppförsbackar. Idag lyckades jag få igång armarna riktigt ofta och andningen gick av sig själv. Najs!

Irriterad/bitter

Det tog emot väldigt mycket, men jag lyckades genomföra ett lätt pass med gummibanden. Först hade jag tänkt ett medium-pass, men valde att tagga ned till förmån att klara av det. Det gick prima större delen och det var till och med skönt. Jag har sträckt mig på höger sida. Eller handlar det om något annat? I vilket fall är jag begränsad och några övningar fick jag hoppa över.

För drygt 2 veckor sedan kraschade min svåger efter långvarig stress. Han gick inte in i den alltför populära väggen, men han blev förvirrad och svår att få kontakt med. Efter många turer kom han till en avdelning där han blev erbjuden el-behandling. Det har fungerat och han är på bättringsvägen. När jag fick veta att han mådde så oerhört dåligt blev jag väldigt ledsen. Vårat Gäng har tagit sig igenom många sjukdomar och krämpor, men det är det här som jag har tagit till mig. Jag har vuxit upp med ett ältande av diverse fysiska krämpor medan det psykiska inte fick något som helst utrymme trots att jag numera vet att både pappa och min bror har lidit av depressioner och även självmordstankar. Jag har alltid gillat min svåger. Han och jag är båda ingifta och har alltid haft, om inte en nära, så speciell kontakt. Medan han har varit inlagd (han är fortfarande det tills alla behandlingar är genomförda) så har vi haft lite kontakt. Till och med svägerskan ringde mig och vi hade ett långt samtal. Nu till min kombinerade irritation och bitterhet! Jag har känt Vårat Gäng i 29 år och jag har inte dolt min sjukdom. När Elin föddes och jag kraschade fick vi inte särskilt mycket hjälp utan det var Pär som drog det tyngsta lasset. Under de här åren har jag gjort 2 självmordsförsök som inte gav så stort utslag om jag uttrycker det så. Både Pär och jag har ofta klagat på psykvården och försäkringskassan och har mötts med måttligt intresse. Gudarna ska veta att om de hade frågat oss hade vi berättat! Nu när svågern kraschade blev det ett j-a hallå, telefonerna gick varma och svärfar, mer eller mindre, bodde i deras lägenhet för att hjälpa till med hunden. “Visserligen har vi alltid hört hur dåligt psykvården fungerar, men att det det var så här dåligt…!!!” Svägerskan har tjafsat mycket med försäkringskassan med anledning av sjukskrivningar och det är samma förvåning där: “Visserligen har alltid hört hur dåligt försäkringskassan fungerar, men att det var så här dåligt…!!!” DUH! Jag är irriterad och jag är bitter över att Pärs och mitt kämpande inte verkar ha blivit verkligt förrän de har egen erfarenhet av det!

Jag ringde psyk i Södertälje för att förnya ett recept. Tidigare har den sköterska som svarat lämnat ett meddelande till berörda läkare, men förmodligen har de fått andra direktiv nu för det behövs alltid att berörda läkare ringer mig på sin telefontid. Sköterskan som svarade idag måste ha haft en dålig dag med en dator som inte var alltför alert för det tog en j-a tid och jag var så nära att fräsa ifrån. “Du har bytt läkare många gånger…” kunde hon konstatera. “Ja, det har blivit så.” svarade jag och var frestad att lägga till att det inte var jag som valt att ha det så. När det så var dags att boka in en telefontid fick jag en som jag inte kunde ta. “Kan du inte den tiden??” Hennes förvåning tolkade jag som att det var otroligt att jag hade något annat för mig än att stå givakt och vänta på att Den Store Doktorn ska ringa lilla mig. “Jag har en hälsporrebehandling precis den tiden.” Hon frågade om jag inte ta samtalet i alla fall, men jag svarade att jag inte vill ta ett samtal från en läkare medan jag är på behandling hos en annan. Jag svarar inte på vare sig sms eller samtal ens när jag sitter hos frissan. En sak i taget – full fokusering – respekt. Jag fick till slut en telefontid den eftermiddagen. “Då får du se till att ha telefonen i närheten!” Jag svarade, så artigt jag kunde, att jag hade antecknat tiden. Föraktfulla idioter!

Glädjedödare?

Jag promenerade i 60 minuter och det var faktiskt skönt! Trots backen upp till Gamlebovägen, så var det skönt. Jag lyckades till och med komma upp i något som liknade tempo.

Det är den 29 april idag och det är 16 grader i skuggan (men solen ligger på). De utslagna löven är större än musöron. Fruktträden blommar. Pollensäsongen går in för högvarv. Människor byter till tunnare kläder, sommarskor och solbrillor. De sitter halvnakna på balkongerna och gör sitt bästa för att bli så lika gamla sadelväskor som möjligt. Trädgårdsentusiasterna kör ned händerna i myllan. “Visst är det härligt att värmen äntligen har kommit!!” Nej, jag tycker INTE det. Dels för att jag inte är någon älskare av vare sig sol eller värme – jag älskar ljuset, men inte värmen – dels för att allt det här som inträffar åtminstone 1 månad för tidigt (det har ju varit upp emot 20 grader för flera veckor sedan) kommer att inträffa tidigare och tidigare för varje år. Kommer alla dessa jublande soldyrkare (läs: idioter) att jubla lika mycket när det inträffar i februari? Eller januari? När vintrarna förblir gröna år efter år efter år. När den ena sommaren efter den andra blir allt torrare. Det handlar om klimatförändringar!! Permanenta förändringar. Är jag en glädjedödare nu? Kanske det. Jag tycker att det är skrämmande.

