Nålar och laser

Förra veckan kände jag mig tvingad att lämna återbud till naprapaten eftersom jag inte vågade gå hemifrån pga. blödningarna, men jag bokade in mig till idag. Idag var det övervägande herrar på kliniken både som patienter och behandlare. Jag fick ligga i rum 5 – nytt för mig – som är ett relativt luftigt rum med 2 fönster mot innergården. Det första jag gjorde innan jag tog av mig kläderna var att öppna fönstret på glänt. Hehe. Den värsta värmen är över nu och vindarna är svalare och det ville jag utnyttja. Britsen var den breda varianten, så trots att jag låg på mage i en dryg timme var det riktigt bekvämt. L-O B nålade mig i vristerna och handen, några i ryggen och flera för att få mig piggare. Det blev som jag hoppades: svala fläktar från det öppna fönstret strök över ryggen. Jag andades in. Och uuuut… In. Och uuuut… “Air” av Bach spelades i huvudet. Fågelkvitter på innergården. För första gången var jag såååå nära att somna.

Efter ungefär 50 minuter gjorde G entré och han hade lasern med sig. Jag har sett honom på kliniken, men det var första gången han behandlade mig. Laser på den sönderstukade högra vristen. Det lät inte och det kändes inget förutom lite värme, men det hjälpte. Han masserade in- och utsidan av höger vad och det var så skönt. Det gjorde ont, men det var en skön smärta. Han hade varma, torra händer som var väldigt behagliga. Det smärtade inte alls på samma sätt på vänster ben. Jag måste be om benmassage fler gånger för det har känts så bra resten av den här dagen! Benen har känts lätta på något märkligt sätt och vristerna har inte gjort lika ont. Dagens behandling tog där den skulle för jag var lite vinglig efteråt och det är något jag numera hoppas på eftersom det visar att det fungerar. Det bästa av allt är att jag har kunnat vara utan Treo för första gången på mer än en vecka!

Efter lunch sov jag middag i 2 timmar. Jag har fått för vana att tupplura i sängen för att det är svalare än i soffan, men jag lägger mig med kuddar och huvud i fotänden för att hjärnan inte ska tro att det är läggdax. Luftrenaren susar vidare, men ljuset är endast lugnande blått.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.