Min svåger kom in i köket där jag förberedde förrätten och frågade, som han alltid gör (för han tillhör ju de som alltid frågar), hur jag mådde. ”Jodå…”, svarade jag. ”Det knallar på som vanligt alltså?”, konstaterade han då. ”Jag har mått bättre.” Ett stort behov av att få tala om att jag inte alls mår bra utan att gå in på detaljer. ”Jaha…”, blev hans svar på det. Jag tror inte på att provocera med att jag inte mår bra. Jag väljer hur jag svarar till vem, men jag tänkte att vi i alla fall har känt varann i 23 år även om vi inte står varann nära. Han tillhör Vårt Gäng och vet förmodligen om de flesta av mina hälsomässiga berg- och dalbanor, men han var inte redo för ett ärligt svar. Inte där, inte då. Det är nog bara en terapeut som jag kan vara gnälligt ärlig mot. Det är synd.
Åh, det här liknar precis situationer jag har med både min svåger, svärfar och en hel del andra. Främst män över 50 år. Och igår skrev jag ett kort inlägg om att jag tror att det handlar om att vi är på helt olika nivåer i våra behov. (läs här om du vill: http://www.theresemabon.se/olika-nivaer-i-kommunikation/)
Framförallt inser jag att för mig är den inre essensen och att få lyssna till dig och din själ i ett genuint och öppet samtal oerhört viktigt. Och att när jag då möter dessa personer och deras själ och inre essens inte finns närvarande – ja då väljer jag såsom dig att svara på det sätt du beskriver. De är ju inte närvarande i alla fall…
Styrkekram!
Tack för kommentar och kram! Att möta någon som är på samma nivå kan framkalla endorfiner.