Dagarna går och jag mår bra i det stora hela, men nu vet jag att jag känner av utfasningen av Lyrica. Min kropp protesterar mot att nekas drogerna, så är det bara. Jag tänker ta det ännu lugnare med åtminstone 2 viloveckor mellan varje minskning. Just nu väntar jag på att Pär ska komma hem med maten från Coop. Han fyllde år i måndags och i morgon kommer hela Vårat Gäng hit på middag inklusive svägerskans hund (under protest från min sida – hon är inte rumsren än… Hunden alltså.). Jag städade igår och idag och allt känns väldigt rent och fräscht. Jag har förresten fått en tid för samtal om en vecka – jag trodde inte det skulle gå så fort! Hon är sköterska och min tanke är att det kan vara bättre än en diplomerad psykolog för såna kan vara lite för akademiska. LG som jag gick hos för några år sedan var skötare med utbildning inom KBT och han var bra. Däremot har det bara blivit 1 promenad den här veckan. Styrketräningen hoppade jag över för att jag helt enkelt inte orkar just nu.

Ketchup-genre

“Resten av livet” av Jean-Paul Didierlaurent är en liten fransk feel-good-berättelse. Den handlar om Manelle som älskar sitt arbete inom hemtjänsten och där vissa klienter är trevligare än andra. Den handlar även om den bildsköne Ambroise som arbetar som kroppskonservator. Han älskar sitt arbete även om omgivningens reaktioner på hans yrkesval oftast är långt ifrån positiva. Den handlar om Ambroises mormor som bakar världens godaste kouignetter och om Samuel Dinsky som är en av Manelles klienter.

Drygt 250 sidor som jag kom på mig med att stressläsa (som inte är samma som att sträckläsa) eftersom den inte krävde särskilt mycket av min koncentration. Jag trodde att den skulle vara roligare, mer humoristisk och inte vet jag om karaktärerna är särskilt udda heller. Om de anses vara udda, vad är då jag själv? Sedan är det ju det där med feel-good-genren att alla får allt de förtjänar, snälla som elaka och att det alltid kommer som en ketchup-klatsch i slutet. Ketchup-genren vill jag döpa den till. Dessutom framkallar den avund hos mig eftersom jag inte tycker att det finns tillnärmelsevis tillräckligt med feel-good i mitt eget liv.

Ledsen

Jag är ledsen. Inte deprimerad eller plågad av ångest utan ledsen. Jag tror jag har varit det sedan jag avslutade hundvaktandet. Självförtroendet är stukat och det blev inte bättre av påskaftonens dramatik. När jag träffar personer som jag inte kommer överens med, där ogillandet är ensidigt eller ömsesidigt är det ingenting jag grunnar på någon längre stund. Jag gillar egentligen inte människor, så det känns inte som någon större förlust. När jag misslyckas i mina relationer till djur – det är en helt annan sak. Det tar jag personligt eftersom djur alltid, alltid är betydligt ärligare och mindre insmickrande än vad människor är. När hunden Selma tydde sig till mig från första stund vi möttes var det en kick för självförtroendet och självkänslan. Jag blev ledsen för att jag inte klarade av ge henne det hon behövde. Kaninen Selma hade jag oerhört starka band till och när jag blev vittne till hur hon, bokstavligen, kvävdes till döds knäckte det mig för lång tid framöver. Jag har haft en nära kontakt med alla våra marsvin genom åren, några blev mina Hjärtegrisar och jag har sörjt alla. När Mio kom in i våra liv blev kontakten inte lika nära eftersom Elin då hade flyttat hemifrån och det är samma sak med Juni, men det betyder inte att jag inte tagit illa vid mig. När det gäller djur vill jag att alla ska tycka om mig. Japp, så är det. Alla djur vare sig det är husdjur eller vilda djur. Även om varken Elin eller Robin anklagar mig för att Juni smet ut tar jag det som ett personligt misslyckande eftersom hon inte upplevde det som att jag kunde hjälpa henne. Jag promenerade idag och när jag kom gående längs trottoaren utanför gymnasiet såg jag någonting längre fram, någonting krökt. “Låt det vara en gren. Låt det vara en gren…” Det var en ekorre. En död ekorre som förmodligen blivit påkörd och flugit åt sidan av farten. 2 kvinnor kom gående från andra hållet, slängde en blick på det döda djuret och rynkade på näsan. De rynkade faktisk på näsan! Är det baciller de rynkade på näsan åt? Jag nöp tag i svanstippen och lyfte den. Den hade stelnat, men hade inte legat så länge att något djur hade varit på den. Jag lade den i diket vid sidan av trottoaren och rev loss gräs som jag täckte den med. Jag blev ledsen, mer ledsen än vad jag redan var. Ledsen och trött.