“En minnesvärd person”
”Anna Norrström?”
Anna avbröts i sitt nervösa vankande när hon hörde sitt namn. Hon vände sig om och gick läkaren till mötes. Läkaren sträckte fram handen och Anna tog den.
”Jens Lindgren, välkommen och slå dig ned.”
Han hade ett fast handslag som var dröjande samtidigt som han försökte möta hennes blick. Anna mötte den för en sekund innan hon fortsatte in i rummet och satte sig i en av två stolar som stod snett mitt emot varandra framför ett skrivbord. Hon satt rak i ryggen med blicken i golvet medan hon hörde hur Jens Lindgren stängde dörren. När han satte sig i stolen bredvid hennes ryckte hon till. Hon hade tagit för givet att han skulle ta plats på andra sidan bordet som myndighetspersoner har för vana att göra.
”Hur mår du?” frågade han.
Anna ryckte på axlarna till svar. Hon visste inte vad hon skulle säga, hon var inte van vid att prata om hur hon mådde.
”Dåligt” lyckades hon få ur sig.
Hon sneglade på läkaren och såg att han satt framåtlutad med armarna vilande på benen och händerna knäppta.
”Berätta.”
”Jag…..kan inte sova” började hon.
”Det låter jobbigt.”
Hans bekräftelse fick henne att slappna av en aning.
”Varför kan du inte sova?” fortsatte han. ”Har det hänt något?”
Anna skakade på huvudet. Hon önskade att det hade hänt något. Något riktigt hemskt för då skulle det finnas en anledning till att hon mådde så dåligt. Hon hade mått så här i flera månader nu och hade hela tiden hoppats att det skulle gå över, att det skulle kännas bättre nästa dag, men ingenting hade blivit bättre. Tvärtom.
”Hur länge har du mått dåligt?”
”Anna?”
”Vad?”
Det kändes som om hon hade blivit väckt väldigt abrupt och ett kort ögonblick undrade hon om hon hade somnat där hon satt. Det var inte otroligt för det hade hänt tidigare.
”Anna” började läkaren ”jag kan se på dig att du inte alls mår bra och jag vill att du svarar på några frågor. Bara korta svar.”
Anna nickade. Jens Lindgren frågade henne om sömnsvårigheterna hade pågått i mer än två veckor, om hennes aptit hade förändrats, om hon hade upplevt att hon hade svårt att koncentrera sig. Hon svarade jakande på alla frågor. Sedan undrade han om hon fortfarande tyckte om att göra de saker hon vanligtvis hade utbyte av. Anna såg framför sig boken hon hade försökt att läsa, men inte kommit längre än till sidan tio i. Gångstavarna som hade börjat få ett dammlager eftersom hon inte orkade promenera längre. Den bärbara datorn som hon brukade surfa runt på efter tips på böcker och filmer för att inte tala om att hon inte hade skrivit något i sin blogg på hur länge som helst.
”Nej, jag tycker inte att någonting är roligt längre.”
Anna suckade djupt och lutade sig mot ryggstödet. Den hopplöshet hon kände var så intensiv att den kvävde alla andra känslor.
”Har du självmordstankar?” frågade läkaren nu och hans tonfall var ännu allvarligare än det varit dittills.
Plötsligt började ögonen bränna och hon kände hur de fylldes av tårar. Jens Lindgren sträckte sig efter ett paket pappersnäsdukar, drog ut en och räckte den till henne. Hon tog den och tryckte den mot ögonen.
”Vad är det för fel på mig?” frågade hon i stället. ”Varför mår jag så här?”
”Du är deprimerad.”
Anna tittade på honom och mötte hans blick. Något i den lugnade henne. Från det att hon tagit honom i hand hade han ingett henne förtroende. Hon hade alltid tyckt att ett handslag sa mycket om en person. Ett första intryck och Annas första intryck av Jens Lindgren var av värme och stabilitet.
”Deprimerad” upprepade hon. ”Så jag är deprimerad…… Finns det något att göra åt det?”
”Absolut! Det finns mycket hjälp att få, men det är ingenting som fungerar på en gång. Det kan ta flera veckor, till och med månader innan du börjar må bättre, men du kommer att må bättre. Jag törs till och med lova det, på heder och samvete.”
Han log ett varmt leende utan minsta retsamhet och Anna kände att det drog i hennes egna mungipor. Läkaren satt upp i stolen och gav intryck av att vara handlingskraftig vilket Anna själv inte hade varit på många veckor. Hon kunde kanske luta sig mot hans handlingskraft?
Nu reste sig Jens Lindgren, gick runt skrivbordet och satte sig i myndighetsstolen. Han letade fram Annas journal i datorn och vände sig sedan till henne.
”Det första du behöver hjälp med är att få sova ordentligt, så jag tänker skriva ett recept på Imovane som är en mild insomningstablett och den ska du börja med ikväll. Ta den någon timme innan du lägger dig för natten. Det är oerhört viktigt att du får sova ordentligt, att kroppen får vila från den stress som en depression innebär. ”
”Det skulle vara skönt att få sova” medgav Anna.
”Det är måndag idag, så då vill jag att du kommer tillbaka till mig på fredag, så kan vi diskutera vidare hur du vill göra med övrig medicinering och kanske samtalsterapi. Du ska få fylla i ett skattningsformulär också. Låter det som en bra plan?”
Han tittade upp från skärmen och Anna mötte hans blick och svarade att det lät som en bra plan. För Anna kändes det som en bra plan också. Medan Jens Lindgren skrev upp den nya tiden på en lapp, så passade Anna på att torka ögonen och slänga den fuktiga, knöliga näsduken i en papperskorg.
Jens Lindgren reste sig och gick runt skrivbordet med lappen i handen. Anna tog emot lappen, läste snabbt tid och datum och vek sedan ihop den. Hon fick även hans visitkort och han sa att hon kunde ringa honom när som helst om hon mådde sämre eller bara hade frågor dagarna fram till deras nästa möte.
”Tror du att du klarar dig till på fredag?” frågade han när Anna stod i begrepp att lämna rummet.
”Till på fredag klara jag mig” svarade hon och lade till: ”Tack!”
Annas nervositet var borta. Det kändes som om det kvävande molnet av hopplöshet hade skingrats och släppt in ljuset. ”Du är deprimerad” hördes läkarens ord i hennes huvud följt av hans eftertryckliga och positiva ”Absolut! Det finns mycket hjälp att få.” Hon skulle få hjälp. Hon behövde inte må så här. Hon kände något som hon inte hade känt på länge: hopp.
