Brunbjörnen är stor, tung och kan vara farlig och rent intellektuellt vet jag det, men för mig är den en nalle. Punkt slut.
Rovfågelvisningen var imponerande och den inleddes med att hervévråken kom inflygande, gjorde en sväng över publiken och landade hos falkeneraren. Ståpäls!
Falken kan komma upp i hastigheter av 300 km/timmen, kan få korn på ett byte på flera kilometers avstånd och har ett skyddsögonlock för att slippa blinka. Dessutom sluts andningshålen i näbben för att underlätta. De små liven nere på marken är chanslösa …
Vi åt lunch på Nham Nham, currykyckling med ris där riset och grönsakerna utgjorde 90% av maträtten som kostade 89 kronor inklusive dryck (vattning äppeljuice). Allt utom maten är bra med Kolmården. Det är bättre att ha med sig matsäck. Matställena är dyra och fantasilösa. Det vi åt igår var gott, men det hade mättat bättre med mer kycklingbitar.
Delfiner. Det är någonting med delfiner. Jag känner en dragning till dem som är annorlunda jämfört med den jag känner för pälsiga fyrbeningar. De fyller mig med glädje och värme. De verkar lika glada som quokkan. Lika personliga som geten. Lika vänliga som hunden. Styrka och smidighet och lekfullhet. Jag kände av både kärlek och respekt mellan delfinerna och deras tränare. De hade roligt!
Showen var snygg och påkostad, men det blir snuttifierat när de försöker få med hoten från människa och miljö genom att dramatisera det och dränka allt i musik från Bond, Star Wars och Pirates of the Caribbean. Den här gången var det tur att vi såg showen för Lagunen var stängd, så det fanns ingen annan möjlighet att se delfiner, men nästa gång kommer vi att hoppa över den.
Efter delfinerna tog vi oss uppför en av de brantare backarna på jakt efter en toalett och då fick vi syn på “Safari” och en lång kö och jag hörde någon som sa “Det är väl där man kliver på?”. Kliver på vad, undrade jag. Kanske ett sånt där mysigt litet tåg som tuffar runt djurparken? När vi hade kissat övertalade jag Pär om att det kunde bli kul och det var lite av “Åh, kolla en kö! Vi ställer oss i den och ser vart den leder!”. Kön var lång, men rörde sig hela tiden och slutade framme vid linbanans gondoler som har gjorts om helt och har läckra djurtryck utanpå och djurmönstrade (stenhårda) säten. Vi fick en egen giraff-gondol och gled iväg.
Jag snodde omkring på sätet, fram och tillbaka, som en 3-åring med brallan full av myror och jag var nära att trycka mig ut genom skyddsgallret i hopp om att kunna klia på ….
Längst in i hörnet, bredvid elefanterna bor surikaterna, mina hjärtefavoriter efter delfinerna. Det rådde full aktivitet med många vuxna och flera ungar och mitt i allt det här måste någon hålla vakt.
Schimpanserna var förkylda och fick antibiotika och skulle lägga sig redan klockan 16. Det slappades högt och lågt när vi tittade förbi.
Vi hann inte med allt vi ville se och vi hade nog behövt övernatta och dela upp allt på 2 dagar. Nästa år kanske?
